Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Tvång mot de fula hemmamammorna?

De flesta svenska barn vistas i daghem, nu kallad förskola. Men än finns några som stretar mot. De föräldrarna vill ta hand om sina barn själv eller ha andra lösningar som passar dem bättre. En och annan är till och med ”hemmafru”. Hemsk tanke! Oftast är det kvinnan – oavsett härkomst –  som tar hand om det lilla barnet först och den längsta tiden.  Nu försöker politiker attackera de som inte lämnar sina barn till förskolan tidigt nog. Obligatoriskt daghem från två års ålder är senaste S förslag. Man skyller på dåliga språkkunskaper. Många av två åringar är inte så talföra än måste jag medge. De kan ca 50 ord, kanske i bästa fall några hundra och sätta ihop en mening med två ord, men inte helt lätt att förstå för den oinvigde. Oavsett vilket språk de pratar.

Kan du inte prata nog bra kan du inte tala om hur du mår annat än med gråt.

Politiker har en idé att jämlikhet nås med tvångsmedel. Män blir som kvinnor, kvinnor som män och alla barn stöps i samma form. Så blir det en lydig massa med rätta värderingar. Hur vi är som människor, det intellektuella,  psykologiska och känslomässiga i vårt varande är helt oväsentligt. Att påstå de två biologiska kön är i viss mån eller mer olika är omodernt och besvärande. Att mena människor har skilda preferenser passar inte heller i den socialistiska världen, som politiker i Regeringen med stödpartier omhuldar.

Späda barns vård har sysselsatt politiker i många gånger från Alva Myrdal som sa ungefär att mammor som tog själv hand om sina barn var  imbecilla i huvudets vägnar och kunde inte fostra barn som de professionella  – kvinnliga – vårdarna kan har spökat om och om igen. S har nu lagt en motion om att införa avgiftsfri och obligatorisk förskola från två (2) års ålder. Först tänkte de från tre (3) år men nu tar man i. Kanske från ett år snart?

Alltså, Regeringen vill välta ytterligare utgifter till den redan ansträngda kommunbudgeten. Hör du hur höjd kommunskatt klingar in?

En fråga uppstår genast. Om barnet inte infinner sig i förskola kommer småttingen att hämtas med polis till sist? Eller barnet omhändertas av Socialtjänsten? Hm.

När jag undervisade om det psykologiska skeendet under graviditet brukade jag säga att graviditet var 18 månader,  9 innanför kroppen och 9 utanför. Det var många kvinnor i publiken som instämde i det, alla som hade fött barn.

Att vara gravid är den närmaste relationen som finns, kvinnan och barnet har delat kropp med varandra. Det är en kraftig påverkan av känslor för det kommande barnet och ens egen tillvaro. Kvinnan är den lämpligaste – i de flesta fall – att ta hand om barnet i början. Biologin styr, det som är så modernt att förneka. Många mammor ammar vilket är bra för barnet. Kvinnan behöver också tid att återhämta sig efteråt, speciellt om hon är snittad vilket är en stor operation. Hormoner inte att förglömma. Barnet behöver dygnet runt omvårdnad.

Men allt detta är ju helt omodernt. Graviditetsbesvär, förlossning, symbios, blödning, trötthet, amning, känslor och sånt, inget att bry sig om. Politiker vet bäst. Vi praktiker är bara till besvär när Staten vet och bestämmer.

Nutida män delar föräldraledigheten frivilligt. Dock finns det en press från politiker att dela rättvist i antal dagar så jämlikhet uppnås precis som om barnets behov enbart fanns under den allra första tiden. Som om vården av en baby med exakt delade dagar vore lösningen i frågan om jämlikhet. Pappan måste bli mamman fast vi har så stora behov av närvarande fäder, med deras speciella förmågor att ta hand om och leda barn i livet. Barndom och ungdom ger många möjligheter att ta hand om barnet även om paret inte delar jämt på det första året. Kontakten med barnet går inte förlustig även om man inte är bredvid dygnet runt. Barn är inga varor för att nå jämlikhet med.

Graviditet för en svensk kvinna är en till tre gånger händelse. Ca 13% av kvinnorna har inga barn. De med högre utbildning har lägst barnlöshet. Att få barn var tydligen inget hinder för arbete. Det finns ganska många år kvar att arbeta även efter barnafödsel. Att pressa sig för att lämna små barn till daghem är bara dumt. Flera par skarvar med varandra för att slippa lämna sitt barn till daghem alltför tidigt. Andra snålar med föräldrapenningen och  struntar att sträva efter materiella ting.

Graviditet och förlossning samt tiden efter är inte ett skvatt jämlikt. Förlossning är nog den mest omskakande upplevelsen en kvinna genomgår. Män sitter  bredvid, även om de är med på ett bra stödjande sätt är deras kroppar inte den som gör jobbet. De blir inte ”överkörda av en buss” som en nybliven mor beskrev sin förlossning eller att ”springa ett maratonlopp utan att ha aldrig sprungit förr” som en annan sa. Det är en match oavsett smärtlindring och hur snabbt det gick. En och annan av mina patienters män gick ut och grät. Gör något, skrek de till personalen. När barnet sedan läggs på ens armar är det väldigt lite i ens liv som kan slå den upplevelsen. Man är påverkad i kropp och psyke. Men sedan ska man kvickt bli jämlik och gå till jobbet. Pumpa mjölk kan man göra där som en V –  politiker, en man, sa.

Jag tror att barn behöver få personer i början. De, ungefär, tre magiska åren. Att kunna gå till toan, nästan äta själv och uttrycka  hur det känns med ord, inte bara gråt måste finnas innan barnet hamnar i en grupp med främmande människor. Små barn leker inte med, de leker bredvid, de  kommer till föräldern för att åter våga sig till den stora världen.  Ett – två år gamla barn beter sig så. Men eftersom de flesta är i förskolan är det svårt för hemmabarn hitta en lekkamrat att öva sig med. Man måste vara en aktiv förälder och hitta andra som envisas att ta hand om sitt lilla barn.

Nu föreslå S tvångsmässigt daghem från två års ålder. Först var förslaget 3 år men nu tar man till tvång från 2 år och säkrar den rätta uppfostran. Skälet man anger är språket. Alltså, invandrare envisas med att prata sitt modersmål med barnen. Då hänger de barn efter i skolan. Så alla barn måste omhändertas av Staten, eller snarare Kommunen. Inga andra lösningar? Kanske föräldrarna skulle lära sig svenska och barnen få vistas i språkförskola under tiden? Bara ett förslag. Och, språk är väl kultur? Invandrare garanteras rätten till sin kultur i Grundlagen. En punkt som slår mot Integration. Nej, integration är bara en vänsterpolitikerdröm.

Staten äger inte våra barn. Hur barn omhändertas bör vara ett erbjudande fram till skolålder, beslutad av föräldrar inte av en Socialistisk Regering. Har Världen inte provat den modellen nog med mindre bra resultat? Vi bör inte ta efter Kina där kontrollen är total, från antal barn till åsikter.

De flesta barn är faktiskt  fostrade på dagtid fem dar i veckan av en förskola. Varför mår många barn och unga så uselt idag? Vad var det som fattades? Eller är det bara tidsandan, inne att beklaga sig?

Bild: Jag med min dotter, ålder 1+.

Slut på sommaren?

Återvände nyss till storstaden efter sju veckor i en stuga vid havet och skogen, långt borta från den så kallade civilisationen. Jag har umgåtts med mina barnbarn och semesterlediga dottern.

Diskussionerna har varit vilda med barnbarnen. Barn idag vet så mycket mer än jag visste i samma ålder. Internet, på gott och ont. Man måste hjälpa dem att sålla, ha en kritisk sinne. Ja, ett av dem är 18, vuxen alltså men än i skolan. Det blir flera år till… Den minsta går i en skola som tillåter eleven att studera på sin nivå. Så den 11 år gamla killen har passerat mina mattekunskaper, det jag minns från Realskolan och studenten så oändligt länge sedan.

Det finns säkert flera föräldrar och far/morföräldrar som inte längre kan hjälpa barnbarnen med matteläxor. Någon?

Det är mycket som är länge sedan i min ålder. Det har skett många stora förändringar i världen,  både positiva och negativa under mitt liv. I dagens Sverige är det svårt att se det positiva. Kanske överträffar det negativa även framsteg i större delen av världen? Att läsa dagens press ger ångest snarare än glädje. Jag har undvikit världens elände under sommaren. Någon gång måste man ta en paus för sin mentala hälsans skull. Men, vad vi har diskuterat och benat upp både det ena och det andra.

Vad har jag sysslat mer, utöver givande umgänge och diskussioner? Jag har skruvat ihop IKEA möbler, målat husfasader, grävt trädgårdsland, rensat nässelattacker i trädgården, klippt gräsmattor, plockat bär och lite svamp, gullat med fem katter och tagit hand om de vanliga hushållssysslorna som mat, tvätt och disk. Jag har kopplat av i badtunnan med skumpa. Tagit långa och korta promenader. Njutit av tystnaden.

Sett ”Borta med Vinden” med 18 år gamla barnbarnet och vi kände oss inte som rasister.

Sista dagarna var det en vändning i luften. Hösten gjorde en snabbvisit men tvekade. Värmen stannade än kvar en stund.

Det var verkligen en härlig sommar. Ja, vi höll inte avstånd. Vi isolerade oss innan.

Att lära sig simma och navigera i livet.

Kanske en förklaring först. Jag var sommarbarn i en familj nästan fem somrar som lekkamrat till en flicka, Ella,  i samma ålder. Den första sommaren var vi 7 år.

Den andra, kalla sommaren fick Ella och jag gå i simskola trots hennes föräldrars oro för förkylning. Simskoleläraren Ossian, en olympier med 2 bronsmedaljer, utbildade barn gratis varje sommar. Han ville ge något tillbaka till samhället som hade gett honom en chans.  Han var en vacker man, åldern omkring 50 och typisk simmarkropp med starka axlar. Han lärde alla att simma i rekordtid, uppmuntrade oss att dyka i det ovanligt kalla vattnet för årstiden. Vi frös och vi simmade.

Ossian var bygdens storhet fast han hade bara en sommarstuga på orten.

Många mödrar stod på stranden och beundrade den vackra olympiern. Så även Ellas vuxna storasyster. Hon hade längtan i blicken. Det var bara längtan. Hon gifte sig aldrig. Hon valde att bli ungmö.

Jag väntade ivrigt på simskolan, nästa sommar, fast livet med Ella var inget jag längtade efter. Vid fylld tio tog jag guldmärket i simning. Jag var den enda som klarade märket och kunde få fortsätta att träna hemma med simklubben i simhallen. Ossian sa att jag var ett löfte, men att det krävdes hårt arbete för framgång.

Det blev inget av det. Mor och far såg inget löfte bara vart jag hamnade med de halvnakna pojkarna i simklubben.

Mina föräldrar var religiösa, både högkyrkliga och læstadianer, samtidigt. Det stakade ramarna för livet.

Tävlingsidrott var närapå syndigt enligt deras uppfattning. Träning och tävlingar skedde mest på helgerna då vi gick i kyrkan. Den idoldyrkan vinsterna framkallade hindrade en plats i himlen. Jag lärde mig läxan och frågade inte ens lov när deltagande i skolmästerskap var på förslag. Jag bara struntade i löpträningen och blev utskälld av idrottsläraren.

– Du är den mest envisa och omöjliga eleven. Du kan vinna en ära för skolan, du har ju den bästa tiden! Jag måste prata med dina föräldrar …

Hon pratade inte med mina föräldrar för de kom inte till skolan. På tävlingsdagen sprang jag i skogen tills jag ramlade omkull och orkade inte stiga upp. Jag vände mig på rygg, tittade på himlen, molnen som seglade sakta iväg till något osynligt, getingen eller var det en humla som satt i en blomma, livet som pågick nånstans utom räckhåll.

Grät inte, grät inte och jag grät inte. Inte jag.

Då såg jag räven. Den var bara en unge, liten röd tuss som nyfiket kikade bakom stenen. Jag vågade inte röra mig. Den försvann. Jag kröp sakta efter men räven var borta.

Hade jag sett den eller var den en synvilla? Jag fantiserade att räven hade gett mig ett budskap, en gåta vars lösning skulle komma med tiden. Det märkliga är att jag har stött på en räv i skogen och mitt på landsvägen vid några avgörande stunder i livet.

Det finns få kristna föräldrar idag som begränsar sina döttrars deltagande i idrott och tävlingar. Helvetet har också avskaffats. Men i den muslimska världen, som även finns i Sverige på våra förorter, finns än fostran som syftar till att begränsa flickornas liv, behandla dem annorlunda än pojkarna, med syfte att bevara deras oskuld, inte bara sexuellt utan gentemot livet i det öppna Samhället.

Hur öppen vårt Samhälle är idag finns dock delade meningar om.

En tidigare sommarberättelse finns på: