Vårt sköra liv och två boktips

Läser just nu Stephen Hawkings sista bok, utgiven efter hans död. ”Korta svar på stora frågor”. Den handlar om vår framtid, svarta hål, universum och Gud, med mera. Så intressant, på en nivå som alla kan begripa. Han var en av de människor man kan beundra, högakta och vara tacksam över att han har funnits. Hans okuvliga vilja att prestera och lösa universums gåtor trots förlamande sjukdom sedan ungdomen är mer än respektingivande.

  • Mänsklighetens statistik när det gäller intelligent beteende ser hittills  inte lysande ut.

Jag instämmer i den utsagan av Stephen Hawking. Kan vi bättra på oss eller gå under? Förmodligen går vi under som mänskligt kultur ändå. Varken våra politiker eller vi själva är förmögna att göra de omfattande förändringar som behövs. Vi är inte smarta nog. Vi prioriterar fel. Få av oss skulle godta omfattande inskränkningar i våra liv.

Kanske kan inga åtgärder vara nog? En dag är vår planet liknande någon annan död planet vilken inte innehåller mänskligt liv. Het, skitig, plundrad, raserad.

Hawking skriver:

Jorden står under hot från så många håll att jag har svårt att vara optimistisk. Hoten är stora och för många.

Till att börja med är vi på väg att växa ur jorden. Våra naturresurser förbrukas i en alarmerande takt. Vi har skänkt jorden klimatförändringarnas katastrofala gåva. Stigande temperaturer, avsmältning av polarisarna, avskogning, överbefolkning, farsoter, krig, svält vattenbrist och artutrotning. Alla dessa problem skulle vi kunna lösa, men inget av dem har vi hittills löst (s. 153)

Vi är för många. Resurserna krymper. Miljön på upphällning. Förmågan att hålla sams är så begränsad. Vi raserar det vi bygger upp. Olika ismer, från religiösa till politiska, styr. Politikerna käftar med varandra om småsaker. De har dubiösa framtidsplaner och kort framförhållning. Makt korrumperar snabbt.

Jag är säker på att den enskilda människan kan och vill  förbättra sin och sina närmastes villkor och framtid. Vi gör mycket bra. Vi försöker hålla ihop våra liv , vara aktsamma medborgare och goda medmänniskor, leva i lagens ramar. Men den lilla skaran som lever av förstörelse och brott, terrorism och krig gör snabbt världen till en obehaglig plats.

Krig är varken billigt eller resurssnålt men den frågan nämns aldrig i miljöhänseende. Inte heller miljökonferensers nedsmutsning då höjdare flyger in i sina privatplan – på Internets tid – och gnäller på vanliga människors semesterresa eller fredagsbiff.

Politiker lever i sin naiva bubbla. Där saknas ofta intelligent beteende. Man gör om och gör fel igen med samma resultat. Idag hörs utrop att diktatur vore bättre än att medborgarna har något att säga till om – kanske – vart fjärde år.

Minnet är kort när diktaturer glorifieras och ses som framtid. Har diktaturförespråkarna inte lärt sig något om historien?

Alla tidigare kulturer har gått under men mänskligheten har överlevt. Även vår civilisation slutar en dag. Frågan är hur. Kärnvapenkrig, virus, asteroid, komet, resursbrist som vatten och mat, miljökatastrof…det finns många möjligheter. Om mänskligheten överlever  är en bra fråga. Kan hända att de som överlever får återvända till grottstadiet?

Kanske finner vi andra världar?  Läs de fantastiska ”kanske lösningar” Hawking spekulerar med. Han är optimist ändå. Det kan hända att hans optimism och nyfikenhet höll honom i liv och aktiv tillsammans med den tekniska utvecklingen?  Han var en av de stora personerna i vår tid. Ett måste att läsa.

Hur blir det om människorna skulle försvinna från Jordens yta idag, inte då när den totala katastrofen – vad det nu blir – är faktum.  När jag läste ”The World Without Us” av Alan Weisman (har rekommenderat boken förut) kändes världens utveckling efter oss rimligt medan idag känns det för optimistisk. Kanske är vård jord för förgiftad för en grön framtid efter oss? Men, naturen finner alltid någon sorts utväg. Människan är sämre försedd med den förmågan.

Vad tror du om världens framtid? Finns en framtid eller har vi redan passerat den?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Befolkningsexplosion

http://www.hawking.org.uk/

Året som gått och rester vi får dras med.

Det hände två stora saker i mitt liv år 2018. Döden av min sambo och min PCT vandring. Sorg och glädje.

Min sambo och jag hade varit ett par i 28 år och bott tillsammans i fem innan han insjuknade i något vad sjukvården inte kunde lista ut med demens som följ. Jag tog hand om honom i sju år tills det blev övermäktigt. Jag förlorade mitt liv. Han kände knappt igen mig i slutet. Andra sjukdomar slog till. Han dog efter tre veckors boende i ett kommunalt undermåligt hem för dementa. Även om det var förväntat, blev det som ett slag i själen.

Någon dag efter hans död fick jag beslut på min överklagan om att vi anhöriga inte fick välja plats för honom. Förvaltningsrätten sa att Kommunen vet bäst vart de gamla skall bo. Jag hade försökt få en plats i ett hem som jag visste fungerade bra.. Hade gärna gått vidare till högre instans Kammarrätten och kanske, kanske få ett principbeslut om de gamlas självbestämmanderätt, men de döda kan inte överklaga.

Någon annan i samma sits som vill pröva?

Sedan inträffade det en del andra händelser eller upprepningar från föregående år men inget som kom att förändra mitt personliga liv till någon väsentlig riktning. Det fanns sorger jag inte vill skriva ut här och kunde inte påverka. Det halvt år jag tillbringade i USA vandrande var dock bara en enda stor kärlekshistoria med naturen och människorna. Jag vandrare nästan hela Pacific Crest Trail. Jag tycker nu, inte då, att det var en prestation i min ålder. Det var bara underbart, ren befrielse från världens elände och alltför mycket stilla liv hemma.

Jag slapp valet fast det pågick än när jag kom hem. De valda tycks inte komma överens om någonting. Vad får vi för pengarna som vi lägger i politikerlöner och förmåner? Jag slapp också allt elände i Sverige under sommaren och var lyckligen ovetande om vad pågick i världen. Jag hade inget Internet, inga tidningar. Ja, jag försökte se på TV något när jag bodde inomhus men höll mig till amerikansk debatt vilket ger ganska annorlunda bild om Trump och USA än det man får i Sverige.

Det var som en semester från världen, den utveckling som pågår mot  – vad jag tror – en stor katastrof som kommer att kullkasta våra liv. Att ha levt länge ger en fördel, eller nackdel, i att kunna dra slutsatser som bygger på erfarenhet. Om vi gör så blir resultatet så.  Genom Internet kan vi också dra flera konsekvenser om utvecklingen i världen oavsett om det gäller försök att stjälpa diktaturer, påverka terrorister, hindra svältkatastrofer eller se resultat av religiösa tolkningar. Hur än jag försöker hitta det övervägande positiva – den ljusa framtiden – i världens utveckling kan jag inte finna det. Visst, färre svälter, fler får någon typ av skolgång, stora medicinska och tekniska framsteg… Kan hända att de positiva händelserna drunknar i de negativa? Vi matas med de onda fallen och ser inte ens de goda?

Jag föddes under det andra världskriget. Kanske slutar jag mina dagar i det nästa? Eller i ett utbrett inbördeskrig som omfattar det naiva Europa?

Jag önskar er alla Gott Nytt År! Helst bättre än år 2018 som nu byts ut lämnande efter sig flera problem från regeringskris till olösta brott mm i Sverige, krig och terrorism i världen över och våra nya religioner som planetens uppvärmning och förtryck av de svenska jämlika kvinnorna.

Älska och ta hand om dina närmaste. Vårda din närmiljö, var varsam med naturen och planetens resurser. Dessa uppgifter är kanske din enda möjlighet att göra världen bättre.

Bloggen fyllde 10 år i maj. Jag rensar då och då bort gamla inlägg, de inaktuella. Så även era kommentarer. Jag hoppas att ni inte misstycker.Scissors Crossing, dag 8.

Bränd skog södra Kalifornien

 

 

 

 

Gamla träd Mt Baden Powell

Horseshoe Meadow dag 56

Marie Lake, Sierra dag 65

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sierra, Stanislauv Wildernes  dag 80

Mount Rainier dag 138

Three Sisters Oregon dag 121

 

 

Bränd skog i Oregon

 

 

 

 

 

Mount Hood dag 142

Gutthroat pass dag 159 + 160

Deception pass

Andra krönikor som sammanfattar några av de viktigaste händelserna i Sverige år 2018: https://nyheteridag.se/isabelle-eriksson-loof-ersson-och-andra-profiler-det-minns-vi-fran-2018/

Tystnad som superupplevelse.

Jag har skrivit så mycket om elände och sorg. Men idag när jag såg ett naturprogram i TV om livet i det djupa havet  kom jag hastigt ihåg något som var en helt underbar upplevelse.

Jag snorklade i havet utanför Phuket. Ön vi utgick ifrån var liten, jag hittar inte det nu på kartan. Havet var full av fantastiska fiskar, hajar, bläckfiskar, sjöhästar och märkliga varelser vilka var varken fiskar eller insekter.

Det var som att simma i ett akvarium. Jag simmade genom en stor samling blågula fiskar. De kallades svenskfisken. Jag stirrade i ögonen på en mindre haj. Jag såg en bläckfisk försvinna mot djupet.

Jag brände illa ryggen trots dubbla tröjor. Hotellets läkare tog hand om mig och personal sprang in titt som tätt med dricka eller tröstande ord.

Sommaren 1990, då jag besteg Kebnekaise för första gången, hörde jag också den totala tystnaden. Båda var fantastiska upplevelser. Senare besteg jag Kebnekaise igen och gick även över snökammen till  den norra toppen och sedan ner till Rabots glaciär. Men den första gången var unik förstås även om den andra var av häftigare klass och dessutom i sällskap med min son  som var van bergsklättrare.

Jag satt klockan fyra på natten på den södra toppen av Kebnekaise och såg solen gå upp över Kiruna. Det var så klart att utsikten var milsvid, man såg silhuetten av Kiruna. Stjärnorna och den bleka månen försvann sakta och solen på den knallblåa himlen tog över.

Men tystnaden då? Jag hade gått upp från Tarfala mot Dárfalcorru för att nå Kaskasvagge och sedan bakvägen genom Kaffedalen till Kebnetoppen. Jag satt mig ner högt uppe på fjällryggen och tittade på utsikten mot dalen. En grönskimrande ljus svepte över den. Inte en människa utom jag. Inga djur, inte ens en fågel. Då hörde jag tystnaden. Jag hörde ingenting. Jag som hör myggan från långt håll. Inget vatten som porlade. Inte ens ett grässtrå som vajade. Det var mina hjärtslag och andning som bröt tystnaden. Jag vågade knappt andas.

Som om världen hade slutat att existera.

Det var fullständigt enastående. Det är aldrig tyst i den moderna världen. Hur tyst man än är själv hörs gatubruset, andra människor, suset i elementen, skogens så behagliga ljud…

Jag ville bara sitta kvar och lyssna på ingenting.. Då såg jag två män gående på dalbotten och förtrollningen bröts.

Jag har en del upplevelser i naturen,  unika för mig. Då jag har känt mig fullkomligt lycklig. Nu bortser jag från stunder och liv med mina barn och barnbarn eller kärlek jag fått uppleva. De är i en klass för sig.

Jag tror att vi lätt förbiser de lyckliga stunderna och de välfungerande sakerna i våra liv när pessimismens svarta kåpa försöker hålla oss i mörkret utan minnen, utan framtid. Det finns så mycket elände i världen. Det är svårt att  tro på en tillkommande tid i världen utan bekymmer. Desto mer vi vet, desto mer kan vi också oroa oss för det som kommer. Kunskap är inte alltid befriande.

Verkligheten är sådan att det finns mer oro än stillhet i mitt liv just nu. Kanske blir det så när man blir gammal och ser bakåt och jämför sedan nutid och inser att den framtiden man trodde sig lämna till sina barn krackelerar inför ens ögon? Kanske är det samvetskval över att man kunde så lite och åstadkom egentligen bara något försumbart i stället stordåd.

Det hjälper inte att fly till minnen från ett hav eller en topp med milsvid utsikt. Vardagen är alltför nära. Men oron gäller inte längre så mycket mitt liv utan dem jag en dag lämnar efter.

Bilden är en utsikt mot Tarfalasjön i juni.

I väntan på kollaps eller bara höst?

Jag har alltid tyckt om hösten. Löven som faller. Man ser trädens former.  Det gröna i naturen dör sakta. Allting omvandlar sig till enklare,  tommare tillstånd. Precis som i livet sker förändringar i naturen, ett slut för sommaren, den varma och ljusa, den unga och hoppningsfulla.

Sommaren är nästan för mycket. Sådan grönska! Överflöd. Det ska hända så mycket på sommaren. Hela årets välmående skall fyllas på under semestern. Vi ska umgås, vara lyckliga. Göra det vi inte hinner under arbetsveckorna.  För många kan hösten bli en befrielse. Livet faller i sin lunk, arbete, helg, det normala tillståndet.

Kanske min förtjusning över hösten beror på de sex stora lönnträd vid huset där jag bodde som barn. Deras fallande löv på hösten gav en lekplats. Under löven bidade våren sin tid med tussilago och nytt gräs. När jag besökte min hemstad långt senare var träden fällda för en parkeringsplats. Naturen trängdes undan.

Kan man prata om hösten och döden även för samhällen? Efter en blomstringstid faller det gamla och något nytt tar över? Hur märks samhällsförändringar eller är omställningar så saktgående att man inte märker innan dörren till det gamla slår igen? Vi har sett sådana förvandlingar under historiens gång. Stater faller och bildas om. Kulturer går under och begravs i sanden. Länder överfölls av andra folkslag och allt kullkastas. Något nytt kommer från spillrorna. Romarriket tar man oftast som exempel men det brittiska imperiets fall är en mera nutida lugnare utveckling. Eller Kina från kejsardöme till kommunistiskt samhälle. Eller omvandlingen av Europa efter första världskriget.  Jag tänkte också på Afghanistan, ”befriad”  med katastrofalt resultat. Eller det kaos som råder i Libyen. Diktator avsatt. Demokratin uteblir.  Landet håller på att gå under. Samma i Irak.  I stället intvingad demokrati fick man flera grupper som krigar mot varandra. Syrien idag är den ultimata skådeplatsen för människans dumhet.

Jag tvivlar på att de sinsemellan stridande människorna vet längre vad som var orsak, verkan och målet. Barbariet har tagit över.

Hur går det för EU, för oss? Det finns många som spår Europas kulturella undergång som utvecklingen nu är, med invandring från områden med medeltida tro, från länder vilka inte ha kunnat åstadkomma varken välstånd, demokrati eller fred i sina riken.

Jag fastnade på Roosh Valizadeh. Bry dig inte nu om personen utan läs hans domedagsprofetia. Så som Roms rike gick under kommer vår civilisation också att upphöra. Det finns flera analyser om Roms undergång. Själv fastnade jag på brist på pengar, oviljan att vara soldat och uteblivna löner för dem, stora lantbruk, utarmad jord och då långt till mat. Arbetslösa som samlades i städer och fick ”fattigunderstöd”. Tryck utifrån. Invandrare som tilläts bosätta sig i landet tog över till sist. Usla ledare däröver. Finns det likheter? Roosh Valizadeh:

Nature doesn’t care about your egalitarian laws or your superior IQ. It cares about reproduction and power, and what the barbarians lack in intelligence, they make up for in life energy. We are the anomalies, we are the mistakes, and unless we re-discover the ways of family, tradition, and God, we must be ready to accept the inevitable end that it was us who become so weak as a people that we didn’t even bother having a gate, and that all the barbarians had to do was walk right in.

Hur känns det? Inte är vi européer några överlevare i nästa kaos misstänker jag.

Alldeles nyss samlades det spanska folket för sorgemanifestationer på grund av islamisk terrorattack som dödade 14 personer varav en treårig pojke och skadade över 100 personer. Men tidigare i år samlades spanjorer för att demonstrera för öppnare gränser och fler invandrare.  Är dessa demonstranter samma personer? Gränserna i Europa är ju öppna utom i Ungern, Slovenien och Polen vilka inte vill ha specifikt muslimska invandrare alls trots att EU lagför dem och hotar med sanktioner.

Får ett land bestämma över sin egen gräns och egen befolkning? Kan vi sortera folk enligt religion? Kan vi sortera folk på gränsen enligt deras inställning till demokrati och jämlikhet som vi så omhuldar – i alla fall i ord? Kan vi ens ställa den frågan?

Ett land utan gränser är inget land. Visst vore det en underbar tanke om hela jorden saknade gränser och vi bosatte oss vart vi ville? Ett slags lyckad Babels torn? Men den gränslösa världen är bara en illusion. Brist på pengar kan kollapsa ett land, en värld, även EU och snabbt. En nation bygger på ett kontrakt, konsensus, mellan befolkning och ledare. Medborgare förbinder sig ordlöst att hålla landet i gång och betala skatt för välfärd och skydd. De som har makten uppfyller folkets vilja. I den bästa av världar alltså.

Det går inte att ha kontrakt med hela världen när det inte ens fungerar i ett land som Sverige. När det brister, faller samhället, sakta ihop eller i en explosiv händelse.

Vi kan inte backa åt det förflutna när framtiden tränger sig på. Vi kan bara tackla det eller blunda och  låta allt hända. Vi sitter på brinken och politikerna lugnar oss: allt är förträffligt, det finns inget att oroa sig för. Var bara lika naiva som vi så ordnar allt sig. Din oro är bara en tillfällig bris. Övergångsperiod som någon sa, men till vad?

Hösten är i alla fall åter vacker.