Familjen är den enda som består.

På eftermiddagen den sista söndagen i maj var det tomt vid kaffebordet i  matsalen. Bara två kvinnor och några män kom eller hämtades till kaffet klockan 14. Kvinnorna drack kaffe i sina lägenheter med anhöriga. Det var ju Mors Dag, den stora besöksdagen i Servicehuset.

Jag la märke till den ena kvinnan, vi kallar henne Alma. Hon hade ju en skara barn och barnbarn. ”Är det ingen som har besökt dig”, frågade bordsgrannen, den enda kvinnan på avdelningen helt utan barn.

Alma fräste nästan. ”Mors dag är väl varje dag.” Hon tittade ut i väntan hela kvällen. Hon kontrollerade telefonen. Var det något fel? Anhöriga brukade ju komma tre gånger om året. Mors Dag. Födelsedagen. Strax före Jul. Kanske dög någon upp under sommaren.

Detta tre – gånger – besök – system är inte unikt. Flera anhöriga gjorde så. Men ingen hörde av sig till Alma denna Mors Dag.

På tisdag kom ett barn och några barnbarn på snabbt besök. De sa till mig som hade kvällspasset: ”Det var så fint väder så vi åkte till landet allihopa över helgen. Hon trodde väl inte att vi skulle komma?”

Vad säger man till det? Fint väder hinder? Var telefonen trasig? Fanns det ingen plats i någon bil för henne? Kunde ni inte besöka henne före Mors Dag då om det var så nödvändigt att alla åkte till landet? Kunde ni inte komma oftare, ni är ju så många? Men  som anställd säger man inget utan ler och hämtar en vas till blommorna.

När besökarna hade skyndat sig iväg kom hon med blommorna och ställde de i matsalen. Hon ville inte ha de. Anhöriga hade skyllt på arbete och hon genomskådade dem direkt.

89 år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn men ingen såg henne viktig nog på Mors Dag när solen sken. Ändå sa alla att hon var en underbar mor och mormor.

Någon kändis skrev vresigt i  Expressen om sin hemska mor (det var obehagligt)  och mors dag och att han minsann inte var skyldig att fira sin fru. Frun var inte hans mor och han skulle inte fira henne. Men är det inte det man får göra så länge man har mindre barn hemma? Hjälpa barnen att fira, helst måttligt så det blir barnens firande inte juveleraraffärens. När de blir tonåringar kan de fixa allt själv bara man knuffar på lite.

Det är inte heller fel att komma ihåg sin fru som bara en mor en gång om året. Mor är inte en oväsentlig funktion i en familj. Men att kräva presenter i dyr klass är inte en tradition. Det är frukost på sängen, blommor och barnteckningar, kanske något ungefär i värde slipsen till fars dag. Gärna att andra står för middag och disk så mor har en hushållsledig dag, ifall hon brukar stå för det. Förr i tiden sjöng man också eller spelade om man hade instrument. Håll firandet traditionellt, inte kommersiellt.

Det kommer ju fars dag också. Så, du som gnäller över Mors Dag vänta dig inte några slipsar och tårta den dagen.

Jag tänkte, är det så ute att komma ihåg mor, far, även de som vi räknar tillhöriga i den närmaste kretsen, som styvföräldrar? Skall vi inte lära våra barn glädjen med traditioner som håller oss samman? Mors Dag är en sådan. Kan barn inte få fira sin mor eller far hemma, kan det hända att de inte bryr sig om att hälsa på dem i ett äldreboende på bemärkelsedagar. Det var ju inte viktigt.

Så, har du någon som ens liknar en mor i Servicehuset eller på ett äldreboende, lyft luren i alla fall i dag. En dag sitter du där själv och mår uselt när ingen kommer ihåg dig. Kanske även du får bara tre korta besök per år, om ens några.

Relationen till ens mor är förhoppningsvis mer än en dag som  man lite pliktskyldigt kommer ihåg. Vi som har vuxna barn vilka vi har en fungerande relation till, vilka kommer ihåg oss titt som tätt, kan gott slippa fira Mors dag. Vi önskar andra saker än uppvaktning på en viss dag, hjälp med tekniska prylar till exempel. Vi kan köpa själv både blommor och tårta om vi vill. Vi med utflyttade barn är redan tillräckligt firade angående moderskap. Det räcker. OK, skicka E – post kanske. Men när vi sitter i ett äldreboende är saken annan. Det kanske är sista gången.

Var rädd om din familj. Familjen är den enda som består.

Bilden överst, Grönland, Kangerslussuang

People will come together and show love.

They will not succeed, ropar alla. Men, har inte terrorister gjort det redan? Lyckats? Skall vi ignorera förlusterna? Många har förlorat sina anhöriga, människor man älskade, barn man inte får se växa upp. Förluster som aldrig går ur minnet. Några lever gömda under beskydd när de råkade misshaga islam. Många är faktiskt rädda. Det hjälper inte att ropa att terrorister aldrig kommer att vinna. Vi tänker inte så stort som slutgiltiga vinster eller förluster, vi tänker på dagen och det som drabbade oss.

Förakta inte sorgen och vreden. Det vi har förlorat får vi inte åter.

Det hjälper inte att ropa kärlek. Hur än vi lägger blommor och tänder ljus på mordplatser kryper oron närmare vid varje dåd. Vad är det för människor som så lättvindigt ta livet av andra?

De flesta vågar inte säga något elakt om islam. Oron för rasiststämpel kan vara större än oron för livet. Så illa är det med oss. Vi skiljer noga islam och terrorister – de vilseförda – som mördar i islams namn. Vi är inte rasister. Vi omhuldar alla. Orden: Koranen 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”, är ju bara gamla ord. De är inte allvar menat.

Vi till och med hyllar terrorister, döda och levande. Gamla kommunister kan pryda väggarna. Mein Kampf säljs åter även i Tyskland. IS terrorister myser med kattungar på Internet med syftet att förföra tjejer. Olika radikala talare gästar Sverige. Även politiker hyllar, öppet eller i smyg. Nyss demonstrerade Ulvskog för befrielse av Marwan Barghouti som hör till Fatahs beväpnade gren. Dömd för flera mord till livstids fängelse flera gånger om.  Ulvskog tycker att dömd terrorist skall få stöd. Så kan man tycka privat. Ulvskog är EU-parlamentariker och representerar Sverige.

I tonåren beundrare man kanske de tuffa, spännande grabbarna. Sedan växte man upp. Vissa växer aldrig upp. De farliga grabbarna förblir spännande. Det finns alltid  stödtrupper för terrorister.

Median förnekar sig inte heller:

”Rasister som försöker utnyttja terrordåd för att sprida intolerans är nog det vidrigaste som finns. Skäms”, skriver Aftonbladets Anders Lindberg på Twitter efter Manchesterattacken där barn var målet.

Han bör skämmas. Rasister? Just nu känner jag stor intolerans mot terrorister även om jag inte kände någon som dog.

Kaoset i Mellanöstern tar inte bara livet av folk utan raserar möjligheterna till liv. Läget är inte ljust för IS Kalifatet just nu. Men när IS fästen faller sprids folk till världen och de tar ideologin med sig.  Deras ideologi är oerhört stark, lik talibaner i Afghanistan vi har försökt utrota åratals poppar de upp som råttor från hålen. De terrorister vi har kunskap om handskas vi i Sverige med silkesvantar. Vi tror att när vi är snälla blir alla snälla. Snällhet smittar av sig, inte ondska. Så enkelspåriga är vi. Det är som om politikerkåren, sjuklövern, hade drabbats av Stockholmssyndromet som beskrivs med att välja förövarens sida, med kärleksord i släptåget. En politiker som inte har valt den sidan är rasist. Det hörs lite andra toner ibland, men de som vänder kappan efter väljarvinden är inte tillförlitliga.

Nu  drabbas britterna av terror igen, nyss vi. Manchester visar kärlek, som vi gjorde. ”But this city is really resilient and people will come together and show love,” skriver någon på Twitter. Det är nästan outhärdligt.

Det räcker inte med kärlek. Det räcker inte med blommor till fienden. Jag vet inte vad som skulle räcka.

Har Europa inte nått en vändpunkt länge sedan? En punkt då vi måste erkänna att de muslimer som hyllar våld mot oss kristna och judar hör inte till vårt demokratiska samhälle? Borde vi inte  visa en smula intolerans mot en religion som förtrycker inte bara sina egna kvinnor utan andra troende och uppmuntrar till mord på oss? Borde vi inte få hata dem som anser sig ha rätt att spränga våra barn i bitar?

Terroroffer: Saffie-Rose Roussos

Frågan är hur vänder vi det nedförsbacke vi snabbt rutschar i? Är det inte för sent? Hur skulle vi rent praktiskt rensa de områden vi redan överlåtit till klansamhällen och deras regler? När inte ens polisen vill åka dit utan förstärkning? När vi lugnt låter barn skolas in i det tudelade samhället med hjälp av en medeltida religion även i skolan? När våra kvinnliga politiker hukar sig genast med sjalar och långa kappor när de besöker muslimska länder?

Är det Europas svanesång vi sjunger med blommor i handen?

No Kids, No Problem.

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

Bild överst: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801

Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum.

Salvador Sobral, 27år, representant för Portugal, vann melodifestivalen med balladen Amar Pelos Dois, som var skriven av hans syster Luisa. Han sa när trofen gavs till honom: ”We live in a world of fast food music. This is a victory for music… music isn’t fireworks, music is feeling.”

Har melodifestivalen med detta gått tillbaka ursprunget där tävlingsbidraget sjöngs och bara musiken spelade? Där scenen var utan apor, brudar, gymnastiserande hunkar, diverse attiraljer som tog  blicken från sångaren och öronen från musik? Där fyrverkerier dödade sången och kanske var rekvisitan en räddningsplanka för den medelmåttiga musiken? Det vet vi nästa år.

Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum sjungande av kärlekens smärta, med bön att få älska igen. My heart can love for the both of us.

If one day someone asks about me
Tell them I lived to love you
Before you, I only existed
Tired and with nothing to give

My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again

My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again

If your heart doesn’t wish to give in
Not to feel passion, not to suffer
Without making plans of what will come after
My heart can love for the both of us