Kasta sten?

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.

De lata 45 år gamla kvinnorna i fikarummet.

Centerns ungdomsförbund skall strida för de unga som vill ha jobb. De gamla 45 år och uppåt har fikat färdigt på jobbet.

Har du sett några sådana på din arbetsplats? De som bara dricker kaffe? Det känns som finn fem fel. Eller en kränkning mot de kvinnor som arbetar och inte har tid att producera skräp för Internet .

Så centerungdom vill få bort de överåriga 45+ som bara fikar på jobbet. Har de någon uppfattning om hur arbetslivet ser ut idag? Nej, det har inte broilerpolitiker. Ungdom är man mellan 16 – 25. Många av dem studerar eller borde göra det. 16 år gamla med avslutad klass 9 är inte särskilt attraktiva på arbetsmarknaden. Vid ca 20 – 24 år är man ungefär färdigutbildad, men om det är en längre utbildning som till läkare, jurist, magisterexamen eller mer, närmar man sig 30 snarare än 20.

Vid 45 har man inte hunnit varken fika nog eller skaffa pensionspoäng så det räcker. Råkar du bli arbetslös efter 50 och är inte en avdankad politiker blir dina möjligheter till arbete på din kunskapsnivå tämligen begränsade.

På de flesta arbetsplatser har man inte tid att fika. Är du inom vården/ äldreomsorgen får du vara glad om du hinner gå till toaletten. Ja, på mitt arbete i det stora sjukhuset fikade vi på morgonen. Då vi gick genom nya ärenden, planering, svåra patienter och fyllde med ena handen blanketter och höll kaffekoppen i den andra. På eftermiddagen var det språngfika, eller inget alls. Oftast inget alls. Så ser det ut på de flesta arbetsplatser.

Den där Britt- Marie som CUF yrar om finns inte i verkligheten. Däremot finns det nog personer med samma namn eller ålder som har all anledning att vara kränkta.

Kom ihåg kränkningar mot den arbetande befolkningen i medelåldern när nästa val kommer. Du 45 år gammmal, kvinna eller man , glöm inte det fast minnet är kort.

För, de här yngre politikeraspiranterna kommer att ta över med tiden. Att komma till makten utan att ha slickat sig uppåt i ett ungdomsförbund sker knappt. Att ha arbetat i ett yrke en längre tid är också begränsat. Att ha utbildning om hur Samhället fungerar samt de lagmässiga regler som styr arbetslivet är också, tror jag, bristvara. Därför tror man att 45 år gamla kvinnor är pensionsmässiga och bör sparkas från jobbet.

Det borde vara någon sorts kvalitetskrav även på politiker som tio års arbete utanför politikerbubblan. Något produktivt, inte bara narcissistiska floskler utan mening. Inte att spy förakt mot de som försörjer hennes så kallad gärning genom bidrag till ungdomsförbund.

Jag tvivlar också starkt att de unga vill försörja alla sparkade över 45. Eller har C en hemlig kassa för de obehövliga?

C ungdomsförbunds ledare Réka Tolnai säger i en video om LAS att hon kommer att strida för unga som vill få ett jobb.

Inga onödiga sosselagar ska kunna stoppa dig. Vi kan inte ha en lagstiftning som skyddar Britt-Marie, 45, som har suttit kvar i fikarummet i flera år, säger hon .

PS.Hade ingen bild på kaffedrickande kvinna.Det får duga med en man, 76 år som hade inte än slutat arbeta helt utan till och med skaffat sig ett nytt yrke som statist, skådis och modell.

Halvanalfabeter och Internetnoviser

I dagarna har det larmats om usel skrivkunskap hos unga arbetssökande. Arbetsgivare prioriterar de som kan skriva, de andra ratas. Hur är det ens möjligt att elever som har passerat nio år i Grundskolan och kanske tre är i Gymnasiet har bristfälliga kunskaper i läsning och skrivning?

Halvanalfabeter, sa någon. Att kolla på Youtube på Internet behövs inga läs – och skrivkunskaper. Att skicka SMS blir ibland galet men telefonen stavar ju till en.

Har Internet stulit skrivförmågan är en så kallad bra fråga.

Det är inte eoner sedan då datorer anlände som vanlig arbetsverktyg. Nära 30 år sedan blev vi som skrev för hand eller på skrivmaskin överrumplade av en ny arbetsmetod: datorer. Hos en del blev det panik, min sekreterare vägrade. Hon skulle ju pensionera sig året efter. Andra var nyfikna och några få var redan datoranvändare. Jag hade ärvt en gammal dator från sonen. Minns ni de stationära med tjock skärm? Men så  klart var jag ingen haj på det och lyfte inte upp handen i datoriseringsmötet när mötesledaren frågade: Har någon använt dator förut?

En man lyfte handen. Han gjorde ett misstag. Han blev ansvarig för datorfrågor och skulle hjälpa oss andra. Han fick en löneförhöjning. Han kunde egentligen ingenting. Men vi andra insåg att personer med datakunskaper var betydligt mer värt än en sjuksköterska och kurator.

Själv tog jag senare European Computer Driving Licence. På kursen fanns några invandrarkvinnor som var analfabeter, skickade dit från AF. Hur tänkte de? Av 40 deltagare i den omgången klarade jag och en till hela kortet. Nej, man blir inte alls expert genom den kursen men jag blev lite säkrare användare. Jag antar att kursen användes av AF som åtgärd och räddningsplanka för arbetslösa.

Så vi tragglade med vår dator. Kan du ta mina patienter också, blev en vanlig önskan från mina arbetskamrater. Patienterna klassificerades nu i datorminne, inte på papper. Utan det kom inga pengar. Så, jag skrev in våra patienter i systemet. Som så många andra hade vi våra inloggningsuppgifter under musmattan. Men  vi fortsatte även med statistik på vår gamla vita tavla. Det visade sig att vår avdelning blev den enda som kunde presentera mottagningens verksamhet med rätta siffror. Ingångssvårigheter, sas det.

Det fanns många fallgropar i början både hos sjukvårdens patientsystem och hos användare. Dessutom var virusrädslan stor. Vi fick inte använda Internet. Så jag behövde fortfarande ringa till Försäkringskassan och andra myndigheter för att få de blanketter och information jag behövde i min yrkesutövning. Hemma hade jag ett fungerande virusskydd. Det var liksom A och O i datorhantering.

Detta var på 90 – talet. Det är omvänt nu. Ungdomarna är fast på Internet men kan inte skriva bra. Vi gamla har också Internet men vi använder även de gamla kommunikationskonsterna. Idag kan du knappt fungera i arbetslivet utan att kunna använda en dator. Idag är du nästan ute i kylan om du inte har en dator oavsett åldern. Bara sådan sak som  att betala en räkning är närapå omöjligt. Men flertal arbeten kräver att man kan hantera en penna och läsa så man förstår instruktioner med mera.

Internet har inget hemligt Internetspråk. Det är än bokstäver och siffror samt bilder för de vanliga användare.

Vi var noviser på datoranvändning men vi kunde skriva, både handstil och textning. Vi hörde ju till de gamla, de som hade haft krav på läs- och skrivkunskap i skolan. Dessa ämnen hade högst prioritet under min skoltid. Idag slås larm om att elever inte kan skriva läsligt eller ens begripa hur man skriver en mening genom att använda stor bokstav i början och punkt i slutet. Inte ens flera av de studenter som går i högre utbildning skriver begripligt.

Det är helt obegripligt för mig att elever kan vara så handikappade efter 9 – 12 år i skolan.

Det stora skälet till att vi äldre kan läsa och skriva var nog att vi läste böcker och skolarbetet skedde med penna. Bok, penna, papper var arbetsverktygen. Inget  Internet fanns ju. Undersökningar visar än att de barn som läser böcker samt har tillgång till böcker i hemmet är barn med fördelar, de blir de smarta barnen. Så Ipad i dagis för treåringar är inte det som löser läs – och skrivproblem? Vem ens kunde tänka så? Har läst om daghem som helt slopat penna och papper.  

Sedan beror skolframgången inte bara på skolan. Har barnet akademiskt utbildade föräldrar ligger de  bättre till än barn med lågt utbildade föräldrar. De som kan få hjälp hemma med läxor och övrig kunskapsriktad stimulans har bättre utgångsläge än de barn som inte har någon hjälp och skolintresse hemma. Självklart, men dock inte allenarådande. Min far hade gått 4 år i skolan och mor 7 år. Jag har ett drös akademiska betyg utöver min yrkesexamen.

Alla föräldrar borde läsa till sina barn, från pekböcker till Harry Potter. Böcker ska vara en naturlig del av umgänge med barn. Föräldrar borde sätta en penna i händerna på sina barn och visa hur bokstäver bildar ord på papper. Det är inte läge att lämna allt till daghem och  skola. Vill man att barn lyckas i skolan är föräldraansvar A och O. Inte bara då.

Internet är ett fantastiskt verktyg och kommer mer och mer dominera all arbete och med det får vi lägre behov av arbetare. Redan nu är det svårt att få något jobb utan gymnasiebetyg och en vanlig fråga är förstås om du kan använda en dator. Använda, inte stirra på Youtube. Datorhantering bör förstås ingå i skolschemat. Men detta ska inte utesluta böcker och penna. Hela hjärnan skall stimuleras. Datorn och Internet skriver inte åt en även om den rättar skrivfel.

Den svenska skolan är i kris och har varit så länge. Kunskapsnivån  haltar i jämförelse med andra länder trots att Sverige har högre kostnader per elev på både grundskole -, gymnasie – och högskolenivå än genomsnitten i OECD. Det glädjande PISA resultatet förra året var bara misstag och även bluff. Vissa skolor lät inte de svaga eleverna göra provet och elever med  olika diagnoser fick också vara hemma. Så klart stiger resultaten då.

Jag tror att de svenska skolmyndigheterna måste ta en allvarlig funderade över skolan. Vi hade ju en fungerande skola någon gång. Vad är det som har förändrat sig sedan det? Minus Internet. Man kan inte bara skylla på Internet och mobiler. Är det systemfel? Är det den vackra uppfattningen att vi alla är jämlika med betoning på lika? Om det är elever med andra språk än svenska måste vi besluta om de skall lära sig svenska och ligga i. Kanske kan inte alla gå i samma klass utan vi bör återgå till att separera eleverna enligt lärförmågan om inte helt så i vissa ämnen som matte och språk. För vi behöver de smarta, både läsbegåvade, mattebegåvade, praktiska och… alla är inte lika läs – duktiga oavsett vad Regeringen tror. Att ta bort de specialskolor som fanns förr för de mer hjälpbehövande eleverna var ett stort misstag. Att misslyckas totalt i skolan är riskabelt.

Dock har jag inte träffat ett enda barn under min lärartid som inte hade begåvning och förmåga till något bra, fast det inte alltid stod i läroplanen. Men min erfarenhet gäller den gamla försvunna skolan då alla pratade svenska och ”invandrarbarn” var adopterade som små.

Att komma med förslag för skolans förbättring bör jag nog lämna till dagens lärare. Från de skolor som fungerar, för de finns. Vad är det de gör rätt? Vad gör föräldrarna? Vilka elever har de? Eller är hela systemet haltande?

Dagens Industri har uppmärksammat skrivförmågan. Att få arbete utan att kunna skriva är svårt.

Dagens Industris ledarskribent Gustaf Reinfeldt menar att hela skulden för ungas bristande skrivförmåga inte kan läggas på lärarna och skolan. Situationen hade kunnat se annorlunda ut om dagens unga hade läst mer böcker och tidningar, menar han och skriver:

”I dag tillbringar i stället tonåringarna sin vakna tid framför en mobil- eller datorskärm där de inte bryr sig om att använda korrekt svenska när de chattar eller spelar datorspel”.

Novus utförde två undersökningar för Utbildningsradions räkning.

I den ena gjordes runt 500 intervjuer med lärare på högskolor och universitet. Nästan hälften ansåg att unga studenter har dåliga skriftliga kunskaper. I den andra undersökningen svarade drygt 1 000 chefer på vad de anser om skrivförmågan hos unga anställda (18-25 år). 12 % hade flera gånger valt bort en kandidat på grund av dåligt skriftligt språk. 35 procent hade gjort det någon gång. Undersökningarna gjordes i december 2019 och i januari 2020. (Från UR  programmet Skrivglappet.)

24 augusti meddelande Arbetsförmedlingen att total 478 934 personer är arbetslösa, motsvarande 9,2 procent. Arbetslösheten bland ungdomar uppgår till 73 340 personer, motsvarande 13,5 procent.

165 000 personer var långtidsarbetslösa i juli. Orsaken är främst det kompetensgap som finns mellan de arbetssökande och vad arbetsgivarna efterfrågar, säger AF. Utan gymnasiekompetens är det svårt att få arbete. Bland de långtidsarbetslösa i juli var drygt 58 000 födda i Sverige. Majoriteten kom från andra länder: ca 17 000 från andra europeiska länder samt knappt 89 000 utomeuropeiskt födda personer, enligt statistik från AF.

Om svenska språket och enkla jobb.

Jag kunde inte prata svenska när jag flyttade till Sverige. Jag fick hjälp i arbetssökandet av en finne som var bosatt i Stockholm sedan länge. Den tredje dagen i Sverige började jag arbeta som städerska på en sommarstängt fabrik. Vi var ett gäng unga finnar som städade. Vi bestämde oss att prata svenska på raster även om ordförrådet var nästan obefintlig. Vi läste barnböcker och Kalle Anka. Vi såg svenska filmer. Utanför jobbet hankade vi oss fram på engelska  men efter tre månader kunde alla svenska tillräckligt för att söka nytt  arbete. Jag prenumererade även på en dagstidning. Senare läste jag svenska på kvällsgymnasiet.

Jag assimilerade mig. Det skedde ingen integration. Jag blev så ”svensk” jag kunde trots att jag inte kunde bli det. Jag var född finsk, jag kunde inte födas åter. Men jag anpassade mig. Jag klagade till och med på vädret vilket är väldigt svenskt. Jag blev svensk medborgare efter 14 år, det var på grund av nya omständigheter. (Svenskt biståndsarbete i ett oroligt land.)  

Ingen svensk som jag har känt ville lära sig finska annat än enstaka ord. Det var ingen som särskilt intresserade sig för finska seder eller någonting speciellt för Finland annat än i sportsammanhang. Den finska kulturen skiljer sig dock inte så mycket från den svenska. Vi var ju samma land från år 1249 till år 1809. Med tiden blev skiljelinjerna för mig mer tydliga. Finnar älskar sitt land, de är till och med patrioter. Så är inte svenskarna, i varje fall inte utåt.

På min tid arbetade nyinkomna invandrare mestadels  i fabriker, produktion och enkla servicejobb. Idag är hemtjänst och äldreomsorg en vanlig inkörsport till legal svensk arbetsmarknad. En stor del av fabrikerna har ju flyttat, inga av mina första arbetsplatser finns kvar i Stockholm eller ens i Sverige. Löpande bandet är förgången tid. Det mesta av sådana jobb är automatiserade. Det finns få enkla arbeten kvar som man kan få utan kunskaper i svenska och noll yrkesutbildning.

Kommuner anställer dock outbildade personer med bristfällig svenska för hemtjänst och äldreboenden. Att ta hand om gamla, dementa och sjuka anses som enkla jobb. En outbildad är billigare än en svensktalande med adekvat utbildning. De gamla får nöja sig. Nu larmar Kommunal om språkförbistring bland vårdbiträden.

När Kommunens budget läcker pengar drar man in något och det är äldreomsorg, skola och barnomsorg, de Kommunala skyldighetsområdena. Just nu tänker Danderyd slopa hemtjänsten helt för det är för dyrt. Privata aktörer får ta över.

Så, att träffa arbetare inom hemtjänst och äldreomsorg som inte kan svenska är inte ovanligt. Flera av våra avlösare pratade bristfällig svenska, två kunde inget alls, bara hej. De var absolut inte några otrevliga personer men språket gjorde det svårt att vara säker på om vi förstod varandra. Speciellt en dement behöver väldigt tydligt språk. Han tappar ju ord och innehåll hela tiden. En dement behöver en talesperson gentemot omvärlden. När min sambo fick plats på ett demensboende försökte jag prata med sjuksköterskan, den ena av dem. Det gick inte bra. Vi förstod inte varandra på grund av språket. Det kändes rent av skrämmande.

Facket Kommunal anser att språkutbildning är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivare får inte låta personer som inte kan språket arbeta självständigt, utan handledning och svenskutbildning. De med otillräckliga språkkunskaper måste få studera svenska på arbetstid. (Sök själv mer hos Kommunal.) Låter bra, eller? Men det finns inte folk nog att göra det ordinarie arbetet, ännu mindre att handleda och lära svenska till en arbetskamrat. Hemtjänst är ett av de stressiga arbetena idag med tajt tidsschema. Undersköterskor har försökt till och med väcka protester genom namninsamling och demonstrationer om arbetsförhållandena.

Om Kommunals önskan skulle bli verklighet måste det till avsevärd personalförstärkning och det har få om inga kommuner råd med. Det borde vara Statens uppgift att ge svenskutbildning så fort asylsökanden har uppehållstillstånd. Svenskutbildning måste vara obligatoriskt, hur man kan annars bli integrerad? Assimilering har vi ju slopat enligt lag.

Språket ger oss en identitet, kanske mer än passet. Jag är svensk, amerikan, islänning, syrier… jag pratar mitt lands språk. Även en baby  gråter och jollrar annorlunda i ett språkområde än i ett annat.  Språket förenade oss förr på en plats i världen där vi alla hade något gemensamt: samma språk. Men idag är många länder så multikulturella att språket snarare är den avskiljande faktorn. I nutid då dina grannar kan vara  från olika länder ger språket inte längre  samhörighet. Vi kan inte prata med varandra.  Få integrerar sig. Jag kan säga att många inte vill integrera sig. Det bildas öar av olika folkslag, bostadsområden, rena byar i staden där olika kulturer och språk härskar. Svenska som utländska. Ofta bor de personer som mest ropar på multikulturens lov på de helsvenska dyrare bostadsområdena utan en enda invandrare i sikte.

När jag går förbi ett gymnasium nära mig låter språket ungdomarna pratar som en ny variant. Det är en röra av olika ord ibland liknande svenska ibland något för mig oförståeligt, ord vilka ger sammanhang bara till de invalda. Det låter illa, det är ju gymnasiet. Kanske gängen av främmande unga män i sina huvor skrämmer just genom språket de pratar med varandra? Vi förstår inte dem.

Det påminde om mig en resa till Burma 1978 där i avlägsna byar folk pratade med oss någon sorts pidginengelska. De var extremt vänliga mot oss.

Ca 8 miljoner människor  har svenska som modersmål i Sverige. Två miljoner är invandrare med annat modersmål. Som andra största språket kommer arabiska, den har passerat finskan, språket som har varit näst störst så länge Sverige har existerat som nation. En historisk förändring. Man räknar med att det talas minst 150 olika språk i Sverige. I Världen är mandarin störst, följt av spanska och engelskan på tredje plats. Dock pratar folk engelska lite överallt, man kan säga att engelskan är mer universell än de andra språken.

Jag avundas dem som kan många språk och har lätt att lära sig nya. Jag tycker förmågan att behärska flera språk är en verklig nyckel till världen och att förstå varandra. Om vi nu vill det. Men att inte kunna landets språk, det språk som en majoritet pratar, ställer en alltid på sidan. Jag själv är dålig på språk men behärskar bra två och hyfsat ett samt fattar lite av ett fjärde språk som jag nästan har glömt.  Dags att uppdatera det sista språket så hjärnan – kanske – håller ett varv till.

Det finns cirka 6809, eller 7,099-språk, eller är det idag 7111 stycken, för språk dör och föds, som talas i världen. Av dem är 417 nästan utdöda språk, de talas av bara enstaka personer. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre individer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag.  Hur blir det med svenskan? Ett udda språk för fåtal?

Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk.