Årets Julklapp – bra val!

HUI Research har presenterat Årets Julklapp. Det är är något alla borde ha i skåpet: ett stormkök. Alltså ett friluftskök av någon form. Lägg till gas eller annat bränsle. Tändstickor eller tändare, lita inte på de tändare som finns fast i kök. Vilken bra idé, betydligt bättre än elcykel som vanliga inkomsttagare, pensionärer och andra fattiga inte hade råd med. Eller idiotin mobillådan. Ja, tanken var god med att fostra folket.

Stormkök? Varför då, jag campar inte, vandrar inte och skulle jag plocka svamp har jag en termos med mig, säger säkert flera. Javisst, men hur fixar du kaffet och välling till babyn när strömmen går? Har du en dunk vatten lagrad och ett stormkök fixar du alltid något medan du väntar på strömmen.

Så, bli lite prepper nu. Men elda inte upp bostaden. Ett friluftskök ska vara ute i fria luften, kanske på balkong när krisen kommer. Blir det ingen kris gå ut och njut av en tur till naturen.

Motivering för valet: För trettiotredje året i rad utser HUI Research Årets julklapp. Till följd av coronakrisen har utomhustrenden accelererat kraftigt och besöken på vandringsleder och fjälltoppar har slagit nya rekord – trots en mycket begränsad turism från utlandet. Semestern blev till svemester och restaurangmåltider med vin ersattes med stormköksmiddag och termoskaffe. 2020 var året då svenskarna återupptäckte den svenska naturen och stormköket representerar därför den, på många sätt märkliga, tid vi lever i.

Några senaste ”årets julklapp”:

2011 Den färdigpackade matkassen
2012 Hörlurarna
2013 Råsaftcentrifugen
2014 Aktivitetsarmbandet
2015 Robotdammsugaren
2016 VR-glasögonen
2017 El cykeln
2018 Det återvunna plagget
2019 Mobillådan
2020 Stormköket

HUI Research https://hui.se/

Bilderna från årets vandring på Sörmlandsleden.

Hitta en perfekt tältplats?

Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse  och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.

Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.

En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?

Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.

Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.

Så, hur hittar man en perfekt tältplats?

Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.

Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.

Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.

Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.

Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.

Eller, nästan vad som helst  duger när det blir mörkt och  trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.

Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.

Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?

Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?

Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?

Vandring i september 2020: Sörmlandsleden  etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.

Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.

Bättre tider.

När livet är enahanda och nyheter handlar om brott, elände, okunniga politiker och sjukdom återgår jag till bättre minnen. 2018 var USA och PCT mitt drömmål och de tre delstater, Kalifornien, Oregon och Washington visade sin bästa sida med vänliga människor och fantastisk natur. När jag läser om USA nu fylls jag av oro. Om USA inte förblir en stark stormakt vad kommer efter? Kina? Valet ser redan ut som sämre komedi med en dement man och en buffel i huvudrollerna. Dock håller jag på buffeln. Har tagit hand om en dement man i sju år och de kan inte styra ett land. Någon annan drar i trådarna bakom.

Varför ställer inte de smarta människorna upp som politiker? Inte där. Inte i Sverige. Antagligen för att de är upptagna med sina företag, forskning och framsteg. De har inte tid att slicka uppåt för att hamna på valbar plats.

Men nu till några fina dagar på Pacific Crest Trail. Dag 126, femte september, gick jag genom Jefferson Park. Området ligger omkring 2035+ miles vandring om man startar från söder. En av höjdpunkterna under turen. Jag tältade först vid Mills Creek i en håla mellan buskarna. Att vada den var mindre roligt eftersom vattnet var grötigt glaciärvatten, omöjligt att se botten. Till sist lyckades jag hoppa från en stor sten till en annan och komma över. En stark man tog min ryggsäck.

Arean var grönt varvat med sand och sten, vulkanisk område med Mt. Jefferson som dominant utsikt. Jag stannade flera gånger och till sist blev det mörkt och jag la tältet vid en sjö. Pratade med några andra tältare. Dagen efter nådde jag Ollalie och dess lilla affär. Hamnar du där ta med kontanter! Jag handlade med resten av mina dollar och expediten räknade så jag inte överskred mina tillgångar. Men Timberline Lodge hade en automat, bara 45 mile dit och de serverade en stor frukostbuffé! Även vi som tältade var välkomna. Vilken lyx!

Mt. Jefferson är döpt enligt president Jefferson (president 4 mars 1801 – 4 mars 1809). Han var intresserad av att kartlägga Nationen och flera expeditioner bekostades under hans tid. Sägs att berget upptäcktes under en expedition 1806. Höjden är 3199 m.

Under vandringen i Oregon hade vulkanerna hade avlöst varandra. som Mt. Mc Loughlin, Three Sisters, Crater Lake, Belknap Crater, Mt Washington, Three Fingered Jack och snart Mt. Hood. Det fanns säkert fler.

Det var makalös terräng.

Efter Timberline Lodge närmade jag mig  Cascade Locks och Bridge of the Gods, som inte alls har med Gud eller tredje radens publik att göra, utan varor. Bron  går över Columbia River som är gränsen mellan Oregon och Washington. Leden går sedan mot Washingtons stora skogar och mera vulkaner.

Vädret var inte på min sida när jag närmade mig Cascade Locks.

Jag var stelfrusen efter en hel dags regn och  en kall natt som tillbringades i tält mitt på leden då det var omöjligt att hitta någon plan fläck i lavalandskapet. Men jag klagade inte. Jag hade vatten för ett litet vattenfall rann bredvid. Lite mat kvar. Jag åt upp resten av peanut butter, nudlar och kokade te. Jag lät pannlampan lysa som en varning även om jag inte trodde någon skulle passera mig i mörkret. Dagen efter gick jag mot stan och tog in på motell. Ägaren laddade rummet med extra handdukar och kaffe. Han sa att jag såg risig ut. Sant. Jag ställde mig i duschen. Stod där tills kylan släppte. Gjorde kaffe. Stod en omgång till i duschen. Sedan var det dags för frukost!

Du ser levande ut, sa ägaren när han visade mig vart fiket låg. En stor frukost kan återställa vad som helst. Ägg, bacon, pannkaka, ett muffins, glas juice och dubbel kaffe.

Fit for fight again. Äta mer, handla mat, skicka paket till mig själv till leden, tvätta, packa och gå igen. Det var helt enkelt underbart. Solen tittade fram lite tveksamt. Men nu var allt torrt, ryggsäcken fylld med mat och leden började med en snäll sträcka på ca 5 mile innan den började gå uppåt. Jag hade en fantastisk dag framför mig.

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

Natur och vandring ser ut att vara en ”vit” sysselsättning, i alla fall på norra jordklotet, de länder jag har vandrat i. Under alla mina vandringar, oavsett land, har jag råkat träffa och prata med kanske tio -femtontal med annan hudfärg än min. De flesta var från Kina. Alltså folk där man klart ser att de inte är bleka solbrända vita.

Men, nu är det vita naturintresset också rasistiskt. Från ABC nyheter USA:

New government data, shared first with

@ABC

News, shows the country’s premier outdoor spaces—its 419 national parks—remain overwhelmingly white.

It’s racist to go to national parks, even though you’re not keeping anybody else from going there. It’s “self-segregation,” even though the parks are open to anyone who wants to go. And if you’re a white person, it’s your fault if people of color don’t want to go to the parks, especially if you’ve never done anything to hurt anybody.

The message is clear: Mother Nature is a white supremacist. (länk nedan)

Pacific Crest Trail gick genom flera Nationalparker. Ca 50 personer började dagligen vid södra gränsen. Eftersom jag gick sakta hann flera förbi mig och i slutet när jag var mer i form hann jag ikapp flera. Sedan kom folk som gjorde dagsturer, gick några dagar och de som gick Muir Trail. Alla utom en som jag pratade med var – troligen – vita. En svart man sprang förbi.

Som vandrare studerar man inte andras hudfärg annat än om personen ser ut att vara brännskadad. Då erbjuder man någon kräm för lindring. Man pratar om nästa vattentäkt, om mat, om kilometrar, tältplatser, nästa plats att köpa mat i och om det är något man behöver hjälp med. Men nu får vi veta att vi vita är rasister även i ett Nationalpark och ute i naturen. Själva naturen är rasistisk, icke inkluderande.

Suck. Det kan inte vara så att olika människor har olika intressen?

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

https://pjmedia.com/news-and-politics/jim-treacher/2020/07/02/going-to-national-parks-is-racist-declares-abc-news-n599372

https://abcnews.go.com/Politics/americas-national-parks-face-existential-crisis-race/story?id=71528972