Sagor från en annan tid – om kriminella ungdomar och samarbete.

Utvalda

Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete Uppsala universitet, är starkt kritisk mot utbildningen av socialarbetare i Sverige. Han anser att brister i utbildningen är en viktig förklaring till att barn hamnar i grov kriminalitet.


Socialtjänsten har inte kompetens, sa han till SVT:s Aktuellt i november förra året.
Social myndighet ska gå in och jobba med de här familjerna med en kompetens som inte är tillräcklig på långa vägar. Socialarbetare läser ingenting om kriminologi i sin utbildning. De läser för lite juridik. Utbildningarna innehåller ingen kulturkompetens, sade han till SVT:s Aktuellt i november förra året.

Jag håller helt med utbildningens brister för Socialtjänsten är inte kriminalvården. Inte heller har socialsekreterare utbildning i mellanösterklaner. Inte sedvänjor i andra kulturer. Inte språk heller. De pratar oftast svenska. Det känns som att sparka på den som redan ligger.

Samarbete pratas det också om. Alla skyller på sekretess i stället att göra något.

Nu är det länge sedan jag gick min utbildning. Nej, inte heller då utbildades socialsekreterare att handskas med kriminella. Det var nog inte meningen med Socialtjänst heller. De kriminella hörde till Kriminalvården. Dock samarbetade jag med dem. En dag i veckan satt skyddskonsulenten på Socialbyrån under vår chef. Sekretess löstes så. Jag besökte med honom alla som skulle friges från fängelse för planering. Arbete, boende, en veckas matpeng och tid på byrån samma dag som bussen kom från anstalten.
Det märkliga var att alla kom på det besöket. Pengar talar förståeligt språk. Men ibland var det som att prata med en sten. Att se konsekvenser av sitt handlande kräver viss intelligens. Idag skulle det inte fungera. Det krävs hundratusen innan en kriminell anser det vara värt att samarbeta med Socialtjänsten vid utskrivning från något SiS hem där de unga skurkarna vårdas.

De kriminella som huserar nu är av annan typ än under min tid. Inte helt. Det sista året som socialsekreterare i slutet -80 talet var de kriminella ungdomarna nästan bara barn till invandrare. Jag gjorde utredningar för Kriminalvården som extraknäck. Jag larmade, föreslog åtgärder för deras föräldrar. Men ingen lyssnade eller var orolig. Enskilda fall. Biståndshandläggaren för invandrare sa att det är så synd om dem. Inte kan vi kräva något av dem…
Nej, inte kunde vi kräva något då. Nu sitter vi här mitt i ett krig med sprängda hus och tre döda inom 12 timmar. Vi slår snart Mexiko. En av de döda hade inget med klankrig att göra. Inte heller den blinde mannen som sköts några dagar sedan.
Skjuta en blind gammal man. Vilken moral.

Inte reagerade många på -80 talet på de elaka pojkarna och föräldrarna som ville hålla sina flickor från den syndiga svenska gymnasieskolan.
Efter flera unga dömda kontaktade jag den religiöse ledaren. Han ryckte faktiskt in. Redan då fanns en del av arbetslösa fäderna i ett kafé med sina vänner och kvinnorna hemma, kanske i städjobb eller hemtjänst. De fäderna var inte goda exempel om arbetslinjen.
(Lär dig själv arabiska så fattar du hur svårt det är att lära sig svenska, speciellt om man är nästan analfabet.)

Den religiöse ledaren samlade in pojkarna som var i riskzonen/dömda och gjorde en resa med dem till hemlandet. Det flesta var från ett visst område. Han visade dem de förfallna husen, jordbruket som var nu nedlagt och livet föräldrarna hade haft. Varför hade de emigrerat till Sverige? För att ge barnen bättre liv.
Det var effektivt. . Tänka sig, så otroligt. Av den gruppen kom ingen till byrån eller kriminalvården, de närmaste åren i alla fall. Jag följe dem i några år, sedan fick jag ett drömjobb i den Kungliga Huvudstaden och hade tårfyllt avsked från socialtjänsten.

En sak till som säkert var fördelaktigt. Min arbetskamrat och jag fikade ute på arbetstid då och då. Vi hade valt ett fik där flera av missbrukarna och annat ”löst folk” brukade ta en kopp kaffe. En och annan av de småkriminella grabbarna hängde också där vid flipperspelet. Det hände att vi gav en tid på byrån. Sedan tog vi en runda på vårt område. Hur var det med bensinmacken, hade de problem med missbrukarna? De bekräftade att T sprit såldes och de unga ville köpa cigaretter och vi tyckte synd om bensinmackens problem. Kan de placera spriten osynligt bakom lås? Skylla på oss för cigaretterna? Ja det var en bra idé. Eller mina promenader med överläkaren från psykiatrin då vi besökte de som skulle kunna behöva mer stöd. En gång i månaden tog vi en runda. För mycket kaffe blev det men det hindrade framtida trubbel. Sekretess? Han ringde innan och frågade om jag kunde hänga med.

På den tiden hade vi koll på läget, var kända på området och det hände att folk tog kontakt spontant ute och även vinkade till oss. Det var enklare att göra bra arbete. Det var andra halvan av -80 talet i en mellanstor stad.

Det var en annan tid. En tid i brytpunkten för svensk socialvård. En ny lag med rättigheter hade nyss tillkommit. Vi lutade mot lagen och var stolta över att Socialtjänsten hade tappat fattigvård stämpeln och fanns för alla behövande. Snart blev det annat men jag är glad över att ha fått arbeta under så goda förhållanden. Nej, någon vidareutbildning bjöd Kommunen inte och än var det obehövligt. Betalade själv en kurs om handikapp och utvecklingsstörning – som det hette då. Men jag hade också lite mer, fil kand i statskunskap, nationalekonomi, historia och sociologi och forskarutbildning. Och jag var ensamstående med tre barn, det var en merit sa chefen när jag anställdes.

Landstinget bekostade sedan tre olika terapiutbildningar. Man trodde att någon av de skulle vara en mirakelkur för sjukvårdens ekonomi som började halta.

Läget i Sverige är bedrövligt idag, speciellt med de unga förövarna. Kanske är det brister i vissa barns fostran? Kultur som inte är anpassbar till Sveriges sätt att leva? Ovilja för förändring, det som kallas integration? Livet som de unga hämtar på Internet i stället skolan? Pengar som öppnar shoppingrundor av märkesvaror i de fina affärerna?

Men det går bättre att skylla på Socialtjänstens brister och de socialsekreterare som arbetar lik Samhällets städgummor med skyldighet att rätta till allt som går fel från ekonomi till kulturkrockar och kriminella pojkar som leker Internetspel med vapen i handen ute i verkligheten.

PS. Idag ber Regeringen militären om hjälp mot våldet. S har också föreslagit det, vilka andra är med vet jag inte just nu. Militären anser sig inte ha resurser eller vill hjälpa till, beror på vem man frågar.

Nyheten var snabbt ute i Världen. Att militär går ut och agerar på fredstid brukar ske bara i parader eller i skurkländer.

Vart leder detta är en så kallad bra fråga. Nog är den svenska modellen sönderslaget.

Höst och de gula bladens mysterier.

Utvalda

Hösten är den bästa årstiden för mig. Först får vi en färgexplosion när naturen ändrar färg. Bladen blir röda och gula, växterna på marken har sin färg förändring. Naturen blir stilla, löven faller, kvällarna blir mörka. Det är rofyllt.

Solljuset blir mindre intensivt under hösten. Då avstannar fotosyntesen och klorofyll bryts ner och försvinner ur löven.
Färgskiftningarna i bladen beror på att det gröna pigmentet klorofyll bryts ner snabbare än de gula karotenoidpigmenten, och att nya röd pigment bildas hos vissa träd.
Klorofyllen lagras dock eftersom de innehåller de biologiskt grundämnena: kväve och magnesium som behövs igen på våren. Den som spar… Alltså de fina höstfärgerna har funnits gömda under det gröna.
Varför just då, frågar forskarna. Hur vet träden och bladen att det är dags?
Men exakt tidpunkt kan inte forskningen ge – än. Hur mycket påverkar kylan? Hur mycket ljuset? Forskning pågår om bladens höstförvandling.

Hösten är vacker. Naturen kan se ut som en målning när det mildare höstljuset faller på.

Varje årstid har fördelar. En heter sommar och värme. Kanske kommer vi alla att längta till sommaren när vinterns elräkningar kommer. Elektricitet och värmen i elementen blir åter en lyxprodukt. För, på den fronten har ingenting hänt än. Som alltid, det är eftertanken före som är politikernas bristvara.

Dags för en höstvandring – snart. Att vandra på hösten har sina fördelar. Sällsynt tystnad. Inget trängsel. Bara jag och naturen. Men dagarna blir kortare när solen försvinner tidigare. Dagens vandring blir så också färre kilometer. Höstvandringar är inte till att göra rekord utan gå ner i varv. Även när ingenting stressar en.

Bilder: Överst höst i Padjelanta, nederst Blomberstorp, Sörmlandsled etapp 37:2.


https://www.extrakt.se/mysteriet-med-hostloven-kvar-att-losa/

Att lösa en omöjlig knut flera gånger om – en bok om Staffan de Mistura.

Utvalda

Staffan de Mistura har gett ut en bok tillsammans med utrikesreporter Erik Ohlsson om sina år i FN tjänst: ”Armbrytning med ondskan”. Boken beskriver de Misturas arbete som FN medlare, krishanterare och sändebud i en orolig värld under 40 år.

De Mistura berättar när och hur hans livs bana startade. Hur han gjorde sina val och varför. Det är intressant, speciellt idag, hur unga människor väljer vad de ska använda sitt liv till. (Det klagas ju så om arma barn i Sverige som måste bli knarklangare och mördare på grund av brist i förebyggande åtgärder.) Han väljer att stå på de godas sida vid åsynen av en död pojke i Nicosia. Han är då 19 år och oavlönad sommarpraktikant för FN s livsmedelsprogram. Idag är han 76 och fortfarande i FN tjänst.

Man kan säga att han har uppoffrat sig för FN och Världen. Hans äktenskap går i krasch. Han är ju aldrig hemma. Han har också svårt att säga nej. När han slår sig till ro en stund ringer telefonen och FN s generalsekreterare – vem den nu är då – har problem som bara de Mistura kan lösa, då åker han och försöker lösa det.
När allt går fel och problem är olösbart hittar Staffan de Mistura ett smart sätt. Han tänker utanför den berömda boxen. Han hittar en lösning i ett hopplöst läge där liv står i spel. Även hans egen.

De Mistura har en otrolig förmåga att se vart vinden blåser. Han pejlar in motståndarens styrka och svaghet, behov och förlust, utnyttjar det utan att förnedra. Han har alltid de som drabbas i sikte men lösningar skall ge vinst för alla inblandade och förebygga mera kaos. Hans utväg blir alltid närapå spektakulära, udda i alla fall.

Han ser en möjlighet där andra ser ingenting, högst trubbel.

De Mistura är massivt utbildad, han kvackar inte. Kunskap om hur länder och organisationer fungerar, hur både skurkar och politiker tänker, är hans styrka, det som många i styrande ställning i Världen saknar. De har inte teorin och kunskapen bakom och så misslyckas de i praktiken. Han talar också sju språk, en rejäl fördel.

Det blir lite av en lärobok när han beskriver teknikerna han använt vid varje kris. Han skryter inte. Han går genom vad hände, hur och varför löstes problemet, eller inte helt. Det är så intressant. (Jag kände pyttelitet igen mig eftersom jag har löst vissa enklare problem mellan olika myndigheter.)

Tiden rör sig framåt från 1970 i Sudan där det härjar gerillakrig och hungersnöd. Ja, 1970. Han är där igen senare. Ungefär samma läge, trots att landet delades för att hindra krig mellan muslimer och kristna och alla de som bara härjar utan vett.

Sedan Vietnam, Afghanistan, Syrien, Tchad, Somalia, Rwanda, Iran, Kosovo, Nepal… I de flesta oroshärdarna i Mellanöstern, norra Afrika och det område som förr var Jugoslavien möter vi i boken.
Vi som är lite äldre och minns, om ibland diffust, får nu en insiders syn på de katastrofer vissa människor i sin maktgirighet och deras anhängare har orsakat.
Jag måste säga att jag hade missat några av de beskrivna. Kan det bero på att SVT nyheterna – som jag än såg då – inte sa något? Inte tidningarna heller.

Den sista beskrivna insatsen är Syrien där de Mistura är FN s sändebud i toppmötet i Sotji. Han får till stånd ett avtal som skulle kunna leda till konstitutionellt arbete i Syrien och främja den demokratiska processen. Han ber om det från Putin som en bröllopsgåva. Ja, Putin samtycker då. I den bästa av världar… Vi vet hur det är idag.
2021 utnämndes han till FN:s särskilda sändebud i Västsahara, en ytterligare långvarig konflikt.

Världen är nedslående. Problem som är lösta är det för stunden. Nya tillkommer, hela tiden. Världen drivs av okunniga politiker, galna diktatorer, samvetslösa terrorister, pengasugande ligister, rika egoister, vapenhandel, knarkaffärer… och allt börjar igen. Somalia, Sudan, Afghanistan, Syrien…

Hur känns det att ha löst så många akuta problem i så många länder men ingen varaktig fred uppkommer? De Mistura gör många stora brandkårsutryckningar och om ett tag brinner det igen på ett nytt sätt. Men om inte stunder av lugn fanns för befolkningen i oroshärdar? Hans insatser ger hopp och utan hopp överlever inte vi.
Det är som en deckare ur verkligheten. Det är en beskrivning inifrån världspolitiken på marknivå vi sällan får del av. Det är också en beskrivning över en man som gav FN allt, sin tid, sitt privatliv och främst sin otroliga förmåga att lösa en omöjlig knut. många gånger om.
Ibland sätter han sitt liv i spel och som superhjälte litar han på sin ljusblåa FN uniform. Eller som försäljare, ni vet han som kunde få oss att köpa vad som helst, även konserverad okänd mat. Han är en person att beundra.

De Mistura har en fast tilltro till FN och frågar vad som kunde vara i stället? Vi andra som misstror FN ofta och ser det som en pengaslukande förening styrda av skurkstater som sätter käppar i hjulet för besluten. Vi kan inte svara på den frågan. Men nog finns det en del som kunde läggas ner och förändras.

Varför har han inte tilldelats Nobels fredspris. Obama? Eisaku Sato? Fler, som bidragit med – nära ingenting för Världen innan de fick priset i sin hand.

Staffan de Mistura är helt enkelt en av de stora personerna av vår tid.

Läs boken!

https://ordfrontforlag.se/bocker/armbrytning-med-ondskan/#pressKit

Staffan de Mistura är fFödd 25 januari 1947 i Stockholm är son till Emilio de Mistura och Birgit Johansson. Fadern kom efter andra världskriget som flykting till Sverige. När Staffan var fyra år flyttade familjen till Italien där han gick i skola till gymnasiet följt av universitetsstudier inom statsvetenskap mm. Har arbetat mest i FN som konfliktlösare, speciellt sändebud i 19 länder och inom FNs livsmedelsprogram.

Vi, Socialstyrelsens alkoholister.

Utvalda

Vi är nog en bunt alkoholister. Kanske du med? En gång i året brukar min närmaste familj ha en grillfest. Det är en födelsedag. Vi börjar tidigt på eftermiddagen med champagne, kaffe och tårta. När natten faller på avslutas festandet med en whisky. Bäst jag inte skriver vad som händer mellan början och slut för då kommer väl akut hjälp från Socialstyrelsen.

Trots att vi nu har nått Socialstyrelsens mått för alkoholism verkar ingen vara packad. Sedan sover vi över och åker hem nästa dag efter sen frukost och tidig kaffe.
Jag går gärna hem genom skogen, det är ca 25 kilometer.
Eftersom vi nu ligger i riskzonen – fyra eller till och med fler glas en gång i månaden – bör vi hålla mun vid eventuellt sjukhusbesök. Annas får vi väl remiss till alkoholmottagningen. Den enda gången jag har behövt sjukvård de senaste 15 åren var borrelia. Ska doktorn vid nästa tillfälle även utreda mina alkoholvanor innan han skriver ut antibiotika? (Fästingar älskar mig så det kommer att hända igen.)

Nej, vi svenskar dricker inte mer än folk i EU men de som missbrukar har förstås ett hälsomässigt och mentalt problem som även drabbar omgivningen. Efter ett långt arbetsliv på missbruksmottagning vet jag en del om hur folk hamnade där. Inte var det fyra glas i månaden utan mer och mer komplicerade orsaker. Ofta gick alkoholism i släkten. Jag har hört många familjehistorier. Det vanliga mönstret: några som söp, en och annan hade psykiska problem och några som var så duktiga och ofta i arbete inom vården. Har mött patienter från släkter där hälften har dött av alkoholrelaterade skador.

Det är tillräckligt svårt att få hjälp för de behövande för att vården ska ta sig an festdrickare som inte har konsekvenser av sina 4 glas en gång i månaden. Att syssla med pekpinnar är inget som blir populärt. Kanske borde Socialstyrelsen gripa sig an narkotikamarknaden som skördar offer, både de som knarkar och de som dör med en kula i skallen.

I Sverige dricker vi i snitt 8,7 liter ren alkohol per år och invånare över ålder femton år. Låter som rejäla fyllor. Dela det med antalet dagar i året, så… Men det är mindre än genomsnittet för både EU och Europa i stort. Alla dricker förstås inte så mycket utan alkoholister, ca 4 % av befolkningen, står för mer. Ca 10% dricker inte alls. Under de senaste tio åren har den totala alkoholkonsumtionen i Sverige minskat med 8 % trots att befolkningen har ökat. Bland skolungdomar har den halverats under 2000-talet. (Från CAN) Kan det bero delvis på den förändrade befolkningen i Sverige?
Narkotika har ökat i stället, misstänker jag. Hur ska de annars vara rent av krig på den marknaden i Sverige?


Jag undrar, vilka vetenskapliga bevis finns bakom påståendet att fyra glas vid ett tillfälle i månaden ger risk för alkoholism och alkoholskador?

Information är aldrig fel men storebrorsfasoner slår bara tillbaka. Man blir inte trovärdig.

Jag hade ett ganska rakt sätt vid mina föreläsningar. Jag utbildade en massa folk från svenska barnsköterskeelever till ryska digniteter. En grupp var finska barnmorskor. Varje avgångsklass besökte det stora sjukhuset och fick en föreläsning om alkohol, graviditet och småbarnsfamiljer i riskzonen. Besökare kom med Finlandsbåten. Ja, det festas där. Jag bad dem att tänka på vilka som hade haft roligast och vilka hade slocknat/slutat dricka först. De som kunde dricka mest men ändå hålla sig på benen på dansgolvet till sena natten bör inte dricka. De har en risk. De som slocknade först blir inte alkoholister. De kan inte dricka den mängd som behövs.
Det blev en ögonöppnare för någon.

Nu tror jag inte att sjukvården hinner utreda ditt alkoholbruk om du besöker dem för något icke allvarligt som brutet ben efter en cykelolycka eller just borrelia. Det finns inte tid för det.

Obs. Rekommendation är till Hälso – och sjukvården för att de ska fånga oss, riskgrupperna. Nu är många av oss där enligt de nya gränserna.

  • Socialstyrelsen ger rekommendationer till hälso – och sjukvården om stöd till personer med ett riskbruk av alkohol, och har tagit fram gräns-värden för riskbruk. Hälso – och sjukvården bör erbjuda stöd till de som dricker 10 standardglas eller mer per vecka, eller 4 standardglas eller mer per tillfälle en gång i månaden eller oftare. Gränserna gäller för både män och kvinnor.
  • Det går inte att sätta en gräns för en riskfri alkoholkonsumtion, bland annat för att risken varierar mellan individer, till exempel utifrån ålder och hälsa.
    Det finns dock tillfällen då alkohol bör undvikas helt, till exempel före 18 årsålder, vid graviditet och inför en operation.

Vad är skillnad med råd till sjukvården och för oss andra? Det är väl samma för alla och inte bara arbetsmaterial?

PS. Är jag lite spydig? Ja.

PS. År 2000 var vi 8 861 000 och i årsskiftet 2023 hela 10 545 300. Alltså de som är mantalsskrivna i Sverige. Det finns ju en del som inte finns i register.

Bild: från en drinkkurs.