Vem bör ta hand om vårt samvete?

Ebba Busch Thor börjar sin tid som partiledare med livets känsliga frågor: samvete. Det tycker jag är bra – bara hon inte styr mitt samvete utan sitt eget. Men, hon lägger fram samvetsregler som  arbetslivet borde leva efter. Hon tycker att det ska vara möjligt för vårdpersonal att neka att utföra aborter eller annat som kolliderar med den enskildes uppfattning:

Vi tycker att det viktiga här är först och främst se till att respektera kvinnans val i en situation av graviditet. Men vi tycker också det måste vara möjligt att på arbetsplatsen lösa ett skydd utav samvetsfriheten.

KD har en motion om samvetsfrihet där de skriver att man måste ta ”hänsyn till personalens etiska och religiösa övertygelser för att undvika att någon tvingas delta i viss verksamhet som strider mot en sådan övertygelse.” Ebba Busch säger också att det kan gälla i frågan om att ge blod. Jag antar att hon menar ge blod till patienten och inte att vara blodgivare för det sistnämnda är redan nu alldeles frivilligt.

Rent praktiskt vore det problematiskt. Måste man ha dataregister över alla arbetstagare med deras sympatier och antipatier? Jag skulle inte vilja vara schemaläggare då. Ger man en möjlighet att vägra något enligt samvetsmodellen dra det med sig flera andra som inte vill utföra  jobbiga ärenden på grund av något, tro till exempel. Inom vården finns många tillfällen som ger ren oro och obehag.  Idag har vi flera religioner och uppfattningar på varje större arbetsplats. Skall de alla få ha sina tolkningar om arbetsuppgifterna?

Vilka andra åtaganden på arbetet man kan låta bli att göra? Ta i hand är förstås en småsak även om det kan bringa in rejält med pengar om någon försöker hälsa på en muslim som inte vill. Själv har jag hamnat där när en klient på socialbyrån försökte stämma mig för sexuella trakasserier när jag hade tagit honom i hand. Han fick dock inga pengar för DO hade inte än engagerat sig i de muslimska kraven utan min chef klarade upp det med att säga till honom att här hälsar vi så, varför räckte du ut din hand om du inte ville? Idag hade han fått ersättning för skadan. Skall vi reglera hälsandet? Hur?

Nu kom jag från ämnet lite. Om man får följa sina religiösa regler i arbetslivet blir det en del som inte utförs.

Vilka andra kan vi vägra att vårda? Den som körde av vägen full? Skall verkligen nykterister behöva ta hand om dem? Rökare? Jag vill inte vårda rökare för jag är allergisk och tycker kanske att de får skylla sig själv om lungorna pajar. Kvinnor som är gravida har också sig själv att skylla. Varför använde de inte preventivmedel? Om de inte blev våldtagna förstås. I många länder anser man abort även då olämplig. Hur är det med könssjukdomar? Det drabbar ofta unga ogifta på grund av många sexuella kontakter. Ingen sex före äktenskap! Fy! Skyll dig själv och dra en horluva över dig. Just inom graviditet och sexualitet har vi väldigt många olika inställningar med skarpa skiljelinjer.

Och det så aktuella fallet med islams krigare som kommer tillbaka ”hem” för att lappa ihop sig. Skall den som har flytt från dem nu ge vård för sina plågoandar?

Hur gör vi med rasister? Två av mina patienter som var från visst folkslag (kan inte skriva ut det eftersom det är rasistiskt) kallade mig ”icke människa”. Först i slutet av vår kontakt efter sex månader började den ena kalla mig med namn. Hade jag kunnat vägra ta mot dem? Anmäla kanske?  Eller patienter som sökte abort i sista minuten för de var så tokiga eller påtända att de inte kom på graviditeten innan? Skulle jag vägrat dem hjälp när jag faktiskt tyckte att Socialstyrelsen skulle sänka den tillåtna abortgränsen? Efter att ha sett några plågsamma sena aborter vill man gärna ha sänkt gräns.

Vi kan inte ha olika regler för olika människor utan var och en måste ta ansvaret för sitt samvete själv och inte lämpa det till arbetslivet. Man måste välja ett arbete som passar ens samvete, religion, liv. Det är ens eget ansvar.

Ebba Busch Thor har angett tonen för KD. Jag gillar den inte. Jag tycker om mer eget ansvar, inte att samhället tar hand om även våra personliga problem och uppfattningar.

Bild överst från Wikipedia ”Abortions performed by either trained or self-taught midwives not only maim the woman, they also often lead to death.” från National Library of Medicine http://commons.wikimedia.org/wiki/File:RussianAbortionPoster.jpg

Deppiga funderingar över livet och våren som är på gång.

Det är vår och våren borde väcka förhoppningar om något, nytt liv, grönska, ljus, sommar som närmar sig med värme och ledighet. Varför känns det inte så längre? Varför har årstiderna förlorat i betydelse? Är det för att jag har blivit gammal och vilken årstid det än är har livet ungefär samma lunk? Åren går också fortare när man är äldre. Året är lika långt men i jämförelse med det liv jag har levt är ett år bara en bråkdel av livet. Betydelsen är ännu mindre. Det är andras tur nu. Tiden räknas på annat sätt än under arbetstiden då allt baserade sig på rytmen arbete, helg, semester, mera studier, kanske något oförutsett. Nu mäts tiden med andras göranden: lov då barnbarnen kommer, tid då det behövs barnvakt, familjemiddag då man lyckas samla alla, avlösningen kommer jag går och tränar, kanske en vandring på hösten om kommunen är snäll och tar hand om gubben, jul… resten mellan är tomrum. Gå upp eller inte. Gör något eller inte. Lev eller lägg av. Jag har frihet att inte stiga upp.

Allt gick så fort. Har du också en känsla att livet har runnit genom dina fingrar och att framtiden ligger bakom dig? Jag är orolig för framtiden. Det var inte den här framtiden jag tänkte för mina barnbarn. Inte krympande frihet och bristande demokrati. Inte krig som sprider sig hit på olika sätt. Inte kvinnor som än trycks ner av religion och männens makt.  Inte miljön som är så skräpig och nerkladdad. Inte en skuldsatt ekonomi. Inte tiggare vid varje affärsdörr. Inte skolor som fallerar, kunskap som har flugit ut. Inte en allt större skara överbetalda politiker, nyadel, som vill styra undersåtar och äga deras pengar.  Inte ordet rasist som läggs på varje kritisk mening.

Känner du inte igen dig i den nya världen? Någon betydande person sa att när vi gamla med våra felaktiga uppfattningar om den multikulturella världens fördelar är döda så blir det så mycket bättre. Menade han att folket har bytts ut då? Resten av oliktänkande kanske kan få tejp över munnen om de inte håller tyst? Var den arbetsamma svenska skattebetalaren liksom fel när den inte dog vid 65 utan belastade det nya samhället? Bättre? Det är nog en definitionsfråga.

Jag erkänner att jag var för optimistisk i min ungdom. Jag hade trott att vid det här laget var världen rejält bättre. Hunger och fattigdom var avskaffat, läskunnighet och utbildning var allas egendom, fria val och någon sorts demokrati rådde i världen. Ingen hotade längre med atomvapen. Ingen gick över andras gränser i fientligt syfte.  Preventivmedel fanns för alla och mödrar behövde inte dö på grund av brist på förlossningsvård. Män och kvinnor var lika värda, oavsett om de tog hand om barnen eller arbetade utanför hemmet. Vi var rädda om vår miljö och naturresurser. Vi var stolta över våra länder och i FN stöttade vi dem som trots ansträngningar hade inte än nått bra liv för alla. Vänskap och nyfikenhet för olika kulturer och seder rådde över världen. Jag var så blåögd trots mina bruna ögon att jag trodde önskan efter fredligt framåtskridande var överlägset viljan att rasera.  Jag trodde världen hade lärt sig en läxa med andra världskrigets förstörelse. Jag trodde också att religioner utvecklades med tiden till mer försonande, mer privatsak och sänkte tröst och kärlek, inte hot, död och kula i skallen.

Det var dumt. Hot och tvång från religion, islam i första hand, har ökat de senaste årtiondena. Krig och droger är de framgångsrika ekonomierna idag. Även om många människor har det bra har alltför många det uselt, om inte katastrofalt illa.

Jag trodde också i min barndom att människan var en tänkande varelse. Jag var ju född i Finland som är etta i världen att låna böcker och hade redan då utmärkta skolor. Så mycket kunskap som fanns och kom ut kan bara göra världen bättre? Men kunskap är gott och ont, det är en strid vars slut kan vi bara gissa.

Jag vill inte rösta längre när sista valet stal min röst och gav den till någon annan. TV nyheterna känns som vänstervriden skit, de kanske är det? Den arbetskunskap jag hade, med bra om inte unikt resultat, bara kastades bort när arbetet tog slut. Man är obehövlig som kunskapsbärare och samhällsmedlem. Inget att bry sig om, man är bara gammal och en kostnad. Kanske är man verkligen ett hinder för en ny värld? Världen krymper för en gammal person och i slutändan är det bara ens familj som är den sanna meningen med livet.

Till slut blir man någonting annat än man tänkte bli. Man blir en grinig gammal kärring. Vad har jag gjort för fel?

Kanske har min dementa sambo det bättre än jag? Han vet inget om förluster och världens tillstånd. För honom är varje dag som ny.
Så trots klagan: ha en fin vår, den kommer!

Att sälja sitt barn till en pedofil och köpa mat för pengarna

Jag hade besök av barnbarnen under Påsken. Tre av dem är omkring 12 år. När jag tänker på deras liv nu och jämför med min i samma ålder är skillnaden stor. Om man samtidigt ser på barn i Afrika, Sydostasien eller andra s.k. utvecklingsländer är skillnaden enorm – eller ingenting, beroende på graden av fattigdom eller rikedom hos föräldrarna.

De svenska 12 åringarna är redan konsumenter. De har fickpengar, hobbyer och de lyssnar på popmusik, spelar piano, läser, shoppar kläder, går på bio, de provar smink, spelar spel och har egna saker som cyklar, sportutrustning och prylar av allehanda slag. De flesta i den åldern har mobil och tillgång till Internet. De går i skolan och får mat varje dag. Många har sommarens resor utomlands i sikte. Den svenska 12 åringen har ganska  små bekymmer i jämförelse med många andra länders barn. Ändå är flera av de svenska barnen olyckliga, stressade och mår dåligt. Trycket utifrån som många tar på sig är  kravfyllt.

Barndomen förr var kortare i fattiga familjer. Jag var självförsörjande vid 12. Jag började arbeta då men det var ett eget tvingande val. Om jag fick lön kunde jag betala avgiften och skolböckerna i flicklyceum. Jag bar tidningar på natten och gick i skolan, hämtade mina småsyskon från daghem – min hemstads första daghem avsedd för fattiga familjer – och hade maten klar när mor och far kom från arbetet. Jag är glad att tiderna har förändrats och mina barnbarn inte behöver vara vuxna vid 12 år.

Barn i flera andra länder har det värre idag än i min barndom i efterkrigstidens Finland. Utvecklingen har inte nått barnens villkor. Kamp om makten och vapenköp går alltid före allt annat i många länder.

Att vara en flicka, 12 år eller yngre kan vara en katastrof om familjen är medellös och maten räcker inte till att mätta alla munnar. Jag såg en artikel på CCN om barn i Kambodja. 12 åriga Kieu såldes av sin mor för prostitution. Hon blev läkarundersökt och fick ett intyg över sin jungfrudom och sedan våldtogs hon i två dagar i ett hotell. Priset för henne var 1500 dollar men hennes mor fick inte hela summan utan förmedlaren tog sin del. Modern behövde pengarna för skulder och mat.

Efter att ha sänts av sin mor till olika bordeller rymde Kieu och fick hjälp av en frivilligorganisation.  Kambodja lär vara pedofilernas paradis. Enligt UD har Kambodja ökande problem med pedofili, trafficking och narkotikahandel. Visst, en del har blivit dömda och hamnat i fängelse men pedofilerna tycks alltid hitta nya marknader. Daghem, barnhem, gator, fattiga barn som säljs eller luras och får sina liv förstörda.

Tidigare plockade sexförbrytare upp barn på gatan. Men nu har pedofilerna hittat ett organiserat sätt att möta barn i utlandet. Via volontärresor till Kambodja där det officiella målet är att ta hand om barnhemsbarn kan sexförbrytare arrangera möten med kambodjanska barn. Även om risken för upptäckt finns är risken för åtal liten eftersom den skyldige lämnar landet efter sin sexövergreppssemester. Kvar är ett barn vars barndom var åter stulen. Ett annat land med många barnprostituerade är Filippinerna. Nyligen dömdes en svensk man som köpt våldssex med småbarn genom Internet. I varje fattigt land går barnsex att köpa.

Vad är det för män som drabbar barn på detta sätt? Känner du någon? Hur skulle det kännas att diskutera barns villkor med honom vid matbordet? Att ha sällskap med en man av den kalibern? Gifta sig och ha barn med? Ja, det finns även kvinnor som utnyttjar barn, i regel lite äldre, unga pojkprostituerade. Lika avskyvärt för det.

Ett annat sätt att försörja familjen är giftermål. I många länder som Afghanistan och Jemen samt i flera afrikanska länder gifter man bort unga flickor vilka sedan drabbas av våldtäkt inom sitt påtvingade äktenskap. För vilken 6 – 9 åring har frivillig sex med en äldre man? Det sägs att barnäktenskap ökar igen som följ av krig. Fattiga familjer gifter bort sina barn för att minska barnaskaran och få en inkomst. I vissa kulturer tror man att det bringar lycka, i andra ses det som ett sätt att skydda flickorna mot sexuellt våld, en som har mist oskulden är inget värt på giftermålsmarknaden. För många fattiga familjer är det helt enkelt enda möjligheten man känner till, det finns inga inkomster att ordna.

Att bli våldtagen kan leda till tvångsmässig äktenskap med våldtäktsmannen. Så räddas familjens heder. Det är vanligt i Afghanistan, där vi satsade stora summor för utveckling – eller vad det nu var.

Tro inte att ett utnyttjat barn glömmer. En av mina patienter sa att det var som elak skavsår som kändes. Man är för alltid ett våldtaget barn även om ett plåster av terapi sitter över såret. Man glömmer inte.

Utbildning ökar möjligheten att försörja sig. Även om läskunnighet och deltagande i skolan har ökat i världen trycks samtidigt barnen tillbaka genom de många krig som pågår. Oron i världen ökar, barns behov decimeras. I många krig är islam en ingrediens, orsak eller grund. Det är den mest aktiva religionen för dagen både i krig och fred. Det innebär minskade möjligheter för flickor eftersom islams kvinnosyn minimerar kvinnors utåtriktade möjligheter. I ett krigsområde, i fattigdom, har flickor och kvinnor minst att säga till, medan männen i sin tur riskerar dö i strid. Det innebär armod för kvinnor och barn eftersom familjeförsörjaren inte längre finns. I det läget innebär priset för en ung flicka mat på bordet för resten av familjen.

Men något paradis för barn är inte ens Sverige. Skolorna fallerar och även om jag drar hälften av från barnens berättelser om skollivet låter det för mig som en katastrof. Icke behöriga lärare, neddragen städning, stök och oro i klassen, den eleven som ligger långt före och den som har uppenbara svårigheter att klara av skolan går på samma klass med samma undervisning. Det kan ligga ljusår mellan den duktige och eftersläntraren. Att föräldrarna har för lite tid för barnen är också ett bekymmer. Internet kan inte ersätta föräldrarna. Tiden är en bristvara, speciellt för en ensam mor/far.

Pedofilerna och sexförbrytarna finns också här, kanske just i ditt barns dator. Det har gått så långt att ett utsatt barn tog livet av sig. Vi ser inte alltid skiten här hemma som drabbar svenska barn. Men vi säljer inte barn till prostitution? I Stockholm horar skolbarn för att köpa senaste modegrejen men föräldrarna har inte sålt dem, bara varit ovetande eller likgiltiga för sina barns tillvaro i Plattanträsket. Jag hade patienter vilka våldtagits vid 5, sålde sex vid 8 och var gravida narkomaner vid 15 och ingen hade reagerat trots att hela kvarteret visste och borde ha skrikigt högt. Jag misstänker att det inte är bättre nu. Barn är aktuella en stund när något händer som mord eller PISA resultat, sedan rullar allt vidare med resultatlösa undersökningar och löften från politikerhåll. Jämlikhet och arbete är dagens ism men barns behov är liksom lika med det. Bara män och kvinnor är lika länge föräldralediga blir allt rättvist.

Snart åker barnbarnen hem och det blir väldigt tyst i huset. Jag kan inte låta bli att oroa mig för dem. Vilken värld kommer de att bli vuxna till? Vad kommer att finnas och vad har krackelerat i Sverige och Världen? Kommer deras barn i sin tur ha en härlig Påsk med påskägg, aktiviteter och trygghet eller har också vi hamnat i ett läge där flickors värde krymper? Feminismen har handlat om rätt makt, gnäll på Twitter och hat mot män, inte verkliga problem vilka gott kan nå även oss eller är redan här. Att flytta hit från en totalt annan kultur innebär inte att ens inställning till livet och barnen förändras genom att man korsar gränsen.

En dag kan du inte ens öppna din dörr.

Allt fler sjukskriver sig på grund av stress och utmattning, ökningen har varit kraftig de senaste åren. Utbrändhet drabbar även de unga. Är det fel liv och fel ambition som orsakar det? Knäckande krav både på arbete och hemma? Vissa är arbetslösa, andra arbetar ihjäl sig. Mobbning eller efterverkningar av brott? Samhället visar stressymptom med krav som kommer inte bara från medborgarna utan utifrån.

Är du i riskzonen? Eller är du bara missnöjd med ditt liv?

Varför är det främst kvinnor som blir utbrända? De som kollapsar är ofta välutbildade, ambitiösa och arbetar heltid men gör också det vi hemmafruar gjorde under dagen och utan stress. Bakar, lagar mat, städar, tvättar, inreder, pysslar, skjutsar ungar, läser läxor med barnen och har någon hobby ovan allt och sedan uppdatering till Facebook så alla vet hur perfekt man är. Har du flera barn kan du driva en taxirörelse med lämning och hämtning från hobbyers. De som blir utbrända är också högpresterande på arbetet och har inte möjlighet eller viljan att delegera. Det är dock inte bara kvinnor som lägger av att fungera på grund av stress. SD ledaren Åkesson är ett bra exempel hur höga krav och trakasserande omgivning kan ta död på vem som helst.

Så klart finns de som tycker att utmattningssyndrom är behaglig sjukskrivningsorsak som min förre arbetskamrat som levde ett aktivt liv som sjukskriven i flera år utan den minsta tanke på att börja arbeta igen. Hon hade fått nog, det var inte kul att arbeta. Att få vettig hjälp kan dock vara svårt. Och ens livssituation är oftast svårt att byta ut.

Jag kollapsade ett år direkt efter semestern. Ingen hade öppnat min post. Ingen hade brytt sig om mina patienter. Flera nya patienter lastades på första arbetsveckan och utredningar väntade. Det säger en del om arbetsplatsen men också om mig. Jag sa alltid ja, det kan jag göra och de andra var inte sena att utnyttja det. Jag tog alla tunga patienterna. Jag gick till jobbet på helgerna när sjukhuset ringde efter en. Jag föreläste ständigt, vilket orsakade timmar av arbete hemma för det skulle vara så perfekt och det fanns ingen tid på jobbet att planera. Jag hade ett arbetsliv men livet utanför hade krympt.

Jag hade ju inga barn hemma längre, så jag kunde säga ja och låta andra dra nytta av det. Min käresta hotade att lämna mig och jag sa att det var ok.

Känner du igen detta så sluta omedelbart att lasta på dig mer för snart kollapsar du.

Att gå ”in i väggen” smyger på och man kan vara så dum att man tar på sig mer uppgifter i stället mindre fast kroppen och hjärnan försöker larma. Tills man kollapsar en dag. Den dagen kunde jag inte öppna dörren till trapphuset. Jag förstod mig inte på koden. Jag stod och stirrade på dörren och tiden gick tills någon kom ut och jag slank in. Nästa dörr hem. Jag kunde inte använda nyckel innan jag stått och försökt repetera hur man gör. Jag orkade inte laga mat. Jag gjorde en kopp te men kokade inte vattnet och kunde inte dricka det. Larmet hade gått länge sedan men jag hade skitit i det.

Jag hade en djävulsk tur den dagen. Jag satt på TV n och stirrade. Det var ett program om utbrändhet. Det klickade till när kvinnan i programmet berättade att hon inte kunde starta sin bil. Hon slog på bilen och skrek. Hon var till sist så dålig att hon hamnade på sjukhus. Genom henne i TV insåg jag hur illa det var.

Jag hade många outtagna semesterdagar kvar trots årets semester. Jag skrev semesteransökan för 12 veckor till sommaren efter och chefen skrev på utan att titta på det. Sedan skrek hon när jag skulle ta ut det. Med semester i sikte försökte jag säga nej, gå hem när arbetsdagen var slut, göra saker jag ville göra och jag började på gym. De tolv semesterveckorna vandrade jag ensam över fjällvärlden. Jag kan garantera att naturen helar. Men att försvinna ut i naturen är ingen lösning för den som har barn att ta hand om.

Efter några år slutade jag, avdelningen kollapsade i stället och stängdes. Jag tog ett mindre krävande arbete var jag kunde styra min tid och slutade först vid 68 och hade kunnat arbeta kvar om min sambo – han som inte lämnade mig utan vi flyttade ihop något efter – blivit sjuk med minnesförlust som följ.

Det är enkelt att ta kål på sig. Var bara ensam förälder, (det är oftast en mor) ambitiös arbetare, ha en svikande far/mor till barnen och ha höga krav på dig för barnens välmående. Glöm dig själv. Utbrändhet klingar in som E post. En dag kan du inte ens öppna dörren till ditt hem.