Snöfall och vandring, minne från PCT år 2018.

Utvalda

Dag 153 på PCT den tredje oktober 2018 var en regnig dag. Så var också dagen före. Jag passerade Deep lake som hade bra tältplatser men det var för tidigt att sluta gå. Dagarna var nu kortare så det gällde att använda all den ljusa tiden.

Jag började gå upp mot Cathedral pass, 2445 mile, blöt och jobbig uppgång.

Det började snöa. Först med mjuka flingor sedan hagel som byttes mot rejält snöfall och hård vind. Jag fortsatte att gå. Natten före hade jag sovit på en usel plats och tänkte på att hitta något bättre. Det fortsatte att snöa, sikten blev noll och ljuset försvann fast det inte var kväll än.

Jag slog tält. Hade i alla fall lite vindskydd bakom.

Nu var inte mitt extralätta tält lämplig för vintertältning så jag fick stiga upp och rensa det från snön regelbundet. Som väntat var det svinkallt. Jag rullade in sovsäcken i räddningsfilten. Jag kokade mat under absiden och det värmde. Bättre. Så fort det ljusnade började jag packa ihop. Tältet var fruset med klumpar av snö.

Det var en strålande morgon. Men vart var stigen? Jag kunde se några fotspår ibland. Någon hade gått förbi mig.

En bit ner från passet träffade jag Big Red (hans trailnamn, min var Legend). Han frös så han inte kunde prata. Det var inte han som hade gått förbi mig på morgonen utan en annan. Big Red höll på att packa ihop. Den andre killen hade passerat honom och sagt att han inte ville ge upp nu. Men även han var frusen och trött.

Jag fortsatte att gå. När det kom en vindstilla solig plats lagade jag frukost och hängde tältet i tork. Big Red passerade, vi pratade om fortsättningen. Han var tveksam till att fortsätta, men kunde inte bestämma sig.

Vi får se, sa vi. En dag kvar till en väg. Kanske snön var bara tillfälligt.

Nästa natt sov jag vid leden vilket man inte ska göra. Natten är djurens tid och de använder också leden. Man ska gå en bra bit ifrån men nu slog jag mig ner vid en utbuktning bakom ett träd. Orkade inte mer och det var vindstilla. Kallt, mera snö. När jag packade ihop på morgonen såg jag spåren efter en puma. Den hade passerat tältet, vänt, passerat igen men fortsatt sedan förbi. Uppe i krönet låg spår efter tältning på en liten plätt och pumans spår runt den.

Det kändes lite kusligt. Inga spår av anfall. Jag började gå ner från krönet väldigt sakta. Stigen gick vid höga bergväggar. Satt puman där och spanade? Inte springa om du ser en Puma. (Bilden är från Sarek inte PCT, lodjur och kråka har lämnat spår.)

Nej, jag såg inte Puman men jag såg en järv under dagen. Det var sällsynt. Den sprang i skogsbrynet ganska nära mig en lång stund. Magi!

Så fort jag nådde Stevens Pass, mile 2473, stannade en bil och frågade om jag ville ha lift. Jag hade bestämt mig att komma till Leavenworth för att där ta bussen till Lake Chelan och byta ut en bit vandring för en lång båttur. Kvinnan som körde var slalominstruktör och väldigt glad över tidig snö. Hm. Lite annat med mig.

Jag fick rum i ett hotell, sista rummet för det var höstens ölfestival dagen efter. Hotellet hade en tvättstuga. Jag startade tvätten och la mig sedan i hett bad. På kvällen satt jag på sängen inrullad i täcket, åt och såg på nyheter. En tidig snöstorm hade lamslagit vissa vägar.

Dagen efter tog jag bussen till Chelan för en 89 km lång båttur på sjön – som likaså hette Chelan – till Stehekin där jag åter anslöt till leden.

10 000 steg om dagen? Eller mindre?

Utvalda

Det eviga steg räknandet har undersökts igen. Hur många steg är det ultimata att gå per dag? Hur kom vi på att just 10 000 steg skulle hålla oss i gång och minska risken för tidig död? De 10 000 stegen var ett misstag. Ett japanskt företag började sälja stegräknare 1964 efter OS i Tokyo. De namngav stegräknaren till 10 000 steg. Tecknet för 10 000 steg ser ut som en gående person. Då började vi räkna våra steg.

De magiska 10 000 stegen var lite över det behövliga. Enligt en ny engelsk undersökning reducerade redan 7000 steg tidig död med 50 till 70%. Har vi inte hört det förr?

Är du en äldre kvinna minskar risken att dö i förtid redan med 4700 – 4400 steg om dagen, ca 30%. Gick de mer, minskade risken att dö lite till. Men efter 7500 steg per dag minskade inte risken längre utan stod still.

Gjorde idag 10470 steg. Vad det fel? Försämrade jag mitt livslängd med någon dag kanske?

Det är väl inte bara stegen som gäller? Man ska träna kroppen med annat än gående. 150 minuter aktivitet som cykling eller rask promenad per vecka. samt styrketräning två gånger i veckan är en rekommendation. Frågan är nog hur kan en heltidsarbetande med barn hinna med det också?

Hur ser svenskarnas kondition ut? Inte alls bra trots evig tjat och info om att vi ska röra på oss.

GIH visar i en studie att maximal syreupptagning, det vill säga kondition, har försämrats de senaste 20 åren i ett stort antal yrkesgrupper. De som har haft den största nedgången är yrken med lägre utbildningsnivå.

Studien är baserad på över 516 000 män och kvinnor från olika yrkesgrupper i åldrarna 18–65 år. Samtliga har genomfört en hälsoprofilbedömning och ett konditionstest på cykel mellan åren 2001 och 2020.

Resultaten visade en övergripande nedgång i kondition i hela den undersökta gruppen. Störst nedgång var yrken inom administration och kundtjänst, samt inom maskinell tillverkning och transportyrken, alltså de ganska stillastående jobben. Vidare var nedgången större för män och yngre individer.

Men, gymmet är ju fullt med män och yngre killar. Vad gör resten då? Ligger på soffan och övar fingrarna mot skärmen?

Jag undrar också: vad är normal nedgång i kondition under åren? En 65 år gammal arbetare borde rent logiskt ha något sämre ork och kondition än en 25 år ung. Vi åldras för varje minut. Vi kan inte undkomma det.

Många kvinnor har yrken där vi går. En väninna mätte stegen under sin arbetsdag i ett äldreboende och hon hade gått över en mil. Hon behövde soffan snarare än gymmet. Det är många tunga lyft i ett boende, rena styrketräningen. Om man lyfter rätt förstås.

Men det är väl inte bara stegen som kan rädda oss från tidig död? Vad påverkar arvet, de ärftliga skavanker vi föds med? Livsstil? Att röka och kröka? Äta sällan näringsriktig mat? Kvitta lunchen med snask? Aldrig anstränga hjärnan med något utan låta allt bara rulla på? Vara missnöjd med livet? Vara på helt fel arbete? Ha en taskig partner? Ha för mycket att göra? Kan även smutsig luft och miljögifter påverka vår ork? Med mera. Det kan inte vara bara stegen som håller oss från tidig död utan vår totala livsstil.

På PCT fick jag ofta frågan: hur kan man hålla sig så i form att man kan gå PCT i min ålder, då 76+ år.

Vad svarar man på det? 10 000 steg var ju 30 000 – 40 000 om dagen så det var snarare slitage än lagom träning.

Jag svarade: fyll livet med något meningsfullt. Ställ bilen oftare. Stäng av TVn. Folk tyckte det var ett bra råd.

Jag blev också intervjuad i ett Universitetsprogram om mina skäl för vandring och valet av PCT. Svaret: jag gillar att gå tyckte intervjuaren var för enkelt. Se annan natur än hemma var också för påhittad enligt honom.

Det måste finnas större skäl, djupa behov som måste fyllas, tyckte han. Ja, det hade jag nog efter 7 år som anhörigvårdare med väldigt lite egen tid. Men jag hade planerat att vandra PCT före det så valet att gå PCT var ju gammalt, bara uppskjutet. Men visst, många av mina lyckligaste stunder har varit ute på en vandring. Naturens under har en oanad förmåga att få en känna sig rent av harmonisk och tillfredsställd. Befriad av alla sorger. Naturen har en läkande förmåga. Det är skönt att prestera – också – måste jag erkänna.

Går du med stegräknare? Hur många steg om dagen?

Den Svenska datan är insamlad från hälsoföretaget HPI Health Profile Institute. Sök på GIH om du vill läsa mer. Och den engelska finns på Daily Mail idag.

Bilder: överst: PCT Owens Wilderness dag 50 mile 665. Nederst: dag 10 nära Warner Springs 110 mile.

Bättre tider.

När livet är enahanda och nyheter handlar om brott, elände, okunniga politiker och sjukdom återgår jag till bättre minnen. 2018 var USA och PCT mitt drömmål och de tre delstater, Kalifornien, Oregon och Washington visade sin bästa sida med vänliga människor och fantastisk natur. När jag läser om USA nu fylls jag av oro. Om USA inte förblir en stark stormakt vad kommer efter? Kina? Valet ser redan ut som sämre komedi med en dement man och en buffel i huvudrollerna. Dock håller jag på buffeln. Har tagit hand om en dement man i sju år och de kan inte styra ett land. Någon annan drar i trådarna bakom.

Varför ställer inte de smarta människorna upp som politiker? Inte där. Inte i Sverige. Antagligen för att de är upptagna med sina företag, forskning och framsteg. De har inte tid att slicka uppåt för att hamna på valbar plats.

Men nu till några fina dagar på Pacific Crest Trail. Dag 126, femte september, gick jag genom Jefferson Park. Området ligger omkring 2035+ miles vandring om man startar från söder. En av höjdpunkterna under turen. Jag tältade först vid Mills Creek i en håla mellan buskarna. Att vada den var mindre roligt eftersom vattnet var grötigt glaciärvatten, omöjligt att se botten. Till sist lyckades jag hoppa från en stor sten till en annan och komma över. En stark man tog min ryggsäck.

Arean var grönt varvat med sand och sten, vulkanisk område med Mt. Jefferson som dominant utsikt. Jag stannade flera gånger och till sist blev det mörkt och jag la tältet vid en sjö. Pratade med några andra tältare. Dagen efter nådde jag Ollalie och dess lilla affär. Hamnar du där ta med kontanter! Jag handlade med resten av mina dollar och expediten räknade så jag inte överskred mina tillgångar. Men Timberline Lodge hade en automat, bara 45 mile dit och de serverade en stor frukostbuffé! Även vi som tältade var välkomna. Vilken lyx!

Mt. Jefferson är döpt enligt president Jefferson (president 4 mars 1801 – 4 mars 1809). Han var intresserad av att kartlägga Nationen och flera expeditioner bekostades under hans tid. Sägs att berget upptäcktes under en expedition 1806. Höjden är 3199 m.

Under vandringen i Oregon hade vulkanerna hade avlöst varandra. som Mt. Mc Loughlin, Three Sisters, Crater Lake, Belknap Crater, Mt Washington, Three Fingered Jack och snart Mt. Hood. Det fanns säkert fler.

Det var makalös terräng.

Efter Timberline Lodge närmade jag mig  Cascade Locks och Bridge of the Gods, som inte alls har med Gud eller tredje radens publik att göra, utan varor. Bron  går över Columbia River som är gränsen mellan Oregon och Washington. Leden går sedan mot Washingtons stora skogar och mera vulkaner.

Vädret var inte på min sida när jag närmade mig Cascade Locks.

Jag var stelfrusen efter en hel dags regn och  en kall natt som tillbringades i tält mitt på leden då det var omöjligt att hitta någon plan fläck i lavalandskapet. Men jag klagade inte. Jag hade vatten för ett litet vattenfall rann bredvid. Lite mat kvar. Jag åt upp resten av peanut butter, nudlar och kokade te. Jag lät pannlampan lysa som en varning även om jag inte trodde någon skulle passera mig i mörkret. Dagen efter gick jag mot stan och tog in på motell. Ägaren laddade rummet med extra handdukar och kaffe. Han sa att jag såg risig ut. Sant. Jag ställde mig i duschen. Stod där tills kylan släppte. Gjorde kaffe. Stod en omgång till i duschen. Sedan var det dags för frukost!

Du ser levande ut, sa ägaren när han visade mig vart fiket låg. En stor frukost kan återställa vad som helst. Ägg, bacon, pannkaka, ett muffins, glas juice och dubbel kaffe.

Fit for fight again. Äta mer, handla mat, skicka paket till mig själv till leden, tvätta, packa och gå igen. Det var helt enkelt underbart. Solen tittade fram lite tveksamt. Men nu var allt torrt, ryggsäcken fylld med mat och leden började med en snäll sträcka på ca 5 mile innan den började gå uppåt. Jag hade en fantastisk dag framför mig.

Vardag och minnen

När vi inte kan resa långt bort i år får vi leva på minnen. Och vardagen, som för min del består idag av att måla förrådet och vakta katterna. Grävde också en bit för ny plantering. Kanske plockar jag lite blåbär om det inte börjar regna. Halvmulet med mörka moln.

Vad gjorde jag denna dag de andra åren?

Två år sedan passerade jag Sierra Buttes efter besök i Sierra City där jag unnade mig en natt i hotell och en middag i restaurangen. Dusch! Dagen efter 5/8 följe en uppgång som kändes oändlig och tung för ryggsäcken hade fått påfyllning av mat. Jag var så trött att den hårda lavastenen kändes som en lockande soffa. Men utsikten var makalös – som det mesta.

Passerar du Sierra City och är på vandring är det smart att skicka  dit matpaket för dig själv. Affären hade ett sparsamt förråd. Men, man blir van att äta det som finns.

År 2014 var jag på väg  mot Kilimanjaro. Vi tog en vilodag på Barranco Camp.

En och annan fjälltur har också hamnat på den sjätte augusti även om jag föredrar senare tid.

Jag har alltid tyckt om hösten som vandringstid. Mindre mygg. Även tommare leder. Kanske blir det en vandring även i år fast inte på fjällen. Men nu skingras molnen och det är läge att måla.

Ha en bra sommar. Fyll livet med bra minnen, både nya och gamla. Ingen kan orka oroa sig över situationen i Sverige hela tiden. Det finns många ljuspunkter. Oftast består de av våra närmaste, det vi kan göra med dem och för dem. Vardagens uppgifter som är det vi kallar livet.