I nöd och lust och uppehållstillstånd.

IMG_5053

En äldre bekant berättade hur hon gifte sig bara för att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon var flykting i ett annat land och ville till Sverige eftersom det var bättre här. Sedan blev det snabb skilsmässa.  Män som villigt gifter sig av sådana skäl kan ha svårt att hitta en fru. Sprit och kvinnomisshandel är inga meriter på äktenskapsmarknad. Den som är i nöd är mer villig att blunda för nackdelar. Kanske lyser lyckan – denna gång.

Detta var länge sedan då många från det kommunistiska paradiset i öst ville hellre till det kapitalistiska helvetet i väst. Dock har många giftermål än samma orsak: något bättre.

Jag hade en patient som var gravid. Ja, nästan alla mina patienter var ju gravida, det var därför de kom.  Eftersom hon kom ensam frågade jag om barnafadern. Det var lite komplicerat, sa hon. Barnafadern var inte den hon var gift med. Skulle hon skilja sig innan födseln? Det gick inte. Hon visste inte vart han var.

Hon hade gift sig med en man som hotades av utvisning. Deras vägar skildes snart och de hade inte träffats på flera år. Men hon var gift med honom vilket innebar att han var barnafadern om inte den andre bestred det och… Vad sa den rätta barnafadern? Han tyckte inte det var så noga.

Vi diskuterade eventuell skilsmässa, möjlighet till abort fast det låg inte på tapeten, ansvar för barnet och framtid med en man som sa det var inte så noga med faderskapet.

Allt lät krångligt. Hon ville skilja sig.

En advokat kontaktades. Det visade sig att mannen var trots giftermål utvisad. Vart var han? Ingen aning.

Att skilja sig från en människa som inte finns var besvärligt. Man kan skilja sig genom ombud i så fall och det tar sex månader. Skilsmässan skulle bli klar en viss dag. Kvällen innan kom hon till förlossningen med värkar.

Då sa jag till henne: Det blir ingen förlossning i kväll. Du föder efter klockan tolv för då är du skild.  I och för sig var det inget hot för bedömning av värkarbetet sa en förlossning vid tidigast klockan ett – två. Jag stannade kvar på sjukhuset för barnafadern dök inte upp.

Hon förlöstes sex minuter över tolv som skild kvinna.

Hon var inte den enda som hade gift sig för uppehållstillstånd. Det blev katastrofalt när mannen inte alls var den skydd sökande flyktingen som kvinnan räddade utan någon som skulle ut ur landet efter avtjänad straff eller som höll sig gömd på grund av det. Någon som ville ha en förmån. Man levde sina liv isär, kanske försvann han, men vid graviditet med någon annan blev maken ju barnafadern. Och han bestred inte det. Ett barn, anknytning i Sverige, ingen utvisning. Allt är inte kärlek fast det ser ut så. En del är kall beräkning.

Godhet kostar, kanske inte nu men senare. Det kommer alltid en tid då räkningen trillar in av ett felsteg.

En gång friade en man till mig på ett mindre romantisk ställe: tvättstugan. Jag kände inte honom.

Jag var i tvättstugan och tilltalades av en utländsk man. Detta var ganska länge sedan då vem som helst kunde komma in i tvättstugan. Nu kommer man inte in annat än på sin bokade tid. Inga tvättstugefrierier av okända är möjliga längre. Han frågade på knagglig engelska om jag var gift. Jag tyckte att det var en konstig fråga men antog att hans religion hindrade honom att prata med gifta kvinnor. Jag var inte gift. Ville han ha hjälp med tvätt bokning?

Nej, han ville bli gift. Han var utvisningshotad men ett giftermål kunde rädda honom. Han erbjöd mig 50 000 kronor kontant för besväret. Han skulle ställa lite saker i min lägenhet och sedan skulle vi besöka polisen och myndigheter tillsammans och se förälskade ut. Vi behövde bara hitta en historia om vår kärlek. Han hade sådana på lager, inga problem. Sedan kunde vi skilja oss när han hade fått svensk medborgarskap eller i alla fall permanent uppehållstillstånd.

När jag inte svarade bredde han på att vi kunde ha en bröllopsfest, det vill kvinnor ha, en riktig…

Jag blev förbannad, avbröt och drev med honom.

50 000? Så billig är jag inte. Jag vill ha två miljoner, sa jag.

Han såg grubblande ut. Han kunde skrapa ihop 100 000 kronor. Och om han hittade arbete kunde han avbetala lite mer. Han var en optimist. Vad gör man inte för ett uppehållstillstånd?

Då talade jag för honom att det var bäst han försvann och inte kom till tvättstugan mer. Jag kunde tänka mig att prata med polisen.

Han gick snabbt ut och muttrade fula ord. De kunde han på svenska.

Jag funderade. Går dessa uppehållstillstånd sökande män på medelålders kvinnor även i tvättstugan? Ser vi så ensamma och medkännande ut? Dumma kanske? En arbetskamrat från psykiatrin sa att några kvinnor han mötte på mottagningen hade gift sig just av snällhet för att hindra en utvisning.  De trasslade till livet när giftermålet kraschade så fort uppehållstillståndet kom. Kärleken räckte kortvarigt till.

Är det bara fusk med giftermål över medborgargränser? Så klart inte. Men visst undrar jag hur en svensk kvinna offrar sin personliga frihet för något så flyktigt som en räddningsaktion för en person man vet väldigt lite om.

Skillnaden i tankesätt kan vara mycket olika bara mellan en finsk och en svensk, sydeuropé och svensk, hur blir det då mellan en muslimsk somalier till ex och svensk kvinna, vana att styra sitt liv ,vilka genomför en uppehållstillståndsäktenskap?

Kanske ligger det just där? Styra sitt liv eller ge någon annan person ansvaret över hur man skall leva av pur snällhet? Vara god?

Sedan kollapsar hälften av svenska äktenskap hur väl man än hade tänkt till. Av sambor skiljer sig ännu fler. Att leva tillsammans är en prövning, oavsett kärlek. Kanske just kärlek är den svagaste ingrediensen i ett förhållande?

Provocerande kors?

IMG_5370

Rörelsen ”mittkors” växer. Via en Facebookgrupp uppmanas kristna att bära kors synliga i sympati för de kristna som förföljs i världen.  Man ber folk att ta en bild på sig själv med ett kors och lägga upp på Facebooksidan, taggad med #mittkors. Gruppen ”mittkors” vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att bära korset synligt för alla.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld, säger prästen Annika Borg, en av initiativtagarna.

Svenska Kyrkans ledning riktar kritik mot att framhäva korset. Kommunikationschef Gunnar Sjöberg anser det vara ”okristligt” eftersom ”Jesu kors riskerar att användas som ett tecken mot en annan grupp bekännare”. Han skriver att tonläget bland kristna debattörer känns ”ofräscht” och oroas över att det kan ”inspirera till tankar om religionskrig”.

Tecken mot en annan grupp bekännare?

Varför är det provocerande med ett kors? Får kristna inte synas med sin symbol? Är det inte mer provocerande med vissa av islams kännetecken, som svartklädda ansiktslösa människor på gatorna? Eller de radikala islamister som manifesterar sin ”tro” med en bomb? Eller skjuter, halshugger folk och ropar en trosbekännelse?

Vad vill den svenska kyrkan när den inte stöttar kyrkans troende? Man läser sällan, om aldrig, den svenska kyrkans ställningstagande för världens förföljda kristna. Vad tror kyrkan på – egentligen – tillsammans med en ärkebiskop som hade svårigheter att yttra sig om vilken Gud är den riktiga herren i himmelen.

112

När man reser omkring Alperna ser man många kors både i byarna och på gården hos bönder. Det är inte provocerande i Frankrike eller Schweiz, så varför här?

Jag minns min konfirmation som en plåga. Jag ville inte. Jag ville vänta. Eller vara säker på att jag trodde, något i alla fall. Jag var det besvärliga barnet som sökte sanningen.  Men i en kristen familj konfirmerar man sig. Jag var tyst på konfirmationstimmarna. De andra ropade ut sin kärlek till Jesus. Prästen svettades med mig. Det var inte så att jag saknade kunskap. Enligt en stor tävling var jag en av landets bästa Bibelvetare. Vi hade bara religiösa böcker hemma, därför kunde jag. Det var tvånget att tro som gjorde mig motsträvig.

Hur många unga människor lider idag av tvånget att tro?

Men jag blev konfirmerad i en svart klänning jag hade själv sytt. Min mor tyckte att modellen var lite vågad. Pojkarna var klädda i svarta kostymer, flickorna i svarta klänningar. I kyrkan fick jag svara på det fjärde budet. Prästen vågade nog inte ställa en svårare fråga. Först efteråt fick han veta från mina föräldrar hur beläst jag var i Bibeln.

Jag antar nu efteråt att prästen kände sig trakasserad av mig.

Jag fick ett kors förstås, blommor och en Bibel. Korset var av silver. Några av de andra konfirmanderna fick guldkors och även kors med ädelstenar. Korset visade tydligt ens familjs ekonomi. De flesta bar sitt kors ständigt. Jag la det i en låda. Oavsett mina bibelkunskaper, varje söndag kyrkobesök samt förste sopran i kyrkokören kunde jag inte tro. Att lämna kyrkan var självklart när jag blev vuxen.

Jag tror på Jesus som en historisk viktig person. Att fråga sig: ”vad skulle Jesus göra” vid ett mänskligt problem med medmänniskor vore nog en smart tanke i vår oroliga värld.

Kristna är en förfölj grupp i flera länder. Vi ser det dagligen i Syrien när Daesh halshugger dem som inte konverterar till islam. Eller i kommunistländer som Kina där religion stör den bestämda ordningen. Länder med svårast förföljelse mot kristna är Nordkorea, Irak, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Pakistan, Somalia, Sudan, Iran och i nästa avdelning med allvarlig förföljelse toppar Libyen och Jemen. Nummer 20 är Vietnam. Nummer 22 Egypten, 24 Palestina. På plats 45 Turkiet som gärna vill in i Europas kristna gemenskap.  De är muslimska länder i första hand som förföljer kristna. Ingen nyhet precis. Och kommunister förstås.

Skall vi ta religion på allvar? Om så föredrar jag det kristna kärleksbudskapet. Korstågens tid borde vara förbi, oavsett religion.

Så, har du också ett kors i byrålådan?

Facebookgruppen ”Mitt kors ” (#mittkors) startades 27 juli av prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson (bloggen Kristen opinion).

Sommarminnen från en annan tid och dagens plågor

234 (2)

Vad väntade du av sommaren?  Hur blev det? Minnesvärd, vanlig, usel? Tiden  lutar mot hösten. Semesterfirarna börjar droppa hem. Vissa är tröttare än när de började ledigheten. Byggarbeten, släktbesök, gamla mamma som behövde storstädning, pappa som väntade på någon som fyller frysen med bullar och hemlagat.  Gamla anhöriga som får årets enda besök av släktingar vilka med dåligt samvete fyller balkonglådorna med blommor. De torkar bort. Hemtjänsten sköter inte balkonger. Barn som har många önskemål om nöjesparker, badstränder och shopping. Semesterresor som gav baksmälla, brända ryggar och ebb i kassan. Det blev dyrare än planen var.

Sommaren blir alltid dyrare än tanken var.

Även besvikelser ingår. Sommarromansen gav tårar och någon sexuellt överförbar sjukdom. Romantiska möten försvann  efterskott  i ånger. Mysiga kvällar på balkongen med vin blåstes bort i regn och gräl. Barnen var inte onaturligt snälla så föräldrarna fick inte vila. De efterlängtade besöken kom aldrig. Den lediga tiden gick så snabbt att arbetet nästan trängde sig in i dörren.

Ett år kvar till nästa sommarsemester. Tänk på det:

Sommaren var också fylld av terror och oro även om vi inte drabbades personligen. Världen ser ut som om den skulle må bra när affärerna är fulla av nödvändiga och onödiga varor. Allt är som vanligt. Är det? Det liksom mullrar av oro över världen.

Utanför centrums affärsdörrar är tiggarna fler än fjol. På kvällarna drar skaror av främmande yngre män runt i centrum. Dessa män är en ny ingrediens på områdets liv. Det är högljutt. Ibland krossas fönster. Soptunnor välts. Inga bilbränder än men bara någon kilometer härifrån är bilägande liksom lotteri. Bränd, inte bränd. Livet krymper.

Det är varmt och torrt. Löven börjar falla på grund av uttorkning. Det är vattenbrist på många ställen som Öland. ”Vatten har vi alltid i kranen” stämmer inte längre trots ett av världens sjörikaste länder. Reningssystemet borde byggas ut. Det är mycket annat som borde byggas ut men ingen vill ta kostnaden. Lappa och laga gäller tills det rasar. Infrastrukturen är inte prioriterad fråga. Det finns ingenting som håller för evigt. Det finns ingenting som håller för befolkningsökning i den takten vi haft de senaste åren. Men ingen tar itu med bristerna. Kanske några utredningar som vanligt. Det är politikernas standardlösning. Utreda sex när det behövs flera sängar.

Om tre veckor tar sommaren slut för skolan börjar. Leksaksaffären och bokhandeln skyltar redan med skolstart. Man måste vara först för att kunna sälja mest av de prylar ungarna vill ha i skolväskan.  Att sommaren tar slut gör mig inget. Sommaren har aldrig varit ”min tid”. Kanske beror det på barndomen då sommar innebar arbete i någon form och alltför få böcker. Som sjuåring var jag ”sällskap” åt en yngre flicka i en fin familj. Jag fick obegränsat med mat och även simskola men det var jag som skulle ta hand om henne, sex år gammal vild flicka med någon bokstavskombination om sådant hade funnits på den tiden. Hennes föräldrar var upptagna med forskning och utbildning. Att rensa trädgårdsland ingick i uppgifterna. Jag bodde där i fyra somrar och det var plågsamt men de hade ett helt bibliotek som kompenserade.

Som elvaåring var barnflicka över sommaren för en baby, vid tolv för tre barn. Men på den hösten började jag bära ut tidningar innan skoldagen började. Jag hade egenmäktigt bytt till flicklyceum och det kostade pengar.

Det är inte svunnen tid. Än idag finns många barn  som arbetar, hemma eller borta och inte går i skolan. De är fattiga och måste bidra.

När skolan började innebar det ett slags befrielse från sommarens besvär. Böcker, kunskap, elever som var intresserade av världen utanför. Jag hade hopp om att i framtiden kunna göra något bra i samhället. Lärarna personifierade makt och kunskap. De var mina idoler. Inte mina föräldrar som var outbildade och så religiösa att Gud och Jesus fyllde varenda dag av livet. Skolan var en fönsterglugg till en annan värld.

Jag kan tänka mig att det är så än för många barn, speciellt flickor. Att religionen styr barnens liv, inte är en beskärd del. Att skolan har mindre vikt. Det religiösa livet ökar åter i Sverige efter en tid av balans och frivillighet. Men det är inte de kristna längre som brer ut sig utan islam, religion vi inte är riktigt sams med. När jag ser mindre flickor med sjalar på huvudet väcker det undran över deras valmöjligheter.

De är kanske lika trånga som mina var? Kanske måste de göra en revolt som jag gjorde? Kanske måste deras föräldrar finna sig i deras val till sist –  om de älskar sina barn? Kanske väljer de inte utan anser att religion och dess krav är det viktigaste i livet?

Jag vet inte. Jag oroar mig för utvecklingen i Europa.

Än är det sommar. Varmt. Regn önskas. Jag är än dålig på att utnyttja de vackra dagarna. I sommar har min sambo mått alltmer sämre.  Hans ork krymper, kroppen strejkar likaså intresse för världen utanför hemmets väggar. Det begränsar. Men även de bra dagarna riskerar att bara flyta. Det går aldrig att förutse och planera något längre.

Läser kartor för höstens vandring. Delar sträckan i lämpliga delar. Sedan vet jag att planeringen spricker. Vädret och sträckan spelar i olika divisioner. Det blir att nöja sig.

IMG_0038 (2)

Bilden  från kamvandring  på Kierkevare, Padjelanta i juli 1994.