Drömmen om att bomba ett land till demokrati.

Utvalda

Balkhab Distrikt, Afghanistan

Dag 106 på PCT fick jag lift med en högre militär som hade skickats till Saigon i sista stunden för att städa upp läget när USA lämnade platsen. 30 april 1975 föll Saigon. Vi pratade om Vietnam. Vi båda hade vår upplevelse om landet, han som ”städare” jag som ”byggare”.

Jag tänkte på honom idag när jag följer händelserna i Kabul.

Just nu har många av oss Saigonvibbar. Eller Libyenkänslor. Kanske Syrientankar. Eller andra stunder då vapnen har sagt sitt utan lyckligt slut.

Vi kan inte skjuta folk till demokrati. Det blir bara värre med många lik som resultat.

Andra världskriget hade ”lyckligt ”slut med USA s hjälp. Lyckan bestod i att bygga något från ruiner, de mänskliga och materiella. Världskriget hade kanske feghet som början? Men då som så ofta har Världen ropat efter USA.

Den tiden lär vara definitivt slut.

Så Afghanistan. Alla är överraskade på talibanernas snabba framfart. De har legat i startgropar färdiga när USA packar ihop. De har varit medvetna om armens svaghet, korruption och att allt faller när väst lämnar landet. Vissa områden har alltid varit deras. De är välbeväpnade och tar för sig när den afghanska armen kapitulerar. Snopet. Folket kör igång snabb anpassning, bäst så. Gömma böcker. Köpa burka. Böja sig. Fly. Eller glädjas? Det är inte första gången som maktbyten i Afghanistan kräver anpassning för överlevnad.

Vems stöd ligger bakom talibanernas lyckosamma snabba övertagande av landet? Vi får titta österut, länder som säkert har ett finger i spelet.

Alla, även vinnarna, är förlorade. Det förstörda trasiga landet kommer snart att behöva hjälp – igen. Eller inte? Talibaner hatar väst. Talibaner vill ha rent land utan västs inflytande. Kanske hatar de också våra pengar? Vilka andra spelare kommer då att dyka upp? Hur vill talibanerna betala igen för USA är en öppen fråga. Det kommer inga tackbrev från talibanerna för någon av oss i väst.

Vi och Väst har hoppats på att afghaner längtar efter västerländsk livsstil och de alla hatar talibaner. Men även talibaner är omtyckta, kanske till och med älskade. De är inte en utifrån kommande styrka. För, en taliban är någons son, bror, far, kusin, farbror, klanmedlem… Även en taliban har en mor, fru, syster, barn, som stöder övergången till ny välde, mer eller mindre frivilligt. Även talibaner är landets söner, de med annan åsikt än det väst har så försökt importera in och stötta i tiotals år. Islam går före västerländsk dekadens.

Talibaner har tydligen stöd inifrån landet, från folket, från sina närmaste, av sin vapenmakt. Men de kan inte avrätta alla som är mot dem. De företräder ju fredens religion. Hur mycket fred och hur mycket hämnd kan det innebära? Kan Afghanistan bli en ny vagga igen för internationell terrorism nu när IS har fallit? Pakistan tar mot flyende men ska erkänna det nya styret. Ryssland och Turkiet kommer att erkänna talibanregeringen. Kina likaså och ge således USA smäll. Har Kina och talibaner någon sorts avtal om uigurer? De har ju haft möten med varandra.

Människorna med annan syn på liv och religion får böja sig. Eller fly. Vi i Sverige har varit bra på att ge plats åt afghanska pojkar i soldatålder. Kanske borde vi ha skyddat flickorna i stället?

Historien skrivs av vinnare. I Afghanistan har vinnarna bytts väldigt många gånger. Om detta blir slutet eller ytterligare mellanspel får tiden att visa.

Är demokrati bara ett historiskt undantag? Är det en utveckling som leder till ett bättre sätt att styra? Demokrati är ett komplicerat tillstånd. Att sälja det till klanstyrda muslimska samhällen har varit resultatlöst. Även i Sverige har flera elever sagt sig föredra en stark ledare hellre än demokrati i någon skolundersökning. Och klanen styr även här trots vackra ord om integration.

Vad är demokrati? Det är oerhört svårt att definiera idag. I Sverige är det folkets papperslapp vart fjärde år. Det är yttrandefrihet om du säger rätta saker. Religionsfrihet, fast den kristna religionen är så fri att den har dött, närapå. Kanske kan du göra ett medborgarförslag som aldrig blir verklighet. Papperslappen kan bli något annat efter valet, men den vanlige jobbaren går till sitt arbete, betalar skatt oavsett vilka galenskaper det går till, tar en öl på fredag och försöker bara överleva. Anpassa sig, för få av oss har ekonomi nog att fly. Valen är få för den vanlige arbetaren, överallt.

I vår svenska ankdamm finns också vapen på fel sida av makten. Fel sida? Beror på vem du frågar. Vi lyckas inte fostra klaner att älska demokrati och det svenska sättet att leva, annat än älska våra bidrag. Biljett ut är det enda som fungerar mot främmande klaner som hotar våra liv. Om ens det hjälper längre.

Afghanistan förr:

https://lajvo.se/afghanistan-daa-och-nu-det-har-inte-alltid-varit-foertryck-och-terror

bild: https://pl.wikipedia.org/wiki/Kunduz_(rzeka)#/media/Plik:Kunduz_(4325431032).jpg

PS. Försöker öppna kommentarsfältet snart. Stängde det på grund av i mitt tycke olämpliga inlägg. Läs på sidan om bloggen om mina regler. Fungerar det inte måste jag stänga igen. Min uppfattning om vad som är ok gäller eftersom detta är min blogg. Vanlig hyfs alltså. Inga påhopp. Håll det kort!

Hemland Sverige?

Historier från ett skymningsland.

Jag är på landet i en stuga vid havet. Det svenska Samhället visar här en solig, trevlig, lugn sida. Mitt normala liv i en Stockholmskommun med dagliga skjutningar och våld är långt från mig för ett tag. Det är så lugnt här. Människorna har semester eller har valt att bo här året runt. De grillar, fiskar, odlar grönsaker, promenerar och umgås med varandra. Det är långt till närmaste tätort genom många vägskäl. Ingen orkar ta sig hit och bråka.

Den andra verkligheten är på tidningssidorna. Läser jag inte dessa är Världen god och ondskan långt borta.

Verkligheten tar semester om man håller sig från Internet. Jag har svårt med det. Jag har alltid varit nyfiken på Världen från den dagen jag kunde läsa rubrikerna i morgontidningen.

Jag såg nu en rubrik: svenska IS familjer snart hemma i Sverige. Den väckte frågan: vad är en svensk person och vad är hemma? Tidningarna använder ordet ”familj”. Det känns så mjukt, stackars familjer, små barn, oroliga föräldrar i ett skitläger. Offer.

Hemma i Sverige. Låter som om dessa kvinnor hade hamnat i fötterna på ett krig helt ofrivilligt, lik överfall på en semesterort. Vad är hemma för dem? För IS medlem är det nog ingenting annat än en seg dröm idag. IS paradiset har kollapsat. Nu vill kvinnorna tillbaka till Sverige, få lägenheter, daghem, skola, sjukvård och bidragen de förkastade.

Undervärdera dem inte. Integration är en fantasi, ett politiker ord som bara finns på papper.

Jag vill inte integrera mig med IS världsbild. Och de har inte velat integrera sig med min.

UK drog kallt medborgarskapet av en som deltog i andra länders – Syriens – krig genom IS. Det är väl även för svenskar olagligt att delta i krig för något annat land än just Sverige? Men i jämlikhetens land Sverige ses kvinnor som naiva offer.

I oktober 2020 gjorde UD det första officiella konsulära besöket till lägren i nordöstra Syrien. UD gjorde då orosanmälningar för barnen där enligt Socialtjänstlagen till den svenska Socialtjänsten.

”Grunden för orosanmälningarna är att miljön som barnen lever i, och har levt i, har en stark negativ påverkan på barnens psykiska och fysiska hälsa även om inget barn är akut sjukt”, skriver UD:s presstjänst.

Nog så sant. Barnen har det för jävligt eftersom deras föräldrar sket i barnens bästa. Frankrike har försökt rehabilitera ”IS barn”. Det var inte enkelt, milt sagt. Jag tvivlar på att Sverige är mer lyckosam.

Har Sveriges Socialtjänst ansvar för barn i andra länder? Gäller det alla barn som har svensk anknytning? Kanske Världens alla barn? Även semesterfirande föräldrar som söp bort pengarna, andra som har emigrerat men hamnat i svårigheter, dumbommar vilka inte räknade ut konsekvenser, biståndsarbetare som hamnade i krig?

Sverige ska ta hand om sina medborgare, vart än de är. Då åker UD och räddar folk?

Nej. Åker du ut ska du se till att ha resurser som försäkringar och egna pengar. Du ska inte resa till länder dit UD avråder dig från att åka. Syrien är ett sådant land. Ursprungligt beslut om avrådan till Syrien togs 28 april 2011, det gäller än. Eget fel om du hamnar i fötterna på ett krig.

Är jag spydig? Absolut inte. Jag försöker dra en slutsats av UDs agerande. När min familj med flera, många med barn, hamnade i ett krigsläge på ett svenskt biståndsprojekt där vi arbetade, sa UD ungefär: skyll er själva, åkte ni inte frivilligt dit.

Mycket i svensk vänsterpolitik och media handlar om vår välvilja och att göra gott, mer än eventuella personliga skyldigheter och egen vilja. Den Lutheranska kristna moralen att vända andra kinden till och förlåta hur många gånger som helst styr mycket om vår hantering av kriminella, klaner, immigration, diverse skurkar och vem vi tycker skall ha vårt hjälp. Trots att religionen är död i Sverige följer de flesta svenskar dess regler instinktivt. Vi tycker hellre synd om folk än ställer ens normala krav på uppförande.

Vi är så humana att vi går under.

Är allt egentligen vårt eget fel? Vi lyckades inte visa det i Sverige bosatta IS anhängare att livet i Sverige är bättre än att vara våldsverkare i Syrien. De åkte med svenskt pass, vissa fick även sina sociala förmåner skickade till det nya hemlandet. Är inte det acceptans?

Vi hade noll koll.

Har vi kontroll över vilken väg vi väljer för vårt land och vilka konsekvenser det ger är en bra fråga.

Kommentarerna avstängda.

Be och tänka efter?

Ytterligare ett land har upplevt statskupp med våld som följd: Burma. Militären i Burma har en lång historia i styret, längre än något som kallas demokrati. De är i ”gott” sällskap. I många länder pågår idag ett långvarigt inbördeskrig med olika militära grupper. Den som har vapen har makt. Vad är det för vits att ha vapen om man inte kan visa upp och använda de? Militärparaders tid är inte förbi. Krig är en stor ekonomi. Makt sitter i gevärspipan är en gammal sanning.

Vi är med.

Den svenska vapenexporten under 2019 uppgick till 16,3 miljarder kronor, en ökning med 40 procent jämfört med året innan. De största köparna var Brasilien, USA, Förenade Arabemiraten, Pakistan och Indien. 2019 var vapenexporten mer än fem gånger så stor som i början av 2000-talet enligt Svenska Freds sammanställning. Bland våra affärspartner i krigsindustrin finns fem av de stridande parterna i Jemen: Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Kuwait och Bahrain. Jemenkriget går på sitt sjätte år och beskrivs som en av världens värsta humanitära kriser.

Nej, vi säljer ju bara till fredliga demokratiska länder. Och 16,3 miljarder är bara småpotatis när man tänker på den sista ”gåvan” till EU, 150 miljarder.

FN tigger mat till Jemen. Ja, många organisationer tigger pengar och förnödenheter till olika krigsdrabbade länder. Vore det inte bättre att kräva slut på striderna först? Inhumant? Det finns inget humant i dessa situationer som pågår år efter år.

Vad vill alla dessa som krigar, terroriserar, spränger, mördar? Makt? Det finns inget produktivt att hämta i länder som Jemen, Sydsudan, Afghanistan, Syrien, fler.. senast Moçambique. Inget annat är stora behov att sedan bygga upp och rensa i ruiner. Inget annat än förstörd tilltro till varandra. Svält. Nedgång i mänsklighetens landvinningar.

Vad slåss man för? Ideologier som är bara skräp? Religion som har ingen tro på mänskligheten? Eller är det bara en livsstil att skjuta? Många krig har pågått så länge att ingen minns hur och varför de startade. Det bara fortsätter utan mål, eftertanke och vinst.

Vissa skurkar klarar sig alltid. Om inte, hyser vi dem här som flyktingar och försörjer dem. Jag vill säga att vissa är duktiga i att lura oss och våra Myndigheter om sin stora behov av skydd. Ibland undrar jag om vi är blinda. Jag undrar hur många kriminella vi har tagit hand om? I stället att låta terroristerna möta rättvisan deras hemländer?

Finns rättvisan är dock en bra fråga.

Nu Burma. Vad vill militären? Förmodligen stod de bara inte ut att ha förlorat den ultimata makten. Jag kallar landet envist Burma tills folket har röstat om namnet. Mina vänner sa Burma och för att hedra deras minne kallar jag landet som gav mig en drömresa, landet som nu har fallit åter i militära händer: Burma.

Ett land där den äkta buddhismen är också på tillbakagång. Den levnadslära som skyr våld och hyllar humanism. Militären har dock aldrig hyllat frånvaron av våld.

En av mina absolut mest minnesvärda upplevelser är solnedgång i Pagan, över tempel och stupor varav ca 5000 än är synliga. Pagan som var burmesiska dynastins högsäte år 1100 – 1300. Ett område som visar tilltron till framtiden och vördnad över döden med sina minnesmärken. I ett av templen fanns bilden av Kublai Khan från 1287. Hans styrkor tog över. Även då kom krigare och tog över en civilisation och ett land som inte kunde möta deras styrka.

Det är märkligt att vi aldrig lär oss. Att tänka efter före, att lära från historien, att inte göra om det som redan har misslyckats är oerhört svårt. Det är ingenting som makthavarna tillämpar.

Be och lyssna på ditt inre så får du svar och ledning, sa min guide, en buddhist som hade vuxit upp i Pagan.

Nej, det gäller idag knappt någonstans. Be och tänka efter, vilka gammalmodiga idéer man kan ha.

PS. Dagens roliga och sorgliga: Nej, gräset var inte grönare på S sidan utan nu vill L tillbaka till värmen hos M och KD och kan till och med prata med SD, kanske får SD stödja en högerregering. Nu tänker L efter när de riskerar att åka ut från Riksdagen.

Vad vill L driva för politik? Spelar ingen roll. L kan gott landa på historiens sophög. Deras vänster- högersvängar har kraschat partiet. Liberala är de i att hamna i olika sängar.

PS2. Det var drop – in covid vaccinering i Sabbatsberg och det var stökigt i kön. Påminner om svininfluensavaccinering nära mig när kön var lång och folk bråkade om plats så till sist inkallades polisen för att hålla ordning.

Bilder: tre Buddhastatyer från Pagan. Även Buddha avbildades enligt tidsandan.

Julminnen och skuggsidor.

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 61 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en stor julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar eller liten gran på bordet. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Jag tror inte han hade pratat med någon om det. Nu inför döden och det han visste om mitt arbete lät han allt komma ut. Jag besparar er om det. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.