Inget Wifi? Då vet ju ingen att jag var där och kan gilla det.

Jag klev in i fjällstugan. Det första som mötte mig var skoförbud och koden till Wifi. Inne i matrummet satt 8 personer i varierad ålder, män och kvinnor.

Alla satt med böjd nacke och var oerhört upptagna. De studerade sina mobiler, kanske uppdaterade de något. Ingen besvarade mitt ”hej”.

Jag fick ett eget rum eftersom jag inte ville dela rum med en hund och ägaren, det som fanns att tillgå i första hand. Tur att det fanns ett rum över. Jag tältade alla andra nätter, men kände nu behovet av en varm dusch, fylla på matförråd och slippa få allt  blött i det annalkande regnet. Jag hade vandrat i 8 dagar och gillade inte kalla bad. Efter en dusch gick jag till matrummet för att fixa lite mat. Alla satt kvar med sina mobiler. Ett nytt par hade inkommit och lagat mat. De hade med sig en flaska vin. Mellan vinglasen stod mobilerna.

Jag fann allt deprimerande och åt i mitt rum.

Morgonen efter talade en man till mig. När jag kom in med min kopp med pulverkaffe frågade han om jag ville ha hett vatten. Han hade kokat upp vatten till alla. Ja tack, sa jag.

Då hade vi pratat färdigt. Han höll i sin mobil som resten av de nu frukostätande besökarna.

Jag packade ihop och gick vidare. Jag träffade dock några människor på leden vilka än kunde och använde det gamla mänskliga sättet – talet – att umgås med. En tysk, en belgier, två schweizare, en finsk, en mor med sin son… några till.

Det var dock annat före mobiler och mobilberoende. När man kom in till en fjällstuga hälsade alla. De frågade varifrån på fjällen man kom och vart man skulle. Om ens led och plats hörde till de mer ovanliga kom kartorna fram. Vi gav varandra råd och information om vad, djur och växter och tips om nya vägar.

Stämningen var glad, nyfiken och vänlig, ofta gick snacket om just vandring till sena natten.
Det finns än människor jag inte har glömt efter 20 år fast vi bara hade kontakt i en fjällstuga.

Närmare civilisationen träffade jag två män som inte höll i mobilen. I väntan på tåget som aldrig kom utvecklades ett intressant samtal  om vandring, samhället och vart vi är på väg. Något kanske kommer om det senare.  

Årets vandring var av det kortare slaget om man jämför förra året. Från Abisko till Kvikkjokk genom Hukejaure, Sitasjaure, Ritsem, längs Padjelantaleden med en kortare avvikelse till Sarek, ca 340 km.

Skorna i bilden har gjort sitt. De gick ca 1600 km av PCT och nu ändå till sista dagen.Skosnören var än hela. Med viss sorg lämnade jag dessa trotjänare till sopor.

Myggor och snöänglar

Årets första fjällvandring skedde med ett tio år gammalt barnbarn. Jag har tagit ut alla mina tre barnbarn samt två plusbarn på fjällvandring. Barnen har gjort ungefär samma tur, från Hemavan genom Syterskalet och tillbaka,  förstås med tält. Årets väder var hyggligt. Myggen älskade barnet något mer än mig vilket är sällsynt. Jag är ju den som myggen älskar mest. Kan en miljon myggor ha fel?

Barnet, en pojke, hade som mål att gå längre än de andra barnen vilka är flickor. Han slog dessa så där med fem kilometer. Jubel! Som tur såg vi också en stor flock renar. De höll sig på vinterns snö i flykt från myggen. Sommarsnö med snöänglar roade barnet.

Syterskalet är alpint, en fin sträcka av de svenska fjällen, bjuder en bra nybörjartripp.

Vandringen avslutades dock på hotell på grund ihållande av regn.  En god middag och äntligen tillgång till Wifi förgyllde turen.

Ta ut barnen till naturen. Vi borde undvika ”Nature deficit disorder”  hos barn. Kanske även hos de vuxna?

Dags för fjällvandring och bloggpaus.

Snart bär det iväg mot fjällen. I år blir det en betydligt kortare tur än förra året. Först 5 – 6 dagar i Hemavan / Kungsleden med ett barnbarn, 10 år gammal, den sista som ska göra en ”obligatorisk” vandring med mig.  Sedan packar jag om och åker till Abisko och går mot söder så länge jag ids och tar lite udda vägar. Viker mot Sarek sedan. Därifrån åter mot söder eller någonstans. Det är inte så planerat, lite som andan faller på och vädret styr.

Jag antar att det blir min sista tur i de svenska fjällen. Alla barnbarn har gjort en vandring med mig. Jag själv är så klar med svenska fjällen oavsett många hörn jag inte har varit på. Det har mestadels varit avkopplande, vackert, också strapatsrikt. Det sägs att intresset för de svenska fjällen ökar. Bra så, flera gånger har jag varit alldeles ensam på min led. Men, det är just det jag söker, ensamhet, tystnad, bara naturen och jag. Svenska fjällen brukar bjuda på det. Har dock vandrat både med mina två barn och min sambo men mestadels har det varit ensamma turer både i Sverige och även utomlands.

Det var överraskande trevligt förra året med otaliga vandrare som passerade långsamma mig, pratade med och även tältade nära ibland. Det svenska knappa ”hej” från de man mötte på fjäll leder var utbytt till massor av trevliga möten och även djupa samtal om livet på PCT. Jag är än förälskad i USA och min PCT vandring

Nästa år är än frågetecken. Som gammal kan man inte planera så långt men visst är jag sugen på någon längre tur långt borta – igen. PCT gav mersmak. Men det räcker inte. Ibland måste man erkänna sin ålder och följderna med det.

Ålder är inte bara en siffra även om jag ibland tror det också själv.

Ha en bra sommar! Vi hörs mot hösten.

Bilder: bron över Vuojatädno, nederst vy över Sarek från övre Padjelantaleden.

Nationaldag, ursprung och vada över vatten.

Förra året passerade jag den så mäktiga Muir pass på USAs nationaldag, Independence Day . Inget firande. Ingenting än sten, snö och vatten samt en ranger som kontrollerade mina papper och gratulerade. Jag hade nyss börjat bli en ”kändis” på PCT. Den äldsta? kvinnan på leden.

Muir pass var en absolut favorit område på PCT. Ödsligt utom vandrare som kämpade i snömodden och tappade leden hela tiden. Men det var dock lätt i jämförelse året före och i år.

Jag hade så tur med min vandring. Lite snö, lite vatten, inga drunknade som de andra två åren. Ja, några snöstormar förstås, men det var inget oroande bara så kallt.

Varför riskera livet när det är synbart omöjligt att gå över vatten? Jag kan på något sätt förstå det. Man ger bara inte upp. Adrenalinet flödar. Man är oöverträfflig. Man ska fixa det, att vända är inte att tänka på. Det är en bra egenskap i katastrofer. De är dessa som överlever. Men att gå över omöjlig fors är inte katastrofläge, bara dumhet . Hellre ge upp, kanske vänta tills tidig morgon eller vända om. Noggrann bedömning och inte vada ensam.

Sedan finns de som helt enkelt överskattar sin förmåga och underskattar vattnets. Att gå över en flod när vattnet forsar och når till midjan är att utmana döden. Nyligen dog två asylsökanden som vadade över en flod i stället att ta vägen till USA genom gränspostering. Då tog El Salvadors president Nayib Bukele på sig skulden för hur dessa medborgare, Óscar Alberto Martinez och hans knappt tvååriga dotter Valeria, drunknande i Rio Grande. Han erkände också att landet inte erbjuder sina medborgare ett tillräckligt bra liv, snarare ingenting av livets behov.

Nationaldagen passerade: Jag hade velat vara i en stad och se firandet men jag var för långt ifrån, 4 – 5 dagsmarscher.  USA firar med parader, flaggor, glädje över att vara just medborgare eller bosatt i USA. Det finns andra åsikter, det finns alltid andra åsikter men denna dag brukar man samlas. Hot om terror  finns också att räkna med. De som protesterar brukar dock ”drunkna” i allmän festyra. Man ser på parader, grillar, äter tårta och framför allt firar med familj och vänner. Musik och fyrverkerier, kläder med mönster från amerikansk flagga. 4 juli är en stor helgdag.

4 juli år 1776 förklarade 13 amerikanska stater sig självständiga från Storbritannien. USA var bildad. Den första flaggan hade 13 ränder.

Kanske bör man ha en kamp för att bli fritt land innan den uppskattas? Är det därför vi värdesätter och värnar om Sverige så lite? Eller, hur var det nu? Amerika var inte obebott. Fråga indianerna om fördelen med invandring från Europa.

Jag mötte nutida exempel om fördelar i att vara indian. Stora areor, reservat med närapå förbud att vistas där för andra. Jakt som fick utövas när och med vilka vapen som helst medan de vita amerikanerna fick jaga på vissa tider, i regel den sämsta tiden på dygnet och bara med pilbåge. Kan fördelarna ersätta något? Knappast. Men  tiden lappar över alla sår om man så vill. Det är dock fördelaktigt  att ha indianskt ursprung anser vissa, som Elizabeth Warren, presidentkandidat försökte få till ett indianursprung genom DNA test.

Vilket ursprung ska man hylla? Vilket land får ens uppskattning? Jag tänkte på det når studenterna gick ut från närliggande gymnasiet. Eleverna bar alla möjliga flaggor. Dock råkade jag inte se en svensk flagga. Vilket land ska man hylla på sin studentdag? Den som gav en fri utbildning finansierad av de som betalar skatt eller det landet man flydde eller flyttade ifrån, kanske inte ens själv personligen?

Borde jag slå ett slag för Mongoliet? År 1206 förenade Djingis Khan de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet. Enligt rykten som följe min släkt utvandrare mina förfäder från Mongoliet så där 600 år sedan. Det skulle vara efter den mongoliska Yuandynastins fall 1368, de härskade över dåvarande Kina. Så, egentligen är jag en mongol? Jag är inte född där, har aldrig varit i landet,  kan ingenting, varken språk eller historia. 11 juli är Mongoliets nationaldag. Jag borde i alla fall hurra för det?

Vad har du för ursprung? Har det någon betydelse för ditt liv?

Flaggorna av  Hoshie, Yaddah. – Made by Hoshie, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=574763