Usel start för det nya året.

Det här året börjar inte bra. Ett plan på väg till Ukrainas huvudstad Kiev, sköts ner strax efter lyft av iransk militär på Teherans flygplats 10 januari. Alla 167 passagerare dog. Spänningen mellan Iran och USA steg.

Vulkanutbrott på Filippinerna, jordbävningar i Turkiet och Costa Rica,  de nu mera vanliga sprängningarna, rånen och skjutningarna i Sverige och sedan elak virus från Kina som sprider sig över världen.

En glädjande händelse finns dock i Sverige – så länge. Budgetomröstningen i Riksdagen där oppositionen med M, KD, SD och V tillsammans enades mot MPs friår (att betala folk för att inte arbeta) med mera och lösgjorde ytterligare medel för de krisande Kommunerna i landets ändringsbudget. Så fungerar demokrati oavsett var Aftonbladet ylar om. All makt utgår från folket genom Riksdagen även om det ofta brukar halta genom ren mobbning.

Nu till årets elände som lär bli långdraget.

Minns ni svininfluensan med start i april 2009? Folk stod i långa köer för vaccin. I kön till en vårdcentral nära mig slogs några för de ansåg sig ha rätt att gå förbi. De var så viktiga personer. Polis tillkallades för att få lugn i  kön. Den växte till hundra meter. Och sedan tog vaccinet slut på VC. Kaos. Det blev dock vaccin över totalt och då klagade folk att Regeringen hade slösat pengar för onödigt vaccin.

Jag tänkte på svininfluensan när jag såg bilder från Kina. Enorm trängsel på sjukhus. Vore det inte klokare att stanna hemma? Det finns inget mot virus än så länge, bara de vanliga smärtstillande. Men den här är elak variant som angriper lungorna och då kan uppstå behov av respirator i värsta fall.

När epidemier avtar finns föga intresse att utveckla ett vaccin. Som i fallet sars. Det är dyrt. Vem ska betala? Det finns inte heller beredskap för en stor epidemi i Sverige – kanske ingenstans – när den dagliga sjukvården går redan på knäna.

Så, ett nytt coronavirus, 19-nCoV, härjar i världen, med början i Wuhan och omkring, en kinesisk stad med över 11 miljoner invånare. Systerstad med Borlänge. Det sägs ha startat på en fiskmarknad där man också sålde vilda djur som ormar och fladdermöss. Försäljning av de vilda djuren är nu förbjudet.

I Wuhan byggs ett nytt sjukhus snabbt, det måste bli en typ hangar. Flygplatser i flera länder kontrollerar om människor har feber vilket inte hjälper till så mycket. Man kan ju vara smittad men inte speciellt sjuk än. Sevärdheter stängs i Kina, även Mc Donalds och Ikea. Trängseln på den kinesiska muren anses också sprida risken och är stängt.

Det officiella firandet av nytt år, råttans år, blev  inställt på flera platser som Peking, Hongkong… Det kinesiska nyåret är den viktigaste helgen i Kina och många reser då hem. Det är då man har sin årliga semester. Nyåret kan vara det enda tillfälle man träffar sina anhöriga eller ens sina barn. Många föräldrar arbetar i storstäderna och barnen tas hand om av far – morföräldrar. Jag minns när vädret gjorde resandet omöjlig ett år och folk grät öppet när tåg var inställda. Flera fick vänta till nästa år för att träffa sina anhöriga. Det finns föga flexibilitet i det kinesiska arbetslivet.

En epidemi påverkar inte bara de sjuka, sjukvården och daglig liv utan arbete, ekonomin och börsen samt Kinas position i Världen. Det är tveksamt om Kina uppger rätta siffror över utbrottet.. Låter för få när stora områden, flera städer läggs i karantän av det. Trafiken står. Man stänger in och utvägar.

Fallen måste vara fler smittade än det sägs?

Från Daily Mail det officiella läget igår.

Kanske därför visar Kina så genomgripande åtgärder? Över 50 miljoner människor befinner sig nu innanför karantärsområdet i Kina. Att stänga in fria människor som inte har begått brott är en radikal åtgärd av rädsla och försök till kontroll. Kommer det att hjälpa? Hur försörjs människorna på de områdena?  

Det är lätt att smittan sprider sig när städerna är så tätbefolkade. Och i vår öppna värld sker överföringar av sjukdomar snabbt. Flyget och trafiken för smittan vidare. Tänk om siffran fördubblas varje dag. 2,4,8,16….. om 20 dagar vore det över 250 000. Nej, så pessimistiska ska vi inte vara.

Dags att bunkra lite mat och se en film om virusutbrott som är väldigt trovärdig i sättet hur spridningen börjar och sker och hur det oförutsedda lamslå världen. Ett större utbrott av någonting klarar inte vår svenska sjukvård av när de inte ens fixar dagens behov. Blir  du lindrigt sjuk får du sköta dig hemma. Bäst så?

Filmen Contagion är en spelfilm inte dokumentär.

Folkhälsoinstitutet meddelar: Utifrån nuvarande kunskap bedömer vi inte att det här viruset har pandemipotential. Det verkar i nuläget inte vara tillräckligt smittsamt för det. Om det hade haft potential att ge en pandemi skulle vi sannolikt redan ha sett mycket mer smittspridning även utanför Kina.

Överlevare från Birkenau

KZ Auschwitz, Einfahrt

Lägger ut en gamla berättelse från 2014 som är än aktuell och kommer att bli även i framtiden. Idag, den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Heidi var ett av dem.

Här är det gamla inlägget om en människa jag aldrig glömmer så borde inte heller världen:

Vi har nyligen ihågkommit dagen D under andra världskriget och nyss jämförde man läget under det första världskriget och nutid. Mitt första minne i livet är ett krigsminne och kriget mot Ryssland präglade på många sätt min barndom och miljoner andras liv. Jag minns 50 talet och början av 60 talet som någonting ljust, full med hopp och utveckling. Mitt första barn som föddes på 60 talet skulle få leva sitt liv i fred och utveckling.

Det var bara en hägring. Idag pågår det fler konflikter än på länge. Kommer också vi att bli indragna i islams krig mot andra islamister? Kommer Ryssland att sträva efter sina forna gränser? Kommer USA dras med igen i någon strid om rätt styre och ge anledning till andra att hoppa på? Mer … det finns många kombinationer och möjligheter i världens strider. Vi har inte förstånd nog att bygga ett fredligt samhälle. Människan är sin egen största fiende.

Men det var inte min mening att skriva om mina minnen utan om Heidis. Jag träffade henne på jobbet.

Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.

Du har också varit med i ett krig, sa jag.

Hon nickade.

Berätta. Jag lyssnar.

Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.

Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske

Ihr werdet mir verzeihen

Ihr müßt’ es halt versteh’n

Es lockt mich stets von neuem

Ich find’ es so schön

Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden. Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.

”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

 Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.

Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.

– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.

Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.

– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.

– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.

– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde.  Du är utan delaktighet och skuld.

Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.

– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.

Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.

– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Inte ni heller? Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.

Bild från Wikipedia.

Att välja liv.

En del film denna vecka eftersom jag är förkyld och förmodligen tog i för mycket i Gym så axeln skriker. Inget nytt. Den axeln har varit pajad sedan ungdomen när jag bar ut tidningar på natten. Några dagar i stillhet så är det bra igen.

Jag såg en film om demens, kärlek och död, ”The Vacation of our Lives”. Den beskrev den demente på rätt sätt. Inga försköningar om vi borträknar att mannen, den demente, kör bil. Jag ställde bilen omedelbart när sambon blev sjuk. Själv är jag usel förare, jag kan inte drabba någon med det.

Jag har alltid gillat Ronald Sutherland som spelar den demente mannen John. Han är suverän. Sättet att gå, blicken, talet, minnesluckorna, hans gamla jag som glimtar fram, liv och minnen från länge sedan medan nutiden ramlar bort, inkontinens… Hans frus, Ella, spelad av Helen Mirren, otålighet som poppar upp och ömhet hon möter hans förvirring med. Barn som styr ens liv. De som vet hur man bör göra när man är gammal och – enligt dem – utan förstånd.

Hur ser du på dina gamla anhörigas nya val i livet?

På något sätt är det är plågsamt att se en film som handlar om livet med demens. Minnesbilder, sorg… Jag kände så igen, inte mig utan oss när det än varade.

Filmen  ”The Vacation of our Lives” var en påminnelse, en så igenkännbar påminnelse. Det var som att se en del av mitt eget liv.  Sambos förlorade minne som jag tampades med. Hans rädsla för den obegripliga förändringen. De fåtaliga stunder, kanske bara en minut då han var klar med ord av betydelse för mig.

Så här efteråt när jag inte kan såra honom genom att säga livet var jävligt kan jag erkänna att de två sista åren av sju var mer eller mindre på förlustsidan för mig personligen. Kanske överdriver jag eftersom jag gjorde en vandring på Grönland de åren. Räcker en vandring för att hålla en i liv? Bra fråga. Hur var det för honom kan jag inte veta. Ändå fortsatte jag att ta hand om honom eftersom han mådde så illa av att vara borta i något boende, även om det var bara en vecka eller två. Jag skulle kunna skriva recensioner om åtta ställen och bara ett av dem var med beröm godkänt.

Som någon kommentator skrev: i fängelse har man rättigheter, det har man inte i ett äldreboende.

Så, det var svårt att välja om jag skulle försaka mitt liv eller skuffa ut honom någon annanstans. Jag visste ju inte valets innehåll. Den som är i början av demensresan är väldigt annorlunda än den som befinner sig på slutfasen. Dock är bundenheten ofta detsamma. Du lämnar inte en person som inte kan reda sig själv ensam.

Tro inte att de dementa blir underhållna och omhändertagna på ett boende. Det är bara den primära omsorgen som sker. Mat, medicin, sova, en dusch. När jag arbetade extra i ett demensboende fanns där en man vars fru kom varje dag. Hon insåg att vi som arbetade där hann inte med. Han hade blivit för tung att klara av hemma. Alzheimer gör ofta kroppen otymplig, den följer liksom inte med när man försöker få till stånd en förflyttning eller sådant. Jag försökte ta mig tid för att lugna henne. Hon vågade inte vara borta en dag för hon trodde att ingen hann mata honom. Så sant.

Tro inte att boenden tar sig vanligen an anhöriga, de är ofta bara på vägen och kverulanter som någon sa till mig när jag undrade varför sambon inte hade fått duscha. När min sambo dog fanns det en vikarie som försökte underlätta döden för mig men jag var för förbannad på sättet de hade behandlat honom att det var förgäves.

Jag tänkte på det paret jag mötte i boendet nu när jag såg på filmen. De är döda sen länge. Men de hade ett långt liv tillsammans. Inga barn. Vi var inte välsignade, sa hon. De hade gift sig när hon fyllde 18 efter en sommarförälskelse. Hennes rika föräldrar var mot. Han var inte fin nog. Men de gav efter för hennes tårar.

Jag började med tårar och slutar så med, men mellanrummet har varit ren kärlek, sa hon.

“The Vacation of our Lives” är en film för den som har en dement anhörig och även för den vars dagar är utmätta på grund av cancer och för barn som alltid vet bäst hur deras gamla föräldrar ska ha det. Ingen film man aldrig glömmer, inte den klass som skakar en men  en vacker hyllning till livet, kärleken och döden.

Democracy Dies in Darkness

Hur ser du på den statsunderstödda median? Litar du på att Pressen och SVT förmedlar sanningen eller i alla fall inte omformulerar, vinklar eller utelämnar så bilden blir helt annan? Läser du hellre fria medier, de som inte får betalt av Staten utan önskar att läsare bidrar till deras jobb? Swishoror alltså, som en statsunderstödd begåvning sa, en statspresshora alltså? En som diar skattepengar.

Är yttrandefrihet hotad i Sverige? Nog känns det så. Median märker ord, åsiktskorridoren är verklig och hatobjekt skändas oavsett vad de gör. Det känns som en uppfostringsagenda. Vi skall vara en vänstervriden feministisk publik och bara svälja.

Igår delades Guldbaggar ut till det bästa av svensk film. Jag gav upp tittandet efter 7 minuter. Ingen förlust. Jag hade ju inte sett en svensk film förra året om man inte räknar någon gammal Bergman på DVD men jag delar inte ut varken priser eller pengar. Den personen – kulturministern – som ytterst ansvarar för utdelandet av filmstöd, skattepengar alltså, hade inte heller sett en enda av filmerna. Läser hon tidningar, undrar jag. Eller skribenter på Internet?

Hur går hennes tankar om kultur och yttrandefrihet?

I juni 1971 tog USA:s stora tidningar ställning för yttrandefrihet och rapporterade om de läckta Pentagon Papers. Jag såg filmen ”The Post” häromdagen. Det beskrev Washington Posts dilemma i att  berätta sanningen trots risken för åtal och misslyckad börsnotering med fara för konkurs som följ. Eller,  välja att tiga och stryka Regeringen och president Richard Nixon samt föregående  Lyndon B. Johnson medhårs genom att undanhålla det man vet. New York Times gjorde en första publicering av Pentagon Papers och Post följe efter med mera material. Lokala tidningarna gjorde likaså. Skandalen var ett faktum.

”The Post” en Spielberg film med ‎Meryl Streep som Posts ägare Katharine Graham och ‎Tom Hanks som chefredaktör Ben Bradlee handlar om att vara en riktig journalist och rent av att tjäna sina läsare, kanske sitt land också och definitivt yttrandefrihet.  De publicerade läckta dokument om mörkläggning av fakta från USA:s Regering under Vietnamkriget, lögner till Kongressen och påståenden att kriget gick bra fast motsatsen var känt sedan länge. Ägaren Katharine Graham tog beslut mot juristernas råd trots risken att krascha i kommande börsnotering.

Den juridiska frågan avgjordes sedan av USAs högsta domstol till de båda tidningsföretagens fördel. Domen är ett av de för yttrandefriheten viktigaste HD-besluten i USAs historia. HD-domen försvarar publiceringsbeslutet.

I domslutet skrev domare Justice Stewart: ”..the only effective restraint upon executive policy and power in [these two areas] may lie in an enlightened citizenry – in an informed and critical public opinion which alone can here protect the values of democratic government”.

Pressen ska tjäna de som styrs, inte de styrande. Vad fick du veta från din swishhora idag som den statsunderstödda pressen inte publicerade?

”Democracy Dies in Darkness” är mottot för The Washington Post.

Finns hur mycket som helst på nätet om Pentagonpappren. Det är bara att söka.

Press stöd i Sverige:

Distributionsstöd avseende år 2018: 38 996 286 kr

Preliminärt driftsstöd för år 2020: 495 198 800 kr

Innovations och utvecklingsstöd år 2019: 35 637 836 kr

Siffrorna från Mediestödsnämnden idag. Vi borde få väldigt mycket kvalitetsjournalistik för de pengarna.