Vad gör barnen på sommaren?

Det ösregnar. Vi har tagit en paus i vedstapling, barnbarnet och jag. Då  ägnar vi tid för mat och förstås Internet. Jag försökte se på vad han, 11 år gammal, tycker är roligt på Youtube och det var ingenting jag kunde skratta ät. Helt ointressant, helt utan humor för mig, medan han skrattade glatt.

Det finns skillnad på oss, barnbarnet och jag. Det skrivs ålder, den värld och tid som skiljer oss åt.

Vad gör barnen på sommaren? Här staplar vi ved, så mycket ved. Målar om stugan. Klipper gräsmattan. Torkar ätliga växter. Plockar blåbär och snart hjortron – förhoppningsvis. Gör långa promenader i skogen. Skjuter pilbåge och gör egna pilar.  Klättrar i träd. Paddlar kajak. Kryper i grottor. Studerar fornlämningar i naturen. Mer… Det finns oändligt att göra vid en semester på landet i en sommarstuga.

Jag sätter ihop IKEA möbler och det är inte min paradgren. Alltid är det någon skruv som  inte går i eller fattas. Kanhända att jag har missuppfattat vart allt skulle skruvas i för någon teknisk begåvning är inte jag.

Katterna har blivit nattsuddare. Grannen förser oss och dem med fisk. Myggorna är alltför kärvänliga.

Allt låter idylliskt. Det är det – en stund. Ute i världen är allt annorlunda. Löfven har nyss skuldsatt Sverige arbetande befolkning och mina och dina barnbarn med ofantligt många miljarder. Vi svenskar får arbeta till döden så de sydligare länderna kan sluta tidigare och njuta av livet. Kort sagt. Det är förstås mer komplicerat. Läs på Cornucopia som förklarar EU s nya giv som ”nej, nej Löven” förstås skrev under.

Den röriga situationen i världen, sjukdom, demonstrationer och all elände känns långt borta i en stuga på landet. De gamla stugägarna är populära i år och besöken är talrika från barn och barnbarn. En önskvärd utveckling i Coronas spår. Kanske håller det även när Corona har avtågat?

Mera om EU s ”slukhål” dvs räddningspaket vi är med och betalar:

http://fnordspotting.blogspot.com/2020/07/grispaketet.html

Föda barn – en helt annan historia på 60 – talet.

På grund av pandemin har sjukvården begränsningar även inom förlossningsvården. Ens partner får vara med under själva förlossningen men sedan får denne gå hem. Ingen plats på BB, ifall nu den nyförlösta kvinnan får plats där. Idag går många hem efter sex timmar. Snittade, flerbörd och de med komplikationer eller för mycket blodförlust får stanna kvar. Många är idag missnöjda när partnern inte får stanna kvar.

Sedan finns ju de som föder hemma på hallgolvet, i bilar och så. Förhoppningsvis med en partner eller anhörig närvarande men inte ens det är säkert. Förlossningsvården är inte någon paradgren. Det larmas ständigt om brister och personalproblem.

Hur var det på min tid? Graviditet var barnmorskans, inte min. Jag antog att allt var väl eftersom hon inte sa så mycket. De finesser som nu finns, ultraljud och möjlighet att lyssna på hjärtljuden fanns ju inte då. Man gjorde dock flera besök än nu. I slutet skickade barnmorskan mig raka spåret till sjukhuset med ett kuvert, men sa inte varför. Jag fick gissa. Jag hade gått över tiden, var något gul, lades in och fick några piller som skulle starta förlossningen. Jag fick en säng i en fyrsal men fick flytta till förlossningen nästa dag.

Jag hade lärt mig Lamaze – metoden av en väninna som hade fött barn i Frankrike men det föll inte i god jord hos barnmorskan. Jag var konstig. Hålla på att flåsa så där. Dessutom var jag inte gift.  Hon lämnade mig åt mitt öde och gick. Ring om det är något, sa hon. Jag fick till sist förlösa mig själv, eller ska jag säga att barnet bara bestämde sig att det var dags att komma ut utan hjälp. Jag ringde när jag lyckades få tag på ringklockan som hängde högt upp ovan sängen.

Jag glömmer aldrig barnmorskans min när hon kom in. Föda barn så där! Hon ringde efter mer hjälp. Hon var så förfärad och försökte mumla ursäkter och upprepade oavbrutet hur fint barnet var. Jag sa kallt att om barnet var skadad skulle jag anmäla henne.

Någon möjlighet att ringa hem fanns inte. Jag mutade ett biträde med en slant som ringde hem till min sambo.

När det första barnet föddes var vi, blivande föräldrar, sambor, en ganska modern uppfinning som inte passade förlossningen och BB. Han fick inte ens besöka mig och babyn. Det fanns en kontroll vid dörren. Synd var något Allmänna BB undvek. Inga lösa förbindelser där inte. Ja, jag fick inte heller se min baby sedan annat än en glimt. Barnen flyttades till barnsalen för att tas hand om av de professionella vårdarna. Vi mammor fick ha våra barn cirka 20 minuter per gång när vi skulle amma vart fjärde timme, snabbt och effektivt. På nätterna tog barnsköterskorna hand om dem. Efter amning vägdes barnen och sköterskan meddelade med allvarlig min hur lite barnet hade ätit och vad den vägde. Vi var så misslyckade allihopa och mina rumskamrater grät.

De andra, ärbara kvinnorna, fick visa sina barn till maken genom en glasruta. Min sambo släpptes inte in. Inget löst folk där inte. Till sist bad jag att få prata med översköterskan. Jag neg och förklarade att jag skulle bo med min bror som skulle ta hand om oss och jag bad ödmjukast att han skulle få se barnet. Hon veknade och släppte in honom och vi fick se vårt barn genom glasrutan i några minuter. Sköterskan hade satt en rosett på hennes hår. Vi vågade inte ens hålla varandra i handen och efter några minuter visades han ut igen. Men sköterskan sa till honom vid dörren att han var en god man som tog hand om ett oäkta barn.

Eftersom jag hade feber blev jag liggande där en vecka. Den sjunde dagen fuskade jag med termometern och skrevs ut dan efter. Sköterska följe ut till taxin och la barnet på mina armar. ”Det är nu ditt fulla ansvar, fröken”, sa hon. Då fick jag nästan ångest.

Jag har satt på extra värme”, sa taxichauffören som var van att köra nyblivna föräldrar. Jag klädde av mitt barn i taxin för att se henne. Inga barnstolar eller liknande då inte.

Den andra gången var jag gift. Även då fick männen sitta och vänta utanför under förlossningen. När de släppte in maken till rummet fast barnet var inte fött än blev jag livrädd. Något var fel. Jag visste att om de lät maken komma in var det något allvarligt. Man skulle dö eller barnet dog. Men det var inte så utan barnmorskan tyckte han skulle få vara med i slutet eftersom jag hade legat på förlossningen i alltför många timmar. Hon var så modern. Alla tyckte inte så.  De nu fem personerna i rummet ägnade all omsorg för honom, pratade och förklarade – män kunde ju svimma, även de modiga – och han fick hålla barnet efteråt.

Nu hade man infört besökstider för alla pappor oavsett vigselring, men barnen visades än genom glasrutan. Barnet låg i barnsalen utom tiden för amning och mammor fick ligga kvar uppemot en vecka. Jag visste ju knepet med termometern så…

Jag antar dock att detta omhändertagande och kontroll ökade överlevnaden både för barn och för mammor på den tiden.

Jag är glad över att barnmorskans roll är idag att finnas till för de blivande föräldrarna, inte bara för sjukvården och sin egen yrkesutövning. Att det finns smärtlindring och mammorna inte behöver känna sig som överkörda av en buss, som min väninna sa. Att maken/partnern inte är portförbjuden varken på förlossning eller BB. Att ingen ser ner på de ogifta mammorna, de är ju många idag. Men när en pandemi  – utan att vi garanterat ens vet hur det smittar  för det grälas om dropp- och aerosolsmitta – råder i samhället får man böja sig och undvika att göra saken värre.

Nu klagar mammorna att allt inte går som de önskar. Partnern får inte vara på BB, bara under förlossningen. Kvinnorna känner sig övergivna, inte sedda och mer. Ja, det är synd om dem, vill nästan skriva snöflingorna. Men alla borde göra sitt bästa för att minska smittan, även nyblivna mödrar. Att få en smittspridning på BB bland snittade mammor eller andra riskgrupper med större vårdbehov vore en katastrof. Ingen vet idag heller hur nyfödda barn påverkas om de smittas med Corona. Anknytningen till barnet raderas inte på några dagar. De fäder som förr inte ens släpptes till förlossning eller BB blev också goda fäder. Oavsett vad man påstår är modern som födde barnet det viktigaste för babyn att börja med. Speciellt om hon ammar. Och, det var hon som gick genom en förlossning i kroppen, inte partnern. En absolut unik upplevelse, inte alltid så underbar.

Livet går inte alltid som vi har planerat. Risken är att vi får dras med pandemin länge när folk inte orkar följa de få regler Myndigheter erbjuder oss som hjälp. Det ser illa ut redan med 74 898 laboratoriebekräftade sjuka varav 443 är barn under 9 år och 5526 döda. Våra grannländer vill ogärna öppna gränsen för oss. Det är tungt än inom sjukvården. Fick nyss ett meddelande av en specialist: ”Går hem. Jag har nu varit i tjänst i 4,5 dygn.” Trots att andel intensivvårdade Corona patienter går ner finns det ingen ljusning för sjukvården. Vårdskulden är omöjlig att beta av.

Vi alla bör försöka göra bättre angående smittan och skippa egoismen oavsett hur orättvist det känns.

Bild: min dotter och jag 1964.

Våra grundläggande rättigheter

I ett civiliserat samhälle är tvångsmöjligheter få gentemot  befolkningen. I stort är det vid en brottslig handling eller att man är så galen att det är fara för ens eget liv då samhället kan låsa in en. Sedan finns det lagar som skall skydda barnen av våld och vanvård. Dessa lagar används sparsamt. Frivillighet och samtycke skall gå före. Då händer det att odugliga missbrukande föräldrar får vårda sitt barn eller att brottsregistret är  mer än omfattande än en tjock roman men man döms ändå till skyddstillsyn eller  till samtal hos en socialsekreterare.

Det finns också oändligt med lagar och  regler man förväntas att följa i vardagslivet och i arbetet men det brukar inte hända så mycket om du bryter mot dem. Är du tillräckligt högt uppe får du bara en ny hög tjänst. Men säger du något idag olämpligt inte ens förbjudet i lag kan dock hela ditt liv hamna i en mörk håla.

Det har införts en del förbud och regler under Coronatiden. Många av dessa beror på obefintlig beredskap. Det händer ju inte oss är den svenska beredskapen.

När viruset Corona började härja tog Regeringen och myndigheter till vissa närapå tvångsåtgärder. Äldreboenden stängdes. De äldre över 70 uppmanades att hålla sig från samhället. Gymnasieelever skickades hem med uppmaning att koppla på Internetundervisning. Häktade och fångar fick sina besök indragna. De häktade kompenserades sedan vid dom. Påföljden blev lindrigare. De hade ju lidit av besöksförbudet. Och Kriminalvården åkte på en skrapa från JO.

Som en direkt konsekvens av Corona spridning beslutade Kriminalvården den 12 mars 2020 att med omedelbar verkan stoppa möjligheterna för intagna i landets häkten och anstalter att ta emot besök och genomföra permissioner.

JO beslutade att utreda vilka konsekvenser det blev för de intagna.

Fokus låg på frågan huruvida myndighetens agerande riskerade att leda till att de frihetsberövades situation blev alltför kringskuren, vilket i sin tur skulle kunna leda till en kränkning av deras grundläggande rättigheter.

Läs mer på: https://www.dagensjuridik.se/nyheter/kriminalvarden-far-allvarlig-jo-kritik-djupt-otillfredsstallande/

JO blev missnöjd med Kriminalvårdens inskränkningar och att de inte går överklaga. Kriminalvården omfattas inte av lagen om besöksinskränkning vid viss tvångsvård.  Jo avslutar med en uppfordran om att en kartläggning av samhällets förmåga att hantera pandemin är angelägen, inte minst i kring situationen för de frihetsberövade. 

Och de gamla i boenden då? Omfattas de av inskränkningar enligt lag? Nej, det blev inget ärende för JO förstås. Det hade varit  roligt att pröva om hindrandet av besök stred mot grundlagen

8 §   Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).

Hur gäller Grundlagen gentemot smittskyddslagens

1 § Var och en skall genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar.

2 § Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk.
Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma.”

Uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder? Beaktansvärd? Räcker skyddsutrustning då? Även i äldreomsorgen? Med anledning av Coronaviruset gick regeringen och Folkhälsomyndigheten i mars 2020 ut med rekommen­dationer om att inte besöka anhöriga vid särskilda boendeformer för äldre. Anhöriga kunde sprida smitta. Man gjorde dock föga för att personalen kunde skydda sig själva och vårdtagare. Flera boenden valde att införa besöksförbud. Ett nationellt besöksförbud infördes den 1 april 2020, och har förlängts till den 31 augusti 2020. Alltså över hela sommaren då anhöriga har semester och äntligen har tid att ta ut sin gamling , som troligen har suttit inne hela vintern.

Hade jag haft kvar min sambo i livet så hade jag nog velat pröva vad som gäller. Äldreomsorgen är väl inte tvångsvård? Det är inte Kommunen som äger våra gamla anhöriga? Situationen hade kunnat lösas enkelt med skyddsutrustning antingen lånad eller ett godkänt paket du kan köpa på dörren. En informationsfilm eller bildserie som visar hur du gör. Men inte. De kriminella är mer värda. Har du ätit både i ett äldreboende och hos kriminalvården? Det är skillnad. Och som fånge har du rätt till motion, det har inte gamlingarna. I min Kommun drog man in månadens dans. Varför skulle de gamla dansa? Det är ju ett slags parningslek, helt förbi när man är 85 och dement.

Vi alla blir gamla. Det är en naturlag. Men att bli kriminell är ens eget val. Jag ställer mig lite tveksam till JOs intresse för de ena men inte för de andra.

En jurist kan säkert förklara hur rätt det var att upprätthålla ens rättigheter på ett fängelse men inte i ett äldreboende. Men – låt bli. Jag blir bara grinig.

Ett färdigt skyddspaket att sälja för besök? Nej, ingen kom på det. Förresten, det hade varit smart att göra en informationsfilm om munskydd och visa det varje dag i nyheter före vädret. Folk ser på väderrapporten. Skyddet är inte verksamt om du handskas fel med den.

Into the Wild?

Nej, ser inte ut att bli så i år. Att resa är uteslutet för oss 70+. Jag hotade att låna en bil men då skrek mina barn ett samfällt nej. Jag och bilar har inte umgåtts i närkamp på tio år. Även före det var körvanan tämligen begränsad. Jag är nog en trafikfara. Även på cykel.

Så för mig gäller det att gå eller bli körd av en frisk person. Om man nu kan skilja frisk och smittsam åt. Det finns inga dagliga snabba tester som kan avgöra det. Tänk om man kunde spotta på en sticka och den visar om man kan träffa andra friska den dagen. Vi testar oss då på morgonen och kan sedan umgås med våra anhöriga vilka också har testat sig. Så smart det vore.

Även de möjliga testerna är för bilburna. Du måste ta dig dit. I anvisningar för test om du misstänker dig vara sjuk i Corona står: använd bilens backspegel så du tar provet rätt i svalget. Alltså du testar dig själv  och stoppar sedan testet i en lucka. Immuntestet måste dock göras av sjukvården. På ett Vårdcentral fanns ett väntrum med stolar ute, dörren var öppen till rummet där en person tar prover och jag såg inte denne bära någon skyddsutrustning när jag smet förbi. Hm. Undantaget?

Så vi 70+ utan bil är låsta. Jag går. Min cykel väntar sedan länge på reparation.

Depression är dagens ord för många. Vi äldre kan inte längre hjälpa våra arbetande barn. Vi kan inte träffa barnbarnen. All uteliv som museer är borta. Föreningar får klara sig utan oss. Noll resor förstås för icke bilägare. Många skiter i reglerna, de är inte lag. Men har man läst en enda berättelse från sjukvården om Coronasjuka vill man inte dit. Frågan är dock: hur länge är det isolerade livet meningsfullt att leva? En del äldre upplever att de har ingenting kvar att leva för.

I en studie från Högskolan i Halmstad och Lunds universitet undersökte forskare om hur Corona -isoleringen har påverkat Sveriges 70+. Forskare fick in svar från över 1000 personer mellan 70 och 75 år gamla. Ett av de mest utmärkande svaren är att många känner sorg och frustration över att plötsligt inte längre kunna hjälpa till. De saknade känslan att vara behövd.

Precis.

Det här är människor som är vana att passa barnbarn, jobba politiskt eller i frivillig verksamhet, och helt plötsligt får de inte göra det längre. Då uppstår ett vakuum, det blir en rollförskjutning som blir jättemarkant. Från att vara den som ger omsorg och ger tjänster till att bli den som blir mottagare av sådant istället, säger Janicke Andersson, docent i sociologi Högskolan i Halmstad. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7503204

Ja, nog känns det så. Å ena sidan vill Regeringen att vi arbetar till 70, helst mer och andra sidan skall vi nu bli osynliga. Blir vi sjuka är det bäst att dö fort. När man ser på Corona siffror är de äldre sjuka i första hand men de vårdas inte i sjukhus i samma omfattning som de yngre. Det finns skäl till det men om skälet är att de gamla har mindre värde som människor är det alarmerande.

De gamla som bor i ett boende har det dock värre. Eftersom man inte får besöka äldreboenden har Samhället i praktiken klippt av banden mellan de gamla och de yngre, de vårdbehövande och de självgående. Hur många dementa 80+ åringar använder ledigt Internet? I stället att ordna och reglera skyddsutrustning har anhöriga fått veta att de smittar, inte personalen. Jag är inte så säker på att avståndstagandet kan repareras. Den här smittan kan finnas året ut. Den kan komma i ny variant året efter. Det uppstår säkert nya pandemier. Och har du en gång förbjudit människor att umgås går det enklare att fortsätta med olika förbud. Barnbarn växer så vi inte känner igen dem. De gamla dör innan vi får säga adjö. Vi får luckor i våra liv. Jag tror att det är farligt och påverkar hur vi ser på varandra och bemöter de äldre.

Det kan bli så att hamnar du i ”hemmet” blir du helt kommunens egendom. Blir? Boenden beslutar redan om du ska ha hjälp, vård eller morfin. Det kan ordineras av en läkare som aldrig har sett dig. Så skedde med min sambo. Har även människan en bäst före datum? När infaller den? Vid 70+? 80+? Efter ett visst skattebortfall? När du behöver hjälp med mat? När… Vad är en människa och vilket är livets värde borde nog diskuteras. Och hålla oss till Sverige i den diskussionen innan vi räddar världen.

Så, naturen håller mig i liv och anhöriga som har handlat mat. Ja, jag har smitit till mataffären någon gång nära stängningsdags. Meningslösheten är en ökande kurva fast jag är den som trivs ensam. Vandringar frös in utöver det som finns bakom hörnet. Sörmlandsleden är ganska lite vildmark även om jag knappt ser några människor där. De 25 kilometerna genom skogen till sonen är också närapå tomt. Dock fanns det flera tält och gott om folk omkring Midsommar vid en sjö som ligger nära en bilväg. Grillning pågick i skuggan av den nyligen brända skogen med eldningsförbud.

Något vilt, spännande, utmanande är inte naturen omkring mig. Jag saknar natur som är mer. Häftiga berg. Stora skogar. Oändlighet. Variation. Stjärnhimmel. Tomhet. Den där känslan att vara ensam i världen.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Den talar till mig. Det finns några scener som har fastnat: ljudet och trafiken på gatan när Chris Mc Candless – lysande spelad av Emile Hirsch – är i en storstad. Vilken skillnad mot naturens tysthet. Sedan björnen som inte ens anfaller för Chris är sjuk och döende. Platsen i Alaska med buss 142 där Chris dog blev en kultplats dit vandrare vallfärdar och räddningstjänsten har  haft flera tillbud. De har nu tröttnat och bussen är flyttad per helikopter. Men den måste få en plats någonstans. Den var en minnesplats över en person som avvek från det materialistiska livet.

https://www.foxnews.com/great-outdoors/into-the-wild-bus-removed-alaska-toursits

Det finns åsikter om Chris flykt. Det egoistiska i att hans föräldrar och syster lämnades ovetande med oro. Men vi vet inte allt. Vi kan inte döma honom. Ibland måste man bara ge sig iväg – om bara för stunden.

Hur många av oss har någon gång fått en tanke att lämna allt och bara gå, försvinna utan spår? Ha ett liv utan materiella och även mänskliga krav? Har du inte än sett filmen ägna den en kväll och tänk över just dina val i livet.

Tillbaka till Corona. Äldreomsorgen skall Corona granskas. Nu börjar huggsexan om vem man kan skylla på. Men, säger myndigheter, de dog inte alls mer åldringar i Sverige än i grannländer Jag måste medge att räkneförmågan är usel. När man inte kan skilja hundratal från tusen hur kan man då förbättra något?

Finland totalt 327 döda i Corona,  Norge 249, Danmark 603 och Sverige 5230 döda. Av de svenska döda var  3503 i ålder 80+. Av 80+ sjuka fick 103? personer intensivvård. Siffrorna är från igår 25/6. Räkna gärna om enligt folkmängd så… Det kommer att finnas många syndabockar. Eller inga om alla skyller på någon annan.

Sveriges kommuner och regioner, SKR, säger i en ny rapport att de äldre i Sverige har i relation till landets totala antal smittade och döda inte drabbats värre än äldre i andra nordiska länder.

SKR konstaterar samtidigt att det skett en kraftig ökning i antalet dödsfall bland äldre jämfört med året innan och skriver att ”begränsningar i socialtjänstlagen” medför att äldreomsorgen inte får prioritera de mest akuta behoven: ”Städning hos en pigg äldre har samma prioritet som omvårdnad hos en som är mycket sjuk”, står det i rapporten.

Begränsningar i Socialtjänstlagen. Så fint att skylla på det. Bättre äldreomsorg i framtiden? Nej, jag tror inte på det.

Jag sätter nog på en film. Gissa vilken. ”Into the Wild” tål att ses igen.

Du som vill se Coronajämförelser i EU:

https://www.euromomo.eu/

 Om vården av de gamla:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/overdodligheten-pa-aldreboenden-i-fem-grafer

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/allt-fler-aldre-har-inget-kvar-att-leva-for