Våra barn och andras ungar.

IMG_0017

Jag har varit hos mina barnbarn och plusbarn. Kom hem igår och klev upp idag klockan 11. Jag undrar så smått hur Alprundan kommer att gå när 5 barn lyckades trötta ner mig, de var snälla barn dessutom. Alp backarna är inte snälla. Hur fort försvinner effekten från träningen? Jag slutade ju på gymmet tre veckor sedan. Tillfällig paus, nu går jag terräng och travar trappor.

Det går i ett i en barnfamilj. Fixa frukost. Lite tjat om tandborstning. Koll vart alla tar vägen, vad de gör och inte att glömma gubben min som också behöver tas hand om. Laga lunch. Handla mat. Tvätta. Sopa golv. Städa kattlådan. Laga middag för vegetarianer och för allätarna. Städa upp. Diska. Se till att de hungriga katterna får mat. Till stan med alla. Lunch på ett fik. Det tar tid när 5 barn försöker välja vad de ska äta. Köpa present. Köpa sommarläsning, som räckte tre dagar för den snabba läsaren. Handla mat till hamstrarna. Sedan är alla törstiga igen. Fika. Bibliotek. Handla kläder med bara ett barn. Utflykt i skogen. Grilla pinnbröd och äpplen. Plocka blåbär. Instruera ett barn med matlagning. Mera tvätt. Tvätta golv. Bio. Koka te för en trött mor, hon som arbetar i sjukhuset med sommarkaos.

Som sagt sov jag till 11 idag.

Jag tänker på hur våra svenska barn har det nu på sommaren. Sommarlovet skall ge sol som har vägrat visa sig på många ställen. Avkoppling. Annan stimulans och innehåll än skolan erbjuder. Bad och blomsterängar. Umgänge med föräldrar vilket är snålt under de vanliga veckorna då arbete 8 timmar om dagen styr många föräldrars liv. Meningen är väl att de 5  lediga veckor som föräldrarna har till förfogande skall ge det som fattas under skolterminerna. Att ha egen tid som förälder är ofta en illusion, det kräver hjälp från egna föräldrar eller andra anhöriga.

Svenska barn har vad de behöver men vi brukar ösa på dem även saker de kan gott vara utan. Våra barn har en hög standard idag. De har mat, kläder, sjukvård, fri skola, mobiler, prylar och pengar. Ändå klagas det. Median skriver om fattiga barn och politiker vill ge sommarlovspeng, mera underhåll och bidrag till ensamma föräldrar. Pengar är alltid politikernas  lösning till varje problem. Vart tog den andra föräldern vägen? Är det inte bådas ansvar när man blev föräldrar tillsammans? Skaffar man barn bör man väl dela på utgifterna men många välter det till skattebetalare genom att inte ersätta Försäkringskassans utbetalning av underhållsstöd. 41 768 personer låg hos Kronofogden med underhållsskulder 2013, summa 1,3 miljarder kronor.

Sedan finns de som inte ens tar sin del av umgänget och omsorgen om barnen. De vet inte vad de förlorar. Tiden med barnen är så kort. Det går inte att ta åter.

Vår standard för barnen är så hög (om vi borträknar den kollapsade skolan) att familjer utomlands lägger ut 100000 kronor för att smuggla sina ungar hit för att ta del av vårt välstånd. De ensamkommande barnen har blivit ett begrepp och kommunernas huvudvärk. Min kommun tar mot sin begärda del och mer, men det finns inga tomma platser som väntar, ingen färdig planering. Det går inte att trolla även om Migrationsverket tror det. Jag befarar att åldringarna får vänta på plats. Grupp mot grupp i det nya Sverige?

Mer om det en annan dag.

Prepper – jag?

IMG_4648

Jag frågade barnbarnen, 6 – 13 år, om de visste vad man gör om strömmen går. Tända ljus, sa barnen. Att veta vart ficklamporna är och beroende på åldern hitta tändstickorna för att tända ljus var de klara med. Men att vattnet inte rinner om strömmen går hade de ingen aning om. Vatten är ju en oändlig produkt, bara vrida på kranen. Nu vet de att man tappar upp vatten bums om strömmen går och spolar inte toaletten. Helst skall man ha lite vatten i kylen och någon flaska i frysen som reserv. Eller helst en dunk.

Men Internet fungerar väl, sa ett av barnen. Inte? Inte! Inte ens Ipad? Mobilen då?

Ja, en del vuxna är också hjälplösa om strömmen bryts. Paniken på jobbet i sjukhuset var total när nödljuset inte tändes . Och när bostadsområdet var strömlöst  i två dagar var folk galna. Jag hade spritkök och vatten lagrad.

Vi tror att allting fungerar, om inte på sekunden, så nästa. Om något händer kommer en mystisk ”någon annan” och fixar det. Sänd bara ett felmeddelande så är problemet grejat.

Hur länge skulle du klara dig om strömmen går och det förbli strömlöst i flera dagar? Det har hänt i Sverige, flera gånger. Det kommer att hända igen. Korta avbrott har ingen större betydelse men redan efter en dag blir det krisartat, speciellt om det är vinter. Ingen varm mat och inget vatten om man inte bor med vedspis och brunn. Om strömmen bryts fungerar ju inget som behöver ström som bankomaten, affärernas kassaapparater, beställningssystem, trafiken, TV n förblir svart, telefonen slocknar, Internet lägger av, maten i kylen och frysen blir snart oanvändbart, tvättmaskinen, dammsugaren, kaffebryggaren, mer… Daghem skulle stänga och skolan skickar ungarna hem, de flesta arbeten fungerar inte, läkaren kommer inte åt journaler, ingen har arbetsscheman i huvudet, mobilen lägger av och du kan inte ens fråga hur dina anhöriga mår.

Nyss fungerade inte bankomaten. Vissa personer reagerade ilsket, om inte primitivt. Att slå Bankomaten var ingen bra metod, inte heller att sparka på väggen bredvid och svära. Var och en bör ha en pengareserv hemma. Att skrika på bensinmacken när pumpen inte fungerade var inte heller lönt. En reservdunk är ett bättre val.

Hur skulle vi bära oss åt på ett längre strömavbrott? Eller annan katastrof? Krig? Vet du vart skyddsrummet är? Tror du att det är välförsett? Om hela familjen befinner sig på olika platser, vart och hur tar man sig hem.

En del är förberedda på det värsta, inte bara för korta elavbrott. Det finns många prepper i världen och även i Sverige. De som inte tänker frysa och vara hungriga om något värre och varaktigare händer. Den politiska oron som finns i världen, krisande ekonomier och den krackelerande infrastrukturen och servicen gör att vissa vill förbereda sig om samhället slutar fungera, ett tag eller längre. Ingen önskar att det händer men att vara beredd innan gör det möjligt att klara sig om… ja ett tag i alla fall. Men sedan? Det är en större fråga som inte går att besvara innan.

Kan vi lita på att samhällstjänster har normal funktion vid katastrofer?

Det är faktiskt ditt eget ansvar att ta hand om dig och dina närmaste om något händer. Ingen kommer till dig på momangen och tar hand om just dig. Jag minns väl Estonia då folk närmast grälade om hur, vem ska göra vad och vart man skulle skicka folk. Alla var djupt chockade. Det fanns inget plan för sådana stora katastrofer.
Jag tycker att alla borde vara beredda att klara sig inte de rekommenderade 72 timmarna utan en vecka med mat och vatten samt någon typ av ljus och värme. Det är minimum. Ingen bör gå till Apoteket den dagen en livsviktig medicin tog slut utan i god tid före. Ingen skall ha tomt i skåpet. Lite reserv bör man ha av allt man i normalfallet använder. Vi som inte bor på landet med potatisland, brunn och några hönor borde nog ha mer än tre dagars förbrukning hemma. Även om vi kan plocka blåbär just nu räcker de inte att livnära sig.
Att vara förberedd för längre tid är ett större beslut.

Jag är ingen riktig prepper men vi skulle klara oss några veckor i alla fall. Jag har fått till vana att köpa två av det vi förbrukar. Det härstammar från den tiden gubben var för dålig för att orka gå och handla med mig utan handlandet skedde när avlösningen kom en dag i veckan. Jag hade en veckoplan. Vi behövde ha en reserv hemma. Även min mor hade alltid ett lager hemma, det lärde hon under kriget. Köp två om det finns var hennes modell.
Något lyxförråd är det dock inte här, utan enformig mat, det nödvändiga, ordentlig första hjälpen låda, gaskök och  vatten samt vattenrening.
Och jag är van att klara mig ute i veckor om vi behövde lämna hemmet. Men gubben skulle nog protestera och dra täcket över sig. Tältning är passerad tid för honom.

Jag tycker: better safe than sorry.

Hur länge klarar du dig när krisen kommer?

Naturen sviker aldrig?

268

Vi gick till naturskyddsområdet nära oss. Ängar, några kor, vatten och skog. Vi möttes av fyrhjulingsspår, rester av någons picknick med vin, sopor som flög i vinden, fimpar som nu mera är alltid närvarande. Någon körde motorcykel genom området i hög fart. Någon gick med sin hund och plockade inte skiten efter vovven.
Men fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade, myggen surrade, blommorna vek sig i vinden och en mörk molnformation seglare sakta iväg någon annanstans.

Vi undvek att gå nära tiggarnas tidigare bosättning. Förr plockade vi smultron där. Trots att lägret revs på senhösten finns skräp och någon typ av olja kvar. Städningen kostade för kommunen 250 000 kr, sedan var pengarna slut. Strax efter slog de avhysta sig på en annan plats några kilometer längre bort. En del tog mot en biljett hem, några satt tröstlöst kvar på torget. Vi märker inte tiggarna längre och vänder oss bort när de ropar efter en. De är en misslyckad del av EUs förlovade land som skulle bringa fred och välstånd.
Någon påstod att Allemansrätten gällde för tiggarna. JA, men…Min Allemansrätt tillåter mig inte att bygga en kåkstad, bosätta mig liksom permanent, fälla träd, skita ner, demolera naturskyddsområden, inga andra områden heller för den delen. Att bo måste ske på annat sätt.
Nog om tiggarna, det är olösligt. De hyggliga, okunniga politikerna kliar sig i huvudet, polisen tittar åt annat håll. Det är mycket prat och lite verkstad i frågan.
Vi försökte undvika att trampa på skiten. Vi gick in i skogen, letade efter en bra plats för paus och kaffe. Trampade genom det höga gräset och fästingarnas paradis till en fin plats där vi hade suttit förut. Tydligen hade andra upptäckt den platsen av sopor att döma. Vi vände ryggen åt soporna, tittade åt annat håll och en stund var skogen så magisk som den borde vara.

041

Tio år sedan var det än rent på området. Ja, en cykel ligger under ett träd, inte i farbart skick längre, men den ger snarare tankar än ilska. Vem cyklade med den? Hade den blivit glömd eller stulen? Kanske bara bortslängt där nära ett gammalt torp, som inte heller har annat än trapporna kvar. Förr var det sällan sopor som anföll en. Om så, plockade man upp det, så sällsynt var det. Idag spelar skyltarna Naturreservat, eller Världsarv för den delen, ingen roll.
Vad har hänt med människornas uppfattning om miljö och naturskydd? Har vi helt blivit alienerade från naturen? Har nedskräparna sopor och fimpar också hemma på golvet? Är vi bara lata och ouppfostrade? Den mystiske ”någon annan” får städa efter oss.

kobane

Allting är relativt. När jag ser på bilderna från senaste bombattacken i Irak med 120 döda, en moské som någon självmordsbombare tog sig an mitt i fredagsbönen eller raserade städer i Syrien som Kobane blir de sopor jag har sett obetydliga inslag i naturen. Eller, är det så? Att islams terror demolerar Mellanöstern, från bostäder till heliga platser, borde ge oss ytterligare incitament att bevara vår del världen för efterkommande. Långsökt kanske? Måste vi ha ansvar över vår miljö när andra helt tycks skita i sin? Undergången är ändå nära?


Naturen är ingen soptunna även om vissa personer och även vissa länder ser det som så. Så ta med dig dina sopor! Orkar du inte, håll dig hemma och skräpa där.


Bild Kobane från DN, foto Yasin Akgul/AFP

Springnota?

IMG_4577

Jag har stuckit en gång från en restaurang utan att betala. Jag och min pojkvän – tja så mycket pojke var han kanske inte med sina 36 år, jag var 19 – hade tagit en drink på vår hemorts nya sommarrestaurang. Vi ville betala på en gång eftersom vi inte tänkte stanna. Räkningen dröjde. Han påpekade igen. Servitören nickade hövligt. Igen. Efter en timmes väntan gick vi ut.
Han var en känd person så ingen anmälde oss. Han kunde bara betala nästa gång. Eller kanske ville de bjuda oss eftersom en kändis drar alltid mera folk till platsen?

Jag kom att tänka på den springnotan på några tior när jag såg exempel av större springnotor som politiker lämnar efter sig. Den som spar och är ordentlig har inget kvar. Jag tänkte på Grekland som ropar efter mera pengar, ungefär som alkoholist vill bara få den allra sista flaskan innan nyktert liv börjar och sedan en flaska till… Men Grekland var inte den enda som påminde om springnotan utan en nyhet i TV som inte var en nyhet utan sommarens utfyllnad när Tv n vill vara granskande, när de flesta är på semester.
Häromdagen var en sekvens i TV nyheterna som skar sig i hjärtat på mig. Det var inte krig och halshuggning – sådant visar inte den statliga TV n, det kunde ju bli skrämmande och Gud bevars få oss att rösta på SD – utan det var bara en gammal kvinna som fraktades hem från sjukhuset i Norrköping.

Hon var färdigvårdad som det heter och skulle nu hem, för något boende fick hon inte. Hon låg orörlig på båren. Ambulansmännen lyfte henne så varsamt på sängen. Hon hade ett larm på den svullna armen. Jag är säker på att hon inte begrep vad det var. Ambulansmannen placerade toaletthöjningen på plats, men det hade föga betydelse för kvinnan kunde ändå inte gå upp själv.
Kvinnans granne, nästan lika skruttig som kvinnan själv tog mot henne. Ingen hemtjänst på plats. Ambulansens hemtransport stod för omsorgen. Politikern yttrade sig om som vanligt att alla vill ju hem, det är det bästa.
– Det är ju ingen som önskar att få bo på särskilt boende eller ett sjukhus, utan alla vill ju vara i sitt hem, förklarar Magnus Johansson, vård- och omsorgsdirektör i Norrköping.

Det ser ut att Norrköpings politiker har ingen gamling eller dement anhörig liggande i sängen helt hjälplös väntande på möjlighet att gå på toaletten. Politiker i Norrköping saknar empati och moral. De prioriterar annat. Må de beslutsfattare ruttna ensam hemma när den tiden kommer.

IMG_4268

Vart tar alla pengar vägen, de pengar vi snällt lägger ut i form av skatt? Vi betalade in 1653 miljarder förra året.60 % är skatt på arbete som löneskatt och arbetsgivaravgifter. Kostnaden för hela den svenska äldrevården var 90 miljarder kronor. 1,3 miljarder kostar bara boenden för asylsökanden varav Bert Karlssons vinstjackpot är någonstans på 24 milj. i år. Nog är det drag under galoscherna på en gammal invandrarnegativ person.

Nu ska vi inte sätta grupper mot varandra men antalet gamlingar som bor i något boende och antalet asylsökande  med anslutande anhöriga (per år räknat) närmar sig varandra. Så de börjar bli lika stora, dock inte lika starka grupper. För den ena gruppen säger man inte att platserna är slut utan raggar aktivt vidare, oavsett vad det kostar. Skräckexempel som 46 500 kronor för en bostad i månaden för en frisk invandrad person, medan den andra gruppen, våra gamla, får svaret att man varken har eller behöver få någon plats.

Anhöriga får ta stöten, vill de eller inte, om man har några. Det är normalt hyfs att vi ställer upp för våra anhöriga, det är en kärlekshandling, men heltidsvård är svårt att kombinera med eget arbete och självständigt liv. Vi har ju inbillat oss att samhället tar ett ansvar genom de skatter vi betalar in, skatter vilka ligger bland de högsta i världen. Vi är lurade. I TV fanns också en kvinna som tog hand om sin dementa make och tvingades nu ta till sig sin mor också eftersom det inte fanns plats för henne i ett äldreboende. Hon och brodern hade pendlat till modern dagligen men nu gick det inte längre. Modern var 94 men hade inga behov enligt kommunen.

Känns det inte som de äldre vårdbehövande städas undan på något sätt till osynligt skrymsle? Varför slösa resurser på dem? De ska ju dö snart. Samhället blir så mycket bättre och förståelsen för det multikulturella ökar när de äldre dör, som någon professor i Umeå sa. Jag får kräksmak i munnen.

Det är oftast kvinnor som tar hand om sina sjuka anhöriga. Det hörs inget från feminister för de är så upptagna med att gnälla om vem som bör stå högst på affischer eller hur man hatar den andra halvan av mänskligheten: män. Men, vi anhörigvårdare är tåliga personer, de flesta av oss säger inte ett pip om att en stor del av livet bara försvann, som eget arbete, fritidssysselsättningar eller besök hos barnbarn för att inte tala om nattsömn. De som vårdar, både inom hemtjänsten och hemma, är ju bara ganska lågt utbildade och lågt betalda kvinnor. Deras människovärde är säkert lägre än politikernas?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De gemensamma resurserna är begränsade till de skatter vi betalar in. Det är faktiskt grupper och behov mot varandra. Sporthallar mot skolan, invandrare mot de gamla, sjukvård mot kollektivtrafik, kultursatsningar mot anställda i daghem, renovering mot nybygge, servicehus mot ensamkommande barn, lönehöjning i hemtjänsten mot politikerlön. Det finns väldigt olika uppfattningar om vart våra pengar skall gå. Det finns många hål att fylla, att sätta mot varandra i den kommunala/statliga budgeten. Kanske inte just invandrare mot gamla men garanterat gamla vårdbehövande mot något nyare, synligare, glättigare. Redan nu strävar Staten efter att leva på framtida inkomster, som att åter råna pensionskassan och de bygger luftslott om Europas lägsta arbetslöshet – någon gång. Även de svenska hushållen är hårt skuldsatta, bland de värsta i världen. Att låna är guld, men att betala är knappt silver.

Blir vår ekonomi en springnota som våra barnbarn får betala? Kommer de att få tigga pengar för överlevnad, som Grekland? Varifrån i så fall?