Återvände nyss till storstaden efter sju veckor i en stuga vid havet och skogen, långt borta från den så kallade civilisationen. Jag har umgåtts med mina barnbarn och semesterlediga dottern.
Diskussionerna har varit vilda med barnbarnen. Barn idag vet så mycket mer än jag visste i samma ålder. Internet, på gott och ont. Man måste hjälpa dem att sålla, ha en kritisk sinne. Ja, ett av dem är 18, vuxen alltså men än i skolan. Det blir flera år till… Den minsta går i en skola som tillåter eleven att studera på sin nivå. Så den 11 år gamla killen har passerat mina mattekunskaper, det jag minns från Realskolan och studenten så oändligt länge sedan.
Det finns säkert flera föräldrar och far/morföräldrar som inte längre kan hjälpa barnbarnen med matteläxor. Någon?
Det är mycket som är länge sedan i min ålder. Det har skett många stora förändringar i världen, både positiva och negativa under mitt liv. I dagens Sverige är det svårt att se det positiva. Kanske överträffar det negativa även framsteg i större delen av världen? Att läsa dagens press ger ångest snarare än glädje. Jag har undvikit världens elände under sommaren. Någon gång måste man ta en paus för sin mentala hälsans skull. Men, vad vi har diskuterat och benat upp både det ena och det andra.
Vad har jag sysslat mer, utöver givande umgänge och diskussioner? Jag har skruvat ihop IKEA möbler, målat husfasader, grävt trädgårdsland, rensat nässelattacker i trädgården, klippt gräsmattor, plockat bär och lite svamp, gullat med fem katter och tagit hand om de vanliga hushållssysslorna som mat, tvätt och disk. Jag har kopplat av i badtunnan med skumpa. Tagit långa och korta promenader. Njutit av tystnaden.
Sett ”Borta med Vinden” med 18 år gamla barnbarnet och vi kände oss inte som rasister.
Sista dagarna var det en vändning i luften. Hösten gjorde en snabbvisit men tvekade. Värmen stannade än kvar en stund.
Det var verkligen en härlig sommar. Ja, vi höll inte avstånd. Vi isolerade oss innan.
Kanske en förklaring först. Jag var sommarbarn i en familj nästan fem somrar som lekkamrat till en flicka, Ella, i samma ålder. Den första sommaren var vi 7 år.
Den andra, kalla sommaren fick Ella och jag gå i simskola trots hennes föräldrars oro för förkylning. Simskoleläraren Ossian, en olympier med 2 bronsmedaljer, utbildade barn gratis varje sommar. Han ville ge något tillbaka till samhället som hade gett honom en chans. Han var en vacker man, åldern omkring 50 och typisk simmarkropp med starka axlar. Han lärde alla att simma i rekordtid, uppmuntrade oss att dyka i det ovanligt kalla vattnet för årstiden. Vi frös och vi simmade.
Ossian var bygdens storhet fast han hade bara en sommarstuga på orten.
Många mödrar stod på stranden och beundrade den vackra olympiern. Så även Ellas vuxna storasyster. Hon hade längtan i blicken. Det var bara längtan. Hon gifte sig aldrig. Hon valde att bli ungmö.
Jag väntade ivrigt på simskolan, nästa sommar, fast livet med Ella var inget jag längtade efter. Vid fylld tio tog jag guldmärket i simning. Jag var den enda som klarade märket och kunde få fortsätta att träna hemma med simklubben i simhallen. Ossian sa att jag var ett löfte, men att det krävdes hårt arbete för framgång.
Det blev inget av det. Mor och far såg inget löfte bara vart jag hamnade med de halvnakna pojkarna i simklubben.
Mina föräldrar var religiösa, både högkyrkliga och læstadianer, samtidigt. Det stakade ramarna för livet.
Tävlingsidrott var närapå syndigt enligt deras uppfattning. Träning och tävlingar skedde mest på helgerna då vi gick i kyrkan. Den idoldyrkan vinsterna framkallade hindrade en plats i himlen. Jag lärde mig läxan och frågade inte ens lov när deltagande i skolmästerskap var på förslag. Jag bara struntade i löpträningen och blev utskälld av idrottsläraren.
– Du är den mest envisa och omöjliga eleven. Du kan vinna en ära för skolan, du har ju den bästa tiden! Jag måste prata med dina föräldrar …
Hon pratade inte med mina föräldrar för de kom inte till skolan. På tävlingsdagen sprang jag i skogen tills jag ramlade omkull och orkade inte stiga upp. Jag vände mig på rygg, tittade på himlen, molnen som seglade sakta iväg till något osynligt, getingen eller var det en humla som satt i en blomma, livet som pågick nånstans utom räckhåll.
Grät inte, grät inte och jag grät inte. Inte jag.
Då såg jag räven. Den var bara en unge, liten röd tuss som nyfiket kikade bakom stenen. Jag vågade inte röra mig. Den försvann. Jag kröp sakta efter men räven var borta.
Hade jag sett den eller var den en synvilla? Jag fantiserade att räven hade gett mig ett budskap, en gåta vars lösning skulle komma med tiden. Det märkliga är att jag har stött på en räv i skogen och mitt på landsvägen vid några avgörande stunder i livet.
Det finns få kristna föräldrar idag som begränsar sina döttrars deltagande i idrott och tävlingar. Helvetet har också avskaffats. Men i den muslimska världen, som även finns i Sverige på våra förorter, finns än fostran som syftar till att begränsa flickornas liv, behandla dem annorlunda än pojkarna, med syfte att bevara deras oskuld, inte bara sexuellt utan gentemot livet i det öppna Samhället.
Hur öppen vårt Samhälle är idag finns dock delade meningar om.
Antalet döda över 70 år är 5170 personer av totalt 5802 avlidna i Sverige idag. Ca 47 % av de döda har bott i ett äldreboende och ca 25% hade hemtjänst. Medelåldern var 83 år.
Hur många av dessa personer skulle ändå dö inom en sexmånaders period vet jag inte. När man äntligen får plats i ett äldreboende är man skröplig. I Stockholm dör många inom några månader läste jag ett tag sedan. Korttidsdöd, ett nyord i äldreomsorgen.
Regeringens lösning har varit att porta anhöriga och tjata om handtvätt. Hur personal i äldreboenden och inom hemtjänsten har tagits hand om, utrustad med skydd och handsprit mm vet jag inte. Hygienrutiner? Inte såg jag någon handsprit på de boenden min sambo vistades i korttidsvård. Ja, jag hade med en flaska men den kom hem orörd. Måste säga också att hemtjänsten utnyttjade sällan möjligheten att tvätta händerna, om man inte påpekade det. Det kanske var så att de inte fick använda toaletten hos vårdtagaren? Kanske vill man inte heller använda det om smittor finns hos den man vårdar? Nej, hos oss fanns inga smittor, som tur.
I de boenden jag har arbetat extra fanns toalett och tvättmöjligheter tre trappor ner eller en toa som även de dementa boende använde i stället att gå till sina rum. Man fick vara glad om det fanns plasthandskar. Men detta är ett bra tag sedan. Det kan väl inte vara lika illa idag?
Äldreomsorgen har tidspress, underbemanning, personalomsättning med timanställda, språkproblem och bristande hygienrutiner och skyddsutrustning. Men nu har ju månaderna gått. Det har funnits tid att förbättra äldreomsorgen. I februari hade vi första Corona – fallet. Trodde någon att det blir inga fler och garanterat inte hos de sköraste? Lösningen blev att hålla anhöriga borta från boenden. Varför portas anhöriga igen till och med september? Har man inte åtgärdat bristerna? Ville man inte? Tänkte politikerna: det här blåser också över? Eller gläder man pensionsmyndigheterna som räknar hur många tusenlappar de döda sparade in i pensionsutgifter?
Var och en har en uppenbar risk att bli gammal. Att bli inlåst utan att träffa sina anhöriga eller nära vänner är misshandel. Dessutom har svenska medborgare fri rörlighet enligt Grundlagen som endast kan begränsas av några tvångslagar som fängelsedom eller psykiatrisk tvångsvård. Så, besöksförbud måste vara bara en rekommendation? Jag föreslår att politiker har det lika som våra åldringar i boenden. Några kan sitta inlåsta, äta usel mat, noll besök, ingen Internet, bara titta ut genom fönster som straff över bristande åtgärder. Då kan de känna kvalitén i äldreomsorgen och kanske inse hur det är att vara en gamling och ett vårdbiträde. Vissa säger att standarden i ett äldreboende, maten och aktiviteter samt utevistelse är sämre än i fängelse. Ja, du har rättigheter som fånge. Nu sitter de gamla deprimerade och tror sig vara glömda. Förklara till en dement om Corona och varför ingen hälsar på.
Lena Hallengren kanske kan börja och be att få en plats? Efter en vecka avskaffas besöksförbudet. I stället sker det åtgärder. Äldreomsorgen blir viktig eftersom även politiker riskerar att hamna där.
Ett paket skyddsutrustning som anhöriga kan köpa till självkostnadspris på dörren till ett äldreboende eller i Apotek? Men då måste även personalen skydda de gamla och använda utrustning för det. Är det där svårigheten sitter?
Politiker har ofta ropat på olika lösningar för ungdomskriminalitet. Ett är att det behövs flera fritidsgårdar. De ska rädda ungdomarna från att hamna snett. Men nu säger kriminologen Jerzy Sarnecki att det är helt fel. Hoppsan, den populära lösningen fritidsgårdar förebygger inte kriminalitet! Snarare ökar fritidsgårdar risken för brottslighet. Så, det kan till och med vara början till ljusskygga affärer. De kriminella ungdomarna skapar kontakter på gården.
Drogmissbruk också? Ja.
På 60 talet kom hippiekulturen igång och med den fick hasch en rejäl spridning, speciellt bland ungdomar. Det röktes på den ungdomsgården i Stockholm där jag arbetade extra några kvällar i veckan som ungdomsledare. Ingen av personalen visste egentligen hur man skulle tackla det. Det fanns inget alls om droger i min ungdomsledarutbildning.
Man resonerade. Förbjöd man rökandet inne kom kanske ungdomarna – de utsatta som skulle ha ett tryggt ”hem” på gården – inte tillbaka. Så man lät de vara i ett av rummen. Det blev ett rökrum oavsett vad man rökte.
Sedan utbildades en grupp från fritidsgårdar om hasch och andra droger på en herrgård av den polisinspektör som då stod för missbruksenhet hos polisen i Stockholm. Jag har uselt minne på namn men tror att han hette Lamm men det fanns inget fåraktigt i honom. Tvärtemot.
Den sista dagen föreläste även en specialistsjuksköterska.
Jag hade nyligen blivit ungdomsledare och fick gå kursen. Ja, ingen av de heltidsanställda på fritidsgården anmälde sig. Utbildningen var en genomgång mest om hasch och dess effekter. Polisen hade med sig en samling av olika droger så vi skulle känna igen de. På sista kursdagen skulle vi få röka hasch, ett (1) bloss var. Så vi skulle känna igen lukten. Ingen annan än jag gjorde det. Jag var inte ens en rökare som flera av de andra var. Jag råkade sitta närmast polisen så han började med mig. Sedan sa de andra nej.
De andra betraktade mig genast som en missbrukare, dock inte polisen. När avslutningsmiddagen kom hade alla, utom jag och polisen, sprit och vin med sig. Några slutade den kvällen packade. Andra hamnade i fel säng. Men jag var en paria på grund av haschblosset.
Polisen och jag satt en stund och diskuterade ungdomsvård och missbruk. Han var lite road av effekten av haschblosset, inte på mig utan de andra. Jag kände ingenting av det.
Jag fortsatte arbeta bara en kort tid på ungdomsgården. Jag hade svårt att se det meningsfulla i arbetet. Jag började läsa vid sidan av mitt ordinarie arbete, i stället att arbeta extra. Jag tyckte nog att flera av de unga som vistades på ungdomsgården var redan på glid. Ingen av dem hade fritidssysselsättningar utanför gården. Många hade problem med skolan eller hade hoppat av. Några var redan brända av livet. De som spelade instrument, läste böcker, åkte skridskor, var med i ett idrottslag eller var med i en förening fanns inte på fritidsgården. Våra försök att få till stånd en ”klubb” för något intresse dog snabbt.
Det var så på denna fritidsgård. Det var då det och i Stockholm. Hur ser dagens fritidsgårdsbesökare ut? Har ingen aning. Känner nu bara ett barn som brukade frekventera en fritidsgård och, tja, någon räddningsplanka blev det inte.
Det finns säkert platser med aktivt liv som fyller de luckor som finns i de besökande barns liv. Men idag är läget annat än på 60 talets början. Tänk bara på språket. Alla barn på ”vår” gård pratade svenska även om vissa inte hade det som modersmål.
I Sverige gjordes en undersökning under 1970-talet som visade att var femte skolungdom i årskurs nio någon gång hade rökt hasch. Senare som terapeut på missbruksenhet tog jag hellre en heroinist på behandling än en haschare om jag kunde välja. Hoppet att hjärnan var i behåll var större hos den förstnämnda. Oddsen att sluta missbruka också. Kan hända berodde det också på mitt sätt att möta patienten som matchade de talföra bättre än de i behov av lång avgiftning innan den egentliga behandlingen kunde börja. Hur patienten fungerade efter avgiftning kunde vara överraskande negativt eller positivt.
Rekordet i haschavgiftning för mina patienter var i ett fall 12 veckor. Barnet som föddes var dock än positiv på drogen. Hasch, lätt drog?
Det finns tankar att släppa lätta droger fritt. Så är det i vissa delstater i USA. Folket i delstaten får rösta om det. När jag hade avslutat min PCT vandring åkte jag till kusten för att vandra vid havet i Washington. Vid en gatukorsning stannade bussen för rödljus. Det stod en lång kö utanför ett hus. Frukost till de gatuboende av någon välgörenhetsorganisation tänkte jag, eftersom personerna såg ut som vrak rent av.
Nej, de köade för dagens tillåtna haschköp. Som ni kanske redan har förstått är jag negativ till att släppa droger fritt. Eller, det är ju redan en fri marknad. Oavsett hur man gör är det svårt att få till en bra lösning. Nog om det idag.
En del tror fortfarande på fritidsgårdarnas uppfostrande effekt.
