Kullerbyttor? Vad är det för trams!

Utvalda

Vi, Samhället, har lejt bort en del av föräldrarnas ansvar för sina barn. Hälften av ett år gamla barn är i daghem. Det uppstår problem med ansvarsdelning genast. Vad ska föräldrarna ansvara för? Vad är daghemmens (förskolans) och sedan skolans ansvar och andra samhällsorgans skyldigheter? Vad förväntar vi att föräldrarna gör själva för barnen och deras fostran? Vad gör den av Samhället anordnade omsorgen? Det är uppenbart komplicerat.

Vad är föräldrarnas ansvar i barnens utveckling? Vad ska de lära barnen? Moral förstås, eller är det också bara förskolans ansvar? Moral är inte så enkelt, det lärs i början till små barn bäst i en till en kontakt från en nära person och tidsmässigt från första dagen. En treåring vet ganska väl om Världen är god eller inte. Om barnet behandlas väl eller ej. Och hur den ska försöka bete sig mot andra.

Lära respekt för andra människor, som för lärare, kan det också vara lite föräldraansvar?

Skall föräldrarna lära barnen att använda sax, pennor, bollar, nål och tråd, modellera…allt som övar finmotorik eller är det någon annan som ska göra det? Delat ansvar? Skall föräldrarna vara i skogen med barnen så de kan klättra i träd eller i lekparken så de kan röra sig? Spela boll? Mer rörelsemöjligheter?

Är det föräldraansvar att låta barnen busa och göra kullerbyttor eller hoppa hopprep? Är det ingen som leker längre ”vem kan stå på ett ben längst”. (Jag fuskade och lät barnen vinna var sin tur.)

Den där potträningen då? Vem? Och när?

Kunna bre en smörgås och äta med kniv och gaffel? Kan det vara föräldraansvar? Att göra sin del i hemmet som att plocka upp efter sig, hushållsarbete på den nivån barnet befinner sig är det föräldrars ansvar att lära och även kräva det från barnet?

Hur stort ansvar bör föräldrar ha ekonomiskt för barnens utgifter eller ska Kommun och Stat sörja för mer?

Kanske bör Staten precisera ansvarsområden i barnuppfostran lite bättre. Det kan hända att behovet att veta vad föräldraansvar är blir större med åren, då det inte längre handlar om att använda sax utan något med grövre kaliber?

År det helt fel idag att prata om föräldraansvar och kräva mer av det när föräldrar arbetar och försöker få ekonomin går ihop? Någon måste börja ta mer ansvar för barnens fostran, vem och hur, det bör Regeringen och Oppositionen (speciellt S) komma underfund med.

Varför undrar jag om detta? Det brister i barnens fostran. Nu handlar det om förmågan att göra vanliga saker, inte om den terrorism som vissa tonåringar sysslar med. Inte heller om kunskapsnivån i matematik, läsförståelse och naturvetenskap hos landets 15-åringar som har sjunkit, enligt resultatet från Pisa-undersökningen 2022. Även om allt hänger ihop med småbarnsfostran.

Det är om sax och annat liksom normalt att kunna använda som brister. Finmotorik.

Allt fler inom skolan vittnar om att barn i mellanstadieåldern inte längre kan göra sådant som tills alldeles nyligen var självklart: att kunna hantera en sax, trä en nål eller göra en knut.

Lärare inom ämnet idrott och hälsa varnar för samma sak: barns motoriska färdigheter blir allt sämre. Barn som går i lågstadiet har numera svårt att göra kullerbyttor eller ens kunna stå på ett ben.

Barn har helt enkelt dålig finmotorik som leder till problem, dålig skrivförmåga till ex.

Jag har elever i femman som klipper på en nivå där förskolebarn brukade vara, säger textilläraren Christina Norgren Arnesson. (Ämnesläraren11 jan 2024)

Nu går diskussionen om digitala mediers vara eller inte vara.

De digitala medlen ska tas bort för mindre barn men många förskolelärare är mot det. Barnen kommer att ligga efter! Vissa tycker det var rätt riktning.

Enligt Skolverkets läroplan står det: ”Utbildningen ska också ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för den digitalisering de möter i vardagen”. Detta är för förskolan. Adekvat digital kompetens för 1 till 5 år gamla som enligt all vetenskap skall helst inte sitta vid en skärm.

Vad gör vi med barnen? Tror vi att utvecklingen har gjort ett hopp till dataåldern så barnen behöver inte mer än ett fungerande finger med vilken de löser alla livets problem på en skärm? Kanske två händer för att spela något spel som inte kräver trivial verklighet som knyta skor eller klippa ett plåster? Eller skriva? Behövs barn röra sig mer än att hasa sig från stolen till bilen. Kullerbyttor? Vad är det för trams.

Kan den mänskliga utvecklingen gå bakåt och framåt på samma gång?

PS. I förskolan går barn från 1 till 5 år. Vid ett år går ca 50 % i daghem, vid 2 – 5 år 80 till 95% av barnen. Det heter förskola och pedagogisk omsorg men jag använder det gamla ”daghem” före skolan som börjar vid sex år.

PS. Läs Susanna Svenssons kommentar!

Tvång mot de fula hemmamammorna?

De flesta svenska barn vistas i daghem, nu kallad förskola. Men än finns några som stretar mot. De föräldrarna vill ta hand om sina barn själv eller ha andra lösningar som passar dem bättre. En och annan är till och med ”hemmafru”. Hemsk tanke! Oftast är det kvinnan – oavsett härkomst –  som tar hand om det lilla barnet först och den längsta tiden.  Nu försöker politiker attackera de som inte lämnar sina barn till förskolan tidigt nog. Obligatoriskt daghem från två års ålder är senaste S förslag. Man skyller på dåliga språkkunskaper. Många av två åringar är inte så talföra än måste jag medge. De kan ca 50 ord, kanske i bästa fall några hundra och sätta ihop en mening med två ord, men inte helt lätt att förstå för den oinvigde. Oavsett vilket språk de pratar.

Kan du inte prata nog bra kan du inte tala om hur du mår annat än med gråt.

Politiker har en idé att jämlikhet nås med tvångsmedel. Män blir som kvinnor, kvinnor som män och alla barn stöps i samma form. Så blir det en lydig massa med rätta värderingar. Hur vi är som människor, det intellektuella,  psykologiska och känslomässiga i vårt varande är helt oväsentligt. Att påstå de två biologiska kön är i viss mån eller mer olika är omodernt och besvärande. Att mena människor har skilda preferenser passar inte heller i den socialistiska världen, som politiker i Regeringen med stödpartier omhuldar.

Späda barns vård har sysselsatt politiker i många gånger från Alva Myrdal som sa ungefär att mammor som tog själv hand om sina barn var  imbecilla i huvudets vägnar och kunde inte fostra barn som de professionella  – kvinnliga – vårdarna kan har spökat om och om igen. S har nu lagt en motion om att införa avgiftsfri och obligatorisk förskola från två (2) års ålder. Först tänkte de från tre (3) år men nu tar man i. Kanske från ett år snart?

Alltså, Regeringen vill välta ytterligare utgifter till den redan ansträngda kommunbudgeten. Hör du hur höjd kommunskatt klingar in?

En fråga uppstår genast. Om barnet inte infinner sig i förskola kommer småttingen att hämtas med polis till sist? Eller barnet omhändertas av Socialtjänsten? Hm.

När jag undervisade om det psykologiska skeendet under graviditet brukade jag säga att graviditet var 18 månader,  9 innanför kroppen och 9 utanför. Det var många kvinnor i publiken som instämde i det, alla som hade fött barn.

Att vara gravid är den närmaste relationen som finns, kvinnan och barnet har delat kropp med varandra. Det är en kraftig påverkan av känslor för det kommande barnet och ens egen tillvaro. Kvinnan är den lämpligaste – i de flesta fall – att ta hand om barnet i början. Biologin styr, det som är så modernt att förneka. Många mammor ammar vilket är bra för barnet. Kvinnan behöver också tid att återhämta sig efteråt, speciellt om hon är snittad vilket är en stor operation. Hormoner inte att förglömma. Barnet behöver dygnet runt omvårdnad.

Men allt detta är ju helt omodernt. Graviditetsbesvär, förlossning, symbios, blödning, trötthet, amning, känslor och sånt, inget att bry sig om. Politiker vet bäst. Vi praktiker är bara till besvär när Staten vet och bestämmer.

Nutida män delar föräldraledigheten frivilligt. Dock finns det en press från politiker att dela rättvist i antal dagar så jämlikhet uppnås precis som om barnets behov enbart fanns under den allra första tiden. Som om vården av en baby med exakt delade dagar vore lösningen i frågan om jämlikhet. Pappan måste bli mamman fast vi har så stora behov av närvarande fäder, med deras speciella förmågor att ta hand om och leda barn i livet. Barndom och ungdom ger många möjligheter att ta hand om barnet även om paret inte delar jämt på det första året. Kontakten med barnet går inte förlustig även om man inte är bredvid dygnet runt. Barn är inga varor för att nå jämlikhet med.

Graviditet för en svensk kvinna är en till tre gånger händelse. Ca 13% av kvinnorna har inga barn. De med högre utbildning har lägst barnlöshet. Att få barn var tydligen inget hinder för arbete. Det finns ganska många år kvar att arbeta även efter barnafödsel. Att pressa sig för att lämna små barn till daghem är bara dumt. Flera par skarvar med varandra för att slippa lämna sitt barn till daghem alltför tidigt. Andra snålar med föräldrapenningen och  struntar att sträva efter materiella ting.

Graviditet och förlossning samt tiden efter är inte ett skvatt jämlikt. Förlossning är nog den mest omskakande upplevelsen en kvinna genomgår. Män sitter  bredvid, även om de är med på ett bra stödjande sätt är deras kroppar inte den som gör jobbet. De blir inte ”överkörda av en buss” som en nybliven mor beskrev sin förlossning eller att ”springa ett maratonlopp utan att ha aldrig sprungit förr” som en annan sa. Det är en match oavsett smärtlindring och hur snabbt det gick. En och annan av mina patienters män gick ut och grät. Gör något, skrek de till personalen. När barnet sedan läggs på ens armar är det väldigt lite i ens liv som kan slå den upplevelsen. Man är påverkad i kropp och psyke. Men sedan ska man kvickt bli jämlik och gå till jobbet. Pumpa mjölk kan man göra där som en V –  politiker, en man, sa.

Jag tror att barn behöver få personer i början. De, ungefär, tre magiska åren. Att kunna gå till toan, nästan äta själv och uttrycka  hur det känns med ord, inte bara gråt måste finnas innan barnet hamnar i en grupp med främmande människor. Små barn leker inte med, de leker bredvid, de  kommer till föräldern för att åter våga sig till den stora världen.  Ett – två år gamla barn beter sig så. Men eftersom de flesta är i förskolan är det svårt för hemmabarn hitta en lekkamrat att öva sig med. Man måste vara en aktiv förälder och hitta andra som envisas att ta hand om sitt lilla barn.

Nu föreslå S tvångsmässigt daghem från två års ålder. Först var förslaget 3 år men nu tar man till tvång från 2 år och säkrar den rätta uppfostran. Skälet man anger är språket. Alltså, invandrare envisas med att prata sitt modersmål med barnen. Då hänger de barn efter i skolan. Så alla barn måste omhändertas av Staten, eller snarare Kommunen. Inga andra lösningar? Kanske föräldrarna skulle lära sig svenska och barnen få vistas i språkförskola under tiden? Bara ett förslag. Och, språk är väl kultur? Invandrare garanteras rätten till sin kultur i Grundlagen. En punkt som slår mot Integration. Nej, integration är bara en vänsterpolitikerdröm.

Staten äger inte våra barn. Hur barn omhändertas bör vara ett erbjudande fram till skolålder, beslutad av föräldrar inte av en Socialistisk Regering. Har Världen inte provat den modellen nog med mindre bra resultat? Vi bör inte ta efter Kina där kontrollen är total, från antal barn till åsikter.

De flesta barn är faktiskt  fostrade på dagtid fem dar i veckan av en förskola. Varför mår många barn och unga så uselt idag? Vad var det som fattades? Eller är det bara tidsandan, inne att beklaga sig?

Stöd föräldrarnas egna val. Namninsamling längst ner.

Från Skolverket:

Av landets alla barn i åldern 1–5 år är strax över 85 % inskrivna i förskolan. Det gör ca 522 000 barn. Störst deltagande finns bland 4 – och 5 – åringarna. I dessa åldersgrupper går över 95 % av barnen i förskola. Av ettåringar går ca hälften i ”dagis”.

Av 1–5-åringarna med utländsk bakgrund är 81,7 %% inskrivna i förskolan och barn med svensk bakgrund 85,8 %. (Inte någon våldsam skillnad som skulle tala om införande av nödvändigt tvång för alla barn). 

I förskolan arbetar 109 800 anställda. Omräknat till heltidstjänster motsvarar detta 101200 anställda vara 4% män. Av all personal som arbetar med barn i förskolan har 39,5% förskollärarexamen. I storstäder är andelen lägst, 31% medan mindre orter har 48% examen.

Av landets alla 1–5-åringar är 1,7 procent inskrivna i pedagogisk omsorg som är familjedaghem/öppen förskola. Alla siffrorna från 2019.

https://www.skolverket.se/download/18.6b138470170af6ce914ef2/1585554485184/pdf6542.pdf

Stöd föräldrar och barn, skriv på din protest på:

https://www.skrivunder.com/nej_till_skolplikt_fran_tre_ars_alder_-_ja_till_valfrihet

Läs också:

https://www.svd.se/forskoletvang-baseras-inte-pa-kunskap

Bild: Jag med min dotter, ålder 1+.

Daghemmets barn och andras ungar.

Nu börjar det igen. Förskolorna portar föräldrarna från Luciafirandet. Barnreservaten skall vara föräldrafria. Ettåringar gråter när föräldrar, farmor och morfar kommer till Luciafirandet. Jag har alltid hävdat att små barn under tre år inte ska vara i kollektiv omsorg så de slipper gråta. Nu har jag ytterligare bevis på det.

Men vad är det för daghem/förskola där ettåringar tvingas gå i luciatåg och sjunga för personalen? Är det inte de äldre barnens uppgift, en uppgift de faktiskt längtar efter att få visa till föräldrarna?

De är inte daghemmets egna barn. De är sina föräldrars ungar.

Skulle inte daghem samarbeta med föräldrarna? Skulle inte föräldrarna få ta del på daghemmens aktiviteter, pedagogik och daglig liv? Skall inte daghemmen vara väldigt öppna för insyn när det ena fallet av sexuell våld mot barnen efter den andra uppdagas i daghem? Kan någon lämna sina barn till ett daghem där föräldrarna portas för att de bara får barnen att gråta?

När nu daghemmet skyller på att främmande människor skrämmer barnen och därför lussas det bara för personalen, har de garanterat inga vikarier, eller? Gardiner dras också för när sopgubben kommer? Och så klart går man inte ut där risken att träffa andra människor finns?

Att skylla på föräldrarna visar på hur daghem tänker om dem. Besvärliga människor, låt oss slippa dem.

När Hållängets förskola i Örnsköldsvik firar lucia i år är föräldrarna inte välkomna. Anledningen är, enligt förskolechefen Helena Nurmesjärvi, omsorg om barnen.

– Det är utifrån barnen som vi ha beslutat så. Många barn gråter och förstår inte varför det är så mycket folk och främmande människor hos oss. Det är svårt att förklara för ett- och tvååringar varför det kommer folk som de inte känner, säger hon till Örnsköldsviks Allehanda.

 Bild överst från Luciafirande i ett daghem i Umeå där hela tjocka släkten brukar komma och inga barn gråter. Rena festivalstämningen med minst hundra anhöriga.

När slutar barndomen?

Hur lång är barndomen idag?  När jag gick på stan häromdagen med barnbarnen ville de gå till Body shop. Affären var full av flickor i 8 – 13 års ålder vilka köpte diverse skönhetsmedel, schampo, duschkrämer och annat man skulle bli vacker av. Affären var visst poppis bland småflickor och de föräldrar vilka inte hade fattat vad julklappssäcken ska innehålla fick gottgöra det i efterhand. TV och tidningar har reklam där flickorna är unga och vackra men bara om de använder rätt make up och mascara med rätt borste så flickor idag är väl medvetna om märken och vad man ska köpa. Till min glädje var det dock bara icke djurtestade saker som gällde. Men på min tid … äsch, den tiden är verkligen förgången tid och helt ute. Hur påverkar detta tidiga vuxenblivande barnens psyke?

Är 8 -11 åringarna min tids 17 – 20 åringar?

Hur leker barnen? Hemma lekte 8 åringen med sin lillebror. Slott byggdes, bilar for, prinsessor räddades och piratbåten seglade iväg. De större syskonen var strängt förbjudna att avslöja detta för någon, för ingen av jämnåriga kamrater lekte längre med dockor, prinsessfigurer, dockhus eller låtsaslekar. Hon kunde få skämmas för leken, fast hon var fena på dataspel. Alla andra höll bara på med spel på Ipad. Ingen läste böcker heller, att rita var barnsligt, pysselböcker urdumt, ja allt det vi höll på med i min och deras mors barndom var just barnsligt och för småbarn under skolåldern.

Är det Internet som snor våra barns barndom? Är 8 åringarna min tids 14 åringar?

 Hur är barndomen idag? Vad gör ungarna i dagis och hemma? I många daghem försöker man fostra barnen att tänka rätt i genusfrågor och välja rätta lekar, medan hemma är det som vanligt och mera fritt. Det är sällan trötta föräldrar orkar tänka om det nu var genusrätt med en rosa tröja på tjejen, är Monster High docka ok present eller borde man ha köpt en HBT certifierad bok istället och var filmen ungarna parkerades vid på kvällen – när man försökte få lite ro med Facebook – genusriktigt och Bechdeltestad.

Är det farligt att vara ett icke genuscertifierad barn? Kan inte man vara lika värd ändå?

Ersätter PK fostran av barnen vår egen ojämlikhet?

I dagarna har regeringen föreslagit obligatorisk skola från 6 år. Nu går de flesta barn redan i förskolan helt frivilligt med automatisk flytt från daghem till skolmiljön där förskolan pågår i tre- fyra timmar. Det är ganska få barn reformen skulle omfatta, gissningsvis mestadels nyanlända invandrare och en och annan sällsynt hemmabarn. Behövs reformen egentligen?

Är det en illusion att skolan blir bättre om 100 % av barnen går i förskolan och vi döper det till klass 1?

Många kan nog känna igen sin egen tonårstid. Från att ha lekt med dockor och dyrkat mamma och pappa, blir plötsligt kompisar, utseende och idoler allt viktigare. Så har det sett ut i decennier. Skillnaden är att de här flickorna inte är tonåringar än.