Böcker, liv och PK censur.

Utvalda

Jag läser just nu två helt olika böcker som ändå har mycket gemensamt. Den ena är Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris Breven från Anne – Marie Berglund och den andra Jordan B. Petersons Bortom ordning 12 nya livsregler.
Jag släppte dock Peterson nu för Nydahls bok tog över. Kanske återkommer jag om Peterson senare. Båda böckerna är närgångna, filosofiska, öppna betraktelse över livet.

Breven från Anne – Marie Berglund är en modern monologisk brevroman. Det är en del av hennes omfattande brevväxling med författare Thomas Nydahl mellan åren 1996 – 2020. Anne – Marie dog 6 mars 2020. Att samarbeta med en person efter dennes död är alltid riskabelt. Men Nydahl har gett henne åter en röst. Hon finns och är sig själv.

Jag börjar med en citat om Julen, lämplig efter Black Week och allt shoppande. Hur känner den personen som inte vill eller kan vara med?

2006 18/12 skriver Anne Marie: Bäst vore om man fick en sömnspruta över jul så kan man sen börja om på nytt. Men i landet Sverige får ju ingen vara förtvivlad, bara att gömma sig under stenen när paniken kommer. Instängd i en adventskalender.

Vi ska vara glada eller i alla fall låtsas. Hon vägrar föreställa sig.

Boken är endast brev från Anne Marie, inte svar till dem. Jag saknar i början Thomas svar på breven men han finns bakom hennes text. Den kontakt de har lyser genom. Anne – Marie anförtror sig, sina tankar, sorger, glädje, liv, ibland i väldigt närgångna nakna brev. Det är behov att reflektera över sig själv med någon som förstår och kanske har samma skörhet inom sig.

Det är en kärlekshistoria av mental, mänsklig art. Det sällsynta att våga vara öppen inför någon, vara sig själv med sina skavanker utan att lägga en mask över. Den närhet som finns mellan brevskrivaren och mottagaren känns på varje sida, trots det fysiska avståndet. Anne – Marie inordnar sig inte i det konventionella livet med trånga ramar. Hon uttrycker längtan till naturen. Ett av hennes verk heter ”Jag vill stå träd nu”. Hon känns ibland desperat som om hon hade tappat fotfästet eller det hade aldrig funnits. Hon sätter ord i det.

Människan Anne – Marie kommer nära läsaren. Hennes brev berör. Just detta, känsloläget, fångar Nydahl lysande. Han hittar i brevhögarna det som är kärnan i Anne – Marie som person och den som lever av ord. Det är också en bok som ger läsaren kontakt med yrket: författare. Hur tänker en författare som ibland inte ens vill bli publicerad? (En otänkbar tanke hos nutida mediekändisar.) Inte bara det utan vi får kontakt med en av oss, vi som grubblar över meningen i vad vi uträttar.

9/9 -2006 skriver hon: Känner mig väldigt hemlös, det är för att jag inte kan nå pappa längre. Och för att jag inte har en enda bok i sikte. Det är ändå konstigt hur man liksom har sitt hem i de böcker man planerar att ge ut”. (Fadern är sjuk. Min kommentar.)

Hur känner sig de personer vars liv består av att skriva när det inte finns något att skriva om eller det skrivna känns meningslöst? Slutet på ens författarliv? Den där tomheten var och en kan känna när arbetslivet är slut och man blir nästan ingen. Fråga mig bara.

2019 27/8 skriver hon: Det är så ensamt när jag inte skriver. På morgonen stiger jag upp till ett ingenting.

Det är i få böcker vi kommer i sådan närkontakt med en person, oavsett yrke, än i Anne – Maries brev. Av den stora brevsamlingen under 24 år har Nydahl valt, utelämnat, redigerat så människan hon var kommer fram. Anne Marie önskar vara sig själv, Nydahl lyckas ge henne det. Allt blir också en historia över sällsynt långt vänskap.

Bokens svartvita bilder av Hide Matsumoto känns närgångna och samtidigt med avstånd. Bilderna förstärker texten.

Söndag satt vi som läser Nydahls blogg framför TV n men vi väntade förgäves.

Agneta Pleijel hade filmat en presentation av Nydahls bok till programmet Babel i SVT 28/11, men det censurerades. De klippte bort det helt enkelt. Det kan omöjligen vara Anne – Marie som är ”fel”. Hon är kvinna. Hon pekade ut riktning åt andra kvinnliga författare. Jag misstänker – vi är flera – att Thomas Nydahl inte hör till PK folket. Är inte du rätt PK finns det inte plats för dig i Sveriges ”oberoende” media vi betalar genom obligatorisk skatteavdrag. Ytterligare ett till skäl att aldrig slå på Statstelevisionen mer.

PK ismen omfattar allt större delar av våra liv, hur vi ska tycka, tänka och bete oss. Det börjar bli något som bidrar till raset av vårt samhälle. Då det inte finns möjlighet att påverka utan att tillhöra i en smal åsiktskorridor av ”rätt tänkande” ger det ett fattigt samhälle med kvävande likriktning där yttrandefrihet är bara en etikett utan innehåll.

Anne – Marie Berglund anpassade sig inte till en fåra. Det tilltalar mitt sinne. Anne Maries brev är en bok jag kommer att läsa om. För mig blev det årets bästa bok. Jag är ingen recensent men ordet mästerverk ligger nära till.

https://inreexil.blogspot.com/

https://inreexil.blogspot.com/2021/11/kulturradikal-censur.html

Hela havet stormar…

Utvalda

Det är inte längre ens sandlåda i svensk Regering och Riksdag. Under några få timmar har de hunnit välja en ny statsminister, Regeringen har inte fått sin budget godkänt (tack!), vissa är kränkta så de avgår och så även Statsministern som aldrig hann inträda..

Här poppas det inte popcorn. Har tagit fram ost och vin. Vinet är dock alkoholfritt så det hade gått lika bra med saft.

Skäms de inte? Utpressaren, surpuppan och gänget utan verklighetsanknytning?

Fortsättning följer.

.

Utan läskunskap är du ute.

Utvalda

När jag avslutade kontakten med familjerna i mitt uppföljningsprogram gav jag barnet som nu var ca tre år, en bok. (Se PS.) Jag hade sett att flera av familjerna hade en bokhylla men inga böcker. Avdelningen köpte ett lager barnböcker i bokrean, ”Pricken” om nio små kaniner. Åtta av dem var vita, men den nionde var prickig och fick heta Pricken.

Jag ville välja en annan bok men överröstades. Jag tyckte inte vi skulle ge en fostran i jämlikhet och lika värde till våra patienter vilka nu var f.d. missbrukare och alldeles garanterat utstötta själva.

Men så blev det. Ingen som fick boken reagerade negativt. Kanske hade jag fel? Kanske kände de bara igen sig?

Jag hade flera patienter som var på gränsen till analfabeter. De kunde inte läsa behandlingsplanen jag gjorde trots enkel text med större bokstäver som: Besök hos kurator två gånger i veckan, tisdag och fredag klockan 11,00 osv. Mina patienter var nästan alla svenskar med svensk skolgång.

Jag tyckte det var märkligt att så många hade passerat skolan utan riktiga läskunskaper. Men senare klarnade bilden. Många hade hoppat av och ingen efterlyste dem. Andra hade klarat sig i prov vilka var kryssfrågor. Alltid blev det något rätt. Flera hade fått snällbetyg, det lägsta möjliga så de passerade skolan. Vissa var bra i något ämne, sport eller teckning, sång eller slöjd, så resten av betygen ursäktade man. Flera hade börjat missbruka i lägre tonåren eller före, några hamnade i fosterhem en tid och sket i skolan när de kom hem igen. Andra vistades i något hem för ”vanartade barn” där skolgång inte ingick i programmet.

Det är så än. Skolgång ingår inte i alla behandlingsprogram för ungdomar utan man passerar ”behandling” och går ut likaså fattig på möjligheten att försörja sig. Inte ens nians betyg. Inget jobb. Inga pengar. Droger och kriminalitet väntar på farstun – i värsta fall.

Varför läser barn inte böcker? Varför har många svårt att klara skolan just på grund av svaga läskunskaper? Jag tror inte det är i första hand skolan som får barn att läsa böcker. Det är hemmet. Är barnet sex år och ingen har läst åt dem har skolan styvt arbete att visa böcker är bättre än Ipad. Lika bra i alla fall. Kan barnet inte svenska blir svenska böcker ett icke val. Logiskt.

Hur får vi barnen att läsa böcker? Genom att få föräldrar läser för dem. Stämmer det? Ja men hemmet ska ha böcker också.

Föräldrar läser till barnen från början, så fort de kan sitta ungefär. Barn förses med pekböcker. Böcker är presenter.

Föräldrar högläser till barnen och slutar inte innan barnen läser bra och har fastnat i att läsa böcker. I stället att alla stirrar på sina mobiler fortsätter familjen med högläsning ibland.

Hemmet har böcker. Det sägs att hem som har 400 eller fler böcker har de smarta barnen. Så många behövs inte för att höja studienivån, 80 böcker hemma gjorde redan stor skillnad. Det är förstås frågan om vilka böcker. En del måste vara läsvänliga för barn.

Genom att läsa till de små barnen får de ett bättre ordförråd. Även om de inte kan läsa när skolan börjar lär de sig snabbare och har flera ord att koppla bokstäverna på.

Bibliotek används regelbundet. Dåligt med böcker hemma kompenseras med låneböcker.

Föräldrarna själva läser, är god exempel, böcker är en naturlig del av livet.

Klassen läser några böcker per år från klass tre och skriver recension/kort beskrivning om de. På högre nivå skall de vara klassiker också.

Varje elev skall genomföra läsprov hos annan än sin lärare ska vi säga klass 2 eller 3 och senare klass 5. De som hänger efter får hjälp.

Hemspråk slopas. Hemspråk lär man hemma, det heter ju hemspråk. Eleven får välja det som andra främmande språk efter svenska och engelska. Eller kanske skippa engelskan?

Bästa metoden då? Det finns fler men bara en har stöd i forskning. Det var inte min metod. Oops.

Det finns många sätt att lära barn att läsa – men bara ett som har stöd i forskningen. Den metoden bygger på att barnen ska lära sig att ljuda bokstäverna och det är också den enda metod som bevisat kan hjälpa barn med läs – och skrivsvårigheter.

Läs mer om det på Forskning.se/2019/08/19

Studier om nyttan av böcker hemma:

The study by Evans and her colleagues at Nevada, UCLA and Australian National University is one of the largest and most comprehensive studies ever conducted on what influences the level of education a child will attain.

The researchers were struck by the strong effect having books in the home had on children’s educational attainment even above and beyond such factors as education level of the parents, the country’s GDP, the father’s occupation or the political system of the country.

University of Nevada, Reno 2010:

Both factors, having a 500-book library or having university-educated parents, propel a child 3.2 years further in education, on average.

Så, böcker som julklapp till barnen?

PS. Jag arbetare som kurator/terapeut i ett sjukhus för familjer med riskgraviditeter p.g.a. missbruk/HIV men har arbetat som lärare i några år på -80 talet samt svenska för invandrare efter SFI.

Plastic is fantastic – not, om straffansvar för sopor.

Utvalda

Regeringens klimatåtgärder fortsätter. Följande engångsplastprodukter kommer att förbjudas i Sverige från den 1 januari 2022: bomullspinnar (tops), sugrör, bestick och ätpinnar, omrörare för drycker, ballongpinnar och tallrikar. Även matlådor för snabbmat som innehåller expanderad polystyren kommer att förbjudas.

Men topsen är ju gjorda av bambu nu mera. Och bambu har vi väl gott om här hemma?

Så engångsmuggar får finnas kvar. Borde vi inte gå med en mugg i väskan? Hygien är väl inte så viktigt. Törs jag erkänna att i min skafferi finns sugrör och en sats engångstallrikar, muggar och bestick? De köptes några år sedan då vattnet försvann ständigt på grund av byggarbete och fel. Oanvända än.

Jag tvivlar på att vi gå tillbaka till tiden då allt såldes och packades i papper bakom disk. Tiden då vi köpte mjölk i egen kanna är bara ett barndomsminne och olaglig försäljning direkt från bonden på sommaren, troligen även det förr i tiden. När jag nyligen köpte fransk ost av opastöriserad mjölk informerades jag om risken. Jag tog risken, sa jag. Först då såldes en bit. Den osten var som en dröm.

Jag vill gärna minska engångsförpackningar men det tycks vara svårt. Det är bara frukt, potatis och lök samt viss bröd som inte är färdigpackad utan plockas till en papperspåse.. Dessa ”miljövänliga” papperspåsar är sedan oanvändbara till sopor. De läcker. Påsarna går att använda till kompost men hur många i en stad har kompost för matåtervinning? Här slängs det högst potatisskal och sådant. En pensionär äter upp.

Som vandrare gör man bekantskap med de större lämningarna. Bilar, högar av bildäck, populärt att kasta. Oljetunnor. Trasiga saker. Sakta ingår de i naturen så där om flera hundra år. Vem är den stollen som kastar skräp i naturen, ofta även långt från en bilväg? Ibland när jag vandrar i Sverige ser jag övergivna gårdar med trasiga bilar, maskiner, hus… Ingen kommer att återvinna något där.

Vi borde i alla fall lära oss det enkla: att inte kasta skräp på gatan utan i papperskorgen, det kan då brännas och ge värme. Det är en åtgärd alla kan göra. Kanske ökar intresset att hålla Sverige rent när en ny lagstiftning 1 januari 2022 gör din fimp på gatan straffbart. Har inte sett att mitt Centrum eller parken bredvid har blivit renare efter nedskräpning med burkar, dryckesförpackningar, engångsgrillar, plastflaskor, pizzakartonger och snabbmatsförpackningar och dylikt blev straffbart med böter, 800 kronor från och med 10 juli 2011. Dock städas vårt lilla centrum snabbt, dessutom patrullerar vakter runt hela tiden under affärernas öppethållande.

Den nya lagen innebär att straffansvar för ringa nedskräpningsförseelse införs genom ändringar i miljöbalken. Det blir straffbart att skräpa ner med även mindre skräp som en cigarettfimp eller ett tuggummi. På gator och torg utgör cigarettfimpar enligt mätningar ca 67 procent av skräpet och vid våra stränder ca 32 procent. Straffet för ringa nedskräpningsförseelse kommer också vara 800 kr i penningböter.

Hinner polisen bötfälla? De kan ju stå nära en hamburgerbar och kamma hem böter.

Vissa har oerhört svårt att använda en papperskorg. Kan det vara någon sorts oro, trauma om att hamna där bland sopor också själv?

Skräpet i naturen då? Det stannar där någon kastade det.

Bilder: överst oljetunna vid en sjö, nästa en bilstol efter ca 30 år, båda Sörmlands led etapp 6. Bilen är militärt, troligen från andra världskriget, i skogen i Norrland.