Etikettarkiv: krig

Krigsbrott på fredstid?

Publicerat av

Nära Södertörns Högskola hittades en kvinna i diket. Kvinnan hade utsatts för slag och grov våldtäkt. Hon är förd till sjukhus. Ingen misstänkt gärningsman än så länge.

Ungdomar rånas av gäng. Till och med rånas de på kläderna och förnedras på olika sätt. Det räcker inte längre att ta mobilen och pengarna.

Statsministerns senaste förklaring är  att ungdomsrånen beror på Alliansregeringens skattepolitik åren 2006-2014 då skatter sänktes för den arbetande befolkningen. Hur förklarar han våldtäkterna? Brist på…? Är inte den moraliska kompassen helt avskaffad när man slänger en våldtagen kvinna i diket? Vilka ursäkter produceras då av de styrande?

Löfvens förmåga att räkna är obefintlig. De som nu rånar var knappt födda då. Att arbetande föräldrar fick lägre skatt borde ha tvärtom effekt. Och socialbidragen är inte låga. Många byter gärna pension mot socialbidrag. Lågavlönade likaså. Skäms han inte? Varför lämnar han inte sitt ”arbete” till någon med mer förmåga? Vem i så fall? Urvalet är inget att hurra på.

Rån mot unga offer har mer än fördubblats de sista åren. 2 484 rån anmäldes 2019. Det är nog lågt för många vågar inte anmäla eftersom de blir hotade till livet. Gärningsmännen, ofta själva omyndiga eller inte ens straffmyndiga, är vanligtvis från så kallade ”utsatta områden”. Jag tycker den benämningen skall bort. Flera svenska äldre har levt i utsatta: läs höghusområden där arbetare och deras familjer fick en eftertraktad bostad, men de rånade sällan andra barn. Min familj hade inte mat alla dagar men ingen av oss bestal andra. Moral är något föräldrarna förmedlar barnen. Hemmet först. Släkten och dess sätt att leva. Det som tillåts och förbjuds. Sedan kommer skolan och dess regler eller brist på dem. Och det som Samhället genom polisen och rättsväsendet tillåter och kanske bestraffar.

Träffade en familj under tiden jag gjorde personundersökningar för Kriminalvården. Föräldrarna applåderade när sonen kom hem med stöldgods. Så klart fortsatte han tills fängelseporten slog igen.

Polisen beskriver rånen ”orten mot svenne” och det ser ut som att invandrare rånar svenska barn. Men  eftersom ursprunget är rasistisk och helst ska hemlighållas vet man inte och då kan man inte göra några genomgripande anpassade lösningar. Socialtjänsten får ta jobbet att bibringa moral i rånarbarnen. Det kommer inte att fungera annat än i undantagsfall. Kriminalitet är inte Socialtjänstens paradgren.

Hur beskrivs våldtäkterna då? Gå inte ut ensam när det är mörkt och annat trams. Hur ska man då ta sig från arbete på kvällstid? Bör kvinnor sluta att gå ut annat än i en stor grupp? Är kvinnor som rör sig ensamma ute bara lovligt villebråd? Om de är för lättklädda när våren kommer? De anmälda våldtäkterna har ökat rejält. Även där finns ett mörkertal.

I alla krig finns det offer. Offer är de som förlorar mot övermakten. Män mördas. Familjer rånas. Kvinnor våldtas. Våldtäkt är en stark revirmarkering och har föga med sex att göra. Man äger offrets och hennes familjs liv. Det visar att män inte kunde skydda sina kvinnor. De männen var bara skräp. Omanliga fega förlorade. Barn som föddes var erövrarnas. Skambelagda. (Nu har vi abort och dagen efter piller.) Idag är många svenska män redan föraktade, förminskade och förtryckta av de svenska kvinnor vilka svenska män av naturen skulle skydda.

Det känns som ett krig idag. Nära mig har det brunnit bilar och skolor. Mord genom handgranat. Rån och överfall. Våldtäkter. Ett barn som våldtogs på väg till skolan. Några närområden  är så kallade no-go-zoner. Att passera där gör en något sorglig eller ska jag säga förfärad. Det är så skräpigt. Torget ser ut som en främmande värld med svartklädda beslöjade kvinnor. Småbarn i slöjor, även i barnvagn. Män som sitter i café och betraktar livet. De svartklädda killarna med huvor drar runt på området. Socialbidragen exploderar som så på många andra ställen. Regeringen pratar än om integrering.

Och nu hittar man en våldtagen kvinna i ett dike. I morgon är den nyheten ingenting.

Jag tänkte på en film jag såg häromdan. En film där ryska soldater har visat sin övermakt och våldtagit även nunnorna i ett kloster. Gud skyddade dem inte. Ångesten över graviditeter, förhållandet till Gud och det totalt kullkastade livet man krampaktigt försöker behålla är så påtagligt att det känns från TV rutan.

En film i tiden?

Och så läser vi fnordspotting:

http://fnordspotting.blogspot.com/2020/02/om-medborgargarden-och-risker.html

Affes statistik:

Fullbordade våldtäkter 1975-2018 slutlig statistik

Överlevare från Birkenau

Publicerat av

KZ Auschwitz, Einfahrt

Lägger ut en gamla berättelse från 2014 som är än aktuell och kommer att bli även i framtiden. Idag, den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Heidi var ett av dem.

Här är det gamla inlägget om en människa jag aldrig glömmer så borde inte heller världen:

Vi har nyligen ihågkommit dagen D under andra världskriget och nyss jämförde man läget under det första världskriget och nutid. Mitt första minne i livet är ett krigsminne och kriget mot Ryssland präglade på många sätt min barndom och miljoner andras liv. Jag minns 50 talet och början av 60 talet som någonting ljust, full med hopp och utveckling. Mitt första barn som föddes på 60 talet skulle få leva sitt liv i fred och utveckling.

Det var bara en hägring. Idag pågår det fler konflikter än på länge. Kommer också vi att bli indragna i islams krig mot andra islamister? Kommer Ryssland att sträva efter sina forna gränser? Kommer USA dras med igen i någon strid om rätt styre och ge anledning till andra att hoppa på? Mer … det finns många kombinationer och möjligheter i världens strider. Vi har inte förstånd nog att bygga ett fredligt samhälle. Människan är sin egen största fiende.

Men det var inte min mening att skriva om mina minnen utan om Heidis. Jag träffade henne på jobbet.

Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.

– Du har också varit med i ett krig, sa jag.

Hon nickade.

– Berätta. Jag lyssnar.

Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.

Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske

Ihr werdet mir verzeihen

Ihr müßt’ es halt versteh’n

Es lockt mich stets von neuem

Ich find’ es so schön

Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden. Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.

”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

 Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.

Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.

– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.

Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.

– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.

– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.

– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde.  Du är utan delaktighet och skuld.

Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.

– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.

Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.

– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Inte ni heller? Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.

Bild från Wikipedia.

Var framtiden bättre förr – något om 30 – talet.

Publicerat av

Det påstås att 30 talet är  nära. De som menar detta tänker dock inte på depressionen, Ådalen eller planeten Pluto utan syftar på de nationalistiska rörelserna åt högerhållet och jämför dessa med nazismen. Att vara fosterlandsälskare är olämpligt i globalismens tid. Att bevara något av Europa för européer ses som obefogat. Befolkningsförändringar med syftet att förvandla Europa från den västerländska kristna civilisationen till annat, låt oss kalla det multikulturellt fast vi vet att det handlar mest om islamisk påverkan, slätas över av politiker.

Vi måste leva med Islam som en maktfaktor i Europa ungefär som vi godtog länge nazismen som lämplig förändringsfaktor tills det kostade för mycket. Sker det så med islamismen är än en öppen fråga.

Risken att bli kallar rasist är dock överhängande …. Så, jag lämnar det för tillfället och funderar över 30 – talister allmänt, personer födda under 30 tal.

Är vi på väg till det nya 30 – talet är dock en intressant fråga. Går allt runt bara i nya  putsade varianter?

Hur var livet för dem som föddes på 30 – talet, gruppen vi sällan hör något ifrån? Det är så tyst om människorna födda på 30-talet, nu i åldern 80 – 89. 30- talister kallas inte ens 30 – talister, bara av mig här. De kanske hamnade i skuggan av de många födda på 40 – talet?

De födda på 30 – talet är än ca 423 800 personer, så antalet är inte försumbart bara intresset för dem. Dessa personer som politiker sällan anser vara annat än kostnad. Men majoritet bor än hemma, kanske med insatser som hemtjänst eller hjälp från anhöriga. Ca 35 200 bor i särskilt boende för äldre. De är inte så många, ungefär som de  35 369 ensamkommande som sökte asyl 2015. Attityden är dock skild till dessa två grupper.

Senast sa vår Finansminister de gamla, i pensionsålder, vara orsaken till behovet av högre skatt. Ingen demonstrerar och få skriver ilskna inlägg om gamla människor vars vård är undermålig och pension bara skit. De gamla är ointressanta, tills man själv hamnar i gruppen.

Födda på 30 talet är en förhållandevis liten grupp. Barnafödande nådde låg nivå under 1930-talet. Vissa samhällsgrupper fick fortfarande många barn men medelklassfamiljerna valde att skaffa få barn. Preventivmedel var dock kriminellt. Förbudet gällde fram till 1937–38 då det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel. 1938 blev också abort lagligt men med begränsningar.

Kvinnor födda 1930 – 1939 hade en låg sysselsättningsnivå eftersom många var hemmafruar, främst medan barnen var små. Hemmafrufällan? Det räckte i regel med en lön på den tiden men något lyx var det inte. När barnen klarade sig själva gick kvinnor till arbete. De med högre utbildning kunde ha barnflickor och annan hushållshjälp. Att ta hand om ett hushåll var då så mycket tyngre än idag. Moderniteter som tvättmaskin, elspis eller ens rinnande vatten var inte tillgängligt för alla. Att odla potatis och annat grönt ingick i ”hemmafrusysslorna”.

30 talet började i ekonomisk depression efter börskraschen i USA 24 oktober 1929 som påverkade världens ekonomi, därefter Kreugerkraschen 1932. Arbetslöshet ökade. Socialdemokratiska regeringen satsade på nödhjälpsarbeten. Jordbruk var än en huvudnäring. Flera av bönderna var småbönder. År 1932, då antalet jordbruksföretag var som störst i Sverige, fanns totalt 428 600 stycken jordbruk  i riket varav 121 200 brukade bara 2 hektar åkermark eller mindre. En och annan ko, höns och en gris fanns också. 2 hektar! Idag är det knappt en hobby.

Folk dog ännu i tuberkulos, var sjuka i påssjuka, vattkoppor, mässling och röda hund, de som kallades barnsjukdomar. Det vaccinationsprogram som idag når nästan alla barn fanns inte. Diabetes var som ett dödsbud. Penicillin kom först efter krigsåren. Medellivslängden var 1930 ca 65 år.

30 – talisterna började arbeta tidigt, oftast direkt efter skolgång. Skolbarnen gjorde sitt redan i skolan. ”Potatislov” på hösten innebar att man var behjälplig för ortens bönder i att ta upp potatisen. En del skolor  hade eget potatisland. Inte så dum idé. Barndom var kortare, vuxenlivet började vid skolslut för de flesta. Konfirmation och långbyxor, då var man en man, sa någon.

7-årig folkskola lagstadgades 1936 och från 1950-talet började 8-årig folkskola. Få gick till läroverket och sedan vidare till Universitet. Studenterna arbetade ihop sina studiemedel, fick stipendier eller från föräldrarna. Jag vet ett fall då hela byn samlade pengar så den begåvade fattige pojken vars mor dog i tuberkulos kunde studera i Läroverket. Idag har alla möjlighet till skattefinansierad 12 års skolgång, infört 1971.  

30 talet märktes av krig, Hitler och nazismen.  Först Spanska inbördeskriget 1936 – 1939, där en del svenskar deltog eller bidrog och sedan utbrottet  av andra Världskriget 1 sept. -39. Sovjetunionen anföll Finland -39 och även svenskar reste till broderlandet för att försvara det. Även om Sverige höll sig undan själva andra världskriget genom viss välvilja mot Tyskland påverkade det livet.

Min sambo var född 1930. I hans hem på landet sågs kriget mest på tidningssidor, viss militär aktivitet och av varubrist. Oro över tyskt anfall var dock ständig närvarande trots Regeringens taktik. Barn i hans by var oroliga att Hitler skulle komma och döda dem, berättade min sambo. Barn fantiserade om vilka hjältedåd de skulle göra om tyskarna kom till byn.

Att äga en bil var sällsynt. Bara de rika kunde ha en privatbil. I början av 30 talet räknade man ca 20 500 motorfordon i riket. Först efter -50 blev bilen mer allmän. Bild av en leende ung man lutande mot sin nya bil, gärna en flicka bredvid finns i många gamla fotoalbum. Eller hela familjen på gröngräset på picknick med bilen på bakgrunden. Villa, Volvo, vovve dröm började blomstra.

Socialdemokraterna styr Sverige, tillsammans eller med stöd av Bondeförbundet/Samlingsregering. Det är det socialdemokratiska folkhemmet som 30-talets arbetare byggde upp.

Vad ville 30 – talister? Jag tror att den stora tanken var att få uppleva fred i världen och ge bättre omständigheter till sina barn. Det fanns en bra framtid, bara man arbetade för det.  Än existerade kyrkan och tro, respekt för föräldrar och respekt för de äldre. Ingen ropade att ”kunde de gamla bara dööö” som en känd rollmodell gör nu mera. Ingen hatade män allmänt. Män försörjde än de flesta familjer. Män gjorde de tunga jobben. De gjorde militärtjänst. De besatt en stor del av viktiga poster i samhället och näringslivet. Män och kvinnor var väl så jämställda på papper. Ingen ansåg att kvinnor var sämre än män men de hade andra uppgifter som att vara en mor och hushålla med familjens medel.

Att vara en mor var något hedervärt.

Nu är det ca 400000 av dessa människor kvar. Man hör sällan något om dem. Hatobjekt är de födda under 40 talet. Som en professor sa ungefär: bara de gamla dör så blir den multikulturella världen bättre. De gamla förstår inte… Nej, vi förstår inte. Det kommer aldrig mer finnas strävsamma 30 – talister och deras likar. De som byggde landet, åtfölja av de hatade 40 – tals människor. Vi började arbeta tidigt, vissa som jag vid 12. Vi behövde försörja oss var det viktiga. Många yngre, speciellt kvinnor, klagar idag och hugger till mer patriarkat, ojämlikhet, brister, genus, mest kränkt vinner… Det är en annan värld i tankegångarna.

Den som inte lär sig av historien tvingas att uppleva det åter. Blir de barn som föds nu de nya 30 talisterna, i krigets skugga? Kanske blir de tvingade att skapa sin egen framtid utan att bli serverade allt på en silverbricka bekostade av skattemedel som deras föräldrar och deras föregångare arbetade ihop.

Det finns enormt mycket som är bättre idag än i starten av 30 –  talet. Dock har vi förlorat en del av det som höll samhället ihop. Hembygd, närhet till släkt är på upphällning bland svenskar, medan invandrare bildar egna täta områden där deras kultur gäller. Den goda nationalismen då vi älskar vårt land Sverige och ärar våra förfäder är borta eller räknas som rasism.

Det svenska är bara barbariet…

Att hissa den svenska flaggan, känna respekt för Kung och fosterland försvann  någonstans med god hjälp från Regeringen. Sverige, landet byggd av tidigare generationer, kallad folkhemmet, kommer inte åter. De stolta svenskarna finns kanske bara på idrottsarenor. Om 15 – 20 år är Sverige oigenkännlig, kanske en stor del av Europa också. Dock är vi 30 – 40 talister då döda och slipper skämmas för det. Våra barn och barnbarn få finna sig i den nya världen.

Alla de personer födda på 30– talet som jag har haft i mitt liv är nu döda. Min sambo, min första kärlek (eller någonting liknande), min syskonsjäl, min  arbetskamrat, sekreterare, grannar, fler… Ibland dyker det upp en  minnesruna i pressen för en person jag kände i min ungdom. 

Har du än en så gammal person kvar i närheten ta tid och lyssna på vad som gjorde livet värt för dem. Var framtiden bättre förr?

Föräldraansvar och Regeringsoro.

Publicerat av

– Jag står inte ut med att se att barn ska fara så illa, säger utrikesminister Margot Wallström på Facebook. Hon menar då barn till IS terrorister och deras anhang.

Ömmade hon för de kristna barnen som har varit sexslavar, halshuggits eller som har förlorat sina föräldrar i IS medlemmars framfart? Vi gav inte dem fristad om de lyckades ta sig ur terrorsektens våld. Eller alla andra föräldralösa lidande barn? Flickor som gifts bort, barn som svälter? Gjorde hennes Regering något för att stoppa terrorresor i princip? Visst, det är bra att vara humanitär, det är bara så få utvalda som får känna medömkan.

Låt oss strunta i det känslomässiga och vara praktiska i stället. Hur skulle det fungera att hämta hit barnen? Transport med bilar och Riksdagsplan och då plockar vi in alla som säger sig vara svenska? Inga problem.

Så, vilka är barn? Vilken ålder? Det har ju blivit ganska flytande med åldern i Sverige när de afghanska pojkarna skulle få stanna eller när läkare börjar omvandla flickor med könsdysfori till pojkar. I det första fallet blev många barn fast de var över 18, vissa väldigt många år över. I det andra blir 14 –  15 år gamla flickor vuxna nog och helt kapabla att besluta själv om operationer för sin nya könstillhörighet fast de inte ens hade passerat grundskolan och inte kunde rösta.

Så, vad är ett barn? Enligt barnkonvention är ett barn en person under 18. Jag tror att många i Regeringen ser igen enbart värnlösa små barn och inga ”17 år” gamla pojkar som deltagit i strider. Även många av de yngre pojkarna har vi sett med vapen i handen i gång att mörda folk. Så vad är ett barn i detta läge?

Hur tänkte man omhänderta barnen? Kan man bara ta dem ifrån föräldrar eller hade man tänkt sig omhändertagande genom LVU? Men det innebär ju utredning, överklagningsbart beslut genom Socialtjänsten och rättegång. Vid omedelbar LVU måste ändå de omnämnda stegen ske. Jag kan inte se den möjligheten. Använda LVU i ett annat land är inte möjligt även om föräldrarna i detta fall har vanvårdat barnen.

Om föräldrar frivilligt ger bort sina barn måste de få anknyta till barnen här. Kan omhändertagandet vara mer traumatiskt med förlust av barnets enda trygghet än att få mer mat i Sverige, kanske hos främmande människor? Har Wallström varit med att omhänderta låt oss säga sexårigt barn som far illa från sina föräldrar, barn som inte vill lämna dem? Jag kan garantera det är traumatiskt för alla inblandade. Jag har sett både polis och socialtjänst gråta, inte bara barnet. Trots allt är en förälder det enda stöd och trygghet barnet har där borta oavsett om denne ägnade sig åt halshuggning, stötta sin make  terrorist, misshandla tillfångatagna eller som alla påstår sig ha gjort: kört ambulans och lagat mat. Vart försvann alla terrorister när bara ambulansmännen är kvar?

Enligt Barnkonvention punk 9 och 10 :

  1. Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. (Det är väl odiskutabelt att dessa föräldrar saknar omsorgsförmåga? )
  2. Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Hur vet man vilka barn är födda i Sverige ifall pass saknas? Vilka är barn till svenska föräldrar? Om föräldrarna inte är svenska medborgare, bara hade uppehållstillstånd, är deras barn då svenska när de är födda i Kalifatet, inte i Sverige? De fick till och med födelseattest från Islamiska Staten där. En svensk familj som fick barn för tidigt i Polen under semestern fick inte svenskt medborgarskap automatiskt för barnet vid hemkomsten, det blev problematiskt.

Om barnen är föräldralösa? Hur vet vi det? IS har knappt producerat hållbara dödsattester. Det var krig.  Man borde prioritera de föräldralösa barnen, men hur? I en desperat situation är lögn en billig utväg. Det är helt omöjligt för oss att med säkerhet veta vem död är och vem lever och vems barn.

Jag kom att tänka på en patient som visade sig ha en svår från mor till barn överförbar sjukdom. Vi ville då testa familjens alla barn för att kunna sätta in åtgärder vid behov. Dom två behöver ni inte testa, sa hon. De är inte våra. Familjen hade fått betalt att ta barnen med sig som sina. Det är inte möjligt att göra undersökningar i ett flyktingläger om ens biologiska tillhörighet tror jag. Man får bara tro.

Rövar vi kanske bort andras barn? Vad säger vi då när deras föräldrar står på gränsen och kräver anknytning? Eller väcker talan mot oss? Hoppsan, vi var naiva?

Barnens situation är föräldrarnas ansvar. De åkte till terrorsekten frivilligt, i strid med UD:s uppmaningar och rekommendationer. Information om läget i Syrien fanns tillgänglig. De valde att leva där till det bittra slutet. Kanske var de också naiva men det är ingen ursäkt. De är inte mer skyddsvärda än andra flyktingar i andra läger. UD:s konsulära praxis är klar. Svenskar som fått problem utomlands ska inte tas hem på det allmännas bekostnad.

Däremot borde vi hjälpa flyktinglägren med mat och vad de behöver. Vi kanske gör det? Kurderna har det tungt nog. Vi bör uppmana Syrien och Irak att sätta i gång med processen med åtal för terrorbrott eller någon sorts Tribunal – hur de nu kan göra det. Det är faktiskt deras vilja och lagar som gäller. Kriget var på deras mark. Vi kan bara skämmas över att ha närt terrorism och fortfarande gör det.

Nu är jag tämligen säker på att både föräldrar och barn kommer att hämtas till Sverige med  Regeringens goda minne och få någon sorts tycka synd om status och de får frekventera  TV soffor. De grymheter barnens föräldrar begick tonas ner. Alla var bara hjälparbetare! Barnen växer i tron att de är särbehandlade eftersom deras föräldrars värld kolliderar hårt med vårt. Daghem botar inga barn, ännu mindre skolan. Risken är – igen – att en ny generation växer upp i Sverige, men ändå inte.

Radikal islamism är ingen tillfällig trend utan djupt allvar. Faktum är att integration är bara ord i dessa fall.

Bild: Varför en bild av får? Ville inte ha en terrorbild. Får anses ju lite dumma och har flockbeteende. Huset har också rasat.

Jag tänkte på den här 30 år gamla händelsen när Margot Wallström oroade sig för IS barnen.

När jag vistades utomlands med min familj i ett SIDA jobb blev det ett smärre krig i landet så pass nära att vi hörde skjutandet. Att åka hem var svårt eftersom flygplatsen stängdes för civil trafik och andra förbindelser var knappt existerande. Flera av oss var barnfamiljer. Vi fick veta att situationen var vårt ansvar. Om vi skulle åka därifrån sågs det som omedelbar uppsägning och kostnaden låg på oss. Vi hade ju själv valt att åka dit och jobba. Ambassaden hade inga råd. Om situationen blev värre fick vi förlita oss på Röda Korset som inte fanns tillgänglig. De flesta stannade kvar. En del tog sig ut själva. Läget lugnade sig men de veckor som militärtransporterna och likbilarna åkte förbi oss var låt oss säga spännande.