Marge Simpson hade en låda för krossade drömmar. Ni vet, hon i TV serien, supermamman med blått hår som lever med en klant till make. Marge hade drömmar för egen del men gav upp de för kärlek, äktenskap och barn. En stund försökte hon leva ut sina förluster genom dottern Lisa, men insåg snart hur fel det var. Många av oss gör så. Jag minns besvikelsen och avundsjukan hos en arbetskamrat vars dotter inte kom in på förutbestämd läkarlinje, medan min dotter packade och började samma utbildning utomlands. Visst önskade även jag att barnen hade uppfyllt några av mina drömmar, men de hade egna bättre. Vi påverkar barnen – medvetet eller instinktivt – liksom våra föräldrar påverkade våra drömmar. Vi ärver en linje som kan vara svår att hoppa ur.

Många kvinnor vilka är i min ålder har varit Marge. Vi satt med våra barn i sandlådan och skulle ha gjort annat om inte kärleken hade ändrat planerna. Det var viktigt att vara en hustru och en mor, det var så livet var konstruerat på den tiden. Daghem var bara i uppbyggnadsfas. Vi tyckte nästan synd om barnen som tillbringade sitt vakna liv där. Vi hemmamammor hade våra barn i privata lekskolor några gånger i veckan. Vi hade aktiviteter tillsammans för våra barn: pysseldagar, utflykter, fester och fick en öppen förskola när kommungubbarna insåg att vi inte gav upp med våra krav. Vi var aktiva på olika sätt, inte alls några imbecilla som Alva Myrdal betecknade hemmamammor.

Några av oss arbetade medan barnflickor tog hand om barnen. En del passade på att utbilda sig vid sidan om sin tid som ”hemmafru”. En väninna och jag vaktade varandras barn några timmar i veckan och läste in gymnasiet. Jag gick samtidigt också i universitet. Jag blev en utbildad mor i väntan på att barnen växte upp.

Vissa fortsatte att vårda en vuxen man även när barnen hade flugit ut. Många par skilde sig, lär vara 50 % av äktenskapen kollapsade, ofta när kvinnorna började ställa andra krav på mannen. Han var van att  sörja för ekonomin och det nya jämlika livet med en arbetande hustru och delad hemarbete gick inte ihop för honom. Och en och annan av oss byttes ut mot en ny kärlek med en yngre kvinna, ganska många faktiskt. Antalet ensamma mammor med barn och en postanvisningsfar blev vanligt. Pappa Staten tog över barnens försörjning. Kvinnolönerna i den allmänna omsorgen räckte bara att överleva med. Livet för familjer genomgick en enorm förändring på 60 – 70talet när den offentliga vården utvecklades.

Sedan var det liksom inne att befria sig från någonting, skilja sig och hitta ett eget liv utan en man, vilket slutade med taskig ekonomi, diverse ohållbara kärleksförhållanden, ensamhet och bara slit i vardagen. Som så många av mina jämngamla vänner blev jag av eget val en skild, ensam mor med föga tid för drömmar. Arbetet, pengarna och barnen styrde tillvaron.

Men sedan? Barnen flög ut.  Vad blev det av drömmarna? Visst, jag hade en hög universitetsutbildning, fortsatte att studera, hade bra arbete och blev lite känd på min bransch, gav ut en bok och noveller, hade fotoutställningar, mötte en  snäll och sympatiskt man (han som jag tar hand om nu) men ändå var det något som fattades. Det är inte barnen och barnbarnen för de får mig ständigt att undra hur de blev så ”lyckade”, utan det är det personliga som brister. Var det bara så här? Var jag dålig på att ta vara på möjligheterna? Var jag lat? Hade jag orimliga krav? Är det åldern som trycker, vetskapen att man inte hinner så mycket mer utan det som blev till var livet?

Borde man ha en Marge Simpsonlåda för krossade drömmar? Kanske en modernare variant som en datafil? Eller skulle de uteblivna drömmarna bli mer tryckande och göra oss olyckliga om vi sparade på dem? Bör man vara nöjd när livet ändå är ganska givande, okomplicerat och bekvämt? Är det så att vi i den goda västvärlden alltid vill ha mer? Har vi ångest över att vi tvingas välja och inte kan ha allt alltid och samtidigt? Är vi helt enkelt bortskämda med gott liv?

Är det bra att ha drömmar? Klart, men – hur gör man sig av de misslyckade försöken? Trycka delete hjälper inte alltid.