Dags för fjällvandring och bloggpaus.

Snart bär det iväg mot fjällen. I år blir det en betydligt kortare tur än förra året. Först 5 – 6 dagar i Hemavan / Kungsleden med ett barnbarn, 10 år gammal, den sista som ska göra en ”obligatorisk” vandring med mig.  Sedan packar jag om och åker till Abisko och går mot söder så länge jag ids och tar lite udda vägar. Viker mot Sarek sedan. Därifrån åter mot söder eller någonstans. Det är inte så planerat, lite som andan faller på och vädret styr.

Jag antar att det blir min sista tur i de svenska fjällen. Alla barnbarn har gjort en vandring med mig. Jag själv är så klar med svenska fjällen oavsett många hörn jag inte har varit på. Det har mestadels varit avkopplande, vackert, också strapatsrikt. Det sägs att intresset för de svenska fjällen ökar. Bra så, flera gånger har jag varit alldeles ensam på min led. Men, det är just det jag söker, ensamhet, tystnad, bara naturen och jag. Svenska fjällen brukar bjuda på det. Har dock vandrat både med mina två barn och min sambo men mestadels har det varit ensamma turer både i Sverige och även utomlands.

Det var överraskande trevligt förra året med otaliga vandrare som passerade långsamma mig, pratade med och även tältade nära ibland. Det svenska knappa ”hej” från de man mötte på fjäll leder var utbytt till massor av trevliga möten och även djupa samtal om livet på PCT. Jag är än förälskad i USA och min PCT vandring

Nästa år är än frågetecken. Som gammal kan man inte planera så långt men visst är jag sugen på någon längre tur långt borta – igen. PCT gav mersmak. Men det räcker inte. Ibland måste man erkänna sin ålder och följderna med det.

Ålder är inte bara en siffra även om jag ibland tror det också själv.

Ha en bra sommar! Vi hörs mot hösten.

Bilder: bron över Vuojatädno, nederst vy över Sarek från övre Padjelantaleden.

Nationaldag, ursprung och vada över vatten.

Förra året passerade jag den så mäktiga Muir pass på USAs nationaldag, Independence Day . Inget firande. Ingenting än sten, snö och vatten samt en ranger som kontrollerade mina papper och gratulerade. Jag hade nyss börjat bli en ”kändis” på PCT. Den äldsta? kvinnan på leden.

Muir pass var en absolut favorit område på PCT. Ödsligt utom vandrare som kämpade i snömodden och tappade leden hela tiden. Men det var dock lätt i jämförelse året före och i år.

Jag hade så tur med min vandring. Lite snö, lite vatten, inga drunknade som de andra två åren. Ja, några snöstormar förstås, men det var inget oroande bara så kallt.

Varför riskera livet när det är synbart omöjligt att gå över vatten? Jag kan på något sätt förstå det. Man ger bara inte upp. Adrenalinet flödar. Man är oöverträfflig. Man ska fixa det, att vända är inte att tänka på. Det är en bra egenskap i katastrofer. De är dessa som överlever. Men att gå över omöjlig fors är inte katastrofläge, bara dumhet . Hellre ge upp, kanske vänta tills tidig morgon eller vända om. Noggrann bedömning och inte vada ensam.

Sedan finns de som helt enkelt överskattar sin förmåga och underskattar vattnets. Att gå över en flod när vattnet forsar och når till midjan är att utmana döden. Nyligen dog två asylsökanden som vadade över en flod i stället att ta vägen till USA genom gränspostering. Då tog El Salvadors president Nayib Bukele på sig skulden för hur dessa medborgare, Óscar Alberto Martinez och hans knappt tvååriga dotter Valeria, drunknande i Rio Grande. Han erkände också att landet inte erbjuder sina medborgare ett tillräckligt bra liv, snarare ingenting av livets behov.

Nationaldagen passerade: Jag hade velat vara i en stad och se firandet men jag var för långt ifrån, 4 – 5 dagsmarscher.  USA firar med parader, flaggor, glädje över att vara just medborgare eller bosatt i USA. Det finns andra åsikter, det finns alltid andra åsikter men denna dag brukar man samlas. Hot om terror  finns också att räkna med. De som protesterar brukar dock ”drunkna” i allmän festyra. Man ser på parader, grillar, äter tårta och framför allt firar med familj och vänner. Musik och fyrverkerier, kläder med mönster från amerikansk flagga. 4 juli är en stor helgdag.

4 juli år 1776 förklarade 13 amerikanska stater sig självständiga från Storbritannien. USA var bildad. Den första flaggan hade 13 ränder.

Kanske bör man ha en kamp för att bli fritt land innan den uppskattas? Är det därför vi värdesätter och värnar om Sverige så lite? Eller, hur var det nu? Amerika var inte obebott. Fråga indianerna om fördelen med invandring från Europa.

Jag mötte nutida exempel om fördelar i att vara indian. Stora areor, reservat med närapå förbud att vistas där för andra. Jakt som fick utövas när och med vilka vapen som helst medan de vita amerikanerna fick jaga på vissa tider, i regel den sämsta tiden på dygnet och bara med pilbåge. Kan fördelarna ersätta något? Knappast. Men  tiden lappar över alla sår om man så vill. Det är dock fördelaktigt  att ha indianskt ursprung anser vissa, som Elizabeth Warren, presidentkandidat försökte få till ett indianursprung genom DNA test.

Vilket ursprung ska man hylla? Vilket land får ens uppskattning? Jag tänkte på det når studenterna gick ut från närliggande gymnasiet. Eleverna bar alla möjliga flaggor. Dock råkade jag inte se en svensk flagga. Vilket land ska man hylla på sin studentdag? Den som gav en fri utbildning finansierad av de som betalar skatt eller det landet man flydde eller flyttade ifrån, kanske inte ens själv personligen?

Borde jag slå ett slag för Mongoliet? År 1206 förenade Djingis Khan de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet. Enligt rykten som följe min släkt utvandrare mina förfäder från Mongoliet så där 600 år sedan. Det skulle vara efter den mongoliska Yuandynastins fall 1368, de härskade över dåvarande Kina. Så, egentligen är jag en mongol? Jag är inte född där, har aldrig varit i landet,  kan ingenting, varken språk eller historia. 11 juli är Mongoliets nationaldag. Jag borde i alla fall hurra för det?

Vad har du för ursprung? Har det någon betydelse för ditt liv?

Flaggorna av  Hoshie, Yaddah. – Made by Hoshie, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=574763

Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Tänker du göra en lång vandring i år? Planerar du för det? Jag har gjort två långa vandringar och väldigt många kortare. 1995 gick jag Nordkalottleden. Förra året var det Pacific Crest Trail. Jag förberedde mig totalt olika.

Då, inför Nordkalottleden gick jag till väga verkligen noggrant. Utöver inköp av ny utrustning och ordentlig genomgång av det månader innan, provpackade jag och kunde min ryggsäcks innehåll i beckmörkret.

Jag övade så jag satt upp tältet på några minuter, även i mörkret. Jag köpte alla kartor nästan ett år före och planerade för en dags sträckor, matplatser, tältplatser och möjlighet till matinköp. Jag räknade ut matbehov och när avresan närmare sig skickade jag några paket med mat, film mm till vissa knutpunkter.

Jag tränade flera gånger i veckan på gym och gick till och från arbetet ca en mil om dagen. Jag övade med packad ryggsäck i varierad terräng.

Jag tog kontakt med några tidningar så jag kunde få ett löfte om köp av artikel och bilder från vandringen och få betalt. Bar med stativ och 2 kameror med två objektiv samt en massa filmrullar, det var före det digitala när man än fotograferade med film. Packningen var således tung.

Att hålla kontakt med anhöriga skedde per vykort och telefon när post och telefonkiosk fanns tillgänglig. Jag skickade iväg film från de ställen som hade postgång. Trots sommar var vädret kyligt och som värst hade jag regn fjorton dagar i sträck.

Jag sålde bilder och intervjuades efteråt och vann någon tävling som handlade om motion. Att gå Nordkalottleden som ensam kvinna ansågs lik en prestation. Troligen var jag den första som gick hela leden, men är inte säker. Leden saknade än markeringar på vissa sträckor och broar var på planeringsstadiet eller trasiga. Det fanns således några besvärliga vad.

Nordkalottleden är nästan 800 kilometer och jag gjorde en extra runda så det blev just 800 km.  Jag var ute 52 dagar varav några stod jag stilla eftersom jag fick besök till leden och på ett ställe möttes av lokalpress. Det blev inte så många kilometer per dag. Det var min första långa vandring, de andra hade varit några hundra kilometer som max.

Tänk så stort det var på den tiden, före Internet. Idag gör folk vad som helst, äventyr av olika art är vardagsvara. När flera hundra, kanske tusentals gör samma sak som att gå från Mexiko till Kanada, bestiga de högsta bergen mm är det ingen tidningsnyhet längre. Internet har förändrat nyhetsflöden och värdet av en prestation.

Jag hade min stund i rampljuset, gjorde någon intervju även två år efter och fick tillbaka varenda krona och lite till jag hade lagt ut.

Förra året satsade jag då på Pacific Crest Trail i USA. Det var helt annorlunda med planering för PCT. Kanske till och med bättre.  Jag förberedde mig väldigt lite, kan säga tog det som det kom. Något innan dog också min sambo. Jag hade inte tid att planera.

Att köpa en olycksfallsförsäkring är ett måste och se över vaccinering. Så klart fixade jag visum, fick tio års visum. Köpte biljetter till USA så fort jag hade tillstånd att vandra PCT i januari så jag kom billigt undan Ja, du måste ha tillstånd, följa vissa regler och rangers kontrollerar det lite oväntat. Jag såg en person som fick lämna leden och han lät inte glad för de böter han skulle betala.

Jag hyrde ut min lägenhet för sex månader. Resten, själva planen för vandringen blev lite hipp som happ.

Jag hann inte träna eller gå mer än en gång i veckan, ibland två, eftersom jag tog hand om min sjuka sambo som inte kunde lämnas ensam. Utrustning var lättvikt, som ny ryggsäck och nytt tält. Jag provpackade inte ryggsäcken, den var ju lika stor som den förra. Jag satt upp tältet en gång på vardagsrumsgolvet.

Jag slog ihop sakerna dagen före resan i en bag utan större ordning och fick packa ryggsäcken på hotellet i San Diego när jag hade köpt mat och annat jag behövde. Dagen efter tog jag buss till startpunkten och bar då ryggsäcken för första gången. Jag behövde köpa en del under vandringens gång som nya skor och byxor samt annat som gick sönder eller kom på att behövas.

Jag köpte en guidebok men inga kartor. Jag Googlade hemma leden på Internet. Det såg inte illa ut på den platta datorytan. Litade på min GPS jag hade fått låna. Tja, jag trasslade med den de första dagarna för jag hade inte satt mig i funktionerna riktigt.  Jag sände meddelanden med det till anhöriga. Jag hade ingen Internetkontakt på leden och telefonen vägrade för det mesta att fungera. Fick ibland hjälp per GPS av min son för omärkta omvägar tack vare bränder. GPS var användbar. Jag tog mot meddelanden och kunde skicka de var som helst, på områden där det fanns ingenting annat än berg och skog.

Matinköpen  blev ”ta det som finns”. Det fungerade men var enformigt. Jag skickade tre paket till mig själv under vandringen, varav ett var nya skor och de andra till ställen med få matvaror.

Jag planerade inga sträckor och tältplatser utan gick så länge jag ville eller orkade. Stannade när jag tyckte så. Lagade mat när jag var hungrig eller när det fanns vatten. Tog pauser när det kändes så. De flesta jag mötte hade dagens etappmål klar och de tog få pauser. Många  var i naturen men såg inte omgivningen.

Som en person vilken haft järnkoll på arbetet och sedan i vården av min sjuka sambo var det befriande att skippa planering. Det fungerade. Fast jag var så mycket äldre nu gick jag betydligt flera kilometer per dag än tidigare trots att terrängen var bitvis svårare. Min slarvigt planerade vandring var lyckad.

Pacific Crest Trail är 2,653 mile, 4,270 km. Jag var ute 160 dagar varav några få noll dagar. Jag avbröt två dagar före Kanada tack vare vinter och för mycket snö. Jag  gick sedan fem dagar vid havet före hemresan som kompensation.

Planering är inte allt. Planera inte ihjäl dig. Det går inte att planera allt. Ta med mindre prylar. Minimalisera! Tackla problem om de kommer så väl det går, inte i förväg. Glöm bara inte en bra förstahjälp pack.

Vid sidan av Pacific Crest Trail finns det riktiga USA.

Jag ville gärna göra små avvikelser från Pacific Crest Trail och se det ”riktiga landet”. Det var dessutom nödvändigt för att fylla på mat och ofta även vatten. Små städer eller ska jag kalla de byar vid leden var mer än intressanta.  Några var stora husvagnscampingar. Andra platser tävlade om att vara mest hikervänliga. Folk var alltid intresserade och hjälpsamma. De delgav saker ur sitt liv, politisk tillhörighet, information om  platsen, ja, jag skulle kunna sitta i timmar och prata med dem jag träffade.

Information på anslagstavlor visade att här tar vi hand om de våra. Jag träffade flera veteraner som hade fått hjälp av community för att komma i gång igen.  Väl hemma tittade jag på uppgifter om olika platser, som befolkning, arbete och inkomster och blev smått överraskad ibland. Välmående man inte såg utanpå fanns i statistiken.

En plats där jag planerade att fylla på mat var Anza camping (mile 140). Enligt guideboken var avvikelsen från leden bara några få mile men det stämde inte. Jag gick och gick i den heta solen.  De många förbudsskyltarna runt gårdar med hundar springande längs staket kändes inte bra. Men jag fick lift utan att lyfta på tummen av ett par som körde mig till campingen fast de skulle åt andra hållet. Jag hamnade på en husvagnscamping.

Det såg ut lite som vilda västern, om man borträknade enorma husvagnar där folk bodde permanent. Jag var den enda som tältade. Ägarna, två äldre män behandlade mig som en prinsessa. En var sjukvårdsutbildad och undrade om jag behövde sjukvård eller någon hjälp. Jag sa inget om mina hemska skavsår.

Oavsett ingångna skor, tejp och dubbla strumpor hade jag massor med skavsår i början. Jag var dock inte den enda. Sanden åt sig upp i allting trots gaiters.

De värmde en fryst hamburgare år mig och serverade kaffe. Vi satt ute och pratade om vandring och livet. Anza camping hade inte så ofta PCT vandrade längre. De unga orkade bära mat längre sträckor så besöken var mera sällsynta. Jag duschade. Jag sov på min ensamma tältplats. På morgonen åt vi frukost ihop innan jag gick för att ansluta mig till leden. Nej, Anza camping är nog inte värt att göra en avstickare till trots vänliga ägare. Om det inte är kris på mat och vattenförrådet. Men det kändes väldigt amerikanskt på något sätt.

Det finns många platser att fylla på mat i och få en dusch. En stad som de flesta vandrare besöker är Wrightwood (ca 362 mile). Lite utanför stan finns en utmärkt plats att ta igen sig på: https://www.holistichealthdayspa.com/

Ägaren (glömt namnet!) hämtade mig från stan. Jag fick ett underbart rum. Hon tog min smutstvätt, försåg mig med handdukar, schampo och duschkräm. Hon körde mig till en restaurang och affär. Dagen efter kördes vi som hade övernattat i huset till leden igen. Allt för det facila priset 35 dollar/natt ( år 2018). Rekommenderas!

En ort som såg lik glömd landsort vid första anblicken var en livlig plats med odling och turistnäring samt smarta knep för att öka handel och ortens överlevnad. Det var Trout Lake (från Hwy 23 ca mile 2235) med 557 innevånare och närhet till Mt. Adams (bilden högst upp). Jag fick lift av en svampplockare men det gick en pickup två gånger om dagen från/till leden. Orten hade en liten restaurang och jag kastade mig genast över äppelpaj och kaffe. Nej, äppelpajen var inte i topp tre. Jag handlade mat. Träffade andra vandrare som hade tagit gratistransporten. Kanske erbjöds det en dusch någonstans men jag skippade det för att hinna äta och packa mina matvaror innan transporten ut gick. Sedan körde pickup oss till leden med ett stop vid utsikten mot Mt. Adams.

Jag slapp att sitta på flaket. Som en gammal kvinna hade jag alltid förmånen att sitta framme och prata med chauffören. Han körde vandrare hela sommaren och  det var gratis för dem. Hans omkostnader och lön betalades av affären och restaurangen. Till dagen hade han kört exakt 900 vandrare. Affären hade haft 1000 enskilda vandrarkunder. Jag räknade lite i huvudet. Jag hade handlat för 75 dollar och fikat. Om alla köpte för 50 dollar så… Kanske var vandrare och turister de som höll affären uppe? Säsongen var inte slut ens. Det fanns folk bakom oss. De som gick mot söder var också än på leden mot Trout Lake. Transporten var en bra idé även om många  liftade dit. Sedan kom svampplockarna, bärplockarna och vinterturisterna.

Bilen stannade precis vid leden. De snabba unga försvann fort mot skogen och jag var åter ensam på leden. Det var en skön kväll även om miljön var mestadels bränd skog. Mörkret föll och jag satt tält. Jag åt en Huckleberry paj till middag. Det var en specialitet på Trout Lake. Missa inte den om du passerar Trout Lake!

Det finns många andra minnesvärda platser. Jag längtar tillbaka men det blir en vandring eller två i Sverige i år. Det är också vackert och närmare att tillgå.