De försvunna, del 2

Utvalda

Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.

Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?

Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.

Gick det inte bra var det bara att åka hem.

Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.

Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.

I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.

På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.

Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickades till gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.

Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.

Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.

Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.

Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällena försvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.

Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.

Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.

Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.

Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.

Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.

Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.

Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.

Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.

När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.

Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.

Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.

Omkring nyår försvann han. Spårlöst.

När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.

Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.

Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?

Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.

Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.

Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.

En ask tändstickor och vandring längs gruvor och kolarkojor.

Utvalda

Hemma igen från Sörmlandsleden. Den förra rundan avslutades i åska och regn men skam den som ger sig. Torkade upp hemma. Fyllde på mat och var på väg igen. Det fanns en liten bit jag inte hade gått förr, vintern kom fast det var vår. Nu är det också gjort. Hemma igen efter en tur med toppenväder. Har duschat länge, ätit en lyxigare middag än vandringens nudlar och frystorkat. Dricker vin som experterna säger att man måste dricka i alla fall en gång i livet.

Vad är det för mer vi ska göra en gång i livet?

Det intressanta på Sörmlandsleden är etapperna som visar Sveriges historia. En sådan är t.ex. Etapperna 37.1 och 37.2 från Koppartorp till Kungstorp. Från en gruva till en annan, från inmutning till kolarkoja. Stenhögar som visar det hopp våra förfäder hade om bättre liv – bara man ansträngde sig.

Det var hårt arbete som lyfte Sverige till världskänd framgångsland och stabilt skatteinflöde. Idag har vi rört oss bort från egen ansträngning mot allmosor och bidragsinkomst. Att få hellre än att ge. Det är inte längre nödvändigt för varje person att arbeta, pengarna kommer ändå. Vissa sliter i lågbetalda yrken och bidrar till de icke arbetande.. Det är till och med ibland bättre att inte arbeta, bidrag är mer än låg lön.

Jag tror att politiker har missat hur Sverige utvecklades, vad gjorde oss framgångsrika. Det var inte bidragssystem. Det var inte försök att vara humanitär aningslös stormakt för hela Världen. Det var arbete. Det var envishet. .Det var hopp om bättre liv för ens barn. Det var även Gudstro. Det var allas insats för det gemensamma bästa. Då räckte det även till för de behövande i landet.

De som sökte bättre tillvaro kunde även utvandra. Mellan 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Det var ingenting för latmaskar och arbetsskygga.

Historiens vingslag är nära bland stenhögarna. Att förstå historien ger oss förklaringar till nutiden.

Sörmlandsleden är nära 1000 kilometer lång och går på svensk lågland med skog och en del klippor, vid sjöar, hav och mossmark.. Som sagt gamla gruvområden och torp, kulturmark.. Hyggen. Så många hyggen! Det är också döda skogar tack vare granbarkborren. Skyltar som varnar för fallande träd och rekommenderar en omväg. Det är uppgrävd mark efter vildsvin. Tystnad. Det finns så tysta platser att det enda som hörs är ens egna hjärtslag. Det är tomt av folk så här på hösten, bara några tyskar som drömde om att vandra vid havet.

Så, vad är det vi ska göra en gång i livet? Det låter stort och uppfordrande. Jag ville resa till Burma och se Pagan, det var min barndomsdröm. Min far hade köpt en bok: Vår Vackra Värld och där fanns bild och beskrivning över Pagan. Att stå där på ett tempeltak och se över landskapet med tusentals pagoder är det största jag har upplevt – mina barn oräknade. Då var Burma stängt för turister, men… Jag ville göra en riktigt lång vandring långt borta i annan natur än den svenska. Det blev PCT. Jag ville se Venedig med Scuola Grande di San Rocco, dess takmålningar av av Tintoretto. Rom var också på listan. Sixtinska kapellet. Mer… Jag har än önskemål men inser att tiden jobbar mot mig.

Av mat var rysk kaviar något extra, men inte så ok idag. Ryska flyglinjer serverade kaviar och rysk champagne för alla resenärer på den gamla godare tiden. Men allt detta är bara materiellt, en stund av lyckokänsla. Det finns större saker.

Att lyckas i sitt arbete och se resultat som gör en skillnad.

Att känna sig älskad och älska tillbaka.

Ta hand om varandra även när det kostar dig.

Att hålla sitt nyfödda barn vilket jag aldrig fick göra efter förlossning för de utbildade vårdarna tog hand om barnen på den tiden. Där låg vi kvinnor tomma och utmattade och fick inget för det på direkten. Jag vet att den stunden är oersättlig och påtalade det till personalen på mitt arbete med gravida. Låt alltid modern hålla barnet först på en gång, oavsett läget.

Kanske göra en tjänst för någon vi inte ens känner? Halvvägs på min vandring märkte jag att tändstickorna var spårlöst borta. Jag vände tillbaka mot närmaste affär och passerade en bondgård som sålde marmelad och gårdsprodukter. Ut kom en kvinna och frågade om jag behövde något. Bara tändstickor, sa jag, är på väg till affären. Hon försåg mig med en kopp kaffe och gick sedan hem för att hämta tändstickor.

En liten åtgärd som gjorde min dag och sparade 8 kilometer extra gång. Det är ont om affärer på Sörmlandsleden.

Att göra något för andra är nog det viktigaste på vår lista över saker att uppleva. I stort och smått.

Jag har nu gått hela Sörmlandsleden och en stor del av av sträckorna flera gånger. Fattas dock någon anslutningsled. Förändringarna på leden är inte av godo. Hyggen växer, resterna lämnas att ruttna. Skräp. Naturen angrips även av sina egna fiender. Vildsvin, Granbarkborre. Naturen växer, frodas, skadas, faller och dör. Så även vi. Naturen finner alltid en utväg, men den kan vara obeboelig för oss. Om vi människor gör smarta val för överlevnad är jag mer tveksam till. Det fullständigt onödiga överfallskriget mot Ukraina är bara ett exempel om människans galenskap. Men tyranner dör, även denna gång. Dock är minnet kort hos människor.

Åldern tynger. Den nödvändiga ””om vi gör så blir det så” analysen, förmågan att räkna ut konsekvenser och inte längre påstå det såg jag inte komma är bättre hos oss äldre. Vi gamla kan dra slutsatser av det förgångna. Men ingen har tid att lyssna.

Regeringen borde göra en tur längs gruvor och dra slutsatser innan de bränner nästa budget till något som inte bär frukt eller nytta.

Bilder uppifrån: Stoll i Tuna från 1886, nästa två Kärrgruvan från 1786, en tempel i Pagan, kaffe på lantgård. granbarkborrens härjningar i Stavsjö.

PS Kommer att lägga ut min utrustningslista senare. Hava tålamod.

En finns dock på https://blogg.iniskogen.se/2018/12/12/minimalistiskt-liv-och-min-utrustningslista/

Lite olika listor för olika områden så en aktuell för svensk lågland och fjäll kommer..

Kasta sten?

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.

De lata 45 år gamla kvinnorna i fikarummet.

Centerns ungdomsförbund skall strida för de unga som vill ha jobb. De gamla 45 år och uppåt har fikat färdigt på jobbet.

Har du sett några sådana på din arbetsplats? De som bara dricker kaffe? Det känns som finn fem fel. Eller en kränkning mot de kvinnor som arbetar och inte har tid att producera skräp för Internet .

Så centerungdom vill få bort de överåriga 45+ som bara fikar på jobbet. Har de någon uppfattning om hur arbetslivet ser ut idag? Nej, det har inte broilerpolitiker. Ungdom är man mellan 16 – 25. Många av dem studerar eller borde göra det. 16 år gamla med avslutad klass 9 är inte särskilt attraktiva på arbetsmarknaden. Vid ca 20 – 24 år är man ungefär färdigutbildad, men om det är en längre utbildning som till läkare, jurist, magisterexamen eller mer, närmar man sig 30 snarare än 20.

Vid 45 har man inte hunnit varken fika nog eller skaffa pensionspoäng så det räcker. Råkar du bli arbetslös efter 50 och är inte en avdankad politiker blir dina möjligheter till arbete på din kunskapsnivå tämligen begränsade.

På de flesta arbetsplatser har man inte tid att fika. Är du inom vården/ äldreomsorgen får du vara glad om du hinner gå till toaletten. Ja, på mitt arbete i det stora sjukhuset fikade vi på morgonen. Då vi gick genom nya ärenden, planering, svåra patienter och fyllde med ena handen blanketter och höll kaffekoppen i den andra. På eftermiddagen var det språngfika, eller inget alls. Oftast inget alls. Så ser det ut på de flesta arbetsplatser.

Den där Britt- Marie som CUF yrar om finns inte i verkligheten. Däremot finns det nog personer med samma namn eller ålder som har all anledning att vara kränkta.

Kom ihåg kränkningar mot den arbetande befolkningen i medelåldern när nästa val kommer. Du 45 år gammmal, kvinna eller man , glöm inte det fast minnet är kort.

För, de här yngre politikeraspiranterna kommer att ta över med tiden. Att komma till makten utan att ha slickat sig uppåt i ett ungdomsförbund sker knappt. Att ha arbetat i ett yrke en längre tid är också begränsat. Att ha utbildning om hur Samhället fungerar samt de lagmässiga regler som styr arbetslivet är också, tror jag, bristvara. Därför tror man att 45 år gamla kvinnor är pensionsmässiga och bör sparkas från jobbet.

Det borde vara någon sorts kvalitetskrav även på politiker som tio års arbete utanför politikerbubblan. Något produktivt, inte bara narcissistiska floskler utan mening. Inte att spy förakt mot de som försörjer hennes så kallad gärning genom bidrag till ungdomsförbund.

Jag tvivlar också starkt att de unga vill försörja alla sparkade över 45. Eller har C en hemlig kassa för de obehövliga?

C ungdomsförbunds ledare Réka Tolnai säger i en video om LAS att hon kommer att strida för unga som vill få ett jobb.

Inga onödiga sosselagar ska kunna stoppa dig. Vi kan inte ha en lagstiftning som skyddar Britt-Marie, 45, som har suttit kvar i fikarummet i flera år, säger hon .

PS.Hade ingen bild på kaffedrickande kvinna.Det får duga med en man, 76 år som hade inte än slutat arbeta helt utan till och med skaffat sig ett nytt yrke som statist, skådis och modell.