Om död och syndaförlåtelse.

Venedic, Casanovas cell.

Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser.  Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.

Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.

Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.

Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna.  Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.

Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.

Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?

Fängelsehåla i Rom

Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.

Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många  brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.

Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.

Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga?  Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.

Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.

Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.

Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.

Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.

Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och  dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.

Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” oavsett vad de har på sitt samvete.

Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.

Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke,  status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.

Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?

En absolut grinig 70+.

Det ser ut som en världsbrand eller undergång men det är det inte. Världen kommer inte att gå under den här gången heller men nog ser det ut att livet och ekonomins grundvalar har förändrats. Folk dör med sorg som följ. Den arbetslösa skaran växer varje minut. Semesterplaner i soptunnan. Rädsla.  Tänk bara, Las Vegas stänger och den senaste James Bond filmen har lagt  sin premiär till slutet av året i stället i april. Olika sportevenemang är inställda. Melodifestivalen inställd. Det är kris.

Vi hade behövt James Bond. Någon måste rädda världen.

Samtidigt som Regeringen anser att vi bör arbeta till 70 år för att landets ekonomi och försörjningsbörda skall gå ihop har de stämplat oss friska 70 plussare till virusfara. Ena sidan skall vi helst aldrig gå i pension utan fortsätta att bidra än till graven och andra sidan ska vi inte existera. Är det inte bättre att stänga alla arbeten, det är ju där folk träffas? Sjukvården kommer att kollapsa ändå av sig själv när den tappra personalen faller ihop eller är också smittade.

De som styr och media har hittat en syndabock. Det är jag. Det är mina friska aktiva  grannar. Vi är 70+. Det börjar likna en ren hatpropaganda mot oss. Ledare efter ledare i massmedia hackar på oss och anser att vi utsätter Sverige i livsfara. Regeringen vädjar att vi inte ska gå ut. Tänk om vi blir i behov att belasta vården som alldeles tydligt är inte längre avsett för de äldre än 69 max.

Socialminister Lena Hallengren vädjar nu om att vi gamla ska hålla oss inne.  Statsminister Stefan Löfven bönfaller Sveriges äldre att stänga dörren. Nu mera så kända Tegnell förstås, men det är ok, han är en expert. DN:s Erik Helmerson riktar sig i en ledare direkt till 40-talisterna och uppmanar dem att inte ”kokettera” med sitt lättsinne inför viruset – eftersom det är för deras skulle vi gör uppoffringar. Kokettera? Bara för vår skull? Vilket skitsnack. Även Veckorevyns 30 åriga chefredaktör I är kritisk till många äldres agerande och säger att många vägrar inse att de tillhör en riskgrupp. Hon säger med sin visdom att:

Vill man ha det på sitt samvete för att man vägrar att under en begränsad tid undvika affären, folksamlingar och att träffa sina vänner? Visst, kör på bara. Men tro inte att det beteendet på något sätt är normalt eller rimligt. Det enda det kan kallas för är direkt respektlöst. (från Expressen)

Så, bara vi gamla är de respektlösa virusspridarna? De samvetslösa`? Är detta gnäll på 40 talister avsedd att ta udden från det faktum att sjukvården saknar skyddsutrustning för sin personal? Sjukvårdens personal riskerar ju att smittas på sitt arbete. Inte de tio isolerade pensionärer som dricker kaffe hos någon.

Vi har väldigt många Coronaexperter i landet idag. Jag misstänker att de flesta av dem inte har ens min ynka utbildning på 5 universitetspoäng i smittosamma sjukdomar. Skryt, ja, men jag skulle aldrig ge råd för allmänheten och skälla ut folk.

Vi skall hålla oss hemma. Vi ska inte handla mat. Vi skall inte träffa våra anhöriga så vi kan smitta varandra och på så sätt kanske vi hamnar i den fallande sjukvården och fraktas i en ambulans som inte ens har handsprit. Någon annan – igen denna magiska någon annan – skall handla mat för oss. Efter två veckor utan affärsbesök börjar jag sakna fräscha grönsaker och frukt. Vem i Regeringen eller vilken Kommunpolitiker går och shoppar för mig? Någon ledarskribent? Veckorevyn kanske? Tegnell själv? Ge mig numret! För avsikten är väl inte att vi ska dö stilla hemma, eller? Jag börjar tro att det är det.

Man ber till och med våra barnbarn att prata oss till rätta. Säg det till de gäng ungdomar, killar, vilka drar på gatorna genast när gymnasieskolan stängde. Det var lite obehagligt att passera dessa med sina huvor när jag gick till skogen. Det brukar vara knarkhandel bakom närliggande gymnasiet. Ja, jag höll avstånd på minst två meter. Vem säger att inte killarna var smittade?

Syftet med denna isolering är att skydda oss så vi inte hamnar inom sjukvården som har uppenbara problem redan. Resultatet av isoleringen kan bli en stor skara djupt deprimerade avmagrade personer som kommer att behöva sjukvård eller ett piller för att avsluta sina dagar med. Den välgärning man gjorde i början med syftet att skydda folk tar livet av dem. Vore det inte bättre och billigare att vi blir smittade och dör? Fast då bör döden ske hemma utan  intensivvård. Åldersgräns för sjukvård 70?

Jag tvivlar starkt att Staten känner någon riktig omsorg om oss 40 – talister. Det  har vi aldrig förut hört talas om. Vi har snarare räknats som en propp i välfärden. De som inte dör fort nog. Den stora besvärliga gruppen. Många pensionsbetalningar som tär på ekonomin. Eller är sossarna rädda att resten av deras väljarbas dör ut? Det finns många trogna sosseväljare i gruppen 80+.

Vissa till och med gläder sig för min och mina ålderskamraters förväntade död på Twitter. Dör vi så blir det lediga bostäder. Lediga jobb. Tja, de flesta arbetar ju inte längre vid 70+. Kan säga att det var svårt få nytt arbete redan vid femtio. Man var för gammal, man ville ha hyfsad lön. Och vid sextio är man arbetsmässigt död om man inte är en avdankad politiker.

Jag är inte mot att isolera mig och på så sätt slippa bli sjuk och inte behöva belasta sjukvården. Men jag reagerar mot tonen, den föraktfulla tonen mot oss, vi med lång livsvisdom, andra genomgångna epidemier, arbetsliv, uppfostran av det kommande släktet varav vissa nu föraktfullt önskar oss att försvinna, i isolering eller helst död. Bostadsbristlösningen så att säga. Precis som om vi inte hade någon vett i huvudet. Som om vi vore de i skuld.

Att isolera folk har effekt. Så, varför tänkte man inte på det genast? Man borde ha satt varenda semesterskidåkare från Alperna och inkommande från smittområden bakom lås i två veckor för säkerhets skull och vara snabb att stänga gränserna, även för immigranter. Smittan kom inte över en dag, vi visste om det långt innan. Många av dessa alpfarare och solsemestrare var säkert välmående personer, kanske med yrken som man kunde sköta per Internet i karantän. Men så gjorde man inte utan Statsmakterna lät glatt viruset sprida sig, paja sjukvårdens obefintliga beredskap och utnyttjar nu  de som tappert försöker göra sitt arbete men inte ens kan erhålla en flaska handsprit.

Att smittan skulle nå även Sverige var ingen överraskning. 11 februari var Corona i full gång, även inom EU. Men stänga gränser är ju så fult.

Är det verkligen vi gamla 70+ som smittar runt? Är det inte de yngre, de som arbetar, de i hemtjänst där den gamla kan ha 5 – 6 olika besök per dag? Är det inte de vilka nyss kom från sportlov, barer, restauranger, nöjen – alla fall inte fattigpensionärerna som inte har råd med utsvävningar? Vi är redan väl så isolerade. Från äldreboenden går man inte ut, det finns inte tid för det. Begäran att hålla oss inne handlar bara om resurserna. Det handlar om att inte använda den redan ansträngda vården.

Jag har isolerat mig redan innan utom promenader och då i skogen. Jag har isolerat mig eftersom jag inte tror att de yngre som är lindrigt sjuka stannar hemma. Jag litar inte på sjukvårdens resurser och vill undvika att hamna där. Jag är Regeringens idealgamling, vad får jag för det annat än gnäll på ledarsidor?

Samhället har  alltid behov av syndabock. Nu är det jag, du, mina grannar som är friska och har passerat den magiska ålderssiffran 70. De multisjuka gamla belastar ju alltid vården och dör oavsett, det är ingen nyhet. Där hjälper ingen karantän även om det kan förlänga tiden.

Välfärdssamhället är naket. Kejsarens nya kläder i modern tappning är bristen på skyddsutrustning för all personal som kämpar för att hålla vården av de sjuka i gång.

De har min uppriktiga beundran.

Och så läser alla och följer råden på:

Det vore kanske klokast att ta sitt tält och gå in i skogen?

Det är inte den första gången i världen som en epidemi begränsar tillvaron och det konsumtionssamhälle vi lever i. Själv minns jag mest två epidemier, Asiaten och HIV, den ena drabbade mig och den andra ingick i mina arbetsuppgifter att informera om.

Barbro Westerholm beskriver: Just nu har jag en Flashback från tiden som chef för Socialstyrelsen då hiv/AIDS drabbade Sverige. Panik, informationsproblem – rädda, panikslagna människor uppfattar inte vad som sägs. Vi gjorde vad vi kunde då för att sprida lugn och ge saklig information. Men det rådde inte bot på de panikartade rädslor som spred sig. https://www.facebook.com/barbro.westerholm.3/posts/10158000784322528

Jag får också Flashback. Den första HIV positiva personen jag träffade i mitt arbete som terapeut på Rådgivningsbyrån var en patient på tillnyktringen juni 1985. Han kom in påtänd  med ett blödande sår i huvudet. Han föll omkull vid dörren och jag försökte ta mot. Han blödde ner mig. Vi ställde honom på en madrass på golvet. När jag tömde hans fickor för att låsa in eventuella värdesaker hittade jag hans positiva HIV test. Någon fick sy såret. Jag beordrades att duscha. Kläderna i soptunnan för farligt gods. Hela jag desinfekterades. Jag gick i sjukhusrock och skoöverdrag i fötterna tills ett av mina barn kom med kläder.

Sedan fick jag testa mig i två gånger och fylla lite papper för eventuellt skadeståndsanspråk. Jag blev inte smittad. Så lätt var det inte att bli infekterad av HIV.

”Har du testat dig” var de vanligaste orden på  olika mottagningar som tog mot någon typ av missbruk. Patienten hann knappt in innan provkittet var framme. Vi testade massor av personer och hade rådgivning inom vård och behandling. Vid positivt resultat, som egentligen var negativt för den enskilde, gavs mera stöd och råd, kanske för hela familjen. I värsta fall blev man inlåst i ”Gula villan” om man fortsatte att riskera andras hälsa.

Det var många kollisioner med olika uppfattningar och rädslor. Lite som nu.

Sverige var framgångsrik i smittskyddsarbete. Vi fick ganska väl bukt med den inhemska smittan. Jag hörde aldrig ett ord om att spara på testerna eller risken att  skyddsmaterial skulle ta slut. Det var bara att skicka sekreteraren till förrådet med en lista.

Så, vi som var med på den tiden får klara Flashback. Corona är nytt. Ingen vet med säkerhet vad bäst är. Folk smittas, folk är sjuka, folk kanske dör. En information idag kan bli helt annat i morgon. Brister och sårbarheter i systemet poppar upp. Att Kina troligen har fått stopp på sin epidemi beror på att där gör man som beslutsfattarna säger. Man ifrågasätter inte. I Sverige velar man.

Här hemma blev bristerna i den nutida sjukvårdens beredskap snabbt synliga. Vården provtar sparsamt, bara de som kommer till sjukhus eller arbetar där testas eftersom det är brist på testkit. Det är ju många som slåss om dem i världen. Någon allmän virusspårning pågår alltså inte längre. Hitta, testa, behandla gäller inte. Vi får betrakta alla som sjuka, inte friska. Man börjar också ransonera den skyddsutrustning som finns. Det finns inga beredskapslager. Man väntar nu på att få köpa från andra länder. Finns det något land kvar som inte är i behov av skyddsutrustning? Nej, inte i EU, kanske Montenegro?.  Låt se, Chad och Zambia har ingen röd prick än klockan 12 idag på virustracker.

I median ser man önskan att folk lämnar sina hamstrade handspritsflaskor till sjukhus! Annan skyddsutrustning tas också mot. Så de lite förutseende personerna skall rädda sjukvården som kör just in time? (Ja, de giriga storhamstrarna kan gott göra det.) Sjukvården borde själv ha gått till Apotek omedelbart och shoppat upp lagret. Denna sjukdom var inte helt överraskande efter fallen i Kina. Så dum jag var, allt ska ju upphandlas först.

Preppers, ”de kymiga figurer som tror på undergång”, har fått rätt. Det är “better safe than sorry” som råder nu. Folk har blivit preppers, hela gänget. De hamstrar mat, apoteksvaror och märkligt nog toapapper. Behovet av trygghet är uppenbar i den karta som viruset nu ritar upp i vårt land.

Hälften av maten som äts i Sverige är importerad. Att en rad europeiska länder stängt sina gränser innebär inte att det kommer att bli matbrist i svenska butiker, påstår man. Man har gjort undantag för godstransporter. Men jösses, menar man att folk som producerar vår mat i andra länder inte blir sjuka? Coronasmittade i Italien fortsätter att tillverka pasta och parmesan för oss? Spanjorerna plockar tomater och apelsiner? Mer… Livsmedelskedjan är inte bara transporter utan främst personer som arbetar med matproduktion. De blir sjuka som alla andra.

Flera länder har stängt allt som går att stänga. Man stänger sina gränser, affärer, skolor, sätter folk i karantän. Från och med idag, 17/3, kommer det vara förbjudet att vistas ute i Frankrike under de nästa femton dagarna, kanske mer. Att promenera och träffa sina vänner i en park är förbjudet. Endast de mest nödvändiga vistelser ute är tillåtet, som att gå till jobbet. Bara ett senaste exempel om oron i världen. Oro över ekonomin väger kanske mer än några döda?

Jag skulle bli galen om någon stängde in mig. Men Folkhälsomyndigheten vill faktiskt att vi 70+ slutar synas ute och håller oss inne utan att träffa ens våra anhöriga. Är vi friska 70+ verkligen så sköra? Jag har snällt självisolerat mig gammal som jag är redan före Folkhälsomyndigheters inrådan, pausat gymkortet och nöter på mitt matförråd samt promenerar i skogen. Där är det tomt för det mesta.  Söndags såg  jag fem personer på håll och en hund samt svanar och kanadagås vilka har nu anlänt.  Är man gammal ska man hålla sig borta från smitta och att belasta vården. Eller ska man helst dö fort hemma och hjälpa ekonomin?

Hur man än gör är det vi gamla som kommer att belasta sjukvården – en dag.  Det är livets  gång med eller utan Corona.

Det finns dock oro över att situationen blir ohanterbar i Sverige. Den 16. mars uppmanar Tegnell på grund av spridning att stockholmare borde arbeta hemifrån. Nu stängs även gymnasieskolor, universitet och högskolor, som skall övergå till distansarbete. . Sverige har hittills tvekat men nu med ca 1190 konstaterade fall, med stort mörkertal eftersom vi inte masstestar, och 8 döda stiger paniken.

Det är kymigt. Men varje år dör cirka 200 personer i Sverige av vanlig influensa och minst 300 000 i  världen. Det finns inga mirakelmediciner mot flunsa. Vi tacklar influensa varje år med vaccin för riskgrupper men nästa år kommer det en ny variant. Viruset muterar.  Kanske coronaviruset också blir en besökare som muterar och plågar oss flera gånger? Just nu 7517  döda i Corona hittills och ca 190 140 totalt konfirmerade fall. 80 640 personer sägs ha tillfrisknat. Forskning pågår om vaccin.

Gjorde en promenad, nästan de magiska 10 000 stegen. Genom ett villaområde in till skogen, ut genom en annan. Har aldrig sett så många parkerade bilar på infarter en vardag. Ett, två, tre bilar per hus. Folk har stannat hemma.

Ni som har isolerat er på grund av Corona, ålder, riskgrupp eller bara för säkerhets skull, vad gör ni på dagarna?

Langston Hughes: “Hold fast to dreams/For when dreams go/Life is a barren field/Frozen with snow.”

PS. Nu duggar åtgärden in med fart. EU:s stats- och regeringschefer har enats om att införa ett reseförbud till Schengenområdet som ska gälla i 30 dagar. Reseförbudet gäller resenärer som inte är medborgare i EU. Sverige inför också ett tillfälligt förbud för inresor från den 19 mars och 30 dagar framåt. Svenska medborgare kommer att kunna flyga hem. Och vissa grupper tillåts som diplomater och de med internationell skyddsbehov, vilka de nu är.

Och så läser vi en underbar betraktelse om oss gamla som inte var gamla före förbud att existera ute https://www.svd.se/pa-sju-sekunder-blev-jag-stamplad-som-uraldrig

Om det hållbara, föränderliga och smittsamma livet.

Mina tankar går till Italien, ett land som har gett mig så mycket. Historia, tingens skönhet, konst, semester med sambo och barnbarn och inte minst värdefulla råd angående HIV infektion precis i början på – 90 talet.

Jag reste till Rom med tre arbetskamrater när HIV var än en ganska ny smitta och att handskas med det var i sin linda. Mottagningen hade redan några smittade gravida och barn. Snart skulle ett av barnen börja skolan. Hur skulle man göra då? Vem skall man informera, vem inte? Barn knuffas ju. Om barnet skulle blöda, vad gör man då och vem? Italien hade fått ihop klara regler. Så, vi ville besöka hem för HIV positiva mödrar och missbruksbehandling samt sjukvård och ett kloster där man tog hand om föräldralösa barn även de med HIV smitta.

Jag för min del blev också imponerad av deras program för ”elaka pojkar” som de sa. Gatuboende, narkotikasäljare och småkriminella utan skolgång som ändrade livet, flertal i alla fall. Något för Sverige? Nej, de är för många nu.

Våra frågor löstes för stunden. Den italienska vården var före oss. Utöver det gjorde vi besök på de mest berömda sevärdheterna. Nej, vi använde inte Landstinspengar, det var testamente från ett dödsbo som bekostade vår resa.

Sedan kom en utbildning i smittosamma sjukdomar avsedd för läkare och terapeuter och den innehöll mycket av invandring och invandrarnas kultur. Man ansåg att det kunde vara svårare att informera dem inte bara på grund av språket. Det var så, men jag lämnar de historierna här. Jag antar att det påståendet är rasistiskt nu mera.

Idag är den andra HIV patienten i världen frisk genom stamceller. Vilket är ett stort genombrott men knappt lösning för de 38 miljoner i världen med  hiv, varav ca 1.7 miljoner barn eller de 1,6 miljoner som dör per år.

Jag har några betyg i historia, det har alltid varit mitt favoritämne. Därför blev det fyra resor till. Två till Rom, en till Venedig och en gick till Florens och Pisa. Att promenera bland gamla byggnader och ruiner ger en fingervisning om framtiden. Allt faller ihop till sist även om det kan ta flera tusen år. Civilisationen är föränderlig.

Att se de stora konstnärernas verk, som Michelangelo Buonarrotis tak i Sixtinska kapellet eller Jacopo Robusti Tintorettos målningar också i taket av Scuola Grande di San Rocco, visar att den nutida konsten har andningssvårigheter.  Så imponerande. Så mycket möda man la i för att det offentliga rummet blev vackert. När man kommer hem och ser de fyrkantiga boendelådorna och sitt golv som krackelerar och väggarna få sprickor bara efter tiotal år undrar man över utveckling och avveckling, byggkultur och dess död.

Sedan har jag vandrat Tour du Mt. Blanc tre gånger och då kommer man också till Italien. Speciellt minns jag refugio Elena. Det var uselt väder så en riktig bädd, dusch och tre rätters middag var underbart. Dagen efter lyste solen och så småningom kommer man till Dollone`s gamla stad och efterlängtad kaffe efter att ha snirklat ner i  skidbackar. Skidorterna som nu är stängda. Skidorterna som spred det nya viruset.

Vi insjuknar i influensa varje år men det här viruset folkligt kallad Corona kände varken kroppen eller sjukvården till. Paniken blev total. Och, det är skrämmande med antalet som stiger varje dag. Lite bibliska proportioner. Farsoter, jordbävningar, vulkanutbrott, gräshoppor…ovan det krig och folk som vandrar mot något de inbillar sig vara livets  lösning.

Hela Italien är i karantän, en rimlig åtgärd men två veckor? för sent att heja smittan av virus som gör allas liv hotfullt, sjukvården till krisområde och risken att dö som gammal närvarande. Över ca 12462 kända fall och ca 827 döda ger en hög dödlighet ca 6%. Sjukvården kan inte ta mot hur många som helst, varken där eller här hemma. Intensivvård är begränsat och även personal kan bli sjuka. Begränsa utbrott och lindra är den bästa modellen när inga bot finns.

Nu rök min planerade vandring: ”Dream trail”. Den går från München till Venedig över Alperna, en nätt sträcka på 569 km dock väldigt upp och ner. Eller kan det bli rimligt i september? Tveksamt. Kanske blir det att gå längs skogsvägar om jag vill träffa barnbarnen, så där 700 kilometer?

År 2020 kommer att vara ett eländesår misstänker jag.

Folkhälsomyndigheten i Sverige undviker panik. Det finns anledning att tro att antalet svenska fall har nått sin kulmen, sa Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnell 5 mars då vi hade 94 konstaterade fall.

 – Ja, det kanske går upp något. Men sedan kommer det med all sannolikhet att gå nedåt, säger han till DN.

Tegnell byggde sitt resonemang på att en stor majoritet av de svenska sjukdomsfallen går att koppla till Italien. Tänkte han att de inte smittar andra när de kommer hem? Bara de smarta isolerade sig självmant och de andra gick till jobbet, skolan, livet utanför stängda väggar. Han var lite för optimistisk vilket han fick medge snart.

 Barn smittar inte påstod man i början men det var båg.

De kan smitta andra, men det är nog en större risk att de gör det om de inte går i skolan. Barnen ska också tas omhand, kanske av mormor och morfar eller andra. Man har en mycket bättre kontroll i skolan där lärarna ser om de blir sjuka, än om de ska springa vind för våg. 3 mars Johan Carlson, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten

Vara sjuk och i skolan? Som morförälder blev jag grinig. Det var kränkande mot mor- farföräldrar, han ser oss som oförmögna att ta hand om ett barn. Lärare ska väl inte bli sjukkontrollanter. Tror han verkligen att de har sådan koll på ungarna? När var han i en skola sist? Idag har skolorna själva andra lösningar som att stänga.

Idag 11/3 har vi ca 500 fall varav 233 i Stockholms län och ett dödsfall  och orosläget är ändrat till mycket hög. Folkhälsomyndigheten säger nu: Läget innebär att det är viktigt att var och en med symtom, även milda begränsar sociala kontakter där smitta riskerar att överföras. Det gäller både i arbetslivet och i privatlivet och kan bidra till att minska spridningens omfattning.

Särskilt viktigt är att de som arbetar inom äldreomsorg och vård av äldre inte går till jobbet om de får symtom på luftvägsinfektion. Anhöriga bör också undvika onödiga besök på sjukhus och äldreboenden, och aldrig göra ett besök om man har luftvägssymtom. (Folkhälsomyndigheten 10 mars)

Den italienske professorn Giacamo Grasseli som samordnar intensivvården i Italien säger att även Sverige måste ta till radikala åtgärder.

Alla måste undvika folksamlingar, jobba hemifrån om det är möjligt. Tvätta händerna. Skolor bör stängas och alla evenemang som sport och annat bör undvikas, säger han till DN.

Professorn menar att åtgärderna kan låta drastiska och tuffa, men att de krävs för att överleva det som han kallar en svår epidemi. Antalet patienter riskerar annars att bli ohanterligt – ”oavsett hur bra, modernt och utbyggt ert sjukvårdssystem är”.

Utbyggt, det var ordet.

Jämfört med andra EU-länder har Sverige lägst antal disponibla vårdplatser, bland OECD-länderna har bara Mexiko och Chile färre. 2,4 per 1 000. Vårt högkvalitativa vårdutbud är föga värt om det inte finns en säng att lägga patienten i och personal som tar hand om den sjuke.

Så, tvätta händerna! Sluta vara sjuk egoist och smitta andra.

Någon skrev att de gamlas död hjälper ju Kinas ekonomi. Man slipper dem.  Kanske så även här? Gamla är ju alltid syndabockar för nedskärningar i Kommuner, speciellt vi 40 – talister. Jag tänker inte dö i det här utan något mer dramatiskt som försvunnen i någon ödemark utan vägar.

https://www.thelancet.com/journals/lanhiv/article/PIIS2352-3018(20)30069-2/fulltext

Och så läser vi:

http://fnordspotting.blogspot.com/2020/03/viruset-experterna-och-alarmisterna.html

Och så om den totala enfalden hur jämlikhetstankar ta totalt över förståndet:

https://katerinamagasin.se/anders-tegnell-tycker-corona-ar-jatteskojigt-hans-svammel-om-jamstalldhet-kontra-smittspridning-skapar-forvirring-i-otrygga-tider/