Märker ni att klimatintresset har dalat. Domedagsprofetiorna minskat. De är mindre trovärdiga när vädret beter sig snarare lik DAY AFTER TOMORROW än MAD MAX.
Greta- tjejerna har vuxit upp, återgått till annat, studier kanske, Greta själv demonstrerar annanstans. och vissa försöker stämma Staten om klimat insats brister. Försvar och lag och ordning hör till folkets viktigaste frågor klimat har dalat till femma. Folket har återgått till att shoppa, det går till och med bättre nu än i december. Elpriserna är extremt höga, ge oss en varm dag i stället mera kyla. Vem kunde gissa att el skulle bli en lyxvara, vindturbiner hålla sig stilla och vi straffas av att det inte blåser det gör elen dyrare eller andra regler i EU vi nte kan ens hålla reda på. Blås föh….e. Vedspisägarna är vinnare fast MP försökte avskaffa de. USA monterar ner klimatfaran. Olja är åter ok. Kol likaså, så klart kan vi klandra på Trump, han släpper restriktioner i USA. Numera är Trump alltid skyldig oavsett.
Pengarna är slut i den svenska kassakistan. Det kommer att vara ett begränsat utrymme för ofinansierade vallöften säger finansministern. Det är viktigt för svenska folket att veta, säger Svantesson på en pressträff. Tack. De 80 miljarderna som fanns för reformer är väck. Sänkt skatt och sänkt matmoms för valåret 2026 åt upp de. Men vi lånar från framtiden från barnen alltså 300 miljarder kronor till en ny försvarssatsning. Kanske kan vi nu sluta finansiera kriget i Ukraina, Ingen vunnit det på 1450 dagar då är det nog dags med sluta skjut. I dag tackar vi Musk som stänger Starlink för ryssarna, det tog tid. EU skall sluta köpa gas från ryssarna när var det har jag glömt det har tagit tid med.
I TV går ishockey mellan Sverige och Finland. Osäker på om det är hockey eller slagsmål.
Jag håller alltid på finnarna i all sport oavsett hur usla de är. Det är en brist med min integration till svensk kultur, något som är snart ett utvisnings skäl och medborgarskaps hinder, så var snäll och höll tyst. Vad är svensk kultur är jag osäker på. Myndigheter kanske upptäcker att jag egentligen är en mongol utan upppehålllstilllstånd , finnarna utvandrare ju från det området länge sedan.
Att trixa med lagar baklängers visar sig vara lite problematisk. Det är ju en svensk upppfinnning ofta gälllande invandring, som gymnasielagen och spårbytet. En baby skalll utvisas föräldrar kan stanna, kan babyn inte skrivas in i Gymnasiet, nog gick det en del där som varken kunde svenska eller att ens skriva, babysar är väldigt utvecklingsbara.
Dags för dagens kaffekopp. Det lär ju vara rena under medlet mot demens. Samtidigt är det illa för blodtrycket. Aldrig får man vara glad. Ha en bra dag ni med.
I ett möte som mestadels bestod av människor i övre medelåldern handlade samtalen om vad man skulle göra vid pension. Det var människor med bra akademiska jobb och hyfsade inkomster samt flera år kvar till pension. Inget intressant prat om jobbet längre, pension hägrade. Flera av kvinnorna skulle säkert gå samtidig med sina något äldre män.
Var jobbet så ointressant? Var man inte på toppen an karriären vid 50. Var frihet över sin tid det alla längtade efter? Gav arbetslivet för lite, saknades den där meningen för livet, att känna sig viktig inte bara en kugge i maskineriet. Känner vi för lite tillhörighet i samhället och som egoister vill vi inte mer bidra. Nog nu.
Att äga sin tid är sällan möjligt för de flesta av oss. Det är först vid arbetstidens slut när du har tiden och regelbunden inkomst, pension som ger dig tiden. Om du inte hör till de rika förstås utan är en vanlig medelsvensson. Semester är ofta även stressigt man skall hinna så mycket. Det är många som planerar saker att göra under pensionsåren. En del vill flytta mot söder, ha lättsammare, billigare liv och mera sol. Men blir man sjuk återvände ut flyttare snabbt. Att vara sjuk var bättre här. Billigare kanske. Nej det är inte billigt att vara sjuk men det beror på vad man jämför med. Men de flesta har nog inga avancera planer annat än att hinna leva, kanske resa lite, träffa eventuella barnbarn, ta hand om det man inte hann under arbetstiden. Nog finns det många renoveringsplaner som väntar på pension. Jag hade också planer , ett var att vandra en lång ensam vandring någonstans. Med lång tänkte ja så där 1000 kilometer. Varierat natur och inte alltför svår. Jag var 68 när jag gick i pension, men livet kom emellan, min sambo blev sjuk. Jag hann bli 76 innan jag kom i väg. Valet föll på Pacific Grest Trail ca 4000 km märkt led och nog så varierat. Otränad, med två timmar avlösning i veckan var träning bortprioriterad. Bara några veckor efter min sambos död slog jag ihop mina prylar och åkte i väg. Det året 2018 blev ett av mitt livs bästa år. Låter konstig eftersom jag förlorade min sambo men läkarna hade ju förebrått hans snara död sju år sedan. Hans saktgående död med förlust av allting han kunde var mer plågsam än döden i sig, nya problem dök upp han och blev mer ängslig över tillvaron som var lik ett tomt hål.
Jag kände den där frihetskänslan där ute som är så viktig för mig. Självbestämmande. Tiden var min. Jag hade dock nästan älskat mitt arbete.
Jag har frågat en del personer vad de skulle göra om de kunde få en vecka extra ledigt med lön eller flera arbetsfria timmar i veckan. Diskussioner pågår ju att Regeringen skall lägga sig i arbetslivet och minska arbetstiden. Det är en grundmurad idé i Sverige att arbetstider beslutas av arbetslivets parter inte av Staten. Som vanlig är det V och MP som ropar efter pappa Staten. Men det är inga stora saker som kommer i svaren jag fick. Hämta ungar i tid från dagis. Läsa den där boken jag aldrig hinner, laga receptet jag har sparat, bara ta en promenad i stan. Hälsa på någon gammal vän kanske gå på bio som jag aldrig går. Sova och stiga upp utan väckarklocka. De där sakerna man egentligen kan och har tid att göra, det blir bara aldrig av. Ingen som jag frågade hade stora planer just då. Tidstjuvarna är många i livet. Speciellt så länge när barnen är små äger de ens arbetsfria tid.
Men nog är det många som jag som inte använder tiden effektivt utan uppskjuter göranden och slösar bort tiden. Det är som vissa saker hade ett eget liv, de blir inte gjorda. Jag som var rena minutplaneraren på jobbet har blivit den som gärna skjuter upp. Det där telefonsamtalet jag skulle ringa, jag hatar telefoner och prata med en röst i fjärran. Nu fick jag det äntligen gjort. Mejl däremot, det fungerar för mig. Att se vad man sa, att ha kontroll är viktigt för en gammal kontrollfreak.
När tiden krymper tack vare sjukdom borde man använda det effektivt, inte skjuta upp. Men varför då? Borde man inte i stället bara andas, acceptera sin litenhet, glädjas över att det grydde en ny dag, inse att man faktisk inte kan förändra Världen. Inta soffläge och låta sig vara det man i verkligheten är, en tämligen oviktig betydelselös del av alllt som passerar.
bilder. nedersta från Linda, översta Virihaure, mitten PCT mile 1075.
It’s easy to think life is meaningless, civilization is collapsing and there’s nothing left to save. But that’s the lie of our age — the lie that nothing matters and the good cannot win.
Nog känns det att det goda är på upphällning någon lögn är det inte. I Nordkorea avrättar man barn som har sett fel tv program. I Iran har liken staplats på högar, politiker sysslar med sig själva och sökte fördelar och gärna i sällskap med den pedofilen, ungar mördar för pengar och jag gnällde om att ha fått för generöst med sjukvård, (förra inlägg,) precis när svenska folket ser sjukvården som den viktigaste valfrågan. Det är kallt vart finns den globala uppvärmningen när vi behöver det över barnsjukhuset i Göteborg och över Ukraina och här hemma för de som bor på gatan. Vilken tur att Vinter OS och den högkvalitativa Melodifestivalen pågår.
Ett år har gått, jag har firat födelsedag, icke födelsedag som vi sa nu. Alla mina tre barn var med, norrlänningen hade tagit tåget som var 6 timmar försenad, som alltid, det var inte ens snö utan tåget var trasig. Men middagen hade vi en annandag så. Jag sa att det kan vara den sista födelsedagen så trevligt att se alla tre barnen samtidigt. Pessimisten har talat. Och pessimister får ofta rätt. Statistiken talar för min nackdel. Nej jag tänker inte på döden hela tiden, men det är en väldigt närliggande verklighet.
Jag har tänkt på vilka år i livet har varit bra, kanske speciella, vilka bottenlöst usla. Vad beror det på, det som hände eller när i tiden i livet det var. Vad minns man om sitt liv, vad blir en efterkonstruktion. Det sista halva året har absolut varit ett bottennapp. Men det finns ett år till i mitt liv som jag kan beteckna som mer än svår, men jag skulle agera likadant idag, det är resultatet som räknas. Oftast är ju livet varierat, ljus och skuggor men dessa två åren står ut i sämsta ligan oavsett ljuspunkter. Förra året var helt normalt fram till den olycksaliga dagen i augusti då jag drabbades av både stroke och infarkt samtidigt. Dagen före kom jag hem från en två veckors vandring på Sörmlandsleden och kände mig ok. Det var tänkt som träningsrunda inför höstens vandring. Sedan finns det många år vilka har varit om inte minnesvärda så lätta och inget att sörja över knappt att minnas. Och andra man blir lycklig över bara man tänker på det. Ett år är långt det hinner hända en del gott och ont eller bara en jämn lunk utan någonting särskilt i.
Vi tacklar också glädje och svårigheter på olika sätt beroende på ålder och erfarenhet. Det är liksom själva livet. Livet ger oss erfarenhet och det använder vi framåt för att lösa det som kommer. Att tackla sjukdom har oftast för mig varit ganska rationellt, andras sjukdom alltså. Min sambo var ju sjuk i 7 år beroende av mig dygnet runt, men först det sista året när det blev rejält värre och fysiskt tungt, då tog det orken från mig Livet rann i väg och en dag kunde jag inte längre ta det. Helt annat att få sitt eget liv styrt av sjukdom, man kan inte springa iväg. det finns inga andra val än stå ut.
Att vara sjuk är som ett jobb man inte valde.
Tider att passa ordinationer att följa, mediciner att svälja, göra som andra, doktorn, säger det finns föga självbestämmande i att vara sjuk. Man är inte expert nog för att välja. Eftersom jag hade nära noll erfarenhet av att själv vara sjuk har det varit som ett angrepp från någon obekant kraft. Inte så att sjukvården inte försökte hjälpa mig utan jag blev mer sjuk vid varje besök. Och de har varit många. Det fanns veckor då jag var syssselsatt med sjukdom varje dag med olika vårdbesök plus hemtjänst dygnet runt. Jag kan inte klaga på viljan och ambitionen från sjukvårdens sida att behandla mig, men jag kände mig bara sjukare. Sjukdomen tärde psyket mer än kroppen. att inte ha kontroll över sig själv, att vara beroende av åtgärder och obekanta människor var svårt för mig. Den där känslan jag hade i början, det fixar sig träna på bara, byttes till nya problem även livshotande, som doktorerna hittade som jag inte hade en aning om och inte hade besvärats av än, nya besök, nya prover, känslan av död i stället liv och förbättring. och det är inte slut än. Oavsett antalet besök kunde ingen lova att jag skulle återhämta mig heller. Vissa åtgärder kunde inte sättas in på grund av infarkten. Vad gick jag dit då för? Ett tag tänkte jag helt enkelt stänga av telefonen, ta bort numret från sjukvården och låta det hända som händer, den dagen hade jag fått fyra nya tider på samma vecka hos sjukvården och kände mig nästan överfallen. Det fanns ingen ork kvar. Jag som hade varit energisk, stark och aktiv, och väl så anpassbar person i normala fall, dessutom hade arbetat i sjukvården med svåra patienter, var bara ett vrak nu. Jag avbokade då hemtjänsten ett veckoslut, ljög och sa att jag hade besök och fick då tomt av folk. och låg bara i sängen ynklig och försökte samla energi som inte fanns kvar.
Det kändes som om jag var ryck från marken med rötterna. Ingenting att hämta kraft från. Men det kändes bra att vara ensam och har lite luft i tillvaron. Dagen efter avbokade jag en tid som jag själv bedömde som mindre viktig. De har inte hört av sig. Jag kommer att tänka noga efter för vad jag vill genomgå i framtiden. Att vara sjuk överlevare är inte målet. De är möjligt att jag hade känt en viss rättvisa i att bli sjuk om jag hade vanskött min hälsa men jag har levt i stort enligt regelboken och nog har jag motionerat tillräckligt och har inga fula vanor men ändå hjälpte inte det.
Det var som att få betyget F för sin livsföring.
Mina barn har varit mer än stöttande, de har behandlat mig som frisk mer än sjuk, normalt alltså, fixat smarta hjälpmedel, ordnat matinköp, mm och funnits till, inte ömkat mig. Det där normala i vår familj. Rehabiliteringen hemma har däremot varit kasst det har bestått i av ett papper för handträning. och några promenader med rollator och en ansökan om dörröppnare som tog månader för dem. Ingen klagan på rehab hemmet Stora Sköndal där jag var inneliggande först, de var bra, de var proffs, Jag var så tagen av stroke och infarkt i början att jag inte skulle ha kunnat göra mer även om jag insåg hemma att de passade nog upp mig för mycket vid toalett och kläder, jag borde ha trasslat mer själv.
Meningen med livet är svårt att uppnå nu. För vem ska jag utsätta mig för nya prover och behandlingar som sjukvården vill besluta om för mitt bästa? När säger man stopp och bara försöker leva oavsett utgången?
Någon annan som känner igen sig att vara liksom belamrad av sjukdom och sjukvården? Tänk om man bodde i Norrland med hundratals kilometer till sjukhuset, hade man då kunnat åka likadant, speciellt på vinter. De kanske behåller patienten längre tid i sjukhuset eller samordnar. Närhet till vården kanske hindrar planering och samordning. Jobbar man inte har man ju tid att komma. Flera av dessa dagar har jag varit så trött att jag, nattugglan, har lagt mig klocka sju.
Men som sjuk har man tid att läsa ja i alla fall nu när bokstäverna inte längre helt grötar ihop sig. Det pågår intressant forskning om hjärnans utveckling. Den friska hjärnan.
En ny studie visar att vår hjärna inte utvecklas i en jämn kurva — i stället sker flera stora omställningar under livets gång. En omfattande studie med nästan 4 000 hjärnröntgenundersökningar identifierar fyra avgörande ”vändpunkter” i hjärnans utveckling vid cirka 9, 32, 66 och 83 års ålder.
Övergång till vuxenstruktur (9–32 år): Denna fas — längre än många tidigare trott — präglas av fortsatt påbyggnad av vit substans och finjustering av hjärnans kommunikationsnätverk. Det är först runt 32 års ålder som hjärnan når en stabil, vuxen konfiguration. Detta bör vara intressant med tanke på unga brottslingar, tiden som kan behövas för behandling. Eller bättre tid för de större val vi gör i livet.
Vuxen fas (32–66 år): Den längsta perioden i livet — hjärnans arkitektur stabiliseras. Förmågor som intelligens och personlighet tenderar att ligga kvar på en jämn nivå. Det är då allting händer, jobb, barn framgång, investeringar i livet. Och förändringar av det uppnådda. Ofta benämn som korstrycksåren.
Tidigt åldrande (66–83 år): Även om förändringarna är gradvisa, märks en viss nedgång: vit substans börjar brytas ner, och hjärnans nätverk reorganiseras. Kommunikation mellan olika delar av hjärnan försämras något. Pensionsåldern vid 65 är kanske ideal för de flesta? Men många är än helt aktiva i livet. Jag var det.
Sent åldrande ( 83+ år): Hjärnans globala nätverk blir alltmer fragmenterade. I stället för bred kommunikation blir hjärnan beroende av ett fåtal regioner — vilket kan förklara minskad kognitiv förmåga hos många äldre. Det har också varit svårt att studera de äldre eftersom man inte hittade nog med friska opåverkade hjärnor. Inte så roligt att tänka på. Vissa är förstås smarta ändå intill döden.
