Gjorda och ogjorda vandringar

Utvalda

Fem år sedan påbörjade jag min långa vandring på Pacific Crest Trail. Jag var otränad, det hade inte funnits tillräckligt med möjligheter för träning när jag tog hand om min sjuka sambo som behövde tillsyn dygnet runt. Han flyttade in till ett boende efter sju år hemma och dog inom få dagar. Jag slängde ihop mina grejer i en bag och åkte i väg till USA.
Det var dock en planerad tur som jag hade bestämt mig för långt innan. Du måste ha tillstånd för att vandra PCT och det fick jag i januari. Jag gick leden på Google maps och den såg inte så illa ut. Tips, det är inte en bra träningsmetod eller någon säker studie, men kul.

Nordkalottleden ca 800 km var den längsta vandringen jag hade gjort innan. Det var 1995 och väckte då uppmärksamhet. Flera tidningsartiklar och intervjuer. Ensam kvinna och så långt! Ni ser hur tiderna har förändrats i och med Internet.
Jag har sedan korsat Island från norr till söder, bestigit Kilimanjaro och gjort tre Tour du Mt Blanc, vandrat på Grönland samt svenskt fjäll men inga långvandringar. Nu var sträckan 4000 kilometer eller i alla fall något av det jag tänkte försöka mig på.
Noll uppmärksamhet, PCT är som en vanlig promenad på dessa Internettider. Om du vill bli känd måste du slita på någon Internetmedia och inte ens då är det säkert att du får några gilla eller igen pengarna, som jag fick 1995.

Min vän i Illinois som är nu 30 år har gjort Triple Crown. Inte blev hon någon stor kändis för det även om hon hör till en exklusiv skara på ca 525 personer. Triple Crown är alla tre långlederna i USA, var och en gjort i ett streck, PCT, AT och CDT.

https://therovingarrow.wixsite.com/followtheblaze

Att vandra är en okomplicerad hobby, om du borträknar svåra vad och långa sträckor utan möjlighet att handla mat. Att vandra är att gå och bära en ryggsäck. Slå tält och plocka ihop allt igen. Gå, äta, lägga tält. Det kan finnas stugor eller andra övernattningsmöjligheter men för mig är vandring boende i tält nästan alltid. Samma varje dag. Ibland matinköp. Gå oavsett väder. Det är blött då och då. Du blir skitig. Att vandra är inget avancerat men leden kan vara av olika svårighetsgrader. PCT är nog inget man ska börja med. Att vada i djupt vatten kan kosta livet och vad finns det gott om där. Och längden – inte kul att avbryta alltför snabbt.

Sedan är man en grupp – person eller ensamvarg. Det varnas alltid: gå inte ensam. Jag hade Garmin, den var min kompanjon. Jag är en ensamvarg, gick ensam och tältade ensam de flesta nätterna utan andra inom synhåll. Jag och naturen. In to the Wild som dessutom är min favoritfilm.
Träffade en massa andra trevliga vandrare. Några har jag kontakt med än idag. PCT organisationen skickar än info om vad som händer på leden.
Allt var absolut magiskt även om jag tyckte att vissa dagar var skit. Regn. Stenskravel. Inga bra tältplatser. Trött. Maten sinade. Men det var snabbt övergående.

Det blev mitt livs vandring, Kilimanjaro trängs också på första plats. Planerade att resa tillbaka till USA och vandra någon av de andra långa lederna AP eller CDT, kanske Arizona, men det stoppades av covid. Vandringar de senaste åren har varit fjällturer och Sörmlandsleden runt.

Jag bor nära ett skogsområde så jag är ute ofta. Skogarna nära mig börjar ha kaos som kännetecken utanför lederna. Fallna träd. Granbarkborre. Uppgrävt av vildsvin. Jag sörjer med skogen som attackeras och ser skraltig ut.
De förlorade turerna suger. När vänner i USA skriver kom så vandrar vi ihop en bit är jag villig att packa.


Men har du en gång upplevt något magiskt och lyckat är det inte säkert att det går att upprepa igen utan blir bara en flopp. Undrar: hur långt skulle jag orka idag?

Bild överst three fingered Jack, Oregon, mitten: öken Island, nederst skog Södermanland.

Invasiva arter i den svenska skogen.

Utvalda

En skarv satt på stenen. Den kändes helt malplacerad för jag tältade vid en skogssjö i Sörmland på Lugnets naturreservat, inte vid havet.

Fågeln satt på en sten i Kvarnsjön tills mörkret la sig och stjärnorna började lysa. Vart tog den vägen sedan vet jag inte. På morgonen syntes den inte till.

Har ni tänkt hur stjärnorna ser ut när det är beckmörkt och de tycks ligga väldigt nära? Inga stjärnmönster, snarare fyrkanter.

Jag vandrade genom Lugnets naturreservat även förra året men nu såg jag en ovälkommen förändring. Marken var uppgrävt av vildsvin. Oavsett vart i Sörmland du går finns det vildsvin och de bryr sig inte om föreskrifter som att inte skada naturen, bryta kvistar och sånt.

En kväll slog jag tält på en mindre fin plats, vid ett hygge. Sträckan före hade alltför mycket spår av svinen. Men de sprang i grupp – lät som en galopperande arme´- förbi tältet ilsket grymtande. Jag hade valt fel plats.

Skadorna för skogen är inte räknade men vildsvinen skadar plantor och dör trädens rötter blir det ju röta.

Vi vandrare tycker att det ser illa ut.

Jag gick nästan samma sträcka förra året och ökning av ”vildsvinsmark” var påtaglig. Ja, det finns fina planer om hur frågan skall lösas men vildsvinen har tagit plats och de avancerar norrut sakta men säkert.

En annan förändring var ökad antal döda träd, granar närmast. Granbarkborren avancerar också.

Roströd barr låg på stigen. Vissa träd var gråa. Skyltar dög upp om granbarkborren och risker för fallande träd. En sådan plats var Henaredalens naturreservat. Så skyddad att även tältning var förbjudet. Men det bryr sig inte inkräktarna vildsvin och barkborre om.

Naturen har sin gång. Växer, frodas, dör, återuppstår, förändrar sig. Vi kämpar mot de ovälkomna bosättarna, förgäves. Hur ser de svenska skogarna ut om 10, 20, 30 år?

Samma fråga kan vi ställa om hela Sverige.

Sörmlandsleden går genom flera hyggen. Kändes att de har blivit fler den sista tiden. Att trampa genom risiga hyggen är inte kul. Inte vackert. Inte rogivande. Efter en natts åska och störtregn blev det som att vada i lervälling. Jag vek så småningom till asfalten och tog buss och tåg hem. Ca 130 km och 6 nätter i tält, ett i vindskydd.

Sörmlandsleden ligger nära mig med en anslutningsled. Det är därför jag har gjort en del vandringar, korta och lite längre där. Men förändringarna är inte positiva för vandraren. Det finns än guldkorn, vackra platser, stilla sjöar och ibland så tyst att enda ljudet som hörs är ens egna hjärtslag. Tystnad är exklusivt idag.

Det känns dock att jag är ganska färdig med Sörmlandsleden. Kanske en tur till? Eller bara en kort till någon favoritplats, någon gång.

PS. Som syns är jag ingen fågelfotograf.

Varje förort var också en framtid en gång.

Utvalda

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen,  skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Ensam med tält i naturen är en stund av frihet.

Hur hittar man en extra magisk tältplats? För mig är det oftast slumpen, sällan aktivt letande eller något i förväg prickat in på kartan. Jag går tills jag är trött eller tycker att nu var det nog för idag. Så en del platser kan bli mindre bra och andra något att minnas.

Att tälta ensam på en öde plats ger en möjlighet att fly från Världen och allt som pågår en stund. Nödvändigt i dagens värld och Sverige.

En av de magiska platserna var stranden vid Virihaure (samisk stavning på kartorna: Virihávrre) Det går inte att tälta där nu mera. Helikoptertrafiken går hela tiden. Turismen har övertagit platsen. Men då i augusti -93 var min ensamma tältplats på sjöstranden.

Bilden tagen från stranden, Norge i bakgrunden, när ljuset är rätt och den speciella solnedgången gömmer sig i blå moln. Bilden har varit på några utställningar, även utomlands. Bilden hänger nu hemma hos mig.

En favoritplats är högplatå Luohttolahko, Sarek, där man kan hitta enstaka tältplatser på höjd 1200. Platån är omringad av höga toppar. Bilden är från Luohttojavrre. En natt i augusti 2002 var det klart, tyst och meteoritregn. Troligen Alfa Capricorniderna. Det var som om Världen hade slutat existera. En av de magiska stunderna i livet.

En inte så tyst men vacker tältplats finns vid vattenfallet Kutjaure, en bit norr om STF stugan. Jag har tältat där några gånger. Kutjaure är på Nordkalottleden från Vaisaluokta.

Under Norkalottledsvandringen 1995 kom jag till Reisadalen i Norge och tältade vid Mollisfossen. Jag vadade över till en sandbank och fick en nästan myggfri plats eftersom det blåste. Mollisfossen är totalt 269 meter med, ett fall på ca 140m.

Det går snabbt att flyga till Alperna. På morgonen flög jag till Geneve, tog beställd transport till Chamonix, handlade, tog lift upp till Planpraz och började gå längs Tour du Mt Blanc och slog tält när det var mörkt. En av mina tre Tour du Mt. Blanc turer, detta år 2012.

Utsikten från tältet i Landmannalaugar var fint. Men om du såg åt andra hållet visades sanningen om platsen. Fullt! Korsade Island 2004 från Glerhallavik i norr till Porlakshöfn i söder och gick också den rösade biten Laugavegurinn. Islands natur är fantastisk.

På PCT, 2018, fanns många magiska platser. Naturen var ju annorlunda med öken, vulkaner, höga berg… En natt tältade jag i en lavafält, Det var en usel sned plats men med utsikt mot en vulkan Mt. Rainier i solnedgång.

Ibland var det omöjligt att hitta en plats. Det mörknade och efter solnedgång är tiden i naturen djurens, inte människornas. Jag gick och gick men ingen plats. Sedan såg jag en tvär nedgång och i början av den fanns plan yta på cirka tre meter. Det räckte, bara jag var varsam och inte trampade utanför. I horisonten syntes ett vulkan, vilken det nu var. PCT 2018 mile 2360.

På Gutthroat pass, Washington, fanns lite vinskydd av sten, fin utsikt och på natten kom snöfall. Det var så vackert, landskapet var klädd i mjuk snö men leden försvann.

Det sista året har jag vandrat på Sörmlandsleden eftersom Covid tog död på alla resplaner. (Ovan en tältplats i skogen.) Utöver Sörmlandsleden och skogar runt mig blev det promenader vid havet i Umeåtrakten. Var och en som har längtat utomlands det senaste året har fått leva på minnen. Allting är än osäkert.