Liv i Universum?

Utvalda

Jag såg en Ufo i tioårsålder. Det var ett ögonblick jag aldrig glömmer. Tefatet som försvann i himlens mörker.

Finns det liv i Universum annat än på vår planet är en stor fråga. Först måste vi definiera liv. Bakterier lever. Maskar likaså. Med människor är det ibland tveksamt. Hur definieras mänskligt liv? Andning? Hjärtslag? Se ut som vi? Tänka, den gamla definitionen av Descartes? Om vi tar någon mer krävande definition som att fylla livet med något som utvecklar oss och är till nytta för andra är nog flertal på nivån jämförbar med döende i väntan på morfin.

Finns det livsformer vi inte ens kan fantisera om?

Det flyger föremål i luften som experterna inte kan pricka in i rätt kategori. Nasas chef Bill Nelson säger att det gjorts minst 300 observationer av okända föremål över USA av flottans piloter under de senaste 17 åren. En del rapporter är än hemliga men en del har publicerats. I den öppna rapporten av 144 observationer som undersökts hade arbetsgruppen endast hittat en säker förklaring till en (1). Övriga 143 kvarstod som oförklarade, i många fall saknades nog med underlag.

Detta är något som vi hela tiden undersöker: Vem finns där ute? Vilka är de? Kan de komma hit? Frågor som hur blev vi de vi är och hur utvecklades vi är ständigt aktuella? Hur blev vår civilisation just det katastrofala och framgångsrika upp till idioti och finns samma möjligheter där ute i ett universum som har miljarder av andra solar i miljarder av andra galaxer?

Det är så stort att jag inte kan greppa det, säger Bill Nelson.

Han verkar vara en tänkande människa. Frågan, hur blev vår civilisation just…

Ufo som jag såg då? Kanske har jag skrivit om det förut. På en sen höstkväll var vår familj på väg hem från ett födelsedagskalas strax utanför stan. Nej, det serverades bara kaffe och saft. Jag var tio – elva år. Det var mörkt och kallt och vi småsprang hemåt. Hastigt såg vi ett ljus, ett lysande tefat på himlen. Det liksom svävade på plats för att sedan fara med fart uppåt på himlen och försvinna.

Min mor började be. Jordens undergång, den sista dagen var nära. Jag såg några personer vilka också stod som förstenade. Sedan gick vi hem och inget hände.

Ingenting i tidningen dagen efter. Det var ju inte mobilernas tid eller ens kamerornas. Nu blev jag väldigt nyfiken. Jag kollade om det kunde ha varit ett flygplan men inga flyg gick så sent. Ryska spioner? Konstig ljusfenomen av något? Det var kanske en meteorit? Men de flyger inte uppåt. Ögonen kan dock lura oss när spänningen stiger.

Som Internetanvändare har jag sedan sökt om ufot hade hamnat på någon ufosida, men inte.

Det var vackert. Det var mäktigt, Oavsett vad det var tolkade jag det då som ett förebud om att vi är inte ensamma. Vår lilla planet är inte unik, kanske bara dåligt skött så den främmande farkosten vände utan att landa. Som född under kriget och uppvuxen med resultat av det var jag inte så positiv till hur Världen sköttes av de vuxna som hade makt.

Så klart tror jag på ”ufos”, inte på filmvarianter att Aliens landar här och kommer att förgöra oss utan att andra civilisationer finns där ute eller har funnits kanske miljoner år sedan. Vi behöver inte vara i fas med tiden. Hur de kan se ut är en väldigt öppen fråga. Någon gång borde vi få kontakt med andra varelser i universum eller hitta levande organismer. Det är inte säkert till godo för oss.

Förklaringen för de oidentifierbara föremålen kan dock vara enkel som de tävlande makternas utveckling av nya spionmöjligheter och nya vapen som kan förgöra oss alla.

Tror du vi är ensamma i Universum?

En om dan

Utvalda

270 skjutningar med 40 döda hittills i år. Det är ungefär en om dan och en död per vecka. De knivskurna som har överlevt inte medräknade. Inte heller bomber som exploderat i våra bostadshus. De våldtagna är också många, vi ligger i topp tio.

Nyss larmade polisen i Järvaområdet att de inte längre hinner med den stora mängden mord som sker. Sedan 2018 har 17 unga män skjutits ihjäl i området. Av dem har ett mord klarats upp.

17 låter väl inte så farligt? Det är bara kriminella som rensar i egna leder? Eller så?

Lovade inte politikerna vända på varje sten när en mor med barnet på armen sköts? Jag vet inte vilka stenar de vänder. Kanske bygger de mur omkring sig?

Sjukvården är bra på att ta hand om knivhuggna och skjutna, antalet döda vore högre utan dem. Jag minns att en del läkare var i Chicago för att lära sig eftersom materialet, dvs offren, var för få i Sverige ca 20 år sedan. Idag är vårdpersonal experter.

Oacceptabelt? En till ung man avrättades på gatan torsdag kväll. Nu stämmer alla igen i kören att mord är oacceptabelt. Har vi inte hört det så många gånger från politikersidan med Statsminister i spetsen att vi vet inget radikalt kommer att hända. Låter som en inspelad mantra.

Hur blev det så här tvistar man om. Vissa hävdar bristen på fritidsgårdar, andra fattigdom, några skyller på boendestandard eller skolan, ensamma mödrar, socialtjänsten som inte arbetar förebyggande, polisen som inte skapar kontakt med varmkorv i handen. Som om de kriminella vore helt viljelösa personer, prisgivna för sitt öde.

Jag tror att Polisen sliter hårt. De är inte nog värdesatta varken med arbetsvillkor eller lön.

Det är märkligt att inte min generation blev brottslingar hela bunten för vissa av oss hade inte mat för dagen, inte nog med kläder och absolut inga fritidsgårdar. Så klart fanns det brottslighet även förr i tiden men avrättningar på gatan är nutida.

Sluta skylla på ekonomin. Svenska bidragstagare hör till grädden i Världen om vi ser på ekonomin all inklusive, skola, sjukvård mm. Fattigpensionärerna har det inte lyxigt men de skjuter inga på gatorna för det. Kriminalitet som syns är revirstyrt, impulsivt, med primitiva kränkta känslor, hierarkier och vem äger drogmarknaden och dess pengar. Inte enbart förstås, det finns många sätt att göra livet surt för ”oss vanliga”, om man kan säga så.

Helgknarkar du? Då är du en person som underhåller kriminaliteten på gatorna.

Det handlar inte bara om kriminalitet utan vilket land och Samhälle vi är på väg att bli.

Kan Samhället reda ut allt? Nej, jag tror inte det, inte med de demokratiska medel vi har. Den samhällsutvecklingen som våra politiker och även media har bidragit till i Sverige utan planering och analys kan vara så komplicerad att det inte går att förklara enkelt eller att rensa upp. Det är – kanske – redan dött fall för den Regeringen som tar över nästa höst. Det är för många komponenter som inte bidrar utan raserar i Sveriges utveckling. Att vända på utvecklingen är svårt. Det som pågår tippar över, men i vilken punkt vet vi inte.

En om dan hade förr en helt annan mening.

Kalla in militären och rensa? Nej, så gör vi inte. Det kan vara riskabelt på flera sätt. Politikerna och Regeringen fortsätter att lova vända på alla stenar.

Sverige börjar likna en bil som rostar vid vägkanten. Inte underligt att Satsministern drömmer om framtid utomlands när han i höst lämnar röran.

Ordet brott i ordmolnet har flera inlägg om kriminalitet och även några om lösningar från förr i tiden.

Inga kvoteringar och inga garantier för livet.

Utvalda

Nobelpriserna är utdelade. Nej, det blir ingen fest i år heller och bara en kvinna bland pristagarna,

Kungliga Vetenskapsakademin tänker inte kvotera in kvinnor bland pristagarna. De måste få priset på egen maskin så att säga.Glädjande att någon inte har drabbats av jämlikhetens tvång.

Från TT: – Vi tror att det är viktigt att kvinnorna som tilldelas priset får det för att de är bäst och för att de har gjort de största genombrotten, inte bara för att de är kvinnor.

TT: Finns det inte kvinnor som har gjort stora genombrott inom forskning?

Det är klart att det finns, vi belönade tre av dem i fjol. Men när kvinnor än så länge utgör tio procent av de toppforskare som nomineras kan man inte räkna med att det varannan gång blir en kvinna. Det är den verklighet vi förhåller oss till.

Så säger Göran K Hansson, Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) ständige sekreterare.

Att KVA ens behöver försvara sig är tecken på total idioti. Ingen blir bättre och presterar mer med kvotering.

Så även ett tag till delas fysik, kemi och medicinpriset oftast till en man i övre medelålder som har satsat sitt liv på forskning ,som är troligen vit och forskar i ett amerikansk toppuniversitet eller motsvarande i Europa. De forskare som är begåvade nog och satsar och de forskningsinstitut som ger dem möjlighet att satsa får priset. Enkel matematik.

Kanske kan Nobelpriset i framtiden delas ut till någon som räknar ut hur vi kan bli av med hotande asteroider?

Hur många gånger har filmer förutspått vår framtid? I filmen ”Armageddon” räddar Bruce Willis världen med sitt väldigt udda borrarteam. En asteroid stor som Texas hotar att kollidera med jorden om en månad. Gänget åker upp till asteroiden och spränger den med en atombomb. Det är en film med mycket energi. Bruce Willis fans gillar hans hårdkokta stil och att han är en man med moral. Så även jag gillar Bruce Willis.

Nu visar forskning att spränga asteroiden var inte så dum idé.

New research by Johns Hopkins University, in Baltimore, found that a megatonne nuke, exploding near the surface of the asteroid, would destroy it without leaving thousands of large fragments still heading for the Earth. 

’If we employ a robust nuclear disruption technique by at least one month before impact, we can prevent 99 per cent or more of the impacting mass from hitting the Earth,’ study lead author Patrick King told Gizmodo. (Mer på Daily Mail och Gizmodo)

Andra planer är att knuffa hotande asteroider ur läge så den tar en mer avlägsen bana.

Sedan är metoden befattat med problem som att hitta asteroiden i tid. Det gick ju inte så bra med stenbumlingen som oväntat föll 15 februari 2013 nära staden Tjeljabinsk i Ryssland. Dess explosion motsvarade så där 30 Hiroshimabomber. Meteoriten hade diameter på ca17 meter och vägde ca nio miljoner kilo innan den nådde jordatmosfären och då började brytas ned. Glasrutorna i staden sprack och människor skadades av glassplitter. Men, om meteoriten hade fallit på en stad, inte på obebott område? Den pyste ju även förbi Malmö om jag inte minns fel.

Söndag 17 oktober passerade en asteroid i storleken buss oss ganska nära, 250 000 km från Jorden. Månen ligger på 380 000 km från oss. Märkte du något?

Dinosaurierna är en bra påminnelse om hur det kan gå. Risken är dock större att vi utplånar varandra på annat sätt. Kanske i ett krig som bara exploderar? Eller miljöskador? Virus är ju aktuellt? Annat? Att vi krockar med något som kommer från Universum känns dock som mest naturligt. Kollisioner i Universum utplånar något och bildar ny materia, kanske ny Jord om miljoner år.

Det låter nästan vackert.

En liten höstvandring med skrämselkrydda.

Utvalda

Liten höstvandring på Sörmlandsleden. Löv täckte stigarna, ibland var det svårt att veta vart var leden. Dock är Sörmlandsleden ganska bra märkt med röda ringar i träden och pilar som visar riktningen.

Jag startade från Lissma längs Huddingeleden tills jag kom till Sameslingan och nådde Sörmlandsledens etapp 5:3 och sedan vidare till 5:2. Etappen 5:3 var en enkel sådan inga svårigheter. Men 5:2 hade partier med fallna träd huller om buller så jag fick gå runt röran, hoppa över, undra vad hade hänt. Som om en våldsam storm hade gått över platsen.

Tältade nära väg 257 i skogen och vid sjön Tärnan. Inga speciella tältplatser.

Vid etapp 5:2 finns Transjön som man når genom en märkt stig. Den platsen var speciell. Nära vindskyddet fanns vattensjuk mark med fallna träd och massor av trädsvampar.

Vattnet i sjön går att dricka. Det var svagt gulbrunt i färgen men smakade okej. Bäst dock med vattenrening.

Det var en magisk plats. På vägen hem avvek jag dit en gång till. Det klarnade upp lite så jag tog bilder och bara gick runt tills det blev nästan mörkt. Nej, jag stannade inte eftersom ett gäng samlades till ett party på platsen

Området Transjön var en plats jag gärna kunde återvända till – någon gång.

Djur? Hästar i hagar förstås. Det är en del vägvandring förbi gårdar. Kråkor, en häger, en ekorre och en gris som nöffade runt tältet och försvann när jag försökte kravla upp. Det är stilla i naturen om man borträknar polishelikoptrar som hovrade nära. I timmar. Det kändes lite kusligt att se helikoptern med sina blinkande ljus alldeles ovan mitt tält ett par gånger. Aliens? Vid den nästa igenvuxna sjön Tärnan?

Nej, det var bara personer som hade hört smällar i närliggande Vansta och larmat Polisen. Så polisen sökte av området med flera patruller och helikopter. Men de hittade ingenting då som förklarade smällar eller något brottsligt. Klockan 21 någonting avbröt de på grund av mörkret antar jag. På morgonen i sjutiden vaknade jag av fem skarpa smällar efter varandra. Jag är inte en ängslig typ och känner mig alltid trygg i skogen men nu kändes det inte helt prima. Älgjakt? Nej, det var slut redan. Men jag såg inget och inga.

Jag åt frukost, packade ihop och gick tillbaka till leden från min tältplats.Jag försöker alltid tälta en bra bit från leder. Natten är djurens tid. Även de använder leder.

Årets sista natt ute? Någon på nätet har startat en ”rörelse” om att sova en natt ute varje månad och så se naturens skiftningar. Det kanske vore något? I år har det blivit bara 22 nätter ute, inte rekord precis.

Sörmlandsleden är mestadels lättvandrad, några lite svårare upp- och nedgångar finns som på etapp 33 vid Bråviken. En del väg och skogsvägar. Många naturskyddsområden. Problemet är bitvis hästar, hästskit, cyklister, mopeder, även fyrhjulingar och som resultat sönderkörd led. Att vandra i geggan blir inte ett nöje utan viss irritation. Fallen skog kan vara som hinderbana men det är naturen som själv har orsakat det, inget att gnälla över.

Det är dags att se över utrustningen, laga revor, fixa förbättringar och fundera ut om något måste förändras och köpas. Både sovsäcken och tältet ska hänga i klädkammaren, aldrig stuvade i en klump. Tomma och nästan tomma gasflaskor punkteras och sedan kastas i återvinning. De räknas då egentligen som läskburk men inte vill affärens burkautomat ha de.

Årets vandringshöjdpunkt? Allting är än blekt i jämförelse med PCT och faktiskt det mesta jag har vandrat genom under åren. Naturen är, kan jag säga, enklare men inte mindre värt att besöka. Kanske Lugnets Naturreservat (min förra vandring)? Jag gillar ju riktig gammal skog och natten vid sjön med klar stjärnhimmel ovan och dess spegling i sjön var en fin upplevelse. Kanske de träd som hade fallit och har sitt rotsystem för vår beskådan? Att se svensk arbetarhistoria i gruvområdet Skottvång var åter en påminnelse om vilka lyfte upp Sverige från fattigdom till en industrination och välgång. Hårt arbete, teknisk utveckling och forskning blev svenska paradgrenar, kända i Världen över.

På vilket sätt glänser vi nu? Det låter som en sorglig fråga.

Nomadland – film och verklighet i tiden som pågår nu.

Utvalda

Jag såg just filmen ”Nomadland” för andra gången. Jag brukar se de bra filmerna i två gånger ganska nära i tiden för att se detaljerna jag kanske missade och liksom bekräfta att det är en film för att spara. Nu är min filmsmak väldigt annorlunda än mina barns borträknad filmer som James Bond eller typ katastrof – filmer som jag ibland ser med min son. Så, vem vill ha filmerna sedan.

Nomadland håller. Den är så välspelad, human och verklig.

Så här skrev jag i juli:

Dag 139 på PCT kom jag till Trout Lake som hade service i form av bra mataffär, restaurang och dusch. Dessutom fanns gratis busstransport från och till leden två gånger om dagen. Jag hade tältat vid Deer lake, mile 2215 (bild ovan) och hade ca 17 mile till platsen där bussen hämtade vandrare morgon och kväll. Det var lättgången skog. När jag närmade mig forest road 88 träffade jag en man med en svampkorg och ölburk.

Han var sliten, kanske 65 år. Han undrade om jag hade sett svamp vid leden. Jag berättade vart, men kunde inte namnge alla.

Ville jag ha lift till Trout Lake? Han skulle dit och sälja de svampar han hade och handla mat.

Vi gick till hans bil, en sliten minibuss. När han öppnade dörren föll skräp ut. Han ursäktade sig. Han drack upp ölet och slängde skräpet i en sopsäck. Det var tydligt att han bodde i bilen.

Skulle jag verkligen sätta mig i den bilen? Ja, vi åkte. Presenterade oss. Jag frågade om hans svamp plockning.

Han bodde i bilen från vår till höst, tills vintern gav vika och återkom. Annas hade han en plats i Portland. Han hade arbetat med vägbyggen, kört de tunga vägmaskinerna. Sedan gav kroppen upp. Inte bara kroppen utan vägbyggen, man måste åka än längre bort för att få arbete. Många av hans vänner blev arbetslösa, som han. Några hade dött av olyckor eller supit livet av sig.

Han var rökare och lungorna betalade för det. Alla vägarbetare var rökare. Man satt vid vägkanten under väntan och rökte. Nu rökte han en cigarett om dagen, kanske två. Det hade ingen betydelse längre.

Han trivdes i naturen, åkte runt i Washington delstat sedan arbetslösheten, plockade bär och svamp, högg ved till gamlingarna för mat. Andra påhugg. På mörkaste vintern kunde han vara mer stabilt bosatt någonstans och hitta något arbete för några månader men sedan kom oron i kroppen och han packade sin gamla bil. Samhället hade föga bruk av honom. Han hade lika lite bruk av Samhället.

Han satt ute i solnedgången och kände sig lycklig trots att han inte ägde något mer än bilen och sig själv. Jag bekräftade att jag förstod. Jag kände det själv. Jag hade sällan varit så lycklig som under månaderna på PCT. Tältet, ryggsäcken och jag. Människor jag mötte vilka berättade om sina liv.

Utsikt mot Mt. Adams vid vägen från Trout Lake

Ja, han var Trumpanhängare men Trump skulle inte hinna rädda landet. Vad som helst kunde ske för att få den utbölingen från makten.

Han lämnade mig framför mataffären. Jag ville bjuda på honom kaffe eller mat och försökte ge honom en slant men han avböjde bestämt och sa att samtalet var lön nog.

Igår såg jag ”Nomadland”. Det var som om jag hade mannen med den skitiga bilen med mig på soffan.

Färgerna i filmen är gråa, bruna, färglösa. Musiken tränger sig inte på, den sugs in av bilden. Varje ruta är en helhet för sig, en historia. Varje person är verklig, en del spelar faktiskt sig själva. Det sker inte mycket men det som sker har djup. Det är filmat som om kameran bara hade följt några människor i deras liv, inte att det är film, bara verklighet.

Man sitter nästan andlös utan att röra sig. Få filmer har berört mig så mycket. Jag känner så igen mig. Att vara från allt och fri, även om det bara är en inbillning.

Nomadland” är en beskrivning om de fattiga amerikaner, fattigpensionärer, de anständiga fattiga, de som inte är ”inne”, de som inte krossar affärsfönster, demonstrerar på gatorna, de som inte polisen går på knä för. De obehövliga. De som knappt någon bryr sig om. Människorna som blev liksom över när framstegen svepte över landet. De olönsamma vars arbete las ner, vars hem stängdes och förföll, vars Samhällen blev inte ens turistattraktion för de stängda platserna var för många. Överlevare från livets katastrofer.

Kanske var några av dem även sökare, de som ville ut, se landet, hitta livet. De som samlades på husvagnsparkeringar och intalade sig att de har ett självvalt liv att leva. Förnöjsamhet över det lilla, det man har och inte saknad över det man inte äger. Inte hemlösa utan bilen som självvald hem.
Roadmovie? Nära. Men de fasta platserna och människorna är viktigare än vägen. Likasinnade personer möter varandra. Platser dit man återvänder, där det finns arbete en viss tid. Människor man möter åter och bryr sig om.

Det händer ingenting. Det händer hela ens livstid. Sakta byggs bilden av några huvudpersoner upp. Deras liv, misstag, hopp, förluster, försök att ha värdighet som en människa.

Filmen väcker frågor som är så aktuella i Sverige, inte bara i USA. Varför skall du bry dig om Staten när Staten inte har brytt sig om dig? När dina saker finns i ett förråd och du har ingenstans att sätta de? När pengarna inte räcker? När de enda som bryr sig är som du? Vi har hemlösa i Sverige, i portgångar och under broarna, de åker inte vanligen runt med en bil här. Bara välgörenhetsorganisationer som bryr sig – kanske – för även dessa värnar idag mer om de nya, det som är PK, inte om de gamla som byggde landet. (Undantag: Vid din sida i Stockholm)

Frances McDormand spelar Fern, huvudpersonen och hon belönades med Oscar. Hon är makalös. Hon spelar också i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, hon fick Oscar för det. Fargo 1996 likaså. Hon är 64 år, på toppen av sin karriär och av hög klass.

”Nomadland” fick också Oscar för bästa film och regissör Chloé Zhao för bäst regi.

Så, har du inte än sett ”Nomadland” eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har du någonting absolut lysande att se framemot.

Läs gärna mer om ”Nomadland”, speciell Trivia på IMDb som ger bakgrund till filmen. Leta också Empire på kartan.

Och nej, alla recensenter har inte gett filmen en hyllning. Skit i dem, du kommer att sitta andlös och se livet ur en annan vinkel. Ställ en fråga: vad är frihet för mig? Hur skulle det gå om jag förlorade min ekonomiska trygghet?

”Nomadland” bygger på en reportagebok av Jessica Bruder om amerikanska fattigpensionärer på drift ”Nomadland Surviving America in the Twenty-First Century”.

Och så läser vi Katerina Magasin för hon spar inte på krutet:

Frisörterapi

Utvalda

Som socialsekreterare tyckte jag att ärenden med kvinnomisshandel var svåra. Vuxna kvinnor kunde Socialtjänsten inte lyfta ut ur hemmet om det inte fanns så grav missbruk att akut vård var aktuellt. Kvinnan hade en egen vilja. Det fanns ingen lagparagraf för det. Om kvinnan inte vittnade mot mannen var rättegångar också väl så lönlösa.

Att rädda någon från ett förhållande man själv bedömer som dålig går sällan. Även det usla är ett val tills det inte längre existerar några. Jag brukade säga att misshandel hemma är en misslyckad tvåvägskommunikation. Det fick jag alltid skit för. Även kvinnor slår eller använder psykisk verbal misshandel, det är inte bara män som misshandlar.

Att bli misshandlad och fortsätta leva ihop är komplicerat. Dessutom är det oftast kvinnan som ska gå, bryta upp. Som jag skrev en gång borde den som misshandlar alltid dömas till fotboja och hindras att vara på den orten den misshandlade bor. Ska vi säga hålla sig 100 km från? Grymt? Inte alls. Enkelt? Inte det heller för vill den skyldige skada offret kan man ju använda ombud eller hinna bryta bevakning.

Den som misshandlar och döms för det ska flytta eller utvisas. Varför ska offret behöva börja om? Varför ska barnen ryckas upp?

Men, i alla ärenden jag hade både hos socialtjänst och som kurator flyttade kvinnan. Men ibland hände oväntade saker.

Jag blev larmad till ett par. Grannarna ringde Socialtjänsten för de hade hört gräl. De hade inte råkat se kvinnan på några månader så de var oroliga.

Jag ringde på. Egentligen skulle vi vara två i sådana besök men just då var det överflöd av arbete så jag gick själv. Jag ska genast säga att besöket blev inte enligt regler eller professionellt alls. När jag slutade på byrån stor det i mitt tjänsteintyg att jag var effektiv och modig. En finare omskrivning av att icke följa regler?

En man öppnade, välkomnade mig så glatt, ropade till hustrun att de fick fint besök.

Mannen skyndade sig att ordna kaffe. Kvinnan avstod från att prata med mig. Hon satt bara alldeles tyst i ett hörn utan ansiktsuttryck. Kvinnan satt inte med oss, hon sa sig dricka senare. Under tröjan och på armarna skymtade blåmärken. Hon drog halslinningen uppåt. Det såg ut som hon hade förlorat en hårtuss.

Hon var en oattraktiv kvinna på utseendet. Överviktig. Slapp. Kläder som var utan form och alltför slitna. Håret i testar med en kal fläck. Hon hade inte gått ut på flera månader, sa maken. Hon behövde passas upp, minsann. Hon var lite svag. Han tog hand om henne. Han erkände att ytterdörren låstes när han gick till jobbet. Hon var så vimsig och kunde gå vilse så hon hade ingen nyckel.

Mannen var snygg, vältränad, välklädd. Han hade ett bra jobb för en statlig myndighet. Han tränade, spelade tennis. Hon satt och stirrade i taket och lät sig bli slagen.

Båda två var i övre medelåldern. De var ett udda par. Allt verkade sjukt. Var kvinnan psykiskt sjuk? Vilken nytta hade de av varandra? Det fanns många frågor men inga svar just nu. Jag ville kalla på polisen men insåg att det inte skulle fungera. Hon skulle inte öppna munnen. Det gällde att tassa i ullstrumpor.

Jag ville ta kvinnan med mig till sjukvården men hon tackade nej med klar, hövlig mening. Jag tryckte på. Hon sa: min make tar hand om det, jag är väldigt klumpig och ramlade i trappan.

Det fanns två trappsteg. De bodde i bottenvåningen med direkt utgång till gården.

Jag kom ingenvart. Så jag talade om för maken att jag skulle skicka en sjuksköterska för henne, blev hon inte insläppt så skulle hon komma in med polis. Om jag fick så mycket som en viskning av att frun behandlades illa blev det polisutredning. Jag nämnde min kontaktpolis som var kriminalvårdschef i stan. Jag ringde faktiskt honom sedan för råd men det blev för sent.

Jag meddelade dem att jag skulle besöka dem igen snart och att utredningen skulle behöva minst fem besök. Jag skulle ringa och ge dem tiden då sjuksköterskan kunde komma.

Mannen sa javisst, ni är så välkomna.

Jag frågade vad kvinnan ville, utöver att jag försvann. Jag väntade envist. Till sist sa hon att hon skulle gärna gå till frisören, men hon orkade inte.

Jag sa att en frisör kommer att besöka henne, jag ringer om när.

Det fanns inget mer att göra just då. Men jag kunde ta med en polis om jag inte blev insläppt. Vi brukade göra hembesök ihop när det behövdes.

En distriktssköterska blev insläppt. Hon bokade också en tid på Vårdcentral för kvinnan. Hon sa kallt att vissa prover kunde tas bara där. Kvinnan nickade. Mannen sa vänligt att han skulle köra henne dit.

Jag skickade en frisör till henne med batteri av hårvårdsprodukter. Eftersom kvinnan hade inga inkomster förde jag räkningen till kontot om förebyggande insatser. Jag ville inte gräla med maken. Det visade sig vara rätt. Förebyggande alltså.

När jag besökte paret nästa gång var det hon som öppnade. Jag besökte dem ytterligare en gång. Sedan skedde en överraskande utveckling.

Nästa gång var hon borta. Hon hade flyttat och sökte skilsmässa. Mannen var arg och nedslagen. Så otacksam hon var. Han skyllde inte på mig. Men nu skulle han leva när hans dumma fru var ur bilden. Han var lika vänlig och hövlig, kanske mer insmickrande mot mig som vid första besöket. Det kröp i mig men jag sa lika vänligt att min manlige arbetskamrat fanns för honom om han behövde någon att prata med. Jag lämnade numret och tackade nej till kaffe. Han hörde aldrig av sig.

Kvinnan ringde mig. Hon bodde hos en släkting i en annan stad. Hon hade inte velat säga något innan hon var långt borta från mannen. Hon sökte arbete men det var svårt i hennes ålder. Kanske blev det förtidspension. Hon hade varit sekreterare där hennes nu fd. make arbetade men slutat när de gifte sig. Hon var då 40 år och det var hennes första äktenskap. Han hade varit gift förut men hon hade aldrig träffat henne.

Hon tackade mig. Jag hade gett henne ett nytt liv.

Vad fanns det att tacka för? En frisör och en distriktssköterska.

PS. Bilden är en frisyr från en operaföreställning och har inget med innehållet i inlägget att göra bara en dekorativ funktion.

PS. Jag slutade hos Socialtjänsten i slutet 1980 och fortsatte hos sjukvården som kurator. Bildade kvinnojour i början -80 talet med några till som arbetade inom socialtjänst/vård. Kvinnan gav medgivande att använda hennes fall i undervisning men båda två är döda idag.

Posten är inte en post längre…

Utvalda

Jag höll på att skriva något helt annat men fick ett kort i brevlådan från den svenskdanska Posten. Det meddelade att i framtiden med början av 25 oktober delas posten ut varannan dag enligt treveckors schema. Så varannan vecka delas posten ut två, varannan tre gånger förutsatt att det inte finns flera röda dagar. Vi skriver inte nog med brev eller skickar mindre paket som ryms i brevlådan.

När skrev du ett brev sist?

Eller, kan det vara som med mig att du använder konkurrenterna?

Detta kommer inte att påverka mig men är inte Posten en nyttighet som bör fungera i hela landet? Annan sak vem driver det, Staten eller någon annan.

Jag har några trevliga postupplevelser men de är inte från Sverige.

Jag steg in i den lilla posten i Cascade Locks, mile 2152 med min matkasse. Expediten kom genast fram och undrade om jag var en PCT vandrade. Hon plockade åt mig en kartong som var bäst för att skicka mat i. På bordet fanns adresslappar och tejp samt snören. Hon kontrollerade adressen att den var rätt och talade om när paketet skulle vara framme. Ingen brådska sa jag för med min gångtakt skulle den hinna ligga i posten och vänta. Sedan önskade hon mig lycka till på vandringen.

Innan jag ens började gå på leden skickade jag ett paket med skor och mat till Kennedy Meadovs mile 700+.. Skrev man på paketet: please hold for PCT hiker höll de paketet länge, hela säsongen. Men eftersom jag var osäker på min förmåga att hamna ändå dit skickade jag den till Big Bear där det var lätt att komma till stan. Sedan skickade jag paketet oöppnad vidare. Även då var posten hjälpsam och såg till att adressen var rätt. Nej, det kostade inget extra, öppnade man inte paketet kunde det skickas vidare med samma porto.

Det fanns små postkontor lite varstans. Det sägs att USA s post var den säkraste i världen.

Paketet jag skickade från Cascade Locks hämtade jag ut i Stehekin. Vissa små ställen längs leden hade sämre urval av mat speciellt i slutet av säsongen och kanske behövdes även strumpor eller annat som inte gick att köpa på plats. Båt sköter transporterna till Stehekin. Posten var öppet bara någon timme så det gällde att hålla tiden. Postmästaren baxade en vagn med massor av paket till posten från båten. Sedan öppnade han Posten. Han frågade vad jag hette, jag hade sändningskvittot i handen men det tittade han inte på. Han gick in i nästa lilla rum med högar av paket, sträckte ut handen och drog fram min.

Jag var förbryllad. Vilket minne. Ska jag säga också att han hörde till den äldre halvan, kanske omkring 70.

Någon riktig post finns inte längre i Sverige. Pakethanteringen har blivit enklare när du kan hämta på affärers öppettider. Senast stod jag dock i kön en halvtimme. Om det går använder jag Instabox eller andra leverantörer, enklare och billigare. Nu tänker posten kopiera det och ha boxar för pakethämtning, i alla fall där jag bor. Lite sent ute?

Nej, Posten är inte en Post längre, det är en möjlighet bland andra transportörer. Vi i en storstad klarar oss men hur blir det med landsbygden om varannan dag införs även där? Post två gånger i veckan och flera kilometer till postlådan? Ingen vits att ha en dagstidning då. Kommer Myndigheter anpassa sig och förlänga svarstider, givna tider i sjukvård och annat som skickas med post?

Nej, Myndigheter skickar inte E-post. Det är brev på papper. Eller att du loggar in med bank ID. Appar och mobil ersätter brev och telefon, inte så lätt för gamla Internetnoviser.

Eftersom detta måste innebära färre brevbärare blir väl posten billigare? Nej, så var det inte. Vad händer med de eventuellt övertaliga blir en fråga för facket, antar jag. Idag har Posten ca 39 000 anställda.

Post och frimärken är ute? Jag hade en hög gamla frimärken och brev efter min sambo, både svenska och från utomlands. Ingen ville ha de. Jag skickade E-post till frimärksklubbar men ingen svarade. Till sist åkte samlingen till soptunnan. Nya tider? Varför känns det att vi förlorar något vid varje effektiv förändring?

Lars Vilks, en man med stort mod.

Utvalda

En stor fria ordets försvarade har dött i en bilolycka. Hans motto var ”allt är en fördel” men vi ser inte fördelen idag med hans dödsbud.

Lars Endel Roger Vilks, född 2 juni 1946 död 3 oktober 2021.

Han var en idol för mig om man nu kan använda så simpelt ord.Han blev mest känd i Sverige för sina rondellhundar och hot från islamister mot hans liv.Jag har skrivit om honom vid flera tillfällen. Detta är en sorgens dag.

Även två poliser, hans livvakter, dog i vad som polisen betraktar trafikolycka.

Snöfall och vandring, minne från PCT år 2018.

Utvalda

Dag 153 på PCT den tredje oktober 2018 var en regnig dag. Så var också dagen före. Jag passerade Deep lake som hade bra tältplatser men det var för tidigt att sluta gå. Dagarna var nu kortare så det gällde att använda all den ljusa tiden.

Jag började gå upp mot Cathedral pass, 2445 mile, blöt och jobbig uppgång.

Det började snöa. Först med mjuka flingor sedan hagel som byttes mot rejält snöfall och hård vind. Jag fortsatte att gå. Natten före hade jag sovit på en usel plats och tänkte på att hitta något bättre. Det fortsatte att snöa, sikten blev noll och ljuset försvann fast det inte var kväll än.

Jag slog tält. Hade i alla fall lite vindskydd bakom.

Nu var inte mitt extralätta tält lämplig för vintertältning så jag fick stiga upp och rensa det från snön regelbundet. Som väntat var det svinkallt. Jag rullade in sovsäcken i räddningsfilten. Jag kokade mat under absiden och det värmde. Bättre. Så fort det ljusnade började jag packa ihop. Tältet var fruset med klumpar av snö.

Det var en strålande morgon. Men vart var stigen? Jag kunde se några fotspår ibland. Någon hade gått förbi mig.

En bit ner från passet träffade jag Big Red (hans trailnamn, min var Legend). Han frös så han inte kunde prata. Det var inte han som hade gått förbi mig på morgonen utan en annan. Big Red höll på att packa ihop. Den andre killen hade passerat honom och sagt att han inte ville ge upp nu. Men även han var frusen och trött.

Jag fortsatte att gå. När det kom en vindstilla solig plats lagade jag frukost och hängde tältet i tork. Big Red passerade, vi pratade om fortsättningen. Han var tveksam till att fortsätta, men kunde inte bestämma sig.

Vi får se, sa vi. En dag kvar till en väg. Kanske snön var bara tillfälligt.

Nästa natt sov jag vid leden vilket man inte ska göra. Natten är djurens tid och de använder också leden. Man ska gå en bra bit ifrån men nu slog jag mig ner vid en utbuktning bakom ett träd. Orkade inte mer och det var vindstilla. Kallt, mera snö. När jag packade ihop på morgonen såg jag spåren efter en puma. Den hade passerat tältet, vänt, passerat igen men fortsatt sedan förbi. Uppe i krönet låg spår efter tältning på en liten plätt och pumans spår runt den.

Det kändes lite kusligt. Inga spår av anfall. Jag började gå ner från krönet väldigt sakta. Stigen gick vid höga bergväggar. Satt puman där och spanade? Inte springa om du ser en Puma. (Bilden är från Sarek inte PCT, lodjur och kråka har lämnat spår.)

Nej, jag såg inte Puman men jag såg en järv under dagen. Det var sällsynt. Den sprang i skogsbrynet ganska nära mig en lång stund. Magi!

Så fort jag nådde Stevens Pass, mile 2473, stannade en bil och frågade om jag ville ha lift. Jag hade bestämt mig att komma till Leavenworth för att där ta bussen till Lake Chelan och byta ut en bit vandring för en lång båttur. Kvinnan som körde var slalominstruktör och väldigt glad över tidig snö. Hm. Lite annat med mig.

Jag fick rum i ett hotell, sista rummet för det var höstens ölfestival dagen efter. Hotellet hade en tvättstuga. Jag startade tvätten och la mig sedan i hett bad. På kvällen satt jag på sängen inrullad i täcket, åt och såg på nyheter. En tidig snöstorm hade lamslagit vissa vägar.

Dagen efter tog jag bussen till Chelan för en 89 km lång båttur på sjön – som likaså hette Chelan – till Stehekin där jag åter anslöt till leden.

Höst och livets förändringar.

Utvalda

Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…

Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.

På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.

Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.

Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.

Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.

Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?

Mer om Brittsommar hittar du hos SMHI.

Den blomstertid som inte kom…

Utvalda

Jag närmade mig ”civilisationen”. Hastigt byttes stigen på Sörmlandsleden mot asfalt. Jag gick en bit tillbaka, klädde av mig bakom en stor gran och bytte till rena kläder, reserven som inte hade använts. Jag började gå mot Katrineholms tågstation.

Jag var inte riktigt säker om jag gick rätt så jag tänkte fråga men mötte ingen gående innan jag var nära stationen. Då fick jag en trevlig pratstund med en gammal dam som hade bott hela sitt liv i Katrineholm. Hon sa att förändringar ar många, både bra och dåliga men huset vid stationen var i alla fall som förut: gult.

Jag hade bott i Katrineholm en kort tid på -70 talet. Befolkningen var då ca 22 600 personer. I maj 2021 fanns 34 674 invånare i Katrineholms kommun. Om man sorterar folk i åldersgrupper och härkomst är 36,4 % av män i ålder 15 -44 år invandrare. Samma förändring ses i många kommuner. I min kommun är över hälften av männen i ålder 14 – 44 invandrare.

Män som drar runt i större grupper är vardag. På tågstationen mötte jag följaktligen ett gäng yngre invandrarmän i häftig diskussion. Det är en förändring i gatubilden som nu mera finns i alla tätorter.

Förändring av stadsbilden bestod också av ett affärsområde i kanten av stan med de vanliga affärer som finns hopklumpade vid många städer nu mera. Under vandringen hade jag passerat två små städer, Malmköping och Hälleforsnäs och sett igenslagna affärsfönster samt de nästan obligatoriska pizza – kebabgrillen. Även det är typisk, inte bara i små städer utan i centrum nära Stockholm. I vårt lilla centrum har det funnits tomma affärslokaler i några år. Folk åker in till stan för större utbud. Men pizza kan du få på flera ställen.

Himlen var nu beckmörk. Regn hotade. Jag bestämde mig att åka hem i stället att göra en runda på stan.

På resan hem i tåget tänkte jag på skolavslutningen i Katrineholm då min dotter gick på mellanstadiet. Det fanns en invandrarpojke i hennes klass. Han utmärkte sig inte på något sätt innan skolavslutningen. Det skedde på den tiden i kyrkan. Efteråt samlades barnen utanför och läraren delade ut betyg.

Pojken sa att han kunde inte gå till kyrkan. Han var muslim.

Läraren sa: Men då får du ju inget betyg. Alla går till kyrkan. Men man behöver inte be om man inte vill. Bara sitta tyst.

Tidigare hade ingen märkt att han inte var med och sjöng den blomstertid nu kommer. Men nu hade han en lärare som hade betygsutdelning efter kyrkan.

Pojken lydde. Det hände ingenting i kyrkan. På kyrkbacken samlades klassen och alla fick sina betyg. När pojken såg sina föräldrar föll han ihop på marken.

Nej, han var inte avsvimmad. Han låtsades. När läraren sa ordet ambulans kvicknade han till snabbt. Föräldrarna skällde – troligen – men ingen förstod något om det eftersom ingen kunde deras språk.

Han tolkade inte nu sina föräldrar fast läraren frågade.

Nu när jag satt i tåget och Katrineholm försvann ur utsikten tänkte jag på honom. Vad blev det av den pojken? Lyckades han balansera sina föräldrars önskemål med livet i Sverige? Fann han en plats i sitt nya hemland eller blev han inte integrerad i det svenska Sverige?

Han hade ju fördelar. Enda invandrarbarnet i klassen, svenska språket och en lärare som höll de gamla svenska sederna i liv. Jul, påsk, skolavslutning…

Idag skulle pojken få skadestånd på grund av kränkning och läraren troligen sparken som rasist. Ja, vi har dock förebyggt sådant genom att alla får avstå den blomstertid nu kommer och prästens välsignelse i kyrkan. Även betygen anses onödiga så tidigt.

Ibland känns det som om vi skäms över Sverige och svenskarna, över våra framgångar och fungerande Samhälle men gladeligen för in och även prioriterar dysfunktionell kultur från länder vilka inte klarar av att hålla fred eller ens behandla sina kvinnor anständigt – om det nu kan kallas kultur.

Som om magin att bara att korsa gränsen skulle förändra det bagage var och en har med sig.

Idag borde vi inse att det inte kommer att hända. Hur vi sedan agerar är så kallad annan femma.

PS. Texten i bilden säger: Använd bryggan på eget ansvar.

Mer om Sveriges befolkning idag hos Katerina Magasin:

Träd och gruvhål – om sevärdheter på Sörmlandsleden.

Utvalda

De senaste två somrarna har covid påverkat våra resvanor. Världen har helt enkelt varit stängd på grund av oron för smitta. Många svenskar har upptäckt att ens närmiljö har mycket intressant och vackert att se. Svenskar har börjat besöka Sverige helt enkelt. Vandring är en av de saker som har ökat. Dock var det tyst nu i september på Sörmlandsleden.

Även jag har fått kasta önskemålen på väntelistan. Sommaren har tillbringats med barnbarn i en stuga vid havet. Långpromenader eller de mindre. Skönt! Sedan den närliggande Sörmlandsleden. Fjäll känner jag mig färdig med men man vet aldrig.

Både Dream Trail, Te Araroa och Appalachian (mina tilltänkta att välja från) finns bara i en guidebok så länge och kanske aldrig blir en verklighet.

Så, vackra vandringar på Sörmlandsleden?

Nej, det är inte alltid vackert i naturen. Risiga rastplatser. Skräp. Oändliga hyggen, ofta igenvuxna så det är svårt att gå. Man ser inget framför sig. Vart är stigen? (bilder ovan)

Grusvägar med den grövre varianten av grus som är så jobbigt för fötterna. Områden som är helt uppgrävda av vildsvin. Nu mera sätter skogsägare ibland upp skyltar: det är svinen som gör markskadorna inte vi.

Man får trava i snabb takt förbi de områden och stanna till när naturen bjuder på vackra överraskningar som granen på etapp 26.

Strax efter Vallmotorp finns ett märkligt träd. Det ser ut som om den hade försökt växa sig till en ek men nej, det blev en gran. Kanske även träd vill välja vilken sort de vill vara, hur de känner och inte enligt biologin?

Eller bot tallen:

Några svampar märktes också i årets stora svampflora. Stolta fjällskivlingen hade över 30 cm bred hatt. Stubbar kunde ha en svamparmé. Det är så träden slutar sina dagar, överväxt med svamp och mossa, förenas sakta med jorden. Som vi.

En geologisk sevärdhet på etapp 19, Horsbetslet. En stenbro, tio meters valvbåge av granit är sällsynt om inte unik i Världen.

Norra sidan av Sörmlandsleden visar folkets arbetshistoria. Det slit våra förfäder hade för att få bröd på bordet och bygga upp samhället. Vandraren går bland gruvhål, kolarkojor och torprester. En del av vår historia.

Åren 1836 – 1907 bröts i Skottvång (etapp16) sammanlagt 72 000 ton järnmalm. Malmen gick bland annat till kanontillverkningen vid Åkers styckebruk. Så, eventuella krig drev på utvecklingen? Idag förväntar sig Regeringen att vi super till pengarna för försvaret. Enligt budgetförslag skall höjd skatt på alkohol bekosta ökade behov hos vårt Försvar. Vad händer om vi inte super nog?

Gruvan blev sedan olönsam och las ner 1921.

Skottvångs gruvområde finns idag som kulturminne med flera gruvhål och stenhögar, kolartorp och organiserad verksamhet för besökare.Allt var dock stängt när jag passerade där. Flera schakt finns längs leden.

Vilket slit det måste ha varit att klättra ner ca 100 meter och sedan frakta malmen upp. Eller vakta en kolarkoja/mila. Jag tror vi kan knappt föreställa oss den ansträngning som svenskar la i för att bygga upp och utveckla landet.

Idag sker arbete ofta maskinellt. Idag är det datorn som styr det tunga på många arbetsområden. Hackan och spaden har ersatts med knapptryckning.

På den södra sidan av Sörmlandsleden finns flera slott och större jordbruk som kungens sommarslott Tullgarn (med vilken min ingifta släkting har haft närkontakt). Nynäs slott vars huvudbyggnad är från 1835 men godset har funnits sedan medeltiden. Toreholm, fd. Gäddeholm nära Trosa från 1300, senare ombyggd och har haft flera ägare. Hörningsholm finns på Mörkö Släkten Bonde äger slottet sedan 1746.

Så, du kan vandra genom gruv- och torpområden, lite folktro och slottsparker. Nog finns historia om Sverige längs Sörmlandsleden.

Hösttur på Sörmlandsleden.

Utvalda

Åter hemma efter en runda på Sörmlandsleden. Vädret var på min sida, det regnade endast en natt. Lite åska och hagel också men då råkade jag sitta i en skärmskydd vid en sjö och fixa lunch.

Så fort jag kommer ut och skogen omsluter mig oh mitt tält känner jag något som kanske kallas lycka. Allt annat är bakom mig. Naturen bjuder lugn och skönhet. Så här på hösten finns än lyxen med bär, även om odon och blåbär var vattniga. Bara Sverige svenska blåbär har…

Det såg ut som ett riktigt fint svampår. Men tyvärr fick svampen stå kvar utom några kantareller vilka hamnade i soppan. Tillagningsmöjligheter är begränsade med en liten kastrull.

Det finns många naturskyddsområden vid Sörmlansleden. Ett som jag fann speciellt fint var Lugnets Naturreservat. Fin skog, sjö och vattenkälla med bra vatten. Tyst. Jag la tältet på en fin plats, tja, lite knöligt var det. Man får ibland välja mellan det vackra och det bekväma. Några fiskar hoppade och någon sjöfågel undrade vem den störande besökaren var. Under den klara natten speglade sig stjärnorna i sjön.

Men det finns flera områden längs Sörmlandsleden med fin svensk natur. Och väldigt många fula hyggen, risig skog och grusvägar med grovt grus som tar död på fötterna också.

Det var lite enklare att hitta tältplatser på den norra sidan av Sörmlandsleden än vid de södra. Flera sjöar då det finns ofta någon plätt på stranden lämplig för tält.

Vildsvinens framfart var synligt, kanske lite mindre än på den södra delen.

Andra vandrare? Det var ont om dem. De flesta dagarna såg jag ingen person alls.

Tips:Lita inte på att alla vattentäkter som finns på Sörmlandsledskartan finns även i verkligheten. Ha gärna en dagsranson+ alltid med dig.

15 procent av Sveriges yta består av någon form av skyddad natur.Vid årsskiftet 2020–2021 fanns 5 241 naturreservat och 30 nationalparker. Ca 6 703 355 hektar i Sverige är skyddad i form av nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000.

Läs mer hos Naturvårdsverket.

Etapper 13:1, 13 – 26 och några avvikelser till sevärdheter och mataffär.

Bilder: Överst Hällaren etapp 22. I galleri: Stora Alsjön etapp 12, Lugnets naturreservat etapp 13, myr etapp 17, oreda etapp 24, typisk hällmark vart som helst på leden, detta etapp 14, Gruvtorpet etapp 24, jätteträd etapp 23 och brandarea etapp 25.

Återkommer om det fula och de sevärda.

Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Förra året gick jag ut en dag men stängde snabbt dörren och backade. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara några skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.

Into the Wild?

Utvalda

Nej, i mellersta Sverige med start från Stockholm är det ganska få ställen där ropet av det vilda hörs, även om Sverige är glest bebyggt utanför städerna. Oftast finns parkeringsplatser och väg tillgänglig eller man hör åtminstone glassbilen. Skylten tältning förbjudet, överfyllda soptunnor, det som borde ha lämnats till en återvinningscentral som gamla bildäck och skit bakom närmaste sten är mer än vanligt.

Människan är ett skräpigt djur.

Det finns pärlor också. Naturens under. Vackra lövskogar, mossor, sjöar… De stilla stunderna när skymningen faller och jag är ensam i mitt tält. Kanske fåglar vilka också lägger sig till ro. Hoppas slippa vildsvinen. Deras ”sång” är rejält omusikaliskt och vikten hos en ilsken sugga få en att bli lite omskakad.

Nu ska jag ut och vandra. Höstvädret ser lovande ut. Kanske kallt på nätterna men är inget en dunsäck inte skulle ta hand om. Jag gillar hösten. Min bästa årstid.

Sommaren har varit stilla promenader i skogsmark och på havsstrand.

De planer jag hade för vandring i år och förra året har dött i och med gränsstängningar, uteblivna flyg, diverse covidregler i olika länder. Det har orsakat läsning om leder, inte vandring. I vinter? Nästa år?

Ingen vet hur världen ser ut då.

Bilder: Överst: öken Island Sprengissandr.

Mitten: insjö Umeå, mossa Fulufjällen och solnedgång Alperna, les Houches.

Nederst Sarvesvagge, Sarek

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

10 000 steg om dagen? Eller mindre?

Utvalda

Det eviga steg räknandet har undersökts igen. Hur många steg är det ultimata att gå per dag? Hur kom vi på att just 10 000 steg skulle hålla oss i gång och minska risken för tidig död? De 10 000 stegen var ett misstag. Ett japanskt företag började sälja stegräknare 1964 efter OS i Tokyo. De namngav stegräknaren till 10 000 steg. Tecknet för 10 000 steg ser ut som en gående person. Då började vi räkna våra steg.

De magiska 10 000 stegen var lite över det behövliga. Enligt en ny engelsk undersökning reducerade redan 7000 steg tidig död med 50 till 70%. Har vi inte hört det förr?

Är du en äldre kvinna minskar risken att dö i förtid redan med 4700 – 4400 steg om dagen, ca 30%. Gick de mer, minskade risken att dö lite till. Men efter 7500 steg per dag minskade inte risken längre utan stod still.

Gjorde idag 10470 steg. Vad det fel? Försämrade jag mitt livslängd med någon dag kanske?

Det är väl inte bara stegen som gäller? Man ska träna kroppen med annat än gående. 150 minuter aktivitet som cykling eller rask promenad per vecka. samt styrketräning två gånger i veckan är en rekommendation. Frågan är nog hur kan en heltidsarbetande med barn hinna med det också?

Hur ser svenskarnas kondition ut? Inte alls bra trots evig tjat och info om att vi ska röra på oss.

GIH visar i en studie att maximal syreupptagning, det vill säga kondition, har försämrats de senaste 20 åren i ett stort antal yrkesgrupper. De som har haft den största nedgången är yrken med lägre utbildningsnivå.

Studien är baserad på över 516 000 män och kvinnor från olika yrkesgrupper i åldrarna 18–65 år. Samtliga har genomfört en hälsoprofilbedömning och ett konditionstest på cykel mellan åren 2001 och 2020.

Resultaten visade en övergripande nedgång i kondition i hela den undersökta gruppen. Störst nedgång var yrken inom administration och kundtjänst, samt inom maskinell tillverkning och transportyrken, alltså de ganska stillastående jobben. Vidare var nedgången större för män och yngre individer.

Men, gymmet är ju fullt med män och yngre killar. Vad gör resten då? Ligger på soffan och övar fingrarna mot skärmen?

Jag undrar också: vad är normal nedgång i kondition under åren? En 65 år gammal arbetare borde rent logiskt ha något sämre ork och kondition än en 25 år ung. Vi åldras för varje minut. Vi kan inte undkomma det.

Många kvinnor har yrken där vi går. En väninna mätte stegen under sin arbetsdag i ett äldreboende och hon hade gått över en mil. Hon behövde soffan snarare än gymmet. Det är många tunga lyft i ett boende, rena styrketräningen. Om man lyfter rätt förstås.

Men det är väl inte bara stegen som kan rädda oss från tidig död? Vad påverkar arvet, de ärftliga skavanker vi föds med? Livsstil? Att röka och kröka? Äta sällan näringsriktig mat? Kvitta lunchen med snask? Aldrig anstränga hjärnan med något utan låta allt bara rulla på? Vara missnöjd med livet? Vara på helt fel arbete? Ha en taskig partner? Ha för mycket att göra? Kan även smutsig luft och miljögifter påverka vår ork? Med mera. Det kan inte vara bara stegen som håller oss från tidig död utan vår totala livsstil.

På PCT fick jag ofta frågan: hur kan man hålla sig så i form att man kan gå PCT i min ålder, då 76+ år.

Vad svarar man på det? 10 000 steg var ju 30 000 – 40 000 om dagen så det var snarare slitage än lagom träning.

Jag svarade: fyll livet med något meningsfullt. Ställ bilen oftare. Stäng av TVn. Folk tyckte det var ett bra råd.

Jag blev också intervjuad i ett Universitetsprogram om mina skäl för vandring och valet av PCT. Svaret: jag gillar att gå tyckte intervjuaren var för enkelt. Se annan natur än hemma var också för påhittad enligt honom.

Det måste finnas större skäl, djupa behov som måste fyllas, tyckte han. Ja, det hade jag nog efter 7 år som anhörigvårdare med väldigt lite egen tid. Men jag hade planerat att vandra PCT före det så valet att gå PCT var ju gammalt, bara uppskjutet. Men visst, många av mina lyckligaste stunder har varit ute på en vandring. Naturens under har en oanad förmåga att få en känna sig rent av harmonisk och tillfredsställd. Befriad av alla sorger. Naturen har en läkande förmåga. Det är skönt att prestera – också – måste jag erkänna.

Går du med stegräknare? Hur många steg om dagen?

Den Svenska datan är insamlad från hälsoföretaget HPI Health Profile Institute. Sök på GIH om du vill läsa mer. Och den engelska finns på Daily Mail idag.

Bilder: överst: PCT Owens Wilderness dag 50 mile 665. Nederst: dag 10 nära Warner Springs 110 mile.

Höst på gång.

Utvalda

Här i norr var det en stormigt i natt. Ösregn, träden vajade så jag trodde att den gamla tallen skulle lägga sig ner. Katterna ville sova inne. Ja, när regnet började kom de in och valde en sovplats utan att ens jama vid dörren en enda gång.

Blött. Kallt. Hård vind. Inget kattväder.

Det är höst på gång varvad med några soliga sommardagar. Allt är än grönt med enstaka gula blad men luften är annorlunda. Klart, visst bett och fukt. Havet är grått. Behov av en varm tröja och mössa.

Potatisen är skorvig efter bristen på regn och bevattningsförbud. Morötterna ser ut som miniatyrer. Blåbärstiden är förbi. Lingon, svampar och rönnbär har säsong. De långväga sommarfåglarna samlar sig för flytt. Men de tvekar än. På kvällen är de tillbaka i sin sommarbostad vid den lilla sjön.

Inte än. Inte än höst.

Att finnas i en stuga långt från allting ger en paus från verkligheten, så länge man inte går ut till Internetvärlden. Jag läste nyhetsrubriker idag: mord, skjutning, storbrand och det vanliga dravlet… Jag gillar hösten, min bästa årstid så jag vill inte kalla tillståndet i Sverige höst utan vargavinter. Det är mycket som har frusit ihjäl i Sverige, tilliten, framtidstron, det märkliga politiker kallar integration eller utsatthet. Som en gammal kvinna, kommen från en urfattig familj, kan jag inte godta de utsatthets termer politiker pratar om.

Var och en väljer sitt liv även om valen kan vara få och mindre givande. Vi väljer mellan det goda och det onda, att anpassa oss eller avvika, bli något och det finns ingen orsak att klandra någon annan än sig själv. Samhället idag bjuder på oändligt med stöd och resurser, kostnadsfri skola, bidrag i olika former, omhändertagande… Kanske därför det egna ansvaret är krympt, det som fick mig att skaffa arbete vid 12 år och vara stolt, inte utsatt.

Det är oändligt länge sedan och då menar jag inte bara i år utan i tankesätt.

Snart hemma, en till sommar är förbi.

Om mat på vandring

Utvalda

Lite sent att skriva om mat på vandring eftersom den svenska fjällsäsongen närmar sig sitt slut, men ett så kallat ”forskningsprojekt” fick mig att reagera. Jag fick tips från Berit i USA om Umeå Universitets projekt ”Gastronomi i väglöst land”. Om det längre ner.

Men har du hopp om en långvandring på sydligare breddgrader eller någonstans nästa år om gränserna är öppna kan det vara värt att titta på vad en gammal långvandrare äter under sina turer.

Mat är inget problem under en vandring. Oftast är man hungrig nog för att maten ska smaka bra, oavsett vad det är. Det är befriande att leva enkelt och slippa fundera vad man ska äta till middag utan bara ta en påse från packningen. Hemma kan jag anstränga mig. Jag lagar mat från grunden nästan varje dag. Ibland slår jag till med tre rätters. Ibland blir det sallad och bröd.

Men på en vandring finns bara regeln: bli mätt men bär lätt.

Vandring ger en möjlighet att nästan skippa matlagning, disk också och bekymmer över intag av rätt mat. Mitt val av mat är så lättvikt som möjligt. Enkelt att tillaga. Finesser får man ägna sig åt hemma. Eventuellt kan det vara något extra den första kvällen eller om man passerar en affär med färskvaror.

Maten ska alltså ha kort koktid eller den ultimata middagen: bara hälla kokande vatten i påsen, stänga och vänta några minuter. Jag använder gaskök och vill att gasen skall räcka länge.

Vilken mat beror på orken att bära och längden på vandringen. Jag har med mig för 2 – 4 veckors vandring:

Mat för antal dagar plus en extra snål dag per vecka.

Kaffe, te, enstaka chokladpåsar, sportdryck i vattenlöslig form.

Tortillaröd, knäckebröd, nötsmör, tubost.

Frukt/blåbärssoppa, flingor.

Frystorkad mat, nudlar, soppa.

Kex, choklad, nötter, torkad frukt/russin, energibars, torkad kött/korv, liten flaska olivolja, vitamintabletter, sportdryck/vätskeersättning.

Hamnar jag vid en affär med färskvaror blir det påfyllnad med tomater, ost, juice, frukt och något för den närmaste kvällen.

Under mina 160 dagar på PCT plus en vecka längs havet på Pacific Northwest trail var maten på leden enkelt, enformigt och tillräckligt för att känna mig oftast mätt. Dock tappade jag vikt vilket även de stora tuffa grabbarna med större ryggsäckar gjorde. Det gick inte att bära tillräckligt med mat. Energibehovet var enormt när man gick månader i sträck. I Sierra var också bearboxen en gräns. Man kunde inte få med sig mer än vad som gick att trycka in i boxen, plus hygienartiklar och sedan sopor i samma box.

På PCT var frukosten en påse oatmeal, te, tortillabröd med nötsmör. Hade jag passerat en affär blev det ost, skinka/salami, juice samt färdigkokta ägg den första morgonen. Det var mestadels varmt så man kunde inte bära känslig mat. Som lunch nudlar, kaffe och kex. Middag potatismos som fanns i olika smaker och tuna som också fanns i påsar med olika kryddningar eller frystorkad mat mestadels typ pasta. Som snacks torkad kött, energibars, nötter, torkad frukt och energidryck. Och så vatten, det gick åt vatten varav en del blandades med vätskeersättning.

En kopp te på kvällen med lite kex, russin och nötter men inte på björnområden. Då åt man middag en timme före tältplats och sedan ingenting. Nej, jag hade aldrig besvär av björnar vid tältet medan några andra hade förlorat mat. Jag hade bearboxen från Kennedy Meadows till slutet. Även efter Sierra fanns hungriga björnar.

Vandrar du i USA, håll regler! Att skippa de kan bli dyrt.

De första dagarna efter matinköp hade jag också några små fruktpajer, äpplen, apelsiner och en flaska juice, men de åts upp snabbt. Det fanns ju en gräns: vikten.

Jag var nöjd. Jag tyckte om att leva enkelt. Oftast.

Några gånger fick jag frystorkad mat, nudlar mm av dem som skulle avsluta sin tur och hade mat över. Jag fick en del mat från dagvandrare, energibars, frukt, choklad, chips, morötter, bröd, rent vatten… jag var så tacksam för allt förbipasserande gav mig.

Jag hade inte ens kunnat föreställa mig sådan godhet! Men räkna inte att andra förser dig med mat utan se till att ha vad du behöver. Jag hade ju ryktet att vara den äldsta kvinnan på leden och fick nog extra uppmärksamhet och förmåner därför.

Några trail angels hade en gratis servering vid leden med dricka, frukt, varmkorv och smörgåsar. Trail angels försåg oss med vatten och ibland fanns även frystorkade matpåsar vid leden eller frukt.

När det fanns en affär köpte jag allt möjligt till kvällens middag. I stan åt jag massor och några gånger sov jag i en hotell och åt flerrätters middag samt en stor frukost.

Så såg det ut för de flesta vandrare. Vi åt. Vi spenderade dubbelt så mycket på mat än vi hade beräknat. Vi pratade om frukostbuffén i nästa hotell. Vi tipsade och hjälpte varandra. Ingen behövde gå utan mat.

Jag har gett mat för de som har felberäknat sin fart på den svenska fjällen och inte haft reserv. Nu finns det mat att köpa i flera fjällstugor under sommaren, förr var det endast på få ställen. Att bära all mat för hela turen från början var vanligt. Den tyngd jag hade att bära 1990 är nu bara hälften tack vare lättare produkter och frystorkad mat.

Räkna alltid att det går åt mer mat än du tror. Låt inte maten bli vandringen utan naturen.

En sak som retar upp mig är nedskräpning på fjällen speciellt runt Kebnekaise. Förra året var det riktigt jävligt. Folk lämnade kallt sina trasiga tält och all skräp i naturen. I år är det bättre. Det är tack vare information! Behövs det information om att inte lämna efter sig skräp?

Är folk helt puckade!

Jag måste beundra vandrarna i USA på PCT. Inte en plastpåse. Inte ens en fimp råkade jag se på leden och de Nationalparker jag gick genom. Skulle man se skräp plockades det genast upp. Inga toapapper som på svenska fjällen. Ingen skit att trampa på.

Trots att flera tusen personer gick hela eller en del av leden lämnade de inga sopor. Även alla de små städer jag besökte var rena. Dessa högar av fimpar som man ser i Sverige – till ex. utanför min närmaste Vårdcentral – fanns inte. Vi käftar mycket om klimatet men skitar ner närmiljön. Det är märkligt hur folk kan bära sina saker till fjällen eller parken men inte soporna tillbaka.

Håll rent efter dig!

Om Grönlandsvandring med mat lite mer i stil ”into the wild”.

Om fjällmat ”forskningen”:

Nu ska fjällvandrarnas känslor om mat forskas.

Genom att både studera fjällbilder på sociala medier, och själv gå Kungsleden, kommer Joachim Sundqvist Umeå Universitet ta reda på vad fjällvandrare egentligen äter och hur de upplever sina måltider.

Men jösses. Är det väl använda pengar? Bringar detta nytta för Samhället? Låter som att få sin hobby betald av skattepengar. Värdelöst vetande? Flera medier har skrivit om ”fjällmatforskning”. Kände mig nästan som ”professor” om min forskning om fungerande behandlingsmetod i missbruksvården.

Nej, jag har knappt några matbilder. Det finns så mycket annat att fotografera under en vandring. Översta bilden från Sörmlandsleden.

Inget att oroa sig.

Utvalda

PEV research från 2013 har några år på nacken men kan ge en fingervisning om hur och vad muslimer tänker om olika saker i samhället. Läs igen: The World’s Muslims: Religion, Politics and Society

Afghanistan var en av de länder som är mest positiv till islamisk styre och leva enligt sharia.

Inget att oroa sig då?

Taliban spokesman Zabihullah Mujahid (skärmdump ovan från Daily Mail) garanterar afghanska kvinnor frihet under sharia. Vad innebär liv under sharia för kvinnor? Talibaner säger att kvinnor behöver inte använda burka, det räcker med hijab. Det är ju nästan som i Sverige. Hemtjänsten har ju nu mera en slöja i sina arbetskläder (Örebro)

Nog känns det lite medeltida när man betraktar de nya herrarna. Men varje land skapar sin egen framtid. Så även vi i Sverige. Vi måste inse att vårt sätt att leva tilltalar inte alla. Frågan är snarare hur blir det i Sverige med mer påverkan från islam.

Läste att demokrater i USA oroar sig om det snöpliga slutet i Afghanistan kan hindra Biden bli omvald som president. Det var nästan dålig humor.

Undersökningen hittar du på pewforum.org/20130430

I Daily mail kan du också hitta presentation om de nya makthavarna: article-99017

PS. Läs kommentarsregler på ”om bloggen…”

Drömmen om att bomba ett land till demokrati.

Utvalda

Balkhab Distrikt, Afghanistan

Dag 106 på PCT fick jag lift med en högre militär som hade skickats till Saigon i sista stunden för att städa upp läget när USA lämnade platsen. 30 april 1975 föll Saigon. Vi pratade om Vietnam. Vi båda hade vår upplevelse om landet, han som ”städare” jag som ”byggare”.

Jag tänkte på honom idag när jag följer händelserna i Kabul.

Just nu har många av oss Saigonvibbar. Eller Libyenkänslor. Kanske Syrientankar. Eller andra stunder då vapnen har sagt sitt utan lyckligt slut.

Vi kan inte skjuta folk till demokrati. Det blir bara värre med många lik som resultat.

Andra världskriget hade ”lyckligt ”slut med USA s hjälp. Lyckan bestod i att bygga något från ruiner, de mänskliga och materiella. Världskriget hade kanske feghet som början? Men då som så ofta har Världen ropat efter USA.

Den tiden lär vara definitivt slut.

Så Afghanistan. Alla är överraskade på talibanernas snabba framfart. De har legat i startgropar färdiga när USA packar ihop. De har varit medvetna om armens svaghet, korruption och att allt faller när väst lämnar landet. Vissa områden har alltid varit deras. De är välbeväpnade och tar för sig när den afghanska armen kapitulerar. Snopet. Folket kör igång snabb anpassning, bäst så. Gömma böcker. Köpa burka. Böja sig. Fly. Eller glädjas? Det är inte första gången som maktbyten i Afghanistan kräver anpassning för överlevnad.

Vems stöd ligger bakom talibanernas lyckosamma snabba övertagande av landet? Vi får titta österut, länder som säkert har ett finger i spelet.

Alla, även vinnarna, är förlorade. Det förstörda trasiga landet kommer snart att behöva hjälp – igen. Eller inte? Talibaner hatar väst. Talibaner vill ha rent land utan västs inflytande. Kanske hatar de också våra pengar? Vilka andra spelare kommer då att dyka upp? Hur vill talibanerna betala igen för USA är en öppen fråga. Det kommer inga tackbrev från talibanerna för någon av oss i väst.

Vi och Väst har hoppats på att afghaner längtar efter västerländsk livsstil och de alla hatar talibaner. Men även talibaner är omtyckta, kanske till och med älskade. De är inte en utifrån kommande styrka. För, en taliban är någons son, bror, far, kusin, farbror, klanmedlem… Även en taliban har en mor, fru, syster, barn, som stöder övergången till ny välde, mer eller mindre frivilligt. Även talibaner är landets söner, de med annan åsikt än det väst har så försökt importera in och stötta i tiotals år. Islam går före västerländsk dekadens.

Talibaner har tydligen stöd inifrån landet, från folket, från sina närmaste, av sin vapenmakt. Men de kan inte avrätta alla som är mot dem. De företräder ju fredens religion. Hur mycket fred och hur mycket hämnd kan det innebära? Kan Afghanistan bli en ny vagga igen för internationell terrorism nu när IS har fallit? Pakistan tar mot flyende men ska erkänna det nya styret. Ryssland och Turkiet kommer att erkänna talibanregeringen. Kina likaså och ge således USA smäll. Har Kina och talibaner någon sorts avtal om uigurer? De har ju haft möten med varandra.

Människorna med annan syn på liv och religion får böja sig. Eller fly. Vi i Sverige har varit bra på att ge plats åt afghanska pojkar i soldatålder. Kanske borde vi ha skyddat flickorna i stället?

Historien skrivs av vinnare. I Afghanistan har vinnarna bytts väldigt många gånger. Om detta blir slutet eller ytterligare mellanspel får tiden att visa.

Är demokrati bara ett historiskt undantag? Är det en utveckling som leder till ett bättre sätt att styra? Demokrati är ett komplicerat tillstånd. Att sälja det till klanstyrda muslimska samhällen har varit resultatlöst. Även i Sverige har flera elever sagt sig föredra en stark ledare hellre än demokrati i någon skolundersökning. Och klanen styr även här trots vackra ord om integration.

Vad är demokrati? Det är oerhört svårt att definiera idag. I Sverige är det folkets papperslapp vart fjärde år. Det är yttrandefrihet om du säger rätta saker. Religionsfrihet, fast den kristna religionen är så fri att den har dött, närapå. Kanske kan du göra ett medborgarförslag som aldrig blir verklighet. Papperslappen kan bli något annat efter valet, men den vanlige jobbaren går till sitt arbete, betalar skatt oavsett vilka galenskaper det går till, tar en öl på fredag och försöker bara överleva. Anpassa sig, för få av oss har ekonomi nog att fly. Valen är få för den vanlige arbetaren, överallt.

I vår svenska ankdamm finns också vapen på fel sida av makten. Fel sida? Beror på vem du frågar. Vi lyckas inte fostra klaner att älska demokrati och det svenska sättet att leva, annat än älska våra bidrag. Biljett ut är det enda som fungerar mot främmande klaner som hotar våra liv. Om ens det hjälper längre.

Afghanistan förr:

https://lajvo.se/afghanistan-daa-och-nu-det-har-inte-alltid-varit-foertryck-och-terror

bild: https://pl.wikipedia.org/wiki/Kunduz_(rzeka)#/media/Plik:Kunduz_(4325431032).jpg

PS. Försöker öppna kommentarsfältet snart. Stängde det på grund av i mitt tycke olämpliga inlägg. Läs på sidan om bloggen om mina regler. Fungerar det inte måste jag stänga igen. Min uppfattning om vad som är ok gäller eftersom detta är min blogg. Vanlig hyfs alltså. Inga påhopp. Håll det kort!

Några förslag till klimataktiva barn!

Utvalda

Jag kör fortfarande med gamla inlägg eftersom jag har inte haft varken tid eller lust för nya. Jag ska skärpa mig snart. Men vad är mer aktuellt än råd till ungdomar om hur de kan bli klimathjältar?

Så till inlägget från december 2019 som är så aktuell även idag:

Om du tror att klimatet orsakar vår undergång inom 10 år vad tänker du själv avstå från för att hindra katastrofen? Jag hejar på oss gamla. Vi är de verkliga klimataktivisterna fast vi är oftast tysta och skäller inte ut folk offentligt som unga gör.

Vi ska ju dö snart.

När flera gamla ska lämna jordelivet i snar framtid blir resurserna bättre fördelare. Eller? Om vår del av konsumtionen (lite tveksamt i Sverige med ca 300 000 fattigpensionärer) är det som kullkastar klimatet är ju lösningen på gång.

Alla personer födda på 30 talet jag har känt är döda. Flera av dem födda på 40 och 50 talet också. Hälften av dem jag kände hade inga barn. Så… Slå den miljögärningen.

Det känns som att bortskämda ungar skriker värst. Vi som har arbetat och betalat skatt har försett barnen med grundläggande hälsovård, 12 årig gratis skolgång med skolmat, fria studier i högskolor och universitet. Deras föräldrar har säkert erbjudit dem mer än man kan önska. Nu står de och skriker – fotograferande med sina nya mobiler för att visa sitt engagemang på sociala medier – att vi vuxna inte lyssnar. Att vi har stulit deras barndom. Vilka förslag har dessa unga som vet så väl? Socialism? Kanske kommunistiskt samhälle med brödköer? Någon som bestämmer över oss så vi uppför sig önskat?

Som förälder bör du göra en insats för dessa unga. Lär dem:

Jag är så tacksam att jag får gå i skolan där både flickor och pojkar har samma undervisning.

Jag är så tacksam över att Staten ger oss barnbidrag/studiebidrag så våra föräldrar har det lättare ekonomiskt.

Jag vill hjälpa mitt samhälle genom att inte förstöra och skräpa ner samt vara varsam över de gemensamma resurser vi får använda som lokaltrafik, sjukvård, skolor, bibliotek, ungdomsgårdar, ja allt som de arbetande personerna betalar genom skatten.

Jag är tacksam över att lagar mot barnäktenskap skyddar min framtid. Jag får gå i skolan i stället att bli mor/far alltför tidigt.

Jag lovar att inte begära nya saker utan ta vara på de gamla, byta saker med mina skolkamrater, använda ärvda kläder i stället att kräva nya och jag lär mig att laga trasiga kläder i stället att slänga dem. Märket på kläderna struntar jag i utan får jag köpa nytt är funktion och rimligt pris det viktigaste. Jag har slutat med smink och är naturligt vacker.

På min fritid hjälper jag mina föräldrar, de i behov av hjälp i mitt bostadsområde och jag lär mina småsyskon eller grannbarnen bra saker. Jag hjälper andra med läxor och får då hjälp när jag behöver.

Jag är glad över skolmaten och det skulle aldrig falla mig i att slänga någon mat oavsett vad det är.

Jag slänger aldrig skräp och jag plockar efter andra. Så klart röker jag inte och på så sätt smutsar jag inte ner och skadar inte min hälsa. Jag använder inte droger eller snattar. Jag väljer att leva laglydigt.

Jag skolkar inte heller från skolan. Jag behöver den kunskapen skolan ger för att tackla problem som kommer och finna en plats i yrkeslivet för att bidra till Samhället.

Jag kräver inte. Jag ger. Jag gör mitt bästa för min familj och mitt samhälle.

Lägg gärna till egna punkter som du lär dina barn som är klimataktivister!

PS. Ljus är miljö-, ursäkta Klimatmarodörer. Inga julljus alltså.

Bilden snodde jag från http://everykindapeople.blogspot.com/

Klimatsabotörer eller klimatfrälsta?

Utvalda

FN:s klimatpanel IPCC har publicerat sin senaste rapport. De spår ökade miljökatastrofer på grund av klimatförändringar.

USA s särskilde klimatsändebud Kerry är oroad och säger nu att alla ekonomier måste binda sig till aggressiva klimatåtgärder.

Och så klart måste vi vanliga medborgare sluta med allt som livet innebär.

För idag är du klimatsabotör redan när du köper en tröja.

Jag väntar med spänning vad Kerry kommer att avstå från. Han har lite att välja på. En bil kanske? Ett hus? Eller börja flyga med vanligt flyg och ställa sina Jet? Nej, nej flyga ska man inte.

Man lever väl som man förväntar sig att andra skall göra? Inte? Vissa tror sig vara det stora undantaget som inte behöver uppoffra sig ens en smula. Tyvärr finns det ganska gott om sådana i den ekonomiska överklassen som ömmar hårt för Klimatet och väntar att andra ska göra jobbet. Obama, ett paradexempel med sin sommarvilla vid havet fast han mässar för andra om höjd vattennivå dränkta stränder som resultat av klimatet. Köper du en villa för 144 miljoner om du tror att den översvämmas om några år?

I november samlas alla klimatexperter, politiker och anhängare igen med sina privatflyg och diskuterar. Trots att även små barn och gamla kan använda Internet kan inte de rika klimataktivisterna klara det och ha videokonferenser. De måste träffas öga mot öga. Frottera sig med de andra goda.

FN s stora klimatmöte sker i Glasgow i november. Där har även jag varit en gång och deltagit som föreläsare i en FN konferens. Då flög vi än vanligt flyg och många som jag i ekonomiklass. Jag betalade min biljett själv trots att jag var inbjuden.

När alla dessa ”experter” ändrar sina liv och lever som vi vanliga fattiga, slutar flyga runt i sina privatflyg samt den största miljömarodören kallad krig är avskaffad kan jag överväga någon förändring. Jag har dock knappt överkonsumtion av någonting, men alltid finns det synder som nu mera påstås hetta upp klimatet. Som gammal har jag har dock hunnit med även den tiden då klimatet skulle bli en istid, halva Sverige skulle vara obeboelig men något tiotal år efter ändrade experterna sig. Hm. Så personligen tror att klimat, det är variabelt oavsett vad vi gör.

Miljön omkring oss, jordens resurser är det vi rår på och bör anstränga oss för. Och det innebär att leva smalt, även för Kerry och andra ”experter”. Kanske som en svensk fattigpensionär, även om vi faktiskt hör till grädden av pensionärerna i Världen, dock inte i EU.

Bilden på Kerry snodde jag från bloggen everykindapeople

PS. Kerry flög i sin jet snabbt in till Obamas ”lilla” party i sommarvillan på lördag innan han uttryckte sin oro för oss andra att vi inte gör nog för klimatet. Även andra klimatoroliga sågs jetta in som Clooneys med flera. Ja, det var bara de närmaste som var bjudna. Vi har olika uppfattningar tydligen vad innebär våra närmaste. Mina närmaste är inte flera hundra.

Bilden: Öken i Kalifornien

Varje förort var också en framtid en gång.

Utvalda

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen,  skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Snart väntar ödemarken. Den sviker aldrig.IMG_0035

Extrovert eller introvert – om lyckade semestrar och katastrofala vandringar.

Utvalda

017 (2)

Vart tillbringade du din semester? På stranden eller med något mer ansträngande? Hemma och gjorde allt det som ropade efter åtgärd? Vad du gjorde kan avslöja en del av din personlighet. Gjorde ditt val av semester dig lycklig? Var du stressad och lika trött när du kom hem och jobbet väntade? Om du inte blev pigg och glad varför valde du den semestern? Eller, vem valde för dig? Att gå med på något man inte vill för husfridens skull kan bli riktigt illa.

Eller planerade du så noggrant att allt rasade samman när planeringen inte höll? Man kan planera ihjäl sig. Alla resor skall ske utan förseningar, allt är som i drömmarnas land och man promenerar i solnedgången med sin älskade och barnen är som änglar. Och direkt sprack drömmen med 6 timmars flygförsening och hotellet såg inte ut som i de vackra bilderna på Internet. Kris!

Ibland får man välja det man inte vill som att ta hand om gamla anhöriga eller sjuk närstående. Eller arbeta extra för att pengarna ska räcka. All semester är inte bekymmersfri.

Så, hur valde du din semester? I en undersökning kom man fram att de introverta trivs på bergen och bland träd. De extroverta är gärna på stranden och bland folk. Nu är få av oss helt varken det ena eller andra utan en blandning så semestrarna kan se olika ut i olika tider av livet. Små barn har andra tankar än att vandra i bergen, de vill ha en pool och föräldrarna får nöja sig.

Många väljer semester för husfridens skull. Semester ska man ha ihop och då skall det vara trevligt. Så är det inte alltid om intressen krockar. Jag träffade ett olyckligt par en gång på fjällen. Jag hade observerat deras tält kvällen innan. Tältet såg inte lämplig ut för högfjäll, den flaxade och trycktes ihop i den hårda vinden. Dagen efter gick paret efter mig. Det regnade, dimman var ganska tät. Jag såg att de försökte vinka med båda händerna, så jag vände och gick mot dem.

Mannen undrade vart på kartan vi var.

De hade irrat sig bort från tilltänkta rutten. Han hade en urgammal karta. Ingen kompass. Regnkläderna… ja, låt oss säga att paret inte var rustade för vädret eller fjällvandring. Jag såg att kvinnan var nära gråten så jag drog henne närmare. Rädda mig, jag vill hem, viskade hon. Jag fryser. Jag är hungrig. Jag vill inte vandra.

Jag gav dem en chokladkaka och beordrade dem att vända. Jag hade förstås ingen rätt att beordra någon men nu spelade jag en som hade det. Jag beskrev vägen till närmaste stuga, den var kanske en-två kilometer från oss och skulle vara lätt att hitta genom att följa en jokk. Det är för farligt här idag, sa jag, ni måste söka skydd. Stugvärden kommer att visa er hur ni kommer till fjällstationen i morgon. Hon viskade tack och de vände. Jag hörde honom säga något om det usla vädrets fel.

Kanske var det rätt gjort ändå? Jag fick senare veta att de hade kommit till fjällstationen och berättat om en vakt som hade beordrat dem att vända.

191

Jag är en vandrare, hellre berg än strand. Gärna något med ansträngning. Också hellre en stad med historia än strand. Men en av de bästa semestrar har jag dock haft på en strand med dottern och barnbarnen. Ibland tittar jag åter på bilderna och riktigt känner barnens glädje, värmen och salta bad.

Trivs du i en liten grupp nära andra människor? Ett av arbetsminnen jag har var en föreläsning som skedde i en alldeles för liten sal, det kom in många fler än var anmälda och jag blev trängd av extra stolar. Jag stod nästan på knäet av de närmaste. Jag fick panik en stund. De var för nära. Men sedan tog ”föreläsarjaget” över. Tydligen gick det bra för någon skickade blommor efteråt och jag fick några tackbrev. Eller såg de hur pressad jag var? Hm. Däremot var 550 lyssnare ingen konst när man står på podiet och kan hålla lagom avstånd från de främsta. Man blir mer anonym.
introvert gäller nog för min del.

Det var lite kul att någon undersökning stämde på mig. Så, är du extrovert eller introvert? Stämmer det med dina lyckostunder?

PS. Publicerad 2014 men jag har inte haft tid att ägna mig för min blogg så det får bli återbruk för ett tag.

Stilla flera kriser än man skapar…

Utvalda

Livet i stugan vid havet är händelselöst. Eller – kanske är det just dessa enkla händelser som livet borde bestå av för ett tag. Barn. Mat. Disk. Blåbärsplockning. Klappa katter. Gräsklippning. Stilla promenader vid havet och i skogen. Lösa enkla bekymmer.

Rensa tankarna, hur det nu skulle gå.

Jag försöker be katterna att inte väcka mig 6.25 varje morgon men de är olydiga. Det är dock roligare med ett ”mjau” vid sängen än väckningar hemma i den Kungliga Huvudstaden. Något som brinner ute, kanske en skjutning, sprängning eller bilar som hastigt drar igång. Brandkår. Ambulans. Polisbilar. Eller de eviga polishelikoptrarna som hovrar i luften.

Här kommer endast glassbilen och de få som bor här men de rullar i sakta mak.

Katterna Buse och Cleo

Det finns sex katter i familjen. Sex alltså. Den minsta katten heter Buse och den är väckarklockan. De andra kan stå lite bakom som om de stöttade Buse som har väckningsuppdraget. Mjau. Lite mer mjau. Till sist hopp i sängen och mera mjau. Då ger jag upp. Sedan vill tre ut, två vill ha frukost och en återvänder från nattsudd.

Snart skall ett av barnbarnen fjällvandra med sin mor. Jag är glad över att någon av barnbarnen kanske blir en vandrare. Att vandra är liksom min legacy, något jag försökt lära barnbarnen. Naturen sviker inte. Att gå är bra motion. Vandring är också – förhoppningsvis – en Internetfri tid.

För, det är Internet som styr mycket av barnens tid idag. Jag tror rent av att vi har förlorat våra barn till Internet. Inte lätt för oss vuxna att vinna över Internets visdom. Inte heller över det häftiga, kändisar och propagandan.

Jag har sett med barnen några serier och Youtube, det de tycker är toppen.

Jag har försökt förstå vad som drar i det de ser. Jag kan inte säga att det lyckas så väl. Mycket är intelligensbefriat. Humor som inte är humor för mig. Snabba ryck. Pang och bum. Lilla Aktuellt är rent av skadligt. Jag som hade klassisk musik och att läsa böcker som hobby i den åldern. Min smak är inte modern, inser jag. Men, vi gamla får försöka hänga med i barnens liv.

Vet du vad dina barn ser på Internet? Vet du vilka bilder killarna skickar till dina döttrar? Inte? Ta en titt men spy inte.

När barnen frågar hur det var på min ungdomstid begriper de knappt svaren. Mycket av mitt liv var så långt ifrån deras liv. Det är svårt för dem att tänka på varubrist. Samhället var smalare, utbudet mindre, vardagstekniken bara på gång. Bekymren handlade om ren överlevnad i en fattig familj. Läxor, hjälpa till, ta hand om de mindre. Föräldrarnas makt var tämligen stark. Lärare var idoler. Vi växte också upp snabbare, barndom var kortare. Hastigt var man vuxen utan att än ha den vuxnes förstånd. Självförsörjande. Den som bidrog. Ansvar var ordet. Gud fanns än.

Men något var säkert. Livet blev bättre, både hemma och i Världen om man gjorde sin del och ansträngde sig. Framtidstron var stark.

Den frihet och makt, både som person och konsument, barn har idag är inte bara av godo. Mellan allt som finns är också ångesten att inte ha, inte kunna och inte duga. Frågorna vem jag är och vad jag kan få finns oftare än vad kan jag göra själv och för andra.

Om ett tag är vi alla från krigsgenerationen döda. Det liv vi hade som barn var som sagt enklare, med färre möjligheter. De försök vi gjorde som vuxna för att göra världen bättre för våra barn och barnbarn är idag ett misslyckat kapitel. Vi var ”aldrig mer krig” generationen. Det pågår ständiga krig i världen, även om det i vårt land är bara i startgropar. Vi lämnar efter oss ett land som klättrar på listorna över bidragsförsörjning, skjutningar, klanvälde och fallerad skolgång. Med mera. Det känns som ett totalt misslyckande. När ens barnbarn funderar på att lämna Sverige, är det en sorg och bottenbetyg för våra ansträngningar.

Som invandrare med arbete från dag två här känner jag idag mer vrede än glädje över landet jag har levt och arbetat i hela mitt vuxna liv. För mig är det för sent att börja om.

Vår Regering och dess föregångare har skapat flera kriser än de har stillat med sin vision om ett humanitärt land utan gränser. Nummer ett – i allting. Vänsterpolitiker och deras stödhjul litar än på att de strävsamma svenskarna inte ger upp utan snällt betalar för politikernas val och vanvård av landet. Det sägs att nästa valet är en sista chans men det finns inget parti som kan vända utvecklingen. Sverige har passerat tipping point.

Det kommer inte ens att stå dyrt för politikerna. För, politiker hamnar inte i obestånd och ställs inte till ansvar för sina gärningar. Inte i Sverige. Vi är det lydiga folket drabbad av någon sorts Stockholmssyndrom.

Jag borde vara glad över barnbarn som planerar att protestera med fötterna.

Mer om Nisse, en av katterna:

Bättre förr? Bättre nu?

Utvalda

När jag läste en kartläggning om vägbelysning gjort av Trafikverket tänkte jag på två inlägg jag skrev 2014 om landsbygdsutvecklingen i två kommuner, den ena före Kommunsammanslagningen 1971 och den andra efter år 2000 och nutid. Först om den eländiga vägbelysningen. Kanske har det redan stängts av på vissa ställen.

En kartläggning Trafikverket gjort nu tillsammans med ett antal svenska kommuner visar att mycket av den belysning kommunerna äger efter allmänna vägar är i dåligt skick och flera svenska småorter riskerar att förlora sin gatubelysning. Belysningen har förfallit och då är stängning nära.

Så till två Norrländska Kommuner vilka jag känner väl och även några politiker som jag känner och vilka varit med i uppbyggnad och sedan nedrivning.

Utveckling är inte alltid av godo. Det kan bli avveckling i stället. Folk bör väl inte bo på landet, speciellt inte bönder. Mat kan vi köpa utomlands, eller?

Berit som bor i USA berättar om initiativen förr i tiden, då folk löste saker själv

När jag var liten i en svensk norrlandsby hade man en ”gatubelysningsförening” som samlade in frivilliga bidrag för att vi skulle få belysning längs vägen. En rolig grej i denna insamling var Nyårsrevyn varje år där jag började vara med och spela apa redan som 5 åring.”

Sångsvanar och människor

Utvalda

31/7 -13 skrev jag det här inlägget som nu återpubliceras. Många saker kommer åter regelbundet. Frågan vem man är och varför inte välja kön är nog en gammal fråga, inget nytt. Möjligheterna är dock annorlunda idag.  Trenden att ”välja kön” är verklighet på papper och i operationsköer i många länder. Bra eller inte? En så kallad bra fråga. Familj har alltid attackeras av politiker. Olika ismer har sina drömmar om familjen.

Jag har följt ett sångsvan-par i flera år. De simmar med sina fyra ungar i en damm. Ungarna är gråa och duniga men deras långa halsar har redan en stolt längd. De simmar i den fula dammen, lämnad efter jordbrytning. Deras närvaro förvandlar dammen till en exklusiv plats fylld av naturens under. Sångsvanen liknar en sagofågel bland vassruggar, fyllnadsjord och döda träd.

I sångsvanens värld är sammanhållningen viktig för släktens fortlevnad. Paret håller ihop, delar på ansvaret, lär ungarna hur en svan skall bete sig, vad är rätt och fel. Det är en trygg familj. Just det här svanparet har fostrat ungar under flera somrar. Som goda föräldrar ser de efter faror, putsar på ungarna och lär dem fånga grodorna i dammen.

Ungarna stannar länge hos föräldrarna. När de lämnar boet samlas de tonåriga svanarna och flyger tillsammans till varmare platser. Paren håller ihop livet ut. Dör den ena partnern återvänder den andra till platsen där de bildade familj och klagar över sin sorg. Sångsvanens liv är förutbestämt till en stor del. Det gäller bara att hitta en bra partner. Så i viss mån påminner de om oss människor.

Även i människans värld är en partner viktig.  Men betydelsen av familjebildning modell man och kvinna tills döden skiljer dem åt har krympt en aning och olika familjer har intagit scenen, homosexuella med surrogatmödrar, lesbiska med inseminering, ensamma mammor av val och inte av skilsmässa, bortsprungna pappor, månggifte i smyg, familjer från andra länder med olika uppfattningar om giftermål och familj än vi har haft av tradition i Sverige. Diskussionen om rättvist delad föräldrapenning är alltid en valfråga, inte vilken betydelse familjen har för samhället idag. De konservativa rösterna bubblar upp lite ibland med undringar om barnen har det bra i daghem eller om familjer skulle behöva mer stöd men oftast försvinner de i en högljudd debatt om feminism och kvinnors rättigheter. Att inte vara feminist är döden för en politiker. Finns det några humanister är inte ens en fråga.

Samhällets grund är kanske inte längre familjen utan hur vi driver ekonomin framåt, konsumerar och hur tillgångarna fördelas? Familjelivet har förändrats och funnit nya uttrycksformer. Plastfamiljer, som någon sa lite elakt. Är vi lyckligare nu? Friare? Mer jämlika? Mår barnen bättre i den föränderliga världen? Är vi kanske mer ensamma idag? Inte att ensamhet är något ont tycker jag men ensamma på ett nytt sätt då arbete och den digitala världen blir vårt utåtriktade liv, i stället att vi umgås med varandra i en helig familjebildning med mor, far, nära till den äldre generationen och barn som tas hand om tillsammans utan veckovisa förflyttningar.

Det är svårt med identitet man och kvinna och korstrycket från alla håll över hur man skall vara för att vara rätt, blir knäckande för de yngre. Nyss skrev någon att ungdomar skulle få bestämma sitt kön själv, könet var en social konstruktion. Jag som trodde kön var biologisk medan det sociala livet gav vissa ramar om hur vi uttryckte det. (Nu utelämnar jag de sällsynta fallen av naturens nyck då det är svårt att bestämma könet på barnet.) I artikeln lät det som horder av unga inte visste vart de tillhörde, utan var både och, transpersonligheter som det heter. Så kan det hända, även om i de flesta fall vet vi redan som små barn till vilken kön vi tillhör.

Det finns ett syfte hos vissa politiska riktningar att revolutionera familjen, könet, sexuell tillhörighet och forma om människan till en ny bättre variant med mindre förankring i en familj. Livslång kärlek mellan en man och en kvinna är ytterst omodernt. Andra förhållanden till och med glorifieras. Politiska idéer har alltid försökt ändra människor, ofta med katastrofala följer. Men naturen är svår att blidka. Hur än vi fostrar barnen är flickor lik flickor och pojkar som pojkar, fast med väldigt många variationer. Det vet jag som alltid blev beskyllt att vara som en pojke. Den totala jämlikheten är svårt att nå så länge fortplantningen är ordnad som det är – av naturen. Det är nog inte heller önskvärt, få vill ha en värld då vi är exakt lika på alla plan.

Dammen där svanparet bodde är nu demolerad.

Tar vi vara på vår broder?

Utvalda

Bild: norsk bro

Skrev om Breivik tidigare, har sparat en kommentar, återpublicerar idag 22/7 – 2021.

En liten uppdatering till ett gammalt inlägg på grund av att Breivik rättegången är avslutad:

Hans försvar är: Jag vill rädda Europa från att tas över av muslimerna. I den kampen är terrorhandlingar ett legitimt medel. … Jag är en fotsoldat bland många andra militanta högerextremister, säger Breivik

Han inte unik. I världen återfinns många – både organisationer, stater och enskilda – som tänker lik honom. Det är bara tron och offren som varierar. Tror du något annat har du definitivt blundat.

Juli 2011:

Vi kan bara blunda och ta honom som en unik ensam psykopat med galna idéer. Eller det enklaste: ropa att han är nazist.  Vi kan skjuta allt ifrån oss för vi är de goda. Jag tror dock att vi måste börja analysera oss själva och vårt samhälle och inte vara så blåögda och tro att allt är bra, alla är glada och alla vill leva i ett multikulturellt samhälle. Multikulturellt som inte ens existerar utan i våra samhällen finns öar av olika liv som knappt rör varandra. Jag ser det alldeles nära mig. Det är som att komma till ett annat land i vissa Stockholms förorter.

Det är en stor skillnad på invandring idag och i början på 60 talet då jag kom till Sverige. Då kom man över med Finlandsbåten på morgonen och började arbeta dagen efter. Eller med flyktingmottagningen som utvald metallare och om två månader kunde man knagglig svenska, hade arbete och började spara pengar för köp av Volvo. Även då bildade man små kolonier men vi skiljer oss inte nämnvärt från mängden.

Det fungerar inte så idag. Världen är totalt annorlunda. Vi är rörliga både kroppsligen och genom Internet. Det är folkvandringarnas och tankespridningens tid. De flesta vandrar till något annat land i Afrika eller bara över närmaste gränsen. Svält och krig, bomber och katastrofer är vardagsmat. ”Oslo liknade Kabul” … skrev någon kolumnist. Så är världen för många – dagligen. Klimatflyktingarna som söker ett land att bosätta sig i brukar vi inte ens skriva om.

En del flyr till EU. Vill vi ha dem? Vill vi verkligen ha dem här? Har vi empati nog för denna folkvandring? Politikerna håller vackra tal om multikulturell, arbetsinvandring och papperslösas rättigheter men frågan är nog en axelryckning – kanske lite gnäll – för de flesta. Mediedrevet går en stund. Vi är konservativa, vill ha trygghet och allt som vanligt. Speciellt i Sverige är vi trygghetsnarkomaner. Se bara vad som klagas mest: Staten tar inte hand om oss och bidragen är inte stora nog.

Det känns som en brytningstid i världen på många sätt. Revolutioner, klimatförändringar, folkvandring, konkursmässiga stater…

Nu har Norden vaknat med en smäll men blir det mer än sorg av det? De unga som mist livet förtjänar mer.

Jag läste några kommentarer på youtube, ett av de här:

”I always believe in listening to those who? experience things first hand. I live in the middle of the eastern part of Oslo. Daily I experience being te only white person on a subway, a bus, in an elevator etc. I am frequently scared in my own country. This weeken, muslim gangs burned 14 cars in my neighbourhood. I can’t own a car even. I hate my own city, my own country and my own life. Non western imigrant are by far the biggest problem in my daily life.

Det är en hård kritik.  Kan vi skylla på oförstånd? Jag tror inte det. Snarare är dessa unga förtvivlade över det som är påbackat på dem utan att de själva kunnat välja. Desorienterade i vår nya värld. Efter förtvivlan växer hatet. Efter det agerar vissa. Vi kan inte bara fly från det hela längre och skylla på någon psykiatrisk diagnos hos en enda terrorist. Vårt samhälle har för stora avgrund mellan människor. Vi är alla skyldiga till det hända på något sätt. Vi som inte såg vår broder och hans förtvivlan. Vi som inte ser grannen som har flytt från ett land med kanske värre omständigheter vi ens kan tänka oss. Och de invandrare som kom, släpptes in men inte blev bosatta i detta land på riktigt utan fortsatte det livet de nyss hade flytt ifrån, har sin del i bördan. Politikerna och den tredje statsmaktens, mediernas val av infallsvinkel att inte förglömma.

Han ville skicka ett budskap. Vi vill inte ha det fast nu är vi tvungna, det räcker inte att lägga fram blommor och tända ett ljus längre.  Nu måste vi rannsaka oss själva och våra politiker – inte bara Anders Behring Breivik.