Vandringsminnen och TV program.

 Jag ser aldrig serier i TV där vi lever andras liv alltså Reality serier och liknande.  Jag planerade att se Alone USA men missade starten och såg bara något avsnitt i slutet. Jag nöjer mig med min familjs liv och försöker hålla mitt eget än i liv. Helllre en bra film än realityskräp. Men häromdagen såg jag ett realityprogram om husletning alldeles frivilligt. Det var en familj med två barn som fick hjälp att hitta ett hus i Skottland och de ville också ha mark för att bli självförsörjande. Det var Skottlands highland som var orsaken för mitt tittande. Jag blev väldigt förtjust på landskapet i norra Skottland under min vandring på West Highland Way 2024. Det ganska tomma karga landskapet med hedar utan större växtlighet var så vackert. Närheten tilll sjöar, loch. Ödemark och landsbygd, utan alltför mycket mänsklig påverkan. Dock syntes spåren av människor men de var i form av stenmurar, sten broar, hus rester och steniga vägar så länge man var utanför de små städerna nära leden där man kunde fyllla på mat, vattten från vatttenpumpar elller besöka matställlen. Några gånger dök det upp ett hus vid leden kanske med ett fik, några hotell. Det fanns även skogsområden vid sjöar med gamla träd. och stenar på leden så mycket stenar, stora att kliva över. och fält med får förstås. Den norra biten på leden med knapp bebyggelse var befriande öde landskap av hedmark, jag och naturen, om man borträknar andra vandrare, det fanns till och med ledda grupper, och någon lokalbo på promenad. Hade turen att möta en som dessutom var expert på djur så det blev en trevlig pratstund. Fri tältning är tillåtet i Skottland utom på vissa skyddade områdena och några camping fanns också eller anvisade platser för vandrare

 Jag planerade ju en resa  till dit året efter att gå en annan led men sjukdom ändrade mina planer, inte bara det utan alla planer försvann. Jag får minnas den vackra vandringen med viss saknad och är glad att ha fått vara där en gång.

West Highland Way är 154 km från Milngavie  norr om Glasgov till Fort William.

Livet som en tragedi eller det är bara så…

Höst har alltid varit min bästa vandrings tid. Myggen är borta, jag är rent av allergisk mot de små blodsugarna, Skolan har börjat, färre folk på lederna så man får lättare den där into the wild känslan. I år är det första året sedan 1987 jag är inte ute och vandrar något under augusti till oktober perioden. Stroke har gjort mig både orkeslös och faktisk feg. Jag får finna mig i att ha blivit gammal hastigt på ett för mig obehagligt sätt. Den där kvinnan som slog åldersrekord på PCT, korsade Island på omärkt öde land , finns inte längre, Jag saknar henne. Den här nya jag har jag väldigt lite intresse av.

Jag har tänkt på livets osäkerhet och de människor jag förlorat, det finns inga jag kunde kalla som vänner kvar om jag borträknar några kontakter som sker per Internet och min familj. Minns idag vår sekreterare, aldrig sjuk, som gick på hemvägen förbi sina gamla föräldrar och tog hand om deras behov. Hon såg framemot pension, då skulle hon få tid  för sig själv också. Vi planerade lite utflykter, operabesök och fikastunder. Jag var inte pensionär än men hade bytt jobb och gått ner i arbetstid. Och sedan var hennes liv slut. Hon kände sig dålig en dag, inte så där allvarligt , gick till doktor som konstaterade cancer som hade bråttom att ta över hennes kropp. Från en synligt frisk inte än 70, till en som bara föll ihop. Det fanns inget att göra. Det var en elak snabbt växande variant. Hon fick flytta från sjukhuset till ett boende tillfälligt och sedan var tanken att hon fick klara sig hemma fast hon inte stod på benen längre. Det fanns inga platser för dem som hade än huvudet i behåll men inte kroppen. Hon dog dagen innan hon skulle skickas hem. Hon var en av de goda människorna tagit hand om andra och arbetat hela livet inom sjukvården som nu hade ingen plats för henne. Livet har ingen rättvisa, det är oförutsägbart, rent av grymt. Hon undrade vem hon var nu när jag besökte henne två dagar före hennes död. Vad säger man då som tröst som ändå inte tröstar? Gråter ihop?

Ofta tänker vi på människor i arbetstermer och har en stark yrkesidentitet, Att arbeta ihop pengarna för livet är en stor del av vår tidsanvändning. Att vara föräldrar tar ofta resten. Men vem är man utanför arbetslivet, moderskap, faderskap, och sedan efter pension. Vem är man när sjukdom tar bort ens friska liv, själbestämmande och identitet? Kanske ingenting. bara en av Samhälllets osynliga det är nog nära sannning.

Finns det andra där ute som också har liksom förlorat sig  själva?

 Lite bilder från andra höstar.

bilder upppifran Nordkalottleden Padjelanta, Pacific Crest Trail Washington, Hamra, Skottland West Highland Way. Munkängarna Kinnekulle.

Septemberminnen.

DAG 129 den 8. september 2018 hade jag nått 2108 mile märket på PCT  vid Timberline loge. Hösten hade kommit men det var inte än kallt. Timberline var en gammal fin  hotell med  skidanläggning vid Mt Hood. Det var tillåtet att tälta i en närliggande skogsplätt.  Det fanns automater att handla från samt en presentshop som hade lite mat också. Vid regn kunde man sitta inne i affärshuset och det fanns dusch ute för PCT vandrare dock bara med kallvatten. Jag försökte hyfsa till mig, senaste duschen var en vecka sedan. Jag köade till restaurangen och åt en brakmiddag. Det var dags att fira lite. Bara 550 mile kvar av leden eller något mindre för jag tänkte ta en omväg och åka båt en bit. Morgonen därpå åt jag frukostbuffé. På leden hade vi pratat om just frukosten eller lunchen på Timberline då man kunde äta hur mycket som helst till hyfsat pris. Det var en frukost med allting i.

Hösten var alltid min bästa tid, de flesta av mina vandringar hade skett i augusti september.  Efter frukosten var jag igen på väg.  Det blev några regniga och kalla dagar till nästa stopp. Men det ser fint ut när jag riktar kameran mot Mt. Hood, stratovulkan, som anses kunna  få utbrott, vars 3429 meters höjd ser snäll ut från leden. Det var skog, brandareor och några vad , tills utsikten kom mot  Columbiafloden gränsen mellan Oregon och den sista delstaten Washington och Cascade  Locks med affär och tvättstuga. Sista natten kröp temperaturen under noll men det vara bar ett skrämskott så länge.

 I motellet där jag tog in arbetade en äldre svensk. Han hade dock den glömt svenskan och hur han hamnade där var också luddigt men en dag kom han till Cascad Locks och fick arbete på motellet och stannade, det ungefär 40 år sedan. Kanske jag ville göra det samma. Det fanns inte mycket att göra på platsen, fördelen var ju naturen omkring.  Jag duschade, åt frukost, gick till tvättstugan och fyllde på mat.  Sedan gick jag över Bridge of the  Gods och fortsatte.  Bron blivit känd från filmen Wild som bygger på Cheryl Strayeds självbiografi  då hon gick ca 11oo mile av PCT från Mojave till Cascade locks och filmens slutscen sker på bron. Dessutom hade hon noll vandrings erfarenhet. Hon blev idol för många vandrar flickor.

Brobild från nationelll park service  https://www.nps.gov/

Inte alltid vackrast jag sett.

 Det har kanske låtit att allting under min Pacific Crest trail vandring –  eller vilken vandring som helst jag har skrivit om har varit fantastiskt. PCT  var 4000 km otrolig natur fint väder inga större problem och allting vara bara underbart. Så var det förstås inte men som helhet var leden och den andra en bit av Pacific West trail jag gjorde som avslutning bara  toppen.  Det var också så rent inte råkade jag se en bit kvarlämnad toapapper ens.  Det sista kan jag inte säga om mina andra vandringar. Det skitigaste har varit Grönland med diverse skräp döda djur, hund, får, nära leden och enorm sopberg i byn där man startade.

Nu kommer lite av det inte så fantastiskt  natur på PCT. På ökendelen i Kalifornien var det oändliga vindturbiner som var bara trasiga pinnar. Livslängden lär vara ca 25+ år. Något vi kommer att se här hemma. För ingen kommer att städa upp alltför dyrt och komplicerat speciellt de med kinesiska ägare.  Inte kommer de och reparerar samt fraktar bort. Återvinnings möjligheter är tämligen begränsade. I USA har man försök använda rester som markfyllning vid vägbygge, men de flesta trasiga står kvar. Ett annat blir solpaneler som är visst omöjliga att återvinna men de håller lite längre ca 30år. Bild ovan Kalifornien

 Nästan varje dag var en upplevelse av vacker annorlunda natur men som sagt inte allt. På  ca 4000 kilometer hinner man passera en del  olika naturtyper.

 Oändliga sträckor av pinemat manzanita (Arctostaphylos nevadensis), som även används för att binda slänter så det inte blir ras. men här fanns det mile efter mile naturligt. Dag 92 ca 1180 mile Oregon.

Brända trasiga skogar Fanns det gott om, nej det var inte öde utan annan växtlighet tog snabbt fart. De flesta i Oregon. Risken att träd kunde falla på en var ofta uppenbar. När träden gav från sig gnissel kändes det inte bra. Jag fick gå om och liftade förbi några bränder. Väl   hemma letade jag efter bränderna som hade spärrat min väg och alla var så att säga man made. Slarv, olycka, dumhet och inga brandsläckare i bilen. Grillning i ödemarken. fast det var eldningsförbud. Att behöva gå i rök var inte kul ibland blåste något av rökmolnen in på leden för att åter skingras med vinden.

 Oändliga stenöken riktig ödemark sträckor inga dagvandrare går.  risk att falla och då är man illa ute.  Fast jag tyckte om just ödemarkerna var vackra och gav den där into the wild känslan.

Usla tältplatser när man sätter upp tält i mörkret.

 Och förstås vägar att gå och korsa.

 Även naturen är en spegelbild av Samhället mångsidig, vacker, påverkad av oss  och även innehåller en röra vi gärna slipper attt se.

Men jag avundas er som är där ute nu.