Fyra år sedan på denna dag vandrade jag vid Stilla havet.

Utvalda

Vad gör man efter en riktigt lång vandring? Då går man lite till.

Jag satt i hotellrummet och undrade: vad gör jag nu. Jag hade fått lift från PCT med två kvinnor på väg till Seattle. Jag skulle flyga hem därifrån. Men än hade jag några dagar kvar innan flyget gick så jag bad dem att släppa av mig någonstans där det gick en buss till Seattle. De lämnade mig i ett hotell i Mt Vernon.

Jag badade länge. Duschade åter och tog på de kläder som var renast. Jag gick ut och åt middag i en mexikansk restaurang. Sedan satt jag i rummet och undrade över de dagar jag hade kvar.

Jag bestämde mig att vandra en bit på Pacific Northwest trail som gick en sträcka vid havet. Jag handlade mat och på morgonen tog jag buss till Anacortes.

Jag tältade först i Deception pass. De närmaste tre dagarna gick jag åt det ena hållet och sedan åt det andra hållet på leden och en tur till omgivningarna. Men på sena kvällen var jag på stranden och såg solen gå ner. Sedan flyttade jag tältet till Washington park och gick runt den.

Åter i Mt VVernon som dock hade inget berg i sikte.

Nu kände jag mig ganska nöjd. Jag hade vandrat vid havet. Det var som nedtrappning av 160 dagars gående. Jag hade haft få noll dagar, alltså dag då jag inte gick alls, men flera halvdagar då jag fyllde på mat. Nu såg jag framemot Seattle, shopping av presenter till alla hemma och lite kläder åt mig själv för att se anständig ut i flyget.

Jag tyckte ljudet i stan var nästan olidligt. Bilar, flyg, folk… Jag längtade genast tillbaka till ödemarken. Men civilisationens välsignelser som Internet var inte så dumt. Jag hade varit utan Internet och mobil nästan hela tiden. Kontakt med yttervärlden skedde genom Garmin då och då. Nu frossade jag i TV nyheterna och laddade mobilen. Det rasslade in en massa meddelanden. Allting var åter som vanligt?

Deception Pass Bridge, byggd 1834 -35.

Vad har jag i min ryggsäck?

Utvalda

Din ryggsäcks tyngd korrelerar med hur nöjd du är. Tungt sänker humöret. Vandring är ingen styrkedemonstration även om det kan bli så beroende på sträckan i kilometer. Vandring skall vara lustfyllt. Så packa så lätt det går.

Valet av ryggsäck, tält, underlägg och sovsäck ger grundvikten man inte kommer undan med, men kan förbättras genom att vid nyinköp tänka på vikten. Med högre ålder har jag bytt ut saker till lättvikt. Man blir inte starkare med åren. Utrustning ser också helt annorlunda ut idag med tekniska finesser än när jag började vandra så där 40+ år sedan.

Vad används ryggsäcken till? Några veckors turer eller expedition modell slit i ödemarken? Ryggsäck, ca 60 liter, räcker för oss vanliga vandrare. Det behövs inga finesser, en säck som sitter ok och rymmer det nödvändiga är nog.

Jag har idag en lättviktsryggsäck på 60 liter. Min gamla, även den 60 liter, som gick i pension efter 23 år fungerar än men väger mer. Den är nästan hel. Den nya kommer inte att hålla i 23 år på grund av lättare material, inget att ärva efter mig. På PCT hade jag också en lätt ryggsäck, 60 liter (i bild ovan) som var ganska så trasig och skitig efter den turen och fick gå till ryggsäckarnas himmel.

Så, vad har jag med mig? Detta är min standardutrustning som kan utökas beroende på väder och vandringslängd. En omgång kläder kanske.

Bo och bära:

Ryggsäck, 60 liters lättvikt
Regnskydd till ryggsäck
Sovsäck, dun -5C
Lakanspåse, siden
Liggunderlag, en som man kan pumpa med handkraft.
Tält och packpåse. Mitt är lätt litet enmanstält med höjd så jag kan sitta inne.
Olika tältpinnar så de går till olika underlag.
1 grov tältpinne att gräva med för toa.
En plastkasse att skilja torr och blöt tältdel vid behov.

Matlagning och vatten:

Spis, ultralätt gasbrännare
1 kastrull
1 kåsa
Sked/gaffel
Fällkniv
Bränsle, en gastub 450 gr räcker 1 vecka+ för mig.
Tändstickor/tändare
Vattenrening. Jag har Sawyer och tabletter men på fjällen behövs de bara ibland.
Vattenflaska, storlek för mitt val av sportdryck = 0,5l.
Vattenflaska i storlek som matchar mina vattenreningstabletter= 1 liter.
Ev vattenpåse, beror på vattentillgång på tänkt tur.

Kläder att gå i som tas av och på beroende på vädret:
Lätt waterproof jacka med huva
Byxor waterproof
Sportlinne

Trosor
Kortärmad funktionströja
Långärmad funktionströja
Skor, grov sula hög eller låg skaft
Strumpor, blandmaterial ylle och syntet

Kläder i reserv:
Träningsbyxor
Funktionströja
Underställ om det är kallare årstid/fjäll
något att sova i
Dunjacka, alltid

Trosor x 3
Mössa
Handskar
Två par strumpor
Myggnät för mössa (mygg älskar mig)

För fjälltur behövs kanske extra skor att vada i, gamla sandaler eller gympaskor beroende på vilken led/plats.

Tarfala

Hygien:

Tandborste
Tandkräm
Tandtråd. (fungerar också som sytråd)
Våtservetter
Liten handduk
Miniflaska tvål.
Mygg/fästingmedel
Solkräm
Första hjälpen pack
Sårsalva/cortisonkräm
Värktabletter
Halstabletter
Nagelsax

Solglasögon

Teknik:

Solcellsladdare
Teknik som mobil, kamera, radio och alla sladdar i en vattentät påse.
Pannlampa
Penna, block
Guide/karta

Ev. lånad Garmin

Diverse hjälpmedel:

Gåstavar.
En liten sittdyna
Synål
Extra rem

Några säkerhetsnålar

Ev. paraply, .

Några dm stark tejp som gaffa eller björntejp
Packpåsar i olika färg att sortera allt i.
Soppåsar.

Lämna aldrig något skräp ute. Inte ens toapapper, går att bränna eller ta i soppåsen. Elda aldrig utan att ha tillräckligt med vatten att släcka med. Jag tänder aldrig lägereld, fast har jag gått en kurs i eldning. Har sett och passerat nog med skogsbränder, stora och små som människan har orsakat.

Mat med beräkning att en vecka är 8 dagar. Men det kan ju finnas affär på vägen då räknar jag affären som plusdag. På längre tur räkna med mer mat per dag.

Ryggsäcken packas alltid likadant när man har hittat det ultimata sättet.. Då kan jag hitta sakerna i mörkret och behöver inte riva upp allt.

Så klart tar ja med mig pengar, bankkort, legitimation och biljett hem om det inte går att köpa i en automat..

Väl hemma tas utrustningen om hand. Rengörs. Tvättas. Torkas. Sovsäck hängs upp, förvaras inte packad i packpåsen. Likaså tältet hängande eller lös i en stor låda. Fattas något? Ersätt det nu inte när du är på väg nästa gång. Om något är trasigt laga det.
Rengör skorna, tvätta innersulan. Jag har sulor som formar sig efter foten. Värt pengarna. Skor är ju den viktigaste utrustningen på en tur. Jag köpte skor i Lake Tahoe under PCT vandringen, dag 86, 1100 mile. De var helt enkelt gjorda för mina fötter. De höll ca 3000 km och sulan var än ok men ovandel trasigt och de var inte trevliga inuti. Väl hemma köpte jag genast två par likadana till.

Har jag glömt något?

Vad tycker du är viktigt att ha med sig på en vandring, kort eller lång?

.

Stilla flera kriser än man skapar…

Utvalda

Livet i stugan vid havet är händelselöst. Eller – kanske är det just dessa enkla händelser som livet borde bestå av för ett tag. Barn. Mat. Disk. Blåbärsplockning. Klappa katter. Gräsklippning. Stilla promenader vid havet och i skogen. Lösa enkla bekymmer.

Rensa tankarna, hur det nu skulle gå.

Jag försöker be katterna att inte väcka mig 6.25 varje morgon men de är olydiga. Det är dock roligare med ett ”mjau” vid sängen än väckningar hemma i den Kungliga Huvudstaden. Något som brinner ute, kanske en skjutning, sprängning eller bilar som hastigt drar igång. Brandkår. Ambulans. Polisbilar. Eller de eviga polishelikoptrarna som hovrar i luften.

Här kommer endast glassbilen och de få som bor här men de rullar i sakta mak.

Katterna Buse och Cleo

Det finns sex katter i familjen. Sex alltså. Den minsta katten heter Buse och den är väckarklockan. De andra kan stå lite bakom som om de stöttade Buse som har väckningsuppdraget. Mjau. Lite mer mjau. Till sist hopp i sängen och mera mjau. Då ger jag upp. Sedan vill tre ut, två vill ha frukost och en återvänder från nattsudd.

Snart skall ett av barnbarnen fjällvandra med sin mor. Jag är glad över att någon av barnbarnen kanske blir en vandrare. Att vandra är liksom min legacy, något jag försökt lära barnbarnen. Naturen sviker inte. Att gå är bra motion. Vandring är också – förhoppningsvis – en Internetfri tid.

För, det är Internet som styr mycket av barnens tid idag. Jag tror rent av att vi har förlorat våra barn till Internet. Inte lätt för oss vuxna att vinna över Internets visdom. Inte heller över det häftiga, kändisar och propagandan.

Jag har sett med barnen några serier och Youtube, det de tycker är toppen.

Jag har försökt förstå vad som drar i det de ser. Jag kan inte säga att det lyckas så väl. Mycket är intelligensbefriat. Humor som inte är humor för mig. Snabba ryck. Pang och bum. Lilla Aktuellt är rent av skadligt. Jag som hade klassisk musik och att läsa böcker som hobby i den åldern. Min smak är inte modern, inser jag. Men, vi gamla får försöka hänga med i barnens liv.

Vet du vad dina barn ser på Internet? Vet du vilka bilder killarna skickar till dina döttrar? Inte? Ta en titt men spy inte.

När barnen frågar hur det var på min ungdomstid begriper de knappt svaren. Mycket av mitt liv var så långt ifrån deras liv. Det är svårt för dem att tänka på varubrist. Samhället var smalare, utbudet mindre, vardagstekniken bara på gång. Bekymren handlade om ren överlevnad i en fattig familj. Läxor, hjälpa till, ta hand om de mindre. Föräldrarnas makt var tämligen stark. Lärare var idoler. Vi växte också upp snabbare, barndom var kortare. Hastigt var man vuxen utan att än ha den vuxnes förstånd. Självförsörjande. Den som bidrog. Ansvar var ordet. Gud fanns än.

Men något var säkert. Livet blev bättre, både hemma och i Världen om man gjorde sin del och ansträngde sig. Framtidstron var stark.

Den frihet och makt, både som person och konsument, barn har idag är inte bara av godo. Mellan allt som finns är också ångesten att inte ha, inte kunna och inte duga. Frågorna vem jag är och vad jag kan få finns oftare än vad kan jag göra själv och för andra.

Om ett tag är vi alla från krigsgenerationen döda. Det liv vi hade som barn var som sagt enklare, med färre möjligheter. De försök vi gjorde som vuxna för att göra världen bättre för våra barn och barnbarn är idag ett misslyckat kapitel. Vi var ”aldrig mer krig” generationen. Det pågår ständiga krig i världen, även om det i vårt land är bara i startgropar. Vi lämnar efter oss ett land som klättrar på listorna över bidragsförsörjning, skjutningar, klanvälde och fallerad skolgång. Med mera. Det känns som ett totalt misslyckande. När ens barnbarn funderar på att lämna Sverige, är det en sorg och bottenbetyg för våra ansträngningar.

Som invandrare med arbete från dag två här känner jag idag mer vrede än glädje över landet jag har levt och arbetat i hela mitt vuxna liv. För mig är det för sent att börja om.

Vår Regering och dess föregångare har skapat flera kriser än de har stillat med sin vision om ett humanitärt land utan gränser. Nummer ett – i allting. Vänsterpolitiker och deras stödhjul litar än på att de strävsamma svenskarna inte ger upp utan snällt betalar för politikernas val och vanvård av landet. Det sägs att nästa valet är en sista chans men det finns inget parti som kan vända utvecklingen. Sverige har passerat tipping point.

Det kommer inte ens att stå dyrt för politikerna. För, politiker hamnar inte i obestånd och ställs inte till ansvar för sina gärningar. Inte i Sverige. Vi är det lydiga folket drabbad av någon sorts Stockholmssyndrom.

Jag borde vara glad över barnbarn som planerar att protestera med fötterna. Frågan är: vart?

PS. Publicerade detta förra året efter vistelsen vid havet som barn och kattvakt. Har varit där igen för barn och katter, när dottern var på sin fjällvandring. Ser att allt var och är likadant i år med. Så återpublicerar. Förra året sköts det barn nära mig, i år var det på en annan ort på lekplats. Alla dessa stenar som politiker påstår sig att vända sitter jävligt fast. Men, folk röstar på dem ändå?

Mer om Nisse, en av katterna:

Invasiva arter i den svenska skogen.

Utvalda

En skarv satt på stenen. Den kändes helt malplacerad för jag tältade vid en skogssjö i Sörmland på Lugnets naturreservat, inte vid havet.

Fågeln satt på en sten i Kvarnsjön tills mörkret la sig och stjärnorna började lysa. Vart tog den vägen sedan vet jag inte. På morgonen syntes den inte till.

Har ni tänkt hur stjärnorna ser ut när det är beckmörkt och de tycks ligga väldigt nära? Inga stjärnmönster, snarare fyrkanter.

Jag vandrade genom Lugnets naturreservat även förra året men nu såg jag en ovälkommen förändring. Marken var uppgrävt av vildsvin. Oavsett vart i Sörmland du går finns det vildsvin och de bryr sig inte om föreskrifter som att inte skada naturen, bryta kvistar och sånt.

En kväll slog jag tält på en mindre fin plats, vid ett hygge. Sträckan före hade alltför mycket spår av svinen. Men de sprang i grupp – lät som en galopperande arme´- förbi tältet ilsket grymtande. Jag hade valt fel plats.

Skadorna för skogen är inte räknade men vildsvinen skadar plantor och dör trädens rötter blir det ju röta.

Vi vandrare tycker att det ser illa ut.

Jag gick nästan samma sträcka förra året och ökning av ”vildsvinsmark” var påtaglig. Ja, det finns fina planer om hur frågan skall lösas men vildsvinen har tagit plats och de avancerar norrut sakta men säkert.

En annan förändring var ökad antal döda träd, granar närmast. Granbarkborren avancerar också.

Roströd barr låg på stigen. Vissa träd var gråa. Skyltar dög upp om granbarkborren och risker för fallande träd. En sådan plats var Henaredalens naturreservat. Så skyddad att även tältning var förbjudet. Men det bryr sig inte inkräktarna vildsvin och barkborre om.

Naturen har sin gång. Växer, frodas, dör, återuppstår, förändrar sig. Vi kämpar mot de ovälkomna bosättarna, förgäves. Hur ser de svenska skogarna ut om 10, 20, 30 år?

Samma fråga kan vi ställa om hela Sverige.

Sörmlandsleden går genom flera hyggen. Kändes att de har blivit fler den sista tiden. Att trampa genom risiga hyggen är inte kul. Inte vackert. Inte rogivande. Efter en natts åska och störtregn blev det som att vada i lervälling. Jag vek så småningom till asfalten och tog buss och tåg hem. Ca 130 km och 6 nätter i tält, ett i vindskydd.

Sörmlandsleden ligger nära mig med en anslutningsled. Det är därför jag har gjort en del vandringar, korta och lite längre där. Men förändringarna är inte positiva för vandraren. Det finns än guldkorn, vackra platser, stilla sjöar och ibland så tyst att enda ljudet som hörs är ens egna hjärtslag. Tystnad är exklusivt idag.

Det känns dock att jag är ganska färdig med Sörmlandsleden. Kanske en tur till? Eller bara en kort till någon favoritplats, någon gång.

PS. Som syns är jag ingen fågelfotograf.