Nästan vilse.

Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme.  Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa  eller ta rätt stig ut från skogen.

Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.

Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?

Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.

I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.

Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.

Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?

Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?

Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.

Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.

Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.

Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar.  Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.

Tiden som passerar kommer inte åter, så vänta inte.

Det är höst. Den första höstförkylningen kom två dagar efter första gymbesöket. Har hållit paus och bara gått terräng under sommaren och lite övningar hemma. Vem vill träna inomhus när det är fint väder? Inte jag, som har begränsat antal timmar i veckan (2 timmar varannan och 6 varannan vecka) att använda som jag vill, tiden då avlösningen kommer och tar hand om min sambo.

Vad skulle du göra om du hade två timmar i veckan att bestämma över?

Träningen kändes riktigt bra. La upp någon typ av system vad jag tränar på de olika tiderna. Kanske skulle jag boka en tid med personlig tränare igen, han som  gjorde ett program inför Kilimanjaro bestigningen? Jag har haft visst motstånd för att åter börja träna. Jag vet i princip att jag måste och hur jag bör lägga upp träningen men sedan slår lättjan till igen hand i hand med tidsbristen.

Nu fick jag avstå en vecka direkt för näsan rann och jag vill ogärna smitta andra. Det blev promenader i stället. I skogen smittar man ingen. Det är tomt. Någonstans läste jag att detta med förkylning är typiskt när man börjar träna.

Skogen är än vacker. Det märks av skuggorna att solen inte ligger högt längre. Mörkret är antågande.

Jag läste om Lois Pryce som åkte på sin motorcykel från Alaska till Argentina, runt Iran, och mer… Hon skriver klokt: The truth is you will never be ready and the only way to get ready for an adventure is to have one.

Så sant. Många väntar och väntar på bättre tillfälle för att förverkliga små och stora drömmar. Sedan, när… En dag går det inte längre. Ålder kan vi inte backa.  Situationen i världen kan också sätta stopp. Sjukdom, arbetslöshet, kärlek, plikter… det finns en del som kullkastar ens planer. Jag har också låtit saker bli ogjort eftersom jag trodde på det magiska sedan.

Det blev bara en kort vandring i år, med ett barnbarn. Tiden räckte inte till mer. Men jag planerar att vandra nästa vår, sommar. Långt. Länge. Det kräver en del träning. Hur blir man av med latmasken som ibland angriper en? Det kan vara så skönt att bara slappa!

Vänta inte för länge med dina drömmar. Tiden som passerar kommer inte åter.

Bild på slöa Nisse från Linda. Nisse kan verkligen bara slappa.

Me too? Not. Eller hur var min del i det hela?

När kvinnor gick ut och anklagade Hollywoodproducenten Harvey Weinstein för ovälkomna sexuella inviter och våldtäkter exploderade nätet, även här.  Han har gett alla svinaktiga män ett ansikte: vit, rik, trakasserande man. Men ingen av de ca 40 kvinnor som anklagar hade kurage nog att stoppa det innan. Var alla de blivande stjärnorna så fega, så bländade av en framtida filmroll att de höll tyst? Plats i Hollywoodglitter var kanske värt det? Nu som äldre och klokare, kanske med misslyckad karriär,hänger kvinnor ut honom. Det kommer säkert mer, om andra. Bollen är i rullning.

Han förtjänar sitt fall. Men de kvinnor som inte agerade tidigare förtjänar också att skämmas.

Weinstein tilldelades belöningen Brittiska filminstitutens Fellowship  som ges till individer för ”erkännande av deras enastående bidrag till film eller tv-kultur”. Han fick det tillsammans med sin bror, Bob Weinstein, 2002. Utmärkelsen  introducerades av mångfaldigt prisade Gwyneth Paltrow, en av de många stjärnor som nu har talat om Weinsteins obehagliga sexuella trakasserier.

Så, hon stod där och hyllade honom för att senare sticka kniven i och berätta om vad som hade hänt mer än 20 år tidigare.

Det har bara exploderat. Överallt. Kvinnor skriker #MeToo. Även länder där sexuella trakasserier är ständigt förekommande som Indien och Pakistan har nu #MeToo grupper. Kvinnor skall samlas på torget i Umeå och visa sin upprördhet. Mer… Anklagelser haglar. Man hänger förövare ut i media, inte i en rättegång. Saker som eventuellt har hänt åratals sedan kan svårligen bli rättssak.  Det är massmedian och Internet som dömer. Några misstänkta förövare har tvingats ta time out från arbetet. TV program rensas.

Hastigt blev det tvingande att göra något för snusket man har vetat länge.

Me Too? Not. Jag hade min ungdomstid i foto – film – och konstnärskretsar med flera dåtida små även större kändisar och det hände förstås en del kärleksaffärer. Jag tyckte vi var oerhört jämlika i den gruppen. Jag minns bara ett fall, en kvinna som angrep en känd musiker. Hon var inte riktigt klar i knoppen, inte han heller så.. . Det händer obehagliga saker när man är påtänd eller berusad. Det hela hade dock börjat helt frivilligt.

När övergå det helt frivilliga till övergrepp?

Sydafrika

I Sverige och kanske i den övriga världen är  vanligaste förövaren en främling och den vanligaste platsen där man drabbas av sexuellt ofredande är  krogen. Trakasserier kan ske på arbetsplatser och genom Internet.  Många angrepp i Sverige sker nu mera ute av en  eller flera okända män. Anmälningarna till polisen har ökat de senaste åren rent av katastrofalt. Vi ligger i topp i Europa och bland topp tre i världen i antalet våldtäkter. Det finns förstås skillnader i anmälningsbenägenhet och hur man räknar men oavsett det felaktiga i statistiken är det en larmklocka. Att försöka bortförklara ökar inte någons trygghet, man måste börja agera.

Det är knappast någon hjälp att kvinnor nu drar fram gamla händelser. Nutiden är allvarlig nog om inte värre.

Ebba Busch Thor är ett av dem som gick ut med att hon själv har utsatts för sexuella trakasserier. Hon ville däremot inte berätta något mer om det, men hon vill ha samtyckeslag. Kan någon tala om för mig hur man ens tror att det skulle fungera mot våldspersoner?

Flera tunga näringslivsprofiler vittnar också om sexuella trakasserier och uttrycker stöd för kampanjen #MeToo för SvD Näringsliv. Andra AP-fondens vd Eva Halvarsson säger:
Tragiskt nog tror jag inte att jag känner en enda jämnåriga kvinna som inte har varit med om detta, säger hon.

Är det verkligen sant att alla män är bara skräp? Alla kvinnor är offer?

Jag är säker på att det sker och har skett trakasserier, övergrepp och värre som kvinnorna har tigit om, men ändå, #MeToo känns lite som ett väckelsemöte. Ett slags systerskap? Alla kvinnor som tigit i åratals sveps nu i vågen av #MeToo? Är övergrepp en statusmarkör? Måste alla rannsaka sig och komma på ifall? Sedan får man virtuella kramar, medlidande och röda hjärtan på Internet. Det blir som terapi vilket inte fungerar. Man riskerar att känna sig tom och övergiven när allt blåser iväg.

Varför känns det inte produktivt? Inte läkande ens?

Har jag blivit trakasserad sexuellt. Nej. Jag har inte uppfattat det så och inte mått illa av något, så nej. Har jag trakasserat någon, sexuellt? Svar ja, även om personen tyckte att det var bara trevligt.

Men först till vår utrikesminister som blev djupt chockad av liknande händelse, fast tvärtom. I samband med en EU-middag kände hon en hand på sitt lår. Hon gick och klagade till den dåvarande ordföranden för EU-kommissionen.  Om mannen läxades upp vet vi inte.

Ingen smäll på fingrarna? Inte ens hett kaffe på byxorna som bara av ett misstag? Klent av en maktmänniska. Hur skall då den vanliga kvinnan våga agera?

Jag har gjort det samma fast tvärtom, ”offret” var en man, en politiker, känt som lite sexuellt vidlyftig. Jag gjorde ofredandet helt medvetet men det var inte planerat. Jag satt min hand på hans lår under lunchen när han ignorerade mig. Stundens impuls.  Jag ville få pengar till vår avdelning och till ett projekt. Vi hade ansökt enligt reglerna. Noll resultat. Inget svar. Vår budget räckte inte ens till heltid för alla och vi höll på att kollapsa av arbetstyngden.

Jag föreläste för en skara politiker varav en råkade vara den som satt på den pengapåsen vi ville ha en liten del av. Vilket läge!  Jag lyckades bra med föreläsningen. Långa applåder, flera tack, blommor, några politiker önskade hälsa på oss. Sedan bjöds lunch. Jag satt mig snabbt bredvid pengapåsemannen och tänkte prata mer om vårt arbete och behov av pengar. Han var inte så intresserad, snarare ignorerade han mig. När lunchen avancerade till kaffet och jag hade inte än lyckats prata med honom om pengar la jag min hand på hans lår, då vaknade hans intresse. Pang! Nu var han villig att lyssna.

Par dagar senare fick vi budgetförstärkning. Jag sa aldrig något om händelsen till arbetskamrater fast det hade varit intressant att få veta deras reaktioner, alla var kvinnor.

Precis som kvinnor idag erkänner sig ha blivit sextrakasserade, vill jag erkänna min synd mot en äldre vit svensk politiker. Inga namn. Han finns faktiskt inte bland oss längre. Borde jag hänga ut oss ändå? Nej. Sexuella trakasserier? Ja. Him too.

Finns det fler kvinnor? Erkänn nu! Har ni aldrig lagt er hand på en man som inte ville lyssna på er? Är ni änglar allihopa? Bara offer?

Så, många kvinnor har blivit trakasserade, våldtagna och sexuellt ofredade men få tordes säga något  då, varken här eller i Hollywood. Att barn tiger vet vi och har lagar som hjälper till att de kan anmäla senare, men att ingen av de vuxna kvinnorna som nu ropar jag med kunde stoppa övergreppen – oavsett vart och hur de hände – utan lät  kanske sina kvinnliga kamrater bli utsatta av samma svin. Det känns märkligt. Det är oerhört tragiskt. Är kvinnor så kraftlösa?

Men nu är dammluckorna öppna. Utvecklas detta till en modern häxprocess mot vita män där få kommer att kunna dömas men alla män åker i samma kittel? Eller är det en Internetgrej som dör ut för nya händelser tränger sig på? Kan vi glömma de ökande siffrorna av våldtäkter som visar andra än mediemän som förövare?

En sak är säkert. Tilliten mellan män och kvinnor  är sjunkande på båda sidor. Som en vit man sa: jag försöker hålla mig från kvinnor. Man vet aldrig vilka fel man gör.

Till sist vill jag sända en tanke till de incestdrabbade som var mina patienter, offren vars liv i drogträsket var nästan omöjlig att kravla upp från. Ni var riktigt tuffa! Att bli våldtagen som barn av en närstående man litar på är ett blödande skavsår som alltid känns, sa en av kvinnorna. Eller att sitta ständigt på en kaktus.

Allting är relativt.

Vad uttrycker du med dina kläder?

I filmen The Duchess säger Geogiana,  Duchess av Devonshire, som spelas av Keira Knightley, att kvinnor uttrycker sig med kläder medan män kan uttrycka sig med så många sätt. Hon får anpassa sig, 1700 talets kvinnor fick anpassa sig. Trycket från ens egen mor var lika tung som trycket från en make att finna sig i sin roll som anständig hustru och mor. Georgiana överskred reglerna men fick jämka hårt. Hon var en modedrottning men också den som påverkade i politik. Hennes senare släkting, prinsessan Diana överskred också det liv hon var avsedd att ha som hustru till en kronprins.

Är inte den tiden passerad? Har kvinnor inte både och? Eget liv och egna val och även själv valda kläder? Vem styr kvinnors liv och vem bestämmer deras kläder? Det beror nog på i vilket land du ställer frågan. Vita män, skriker feministerna. Jag tror tvärtom att feministerna begränsar sig själva med sitt eviga gnäll.

Vem klär du dig för är en bra fråga. Vad vill vi markera och uttrycka med våra kläder och vårt sätt att vara? Eller är det bara något vi täcker och värmer kroppen med? Kläder har faktiskt makt. Mode är en stor svensk exportindustri och omsätter 264 miljarder i året. Tänk om politiker klädde sig bara svenskt på statsbesök!  Kläder kan skicka betydande signaler till omvärlden. Som här när svenska ministrar besöker Iran:

Eller när First Lady Melania Trump besöker Saudiarabien:

Mode och ”rätt” klädstil har alltid funnits. Kläder av olika slag kan markera vår tillhörighet till en grupp eller arbetsplats. Även barn kan ha klädregler. När jag var i tonåren bars duffel och långbyxor av de tuffa tonåringarna. Inte jag. Den skolan jag gick i var ett flicklyceum. Vi hade klädkod och uppförandekod.

Enligt skolans regler var långbyxor förbjudna annat än på idrottsdagen. Flickor  skulle klä sig i kjol eller klänning. Make up var förbjudet. Inga höga klackar. Jag bröt mot det en gång och det gick ett sus i skolan. Vi hade uteidrott vart fjärde vecka och då fyra timmar i taget. På vintern fick vi ha långbyxor. Gymnastik, dans och idrott som gick att utöva inne räknades inte in i de timmarna. Då gällde blå gymnastikdräkt med volanger och några duschar fanns inte.

När det var riktigt kallt hade vi långbyxor under kjolen och skyndade ta av de så inga lärare såg försyndelsen.

Min mor såg ut som kvinnor brukade på den tiden. Till vardag när det var kallt hade hon en sjal knuten under hakan, gärna något blått och vitt. På söndagar hade hon en hatt. Jag tror inte att hon ens ägde långbyxor någonsin. Vid hennes död gick hennes klänningar – de var många, hon sparade allt – till de behövande i Ryssland, till den tidigare finska Karelen. Kvinnor slogs om hennes klänningar. Så modernt! Hm.

(Det området, Karelen; har helt missats av ryssarna annat än för militära ändamål.)

Jag har tänkt på mitt flicklyceums klädkod när jag ser de muslimska flickorna gå till skolan. Det ligger en skola nära mig där majoriteten är av invandrarursprung eller ganska så nyinkomna. De flesta är dock killar. Många av flickorna har sjalar, oftast svart. Några få är helt beslöjade, vissa tar av  sjalen när de kliver av bussen och den åker på igen under hemvägen. Jag blev lite förvånad när jag såg det några gånger. Ögontjäneri eller frihet?

Klädmodet kan visa kvinnans smak, arbete, pengar, frigörelse eller förslavning. Långa klänningar med korsetter lik tortyrredskap på 1800 talet är ett exempel av kläder som begränsade tillvaron. Det var den tiden. Så klart fattiga har alltid fått klä sig mer arbetsvänligt. Uniformer av olika typ ser man varstans, fast de inte kallas uniformer. Svarta lösa byxor och vit, ljus skjorta var kvinnornas klädsel i Vietnam när jag bodde där. Nu ser det mer västerländskt ut i bilder. Man ser också ens sociala ställning i kläder, även de muslimska kvinnornas. Dyra tyger mot billigt. Form i stället tygsjok. Diskreta dekorationer.

Afghanistan 70 tal

När man ser på bilder av iranska, egyptiska och afghanska kvinnor från tiden före islams övertagande av samhället bar många kvinnor västerländskt mode. Det är bekvämt, lämpligt för arbetsuppgifter i ”männens värld”. Men sedan spred islam sig. Jag undrar vad kvinnorna tänkte om förändringen? Plagg som burka gör kvinnan nästan oförmögen att röra på sig utan någons ledning. Vilket arbete kan man utföra klädd så? Med heltäckande klädsel är kvinnan en ägodel som inte skall betraktas av andra än ägaren.

Men i Sverige? Kvinnofrihetens land!

När jag såg den första kvinnan med heltäckande kläder tillsammans med sin manlige kostymklädde följeslagare på gatan i Stockholm länge sedan kändes det exotiskt. Ja, jag tänkte inte på religion eller kvinnoförtryck. Det var bara en besökare från annat land och annan kultur. Sedan blev de svarta slöjorna vardag i Sverige. Ibland är det fler med sjalar än oss utan på torget.  Då försvann det exotiska och byttes till förtryckande, sedan hotfullt. Varför känner vi så just för muslimer? För att vi börjar ängslas över hur islam brer ut sig?

Är det tvång  att vara beslöjad? Vad vet jag om det? Kan jag ställa den frågan? Muslimska kvinnor kanske väljer att bära  dessa plagg?

Den muslimska kvinnliga klädedräkten signalerar något vi inte vill ha. Religion. Tvång. Avvikelse. Krav. De är också opraktiska att arbeta i, jag vill inte att någons kläder blir ett hinder för egen försörjning. Hur var det med islams regler för kvinnors kläder? Om jag förstått rätt måste kvinnan klä sig anständigt så hon inte väcker männens lustar. Hm. Slöja eller inte? Det handlar om så mycket mer än ett plagg. Det handlar om ens position i samhället. Lika värd eller inte.

Afghanistan idag.

Hur känns det att vara instängd i en heltäckande klädsel, kanske så att man inte ser mer än ögonen av personen? Någon skribent kallade det ”walking prison”.  Hur känns det för barnen? Vad blir det för kontakt? Och tvärtom, hur känner sig kvinnor som visar sig i väldigt tajta och avslöjande kläder med mycket naken hud? Under sommaren var superkorta shorts populära och jag måste säga att de inte klädde alla. Men, måste man vara smal och snygg för att ha vissa kläder? Är det kanske behagligt att gömma sig under  en svart kåpa?

Man är den man uppfostrades till, den kulturen man anammade som barn. Det våra föräldrar och omgivningen har lärt oss. Även i kläder. Senare kan vi lägga in en protest. Eller bara genomgå en vald förändring. Att muslimsk klädedräkt tar över områden gör mig fundersam. Jag är rent av orolig när slöjorna åker på deras döttrar,  födda här, gått i skolan här och även små flickor i barnvagn kan ha en sjal, men inte för värmens skull. Islam sprider sig alldeles tydligt. De unga är till och mer mera radikala än de gamla. Sjalen ger en identitet och den identiteten är inte vårt, det vi kallar den svenska och europeiska kulturen.

Vi är en multikulturell värld där olika kulturer inte integrerar sig med varandra. Oavsett vad politikerna ropar.

Hur klär jag mig själv då? Det är nog Zuckerbergmodellen sedan jag slutade arbeta. Alltid samma sorts svarta eller mörkgråa  byxor och en svart tröja, kort- eller långärmad beroende på årstiden. Jag behöver inte tänka på kläder och vem skulle bry sig om hur jag klär mig? Äldre kvinnor är osynliga.  På den tiden jag än arbetade hade jag dräkt, svart oftast, blus eller tröja och högklackade skor. Jag har några andra kläder i garderoben, även mer färgglada vilka var presenter. Köper jag något själv är det en ny svart fleecetröja och ytterligare en svart T-shirt. Omodern jag? Alldeles säkert. Nej, tidlös kallas det väl?

Ett slags uniform det svarta också. Se dig omkring på gatan.