Gamla historier om Olympiad och Coca-Cola.

Utvalda

Paavo Nurmi tänder den Olympiska elden i Helsingfors 1952.

År 1952 var ett stort år för Finland. Sommarolympiad och en finsk kvinna vann tävlingen miss Universum. Det som var speciellt med året 1952 var hoppet. Hopp om fred, bättre tider, utveckling och en plats bland andra nationer i Världen.

Några av tävlingarna spelades även i Tammerfors. Vi barn samlades kring hotellet där de tävlandena bodde. Till vår lycka kom ett amerikanskt lag ut. De flesta var svarta, förmodligen basket eller annan bollsport. Vi hade aldrig sett svarta människor i live. Detta är alltså 1952. Vi försökte säga något på engelska. De hälsade och gav oss stora paket tuggummi.

Coca-Cola gjorde sitt inträde till finsk marknad dock bara för Olympiaden så länge..

När börjar Julen? Har sett ett påstående: Julen börjar när Coca-Cola reklamen visas i TV.  Så Julen är här? Reklamfilmen ”Holidays Are Coming” visas igen sedan 14 november.

Har ni sett den Coca-Cola reklamen? Den är skickligt gjort. Den utstrålar magi, harmoni och glädje. Musiken är perfekt. De gör en ny varje år men den här är något som folk gillar och har till och med önskat att den ska återkomma till TV.

Julen är Jesus födelsedag, det är därför vi firar jul. Varför gör inte Kyrkan lika magiska reklam?

Coca-Cola är en av produkterna som är mest spridda i Världen. Jag minns när den kom till Finland och till Kina.

Den 2 juli 1952 anlände 720 000 flaskor Coca-Cola till Finland från Amsterdam. Det var en donation till Krigsinvalidernas brödraförbund av Coca-Cola. Förbundet sålde produkten och fick behålla intäkterna för att främja sin verksamhet. I 36 kiosker i närheten av de olympiska arenorna och i parker såldes Coca-Cola.

Det tog dock några år innan Coca-Cola kom till min hemstad Tammerfors. Den första platsen där drycken såldes var Stockmanns varuhus. Jag är inte säker på året.

Vi var tre tjejer från flickskolan som gick till kaféet i varuhuset Stockmann varje lördag efter skolan. Vi åt en kula glass eller drack saft. Men nu provade vi Coca-Cola.  Nej, vi blev inte så förtjusta i det.   Men i skolan på måndag kunde vi inte låta bli att skryta. Vi var de första i klassen som hade druckit Coca-Cola. Så världsvana vi var!

Jag har inte gillat Cola någonsin men som medel mot resemagsjuka är det faktiskt fungerande. Dock skall kolsyran bort, en gnutta socker eller vad som helst i får kolsyran att bubbla i väg.

Till Kina kom Coca-Cola mycket senare. 1977 var vi i Canton, på väg mot Hongkong. I det hotellet där utlänningar tilläts bo fanns några amerikanska läsk, Sprite och Coca-Cola, på menyn. Servitören talade om det när vi beställde. Han var lite lagom stolt över det. All personal bar en liten nål med amerikansk och kinesisk flagga på bröstfickan. Våra kära amerikanska vänner…

Nu mera har vi Coca-Cola och Sprite i vårt sortiment, sa han.

Då charmade min dotter hela hotellet. Hennes ord berättades till varenda hotellarbetare. Kvinnorna samlade sig kring henne på kvällen och de sjöng ihop.

Vad sa hon?

Nej, tack. Jag vill ha den kinesiska läsken, det smakar mer äkta.

På flygplatsen träffade vi några amerikanska turister från miljonär klassen. Dörrarna började öppnas mot Världen.

Inte bara turister utan Coca-Cola har gjort sina resor runt jorden. Nästan alla länder säljer Coca-Cola och 98 % av jordens befolkning vet vad det är. Vinsten per år är ca $ 9,542 miljarder, förmodligen mer idag. 

Nej, ingen Cola här, det blir dagens kafferanson.

Bara några citat.

Utvalda

Passande idag när högervindar blåser i flera europeiska länder:

Winston Churchill:

”Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna.

Nästa är nog också passande i tidsåldern.

Francis of Assisi:

Start by doing what’s necessary; then do what’s possible; and suddenly you are doing the impossible.”

Och en uppmaning:

”Nothing worth doing ever, ever, ever came easy.  Following your convictions means you must be willing to face criticism from those who lack the same courage to do what is right.  Relish the opportunity to be an outsider.  Embrace that label. … Because it’s the outsiders who change the world and who make a real and lasting difference.  The more that a broken system tells you that you’re wrong, the more certain that you should be that you must keep pushing ahead. … Never, ever give up. … Just never quit. … They’re not coming after me; they’re coming after you; I’m just standing in their way.  And I always will.”

Vem? Det får du gissa själv.

I skogen ser jag genast de ensamma avvikande träden.

Utvalda

Hur blir människor ensamma? Det sker under livets gång genom flytt, barn ur boet, separation, skilsmässa och död. Då finns risken att förlora kontakter, i alla fall krymper de. Några är ensamma från början. Vi ska dock skilja på ensam och ensamhet. Alone and loneliness. Alla som är ensamma lider inte av ensamhet.

Det är mer än fem år sedan min sambo dog. Men nog kände jag mig mer ensam på båda sätten de sista åren i hans liv än jag någonsin har känt mig.

Jag var ensam redan som barn. De andra lekte. Jag satt med näsan i en bok från fyra års ålder. Mina föräldrar var extremt religiösa, det gav ramarna för mitt liv. När jag började flickskolan efter klass fem var jag en udda person. Jag läste vuxenböcker, Camus, Hemingway, Hesse, Faulkner, Kawabata …De andra läste Heidi och Anne på Grönkulla. Jag började sjunga i en kyrkokör som förste sopran och gillade varken Paul Anka eller Elvis. Jag arbetade med tidningsutbärning innan jag gick till skolan. Så jag tjänade egna pengar. Nog var jag en udda variant. Jag passade liksom inte in. Men jag fann det befriande. Jag behövde inte vara något. Jag var jag. Jag var inte olycklig. Jag hade några kamrater som också kom från fattiga familjer, men med tiden försvann de till pojkvänner och familjedrömmar.

Skolan gav oss utbildning och bildning. Den var en toppskola. Men jag lärde mig inte de finesser som behövs vid umgänget med andra, speciellt kvinnor. Det lärs hemma. Jag var för rak på sak. Det är ingenting som uppskattas.

Följaktligen har jag haft manliga vänner. På jobbet fick jag ofta höra att jag tänkte som en man och det var inte beröm. Vi var bara kvinnor på vår avdelning.

De sju åren jag tog hand om min sjuka sambo har varit de år då jag kände mig isolerad och ensam trots hjälp från mina närmaste. Den som arbetar kan inte vara en sällskapsdam. Två timmar i veckan kom någon från hemtjänsten och släppte ut mig. Under de första åren kunde min sambo än resa med mig till min dotter och barnbarn men det blev en omöjlig procedur ganska snabbt. En gång i året bodde han i ett boende och jag gjorde en kort vandring. Vi kom även till skogen nära oss men det krympte med tiden. 150 meter till parken blev för långt. Inte alls märkligt att jag gick  en 4000 kilometers vandring efter hans död.

Jag vandrar helst ensam. Det är frihet.  Av de 160 dagar på PCT tältade jag nästan alltid ensam medan de flesta trängde ihop sig. Björnar och sånt kan ju komma. Än brevväxlar jag med några jag träffade på den vandringen. Hur räknas det i frågan om ensamhet?

Ensamhet har nu blivit en fråga för WHO. Ensamhet är och ses lika dödlig som 15 cigaretter om dagen. Jag borde kanske ha arbetat mer aktivt med rökavvänjning med mina patienter för de blev tämligen ensamma efter att ha börjat drogfritt liv. Inte får du nya vänner när du har knarkat bort alla de gamla, kanske även dina föräldrar. Jag tyckte att sluta med knark var viktigast, inte att sluta röka. Några få fixade också det. Jag hade en speciell metod när patienten var mogen för att sluta röka. Men nu tar WHO även itu med ensamhet. Det med att minska rökning rullar  också sakta på.

WHO arbetar med bättre hälsa för alla. De har rättighets-, jämlikhets- och jämställdhetsperspektivet i sitt arbete. WHO har mycket på sitt bord. Hunger, smittosamma sjukdomar, vaccin, barnadödlighet, covid… och nu även vår ensamhet.

WHO har lanserat en internationell kommission för ensamhet. Utöver rökning som förkortar livet finns 50% ökad risk för demens och 30% ökad risk för stroke och kranskärlssjukdomar för de med känsla av ensamhet och de ensamma som saknar kontakt och socialt liv med andra och vill ha det.

Hur lite ensam bör man vara för att inte hamna i riskzonen? Hur mäts det? Är det tillåtet att vara mestadels ensam men nöjd? Är man falsk då?

I början av året var ensamhet ett Kommunalt problem. Alla Kommuner var ålagda att stävja de gamlas ensamhet.  Nu ligger ensamhet på den högsta nivån, WHO. Och det gäller alla åldrar. Då fick jag en inbjudan att prata en timme med Äldreomsorgen, gratis. Jag gick aldrig dit. Vet inte hur det projektet lyckades. Är de äldre mindre ensamma nu i Sverige? Ingen av de gamla jag känner använde det erbjudandet.

Nu väntar jag på Statens initiativ på order av WHO. Kan de skicka åt mig en man som sällskap låt oss säga max tre timmar varannan vecka. Frisk, 50 – 75 år, inga ungdomar, hjärnan än igång. Nöjd med sitt liv. Inga kvinnor, vi är sällan på samma spår.    Absolut inte vänstervriden och inte medlem av Klimatkyrkan. Insatt i aktuella ämnen, får gärna slå mig i diskussion fast det brukar sluta med remi. Han får också stå för fönsterputs, hushållsjobb jag hatar.

Har han med sig en maltwhisky lagar jag även en middag. Men sedan får han gå. Nog med Statlig omsorg.

Jag tror nog att en robot vore bäst för mig. En som säger ja, ja, precis så, utmärkt, väl tänkt, alldeles rätt…

Jag är säker på att det finns många ofrivilligt ensamma i Världen trots en mängd arbete och aktiviteter man kan delta i. Men undvik att göra det till en sjukdom som någon annan skall bota. Vi har redan nog av andras ansvar i andras liv.

Utan thailändare ingen blåbärssoppa.

Utvalda

I år plockade jag blåbär för en enda paj. Jag var på fel plats under bärsäsongen. Ute på vandring hittade jag lite hjortron och blåbär men de åts upp genast. Litet bidrag till den torkade friluftsmaten.

Men i skogen plockade arbetskraftsinvandrare från Thailand, som vanligt. Trots att 444 000 var arbetslösa enligt AF (i augusti 2023) behövde vi hjälp från thailändare för bärplockning. Utan thailändare ingen blåbärssoppa och blåbärspaj.

Jag bodde några år i Norrland. När bärsäsongen började gick vi till skogen på  helgerna och plockade bär för att sälja. Många familjer gjorde så. Män var speciellt flitiga bärplockare. Flera hade sina hemliga ställen. Vi trampade inte på varandras områden. I byn stod bäruppköparen och han hade inga problem att fylla bilen med bär.

En höst försörjde jag min familj med bärplockning och studielån. Det var efter skilsmässan. Jag hade inte ens en bil. Jag plockade för hand och fick extra betalt för mina rena bär.

Nog bör det finnas några bland de hundratusentals arbetslösa som kan gå och plocka bär. Det behövs ingen utbildning för det. Det är ju ett problem att hitta arbete för dem med låg utbildning.

När slutade familjerna dryga ut inkomsten med bärplockning? Blev det för dåligt betalt? Fick svenskarna det helt enkelt för bra så några hundringar extra var onödigt att anstränga sig för? Många plockar förstås för husbehov. När började de thailändska bärplockarna luras ut till våra skogar?  Först var det polacker som kom på 1960 – 1970-talet för att plocka bär. I början av 1980-talet ökade antalet plockare från Thailand med turistvisum. Nu är det som industri med företag som lovar bra inkomster. Bär stora som äpplen…

Stadsmissionen och flera andra säger att de utländska, i regel thailändska, bärplockarna är rena slavar.

Dags att sluta med arbetstillstånd för dem? Slaveri ska vi inte ha i Sverige.

Kan det vara slut med de utländska bärplockarna i och med höjningen av lägsta lön till 27 360 för arbetskraftsinvandrare? Idag har bärplockarna garantilön på ca 24 000 kr. Gäller samma regler för bärplockare? Vet ej. Men det är inte billigt att flyga hit och bo här.

Säsong 2023 ansökte 5909 personer arbetstillstånd som bärplockare. 5372 ansökningar  beviljades och 523 avsågs. Personerna som söker är uteslutande thailändska.

Nu har vi en vinter att tänka på hur vi gör bärplockningen mer anständigt. Någon?

Lite fakta från AF; Arbetslösheten i augusti 2023 uppgick antalet arbetslösa i åldern 15–74 år till 444 000, icke säsongrensat. Det är en ökning med 72 000 personer jämfört med motsvarande månad föregående år. Det motsvarar ett arbetslöshetstal på 7,7 procent, vilket är en ökning med 1,1 procentenheter.

Från ”Arbetet ”31 aug: Via avtal får bärplockare en garantilön som säsongen 2023 uppgår till runt 24 000 kronor i månaden. Men mycket av garantilönen äts upp av kringkostnader. För flygbiljetter, tillstånd samt två månaders mat och boende i Sverige betalade bärplockare i fjol mellan 33 000 och 38 000 kronor. Det gör att garantilönen ger ett överskott på 13 400–8 566 kronor, för två månaders jobb utan lediga dagar. 

Under 1980-talet fick plockare runt 60 kronor i dagens penningvärde för ett kilo. I dag ligger priset runt 15 kronor kilot.