En liten höstvandring med skrämselkrydda.

Utvalda

Liten höstvandring på Sörmlandsleden. Löv täckte stigarna, ibland var det svårt att veta vart var leden. Dock är Sörmlandsleden ganska bra märkt med röda ringar i träden och pilar som visar riktningen.

Jag startade från Lissma längs Huddingeleden tills jag kom till Sameslingan och nådde Sörmlandsledens etapp 5:3 och sedan vidare till 5:2. Etappen 5:3 var en enkel sådan inga svårigheter. Men 5:2 hade partier med fallna träd huller om buller så jag fick gå runt röran, hoppa över, undra vad hade hänt. Som om en våldsam storm hade gått över platsen.

Tältade nära väg 257 i skogen och vid sjön Tärnan. Inga speciella tältplatser.

Vid etapp 5:2 finns Transjön som man når genom en märkt stig. Den platsen var speciell. Nära vindskyddet fanns vattensjuk mark med fallna träd och massor av trädsvampar.

Vattnet i sjön går att dricka. Det var svagt gulbrunt i färgen men smakade okej. Bäst dock med vattenrening.

Det var en magisk plats. På vägen hem avvek jag dit en gång till. Det klarnade upp lite så jag tog bilder och bara gick runt tills det blev nästan mörkt. Nej, jag stannade inte eftersom ett gäng samlades till ett party på platsen

Området Transjön var en plats jag gärna kunde återvända till – någon gång.

Djur? Hästar i hagar förstås. Det är en del vägvandring förbi gårdar. Kråkor, en häger, en ekorre och en gris som nöffade runt tältet och försvann när jag försökte kravla upp. Det är stilla i naturen om man borträknar polishelikoptrar som hovrade nära. I timmar. Det kändes lite kusligt att se helikoptern med sina blinkande ljus alldeles ovan mitt tält ett par gånger. Aliens? Vid den nästa igenvuxna sjön Tärnan?

Nej, det var bara personer som hade hört smällar i närliggande Vansta och larmat Polisen. Så polisen sökte av området med flera patruller och helikopter. Men de hittade ingenting då som förklarade smällar eller något brottsligt. Klockan 21 någonting avbröt de på grund av mörkret antar jag. På morgonen i sjutiden vaknade jag av fem skarpa smällar efter varandra. Jag är inte en ängslig typ och känner mig alltid trygg i skogen men nu kändes det inte helt prima. Älgjakt? Nej, det var slut redan. Men jag såg inget och inga.

Jag åt frukost, packade ihop och gick tillbaka till leden från min tältplats.Jag försöker alltid tälta en bra bit från leder. Natten är djurens tid. Även de använder leder.

Årets sista natt ute? Någon på nätet har startat en ”rörelse” om att sova en natt ute varje månad och så se naturens skiftningar. Det kanske vore något? I år har det blivit bara 22 nätter ute, inte rekord precis.

Sörmlandsleden är mestadels lättvandrad, några lite svårare upp- och nedgångar finns som på etapp 33 vid Bråviken. En del väg och skogsvägar. Många naturskyddsområden. Problemet är bitvis hästar, hästskit, cyklister, mopeder, även fyrhjulingar och som resultat sönderkörd led. Att vandra i geggan blir inte ett nöje utan viss irritation. Fallen skog kan vara som hinderbana men det är naturen som själv har orsakat det, inget att gnälla över.

Det är dags att se över utrustningen, laga revor, fixa förbättringar och fundera ut om något måste förändras och köpas. Både sovsäcken och tältet ska hänga i klädkammaren, aldrig stuvade i en klump. Tomma och nästan tomma gasflaskor punkteras och sedan kastas i återvinning. De räknas då egentligen som läskburk men inte vill affärens burkautomat ha de.

Årets vandringshöjdpunkt? Allting är än blekt i jämförelse med PCT och faktiskt det mesta jag har vandrat genom under åren. Naturen är, kan jag säga, enklare men inte mindre värt att besöka. Kanske Lugnets Naturreservat (min förra vandring)? Jag gillar ju riktig gammal skog och natten vid sjön med klar stjärnhimmel ovan och dess spegling i sjön var en fin upplevelse. Kanske de träd som hade fallit och har sitt rotsystem för vår beskådan? Att se svensk arbetarhistoria i gruvområdet Skottvång var åter en påminnelse om vilka lyfte upp Sverige från fattigdom till en industrination och välgång. Hårt arbete, teknisk utveckling och forskning blev svenska paradgrenar, kända i Världen över.

På vilket sätt glänser vi nu? Det låter som en sorglig fråga.

Posten är inte en post längre…

Utvalda

Jag höll på att skriva något helt annat men fick ett kort i brevlådan från den svenskdanska Posten. Det meddelade att i framtiden med början av 25 oktober delas posten ut varannan dag enligt treveckors schema. Så varannan vecka delas posten ut två, varannan tre gånger förutsatt att det inte finns flera röda dagar. Vi skriver inte nog med brev eller skickar mindre paket som ryms i brevlådan.

När skrev du ett brev sist?

Eller, kan det vara som med mig att du använder konkurrenterna?

Detta kommer inte att påverka mig men är inte Posten en nyttighet som bör fungera i hela landet? Annan sak vem driver det, Staten eller någon annan.

Jag har några trevliga postupplevelser men de är inte från Sverige.

Jag steg in i den lilla posten i Cascade Locks, mile 2152 med min matkasse. Expediten kom genast fram och undrade om jag var en PCT vandrade. Hon plockade åt mig en kartong som var bäst för att skicka mat i. På bordet fanns adresslappar och tejp samt snören. Hon kontrollerade adressen att den var rätt och talade om när paketet skulle vara framme. Ingen brådska sa jag för med min gångtakt skulle den hinna ligga i posten och vänta. Sedan önskade hon mig lycka till på vandringen.

Innan jag ens började gå på leden skickade jag ett paket med skor och mat till Kennedy Meadovs mile 700+.. Skrev man på paketet: please hold for PCT hiker höll de paketet länge, hela säsongen. Men eftersom jag var osäker på min förmåga att hamna ändå dit skickade jag den till Big Bear där det var lätt att komma till stan. Sedan skickade jag paketet oöppnad vidare. Även då var posten hjälpsam och såg till att adressen var rätt. Nej, det kostade inget extra, öppnade man inte paketet kunde det skickas vidare med samma porto.

Det fanns små postkontor lite varstans. Det sägs att USA s post var den säkraste i världen.

Paketet jag skickade från Cascade Locks hämtade jag ut i Stehekin. Vissa små ställen längs leden hade sämre urval av mat speciellt i slutet av säsongen och kanske behövdes även strumpor eller annat som inte gick att köpa på plats. Båt sköter transporterna till Stehekin. Posten var öppet bara någon timme så det gällde att hålla tiden. Postmästaren baxade en vagn med massor av paket till posten från båten. Sedan öppnade han Posten. Han frågade vad jag hette, jag hade sändningskvittot i handen men det tittade han inte på. Han gick in i nästa lilla rum med högar av paket, sträckte ut handen och drog fram min.

Jag var förbryllad. Vilket minne. Ska jag säga också att han hörde till den äldre halvan, kanske omkring 70.

Någon riktig post finns inte längre i Sverige. Pakethanteringen har blivit enklare när du kan hämta på affärers öppettider. Senast stod jag dock i kön en halvtimme. Om det går använder jag Instabox eller andra leverantörer, enklare och billigare. Nu tänker posten kopiera det och ha boxar för pakethämtning, i alla fall där jag bor. Lite sent ute?

Nej, Posten är inte en Post längre, det är en möjlighet bland andra transportörer. Vi i en storstad klarar oss men hur blir det med landsbygden om varannan dag införs även där? Post två gånger i veckan och flera kilometer till postlådan? Ingen vits att ha en dagstidning då. Kommer Myndigheter anpassa sig och förlänga svarstider, givna tider i sjukvård och annat som skickas med post?

Nej, Myndigheter skickar inte E-post. Det är brev på papper. Eller att du loggar in med bank ID. Appar och mobil ersätter brev och telefon, inte så lätt för gamla Internetnoviser.

Eftersom detta måste innebära färre brevbärare blir väl posten billigare? Nej, så var det inte. Vad händer med de eventuellt övertaliga blir en fråga för facket, antar jag. Idag har Posten ca 39 000 anställda.

Post och frimärken är ute? Jag hade en hög gamla frimärken och brev efter min sambo, både svenska och från utomlands. Ingen ville ha de. Jag skickade E-post till frimärksklubbar men ingen svarade. Till sist åkte samlingen till soptunnan. Nya tider? Varför känns det att vi förlorar något vid varje effektiv förändring?

Snöfall och vandring, minne från PCT år 2018.

Utvalda

Dag 153 på PCT den tredje oktober 2018 var en regnig dag. Så var också dagen före. Jag passerade Deep lake som hade bra tältplatser men det var för tidigt att sluta gå. Dagarna var nu kortare så det gällde att använda all den ljusa tiden.

Jag började gå upp mot Cathedral pass, 2445 mile, blöt och jobbig uppgång.

Det började snöa. Först med mjuka flingor sedan hagel som byttes mot rejält snöfall och hård vind. Jag fortsatte att gå. Natten före hade jag sovit på en usel plats och tänkte på att hitta något bättre. Det fortsatte att snöa, sikten blev noll och ljuset försvann fast det inte var kväll än.

Jag slog tält. Hade i alla fall lite vindskydd bakom.

Nu var inte mitt extralätta tält lämplig för vintertältning så jag fick stiga upp och rensa det från snön regelbundet. Som väntat var det svinkallt. Jag rullade in sovsäcken i räddningsfilten. Jag kokade mat under absiden och det värmde. Bättre. Så fort det ljusnade började jag packa ihop. Tältet var fruset med klumpar av snö.

Det var en strålande morgon. Men vart var stigen? Jag kunde se några fotspår ibland. Någon hade gått förbi mig.

En bit ner från passet träffade jag Big Red (hans trailnamn, min var Legend). Han frös så han inte kunde prata. Det var inte han som hade gått förbi mig på morgonen utan en annan. Big Red höll på att packa ihop. Den andre killen hade passerat honom och sagt att han inte ville ge upp nu. Men även han var frusen och trött.

Jag fortsatte att gå. När det kom en vindstilla solig plats lagade jag frukost och hängde tältet i tork. Big Red passerade, vi pratade om fortsättningen. Han var tveksam till att fortsätta, men kunde inte bestämma sig.

Vi får se, sa vi. En dag kvar till en väg. Kanske snön var bara tillfälligt.

Nästa natt sov jag vid leden vilket man inte ska göra. Natten är djurens tid och de använder också leden. Man ska gå en bra bit ifrån men nu slog jag mig ner vid en utbuktning bakom ett träd. Orkade inte mer och det var vindstilla. Kallt, mera snö. När jag packade ihop på morgonen såg jag spåren efter en puma. Den hade passerat tältet, vänt, passerat igen men fortsatt sedan förbi. Uppe i krönet låg spår efter tältning på en liten plätt och pumans spår runt den.

Det kändes lite kusligt. Inga spår av anfall. Jag började gå ner från krönet väldigt sakta. Stigen gick vid höga bergväggar. Satt puman där och spanade? Inte springa om du ser en Puma. (Bilden är från Sarek inte PCT, lodjur och kråka har lämnat spår.)

Nej, jag såg inte Puman men jag såg en järv under dagen. Det var sällsynt. Den sprang i skogsbrynet ganska nära mig en lång stund. Magi!

Så fort jag nådde Stevens Pass, mile 2473, stannade en bil och frågade om jag ville ha lift. Jag hade bestämt mig att komma till Leavenworth för att där ta bussen till Lake Chelan och byta ut en bit vandring för en lång båttur. Kvinnan som körde var slalominstruktör och väldigt glad över tidig snö. Hm. Lite annat med mig.

Jag fick rum i ett hotell, sista rummet för det var höstens ölfestival dagen efter. Hotellet hade en tvättstuga. Jag startade tvätten och la mig sedan i hett bad. På kvällen satt jag på sängen inrullad i täcket, åt och såg på nyheter. En tidig snöstorm hade lamslagit vissa vägar.

Dagen efter tog jag bussen till Chelan för en 89 km lång båttur på sjön – som likaså hette Chelan – till Stehekin där jag åter anslöt till leden.

Höst och livets förändringar.

Utvalda

Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…

Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.

På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.

Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.

Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.

Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.

Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?

Mer om Brittsommar hittar du hos SMHI.