Lastbil som geografilektion – något om att känna sitt land.

Jag råkade se några minuter av ett program i TV som visade lastbilschaufförer i USA i ”Highway Thru Hell”. Jag kom att tänka på Roy, den Trail Angel som gav mig skjuts ut ur ett brandområde.

Han hade en bra position inom det militära. Under Vietnamkriget var han placerad i Saigon och fick till sist slussa ut folk som satt fast där. Därefter kände han sig tom. Vad var det för land han hade arbetat för? Hur var hans patriotism? Han bestämde sig att lära känna sitt land mer än hemstaden och sommarstället.

Han tog ett arbete som lastbilschaufför och körde just de stora bilarna jag såg i programmet. Efter tio år fanns inte en håla i landet han inte hade passerat. Han hade kört genom bergen i Montana, skogarna i Colorado, förbi fälten i Kansas och Texas, små oansenliga områden i öken i Kalifornien, förbi flera av de murar som olika presidenter hade byggt, före Trump alltså. Han hade trasslat sig genom de flesta stora städerna som Chicagos slum och undvikit att köra över cyklister i San Antonio. Mer… Han kände nu sitt land ut och in.

Han tyckte att USA var ett vackert land värt att bevara. Människorna var hjälpsamma. Han hade fått vänner över hela landet.

Jag äger USA på något bra sätt, sa han.

Det ser ofta ut i massmedia att USA inte gör annat än skjuter folk. Han hade sett den bättre sidan.

Efter tio år var hans rygg slut och det var dags för pension. På somrarna gav han lift till PCT vandrare eftersom hans sommarhus låg lämpligt till. Han hade fått nog av San Francisco, den förslumning som skedde i hans bostadsområde. De idéer som raserade staden. Det skräp som flöt på gator när vinden blåste. Den multikulturalism, med arbetslöshet som efterverkan. Droger. Bostadslösa i tältstäder  vilka hade gjort hans hemstad till soptipp. De ekonomiska projekt som delstatsregering  ansåg att han skulle betala med ökad skatt, var bara plåster till det kaos politiker själva hade åstadkommit.

Men hans vänner var som en klippa. De var det riktiga USA. Ett land som än frågade vad du kan göra för landet, inte vad du kan få från politiker, även om den rösten blev svagare varje dag.

Det finns väldigt många likheter mellan Sverige och USA, i den politik som speciellt Kalifornien med ”allt för alla” försöker  införa. Få frågar hur allt ska betalas.

Den stora vinsten i att resa i USA var människorna jag mötte. De slog ut även naturen som var så man tappade andan av dess skönhet. De människor jag mötte i USA  var mer öppna och hjälpsamma, mer nyfikna och diskussionslystna än någon jag har mött i Sverige på väldigt många år.

Folk i Sverige vågar säga på Internet vad de tycker i tron att de är anonyma. Inte högt för det kan vara opassande.

Så, hur är det med dig? Känner du ditt land? Har du semestrat i Sverige före badstränderna i söder? Har du sett de små byarna i norr? De döende orterna? Kungsleden? Kulturvärden? Åkrarna där din brödsäd produceras? Din kungs slott? Ale stenar? Raukarna på Fårö? Kossorna på de gröna ängarna som ger dina barn än riktig mjölk?

De nyare sevärdheterna som de nedlagda fabrikerna, brandstationen som är stängt? Moderna sevärdheter som något hus där en bomb nyss briserade? Torget på en lördag då du tror dig ha kommit till Mellanöstern? Rester av bilar som brändes? Förorter där folk betraktar dig – om du är vit eller utryckningspersonal – som inkräktare? Gröna områden där ett hus kostar mer än du någonsin kommer att tjäna? De höga hyreshusen på de så kallade utsatta områden där ljuset aldrig riktigt når fönstren?

Allt detta är också Sverige. Gå ut och besök platser du inte har satt din fot i.

Vad känner du för ditt land, Sverige, egentligen? Inget? Ska man fundera över sånt? Har du rädsla över de förändringar du ser? Eller har du det riktigt bra på ditt segregerade område och fattar inte ens vad folk oroar sig över? Kanske bor du i en del av det gamla Sverige där förändringar är än pittoreska och omfamnas med öppna armar och inte påverkar ditt liv? Du har inte än behov av kommunala tjänster eller  dina barn har passerat skolåldern så kommunens krympande budget drabbar inte dig?

Kanske har du bara rätt värdegrund och behöver endast veta det som är rätt och riktigt just nu? Allt annat är ointressanta fabler.

PS. Har lagt en uppdatering till förra inlägg. Finns i slutet.

Intresse att skydda naturen? Inte.

Ibland har vårt bibliotek olika program om aktuella författare eller någon berättar om dolda naturskatter i Kommunen. I min Kommun finns flera naturskyddsområden. Ibland har jag svårt att förstå det skyddsvärda på en plats som ser bara risig och sönderkört ut men felet ligger nog i de som måste köra med sin fyrhjuling överallt, över staket in på en plätt i naturen med sällsynt växtlighet. Det är inte så ovanligt att man får kasta sig just i naturens famn när motorcyklar far förbi.

Brist på respekt för naturen visar sig på många sätt. Naturen hittar dock alltid en utväg. Vi gör inte det.

Jag var i biblioteket häromdan och lyssnade på ett föredrag med bilder om några naturskyddsområden i Kommunen. Jag kände till det mesta och har besökt de flesta platserna men man kan alltid lära sig mer.

Det var absolut fullsatt. Bibliotekarien försökte hitta flera stolar någonstans. Åldern hos publiken var medel 55 – 65, de flesta kvinnor. Jag såg ingen som kunde vara under 40. Inga klimatintresserade unga som ville bevara naturen. Inga gymnasister som studerade miljö och naturskydd. Bara äldre, pensionärer och även de som knappt gick nu mera i skog och mark utan asfalt på grund av käppar, rollatorer eller rullstolar. Som så ofta sägs: äldre kvinnor håller kulturen upp. Det beror förstås på vad man anser vara kultur.

Det var knäpptyst när föreläsaren visade sina bilder från skyddade platser, fågelsjö och gammal skog. Ja, någon aah hördes när en bild var extra vacker.

Flera av de närvarande hade deltagit i någon ledd vandring. Men parkeringen var full av bilar. De som kände varandra erbjöd skjuts. Att gå hem i mörker var inte att tänka på. Själv gick jag mot centrum ensam.

Med tanke på den klimathysteri som råder borde ungdomar köa till informationen om skyddade naturområden. De borde kräva mer naturskydd. De borde stå med en plakat när skogs huggs ner för att ge plats åt sporthallar, köpcenter och bredare vägar. De borde inse att arbete för miljö börjar bakom knuten. Men inte. För dem räcker det att skippa skolan, ta selfies i demonstrationer, skrika i korus och skylla på de vuxna som har gett dem ett liv på världens grädde. De svenska demonstranterna glider på en räkmacka och ingen av dem tänker emigrera till fattig landsbygd  i Afrika, till exempel, där deras klimatavtryck sjunker genast till exemplarisk nivå. Där sådan lyx som daglig varm dusch är otänkbart.

Att leva som fattigpensionär är en mer närliggande chans men det är kallt i Sverige och bostäderna värms upp en stor del av året. Inga sitter i mörkret utan lampor. Så Afrikas landsbygd – utan att ta med sig något av sin svenska lyx som kräver el och bensin –  är kanske den miljövänligaste förändringen man själv kan göra. Förutsatt att man lever utan matlagning med öppen eld. Vegan med bara råa grönsaker bör vara idealet.

Vem emigrerar?

(Obs. kan innehålla en smula spydighet – eller inte?

Bild med vattenbärare: https://thumbs.dreamstime.com/z/kvinnor-som-b%C3%A4r-vatten-70697056.jpg

Dags för fjällvandring och bloggpaus.

Snart bär det iväg mot fjällen. I år blir det en betydligt kortare tur än förra året. Först 5 – 6 dagar i Hemavan / Kungsleden med ett barnbarn, 10 år gammal, den sista som ska göra en ”obligatorisk” vandring med mig.  Sedan packar jag om och åker till Abisko och går mot söder så länge jag ids och tar lite udda vägar. Viker mot Sarek sedan. Därifrån åter mot söder eller någonstans. Det är inte så planerat, lite som andan faller på och vädret styr.

Jag antar att det blir min sista tur i de svenska fjällen. Alla barnbarn har gjort en vandring med mig. Jag själv är så klar med svenska fjällen oavsett många hörn jag inte har varit på. Det har mestadels varit avkopplande, vackert, också strapatsrikt. Det sägs att intresset för de svenska fjällen ökar. Bra så, flera gånger har jag varit alldeles ensam på min led. Men, det är just det jag söker, ensamhet, tystnad, bara naturen och jag. Svenska fjällen brukar bjuda på det. Har dock vandrat både med mina två barn och min sambo men mestadels har det varit ensamma turer både i Sverige och även utomlands.

Det var överraskande trevligt förra året med otaliga vandrare som passerade långsamma mig, pratade med och även tältade nära ibland. Det svenska knappa ”hej” från de man mötte på fjäll leder var utbytt till massor av trevliga möten och även djupa samtal om livet på PCT. Jag är än förälskad i USA och min PCT vandring

Nästa år är än frågetecken. Som gammal kan man inte planera så långt men visst är jag sugen på någon längre tur långt borta – igen. PCT gav mersmak. Men det räcker inte. Ibland måste man erkänna sin ålder och följderna med det.

Ålder är inte bara en siffra även om jag ibland tror det också själv.

Ha en bra sommar! Vi hörs mot hösten.

Bilder: bron över Vuojatädno, nederst vy över Sarek från övre Padjelantaleden.

Dödsängel med morfinspruta och trött på Samhället vi lever i.

Jag har funderat över livet och döden de sista dagarna. Det är naturligt när döden drabbar en. Det är inte så att jag bara sitter och grubblar. Jag gör vad som skall göras, det praktiska. Vi närmast anhöriga samlades för kaffe. Jag gick 22 kilometers träningsrunda. Jag packar saker för min vandring. Jag tömmer lägenheten av mina privata saker, den är ju uthyrt den första maj för sex månader.

Min hyresgäst är en indisk dataexpert. Dessa vi har ont om. Men någon bostad kan man inte ge till honom utan han får leta och flytta runt. Nyss sa politiker att vi inte skall ha arbetskraftsinvandring för enkla arbeten. Bra, men hur tänkte  han få folk till arbete om bidragen ger lika mycket som lönen, eller kanske mer? Vilket arbete kan den helt outbildade få? Kommunala stödjobb?

Jag gör en liten ömsesidig insats och hyr ut till datakillen.

Valet kommer att gå förbi mig. Jag kan inte rösta från USAs ödemark. Skönt att slippa propagandan men jag hade velat rösta – om jag visste på vilket parti.  Jag känner föga sympati för någon parti nu även om det finns punkter i vallöften jag kan instämma i. Löften är löften, verklighet annat.  Jag får veta hur det gick när jag är åter hemma.

I min ålder börjar man känna ungefär att jag har gjort min del för Samhället. Vad har jag gjort – egentligen – utöver mina tre barn?  Jag har haft fadderbarn, arbetat med bistånd, planterat 1000 träd i Afrika, smugglat saker till de behövande, varit ganska varsam med miljön men flyger, ofredat politiker i Kina angående Tibet, domar mot yttrandefrihet i Saudiarabien, mer… även ställt frågor till svenska politiker fast de aldrig svarar. Jag har inte lastat världen med kriminalitet eller missbruk. Jag har arbetat i ett yrke som ansågs samhällsnyttig. Jag var framgångsrik, sägs det. Jag har försörjt mig och mina barn.

Jag har protesterat mot vapen och krig. Försvarat yttrandefrihet med hot mot mitt liv. Oroat mig för den islamisering jag anser att landet är på väg mot. Inga muslimska länder  fyller ju demokratibegreppet eller yttrandefrihet, inte fred med oliktänkande, jämlikhet för kvinnor, allt det som är viktigt för mig.

Jag har tagit hand om min sambo, nästan till slutet. Men det är inget att skryta över. Det är så man gör. Kärlek kräver ibland uppoffringar.

Dock lämnar jag ingenting efter mig. Allt jag har gjort är så förgången tid. Så är det. Blommor, applåder och sedan glömska. Fattigpensionär. Slut.

Jag har kommit till ett slags uppgiven punkt i livet vad gäller samhället jag lever i. Jag känner mig oändligt trött över tillståndet i världen, inte bara i landet Sverige. Ni som läser denna blogg behöver inga flera förklaringar. Ni vet och jag vet att ni förstår.

Så, jag planerade en lång vandring, något jag har velat göra länge. Att gå rensar huvudet och sinnet. Det är en befrielse att försvinna ut till ödemarken från alltför mycket ”civilisation”. Jag gladde mig åt min resa. Efter sju år vågade jag lämna min sambo permanent till andra händer.

Min sambo dog snabbt av svält. I Sverige. I Kommunens boende. Jag vet inte vad som står i dödsattest men har man inte fått någon vätska och mat på över  en vecka och dör då är det ju svält och törst man dör av. Oavsett eventuella andra diagnoser. Oavsett om ens tid hade liksom runnit ut. Det fanns en suverän person på boendet men han kan ju inte bo på jobbet och bära allt på sina axlar. Han fick bli en dödsängel med en morfinspruta i handen.

Ingen ringde oss innan  det var nästan förbi. Resan till mina barnbarn under den veckan fick en bitter eftersmak.

Jag fick sitta dödsvakt omgående efter resan. Och döden kom snabbt. Som sagt, jag var tacksam för det. Morfin är de svältande döendes vän. Anna Ekelund Nachman skriver i ”Dagens Samhälle” om sin väns död. ”Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.”

Att svälta människor till döds med morfin… läs det sakta och känn hur det låter. Kanske det bästa som händer om man liksom gett upp? Men läs det sakta och lyssna på hur det låter för din egen framtid.

Samhällets moral mäts bäst i två saker: hur vi tar hand om de små värnlösa barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn föds i bilar. Små barns vård ses som jämlikhetshinder. Gamla får svälta. Det finns säkert många andra måttstockar men jag tror att livets början och livets slut är de bästa mätinstrument vi har.

Hur mäter du samhällets moral mot och av sina medborgare?

Ingen går dock genom livet oskadd. Det är så lätt att gå sönder men det tar tid att lappa ihop sig. Vi hoppas alltid det bästa för de människor vi älskar. Många av oss rent av sliter för att åstadkomma det.  Man kan dock inte leva för någon annan, bara vara en del av andras liv.

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/vem-bestaemmer-naer-vara-gamla-ska-doe-23678