De små detaljerna.

Utvalda

Märker du de små detaljerna i naturen? En blomma, ett vackert blad, kanske ett fågelbo, gräset som vajar i solnedgången? Oftast beundrar vi de stora som berg, udda träd eller vattenfall medan vi går bara förbi de små naturundren.

Är det så i livet också? Små saker blir petitesser fast de kunde ha stor betydelse om vi orkade tänka till. Att komma ihåg någon person utan anledning. Att komma även ihåg dagar av betydelse. Om vi begrep hur datum är viktigt skulle många förhållanden se bättre ut. Att missa dagen då vi träffades eller glömma bröllopsdagen säger mer än någon kan ana.

Det är en signal om likgiltighet. Du har föga betydelse för mig.

Även så enkla saker som rätt sorts blommor kan ha budskap av betydelse. Min sambo hade harsyra på sin födelsedagstårta som dekoration eftersom den blommade omkring hans födelsedag. När han inte längre kunde gå till skogen på grund av sjukdom och plocka det själv såg jag till att hitta just den blomman för tårtdekoration. Då kom han ihåg vad blomman hette och att han fyllde år. Det kunde inte demens ta från honom.

Det lilla kan vara mer värt än de stora gesterna.

Naturens små under finns nära dig. Gå bara ut och se.

Hur har ni det med vädret? Varmt? Här är det nära +30C. Skönt.

Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Utvalda

Ungefär tio kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.

Gå ut!

Utvalda

Vila din hjärna av allt som pågår. Gå ut i skogen, ängen, parken, någonstans du kan se naturens små detaljer. Grässtrå, blomma, mönster… Sitta under ett träd och bara vara.

Det är till och med vetenskapligt bevisat att människor som lever nära naturen mår bättre psykiskt. Så dessa stenöken med några blomlådor vi bygger är rent hälsovådliga. Kompensera dig och gå ut i naturen så ofta du kan. Prioritera det så prioriterar du dig själv.

Gran, inte ek.

Några dystra tankar på morgonen.

Utvalda

En marsmorgon fotograferade jag två almar i morgonljuset. Se hur de två håller varandra i handen. Det är så vi borde göra. Hålla varandra i handen och finnas till för varandra. Träden är nu nedhuggna. Kanske var det almsjuka, kanske föll de ner bara av åldern.

Det är vår, tillfälligt i alla fall. De som spår väder lovar kyla och snö igen. Men idag lyser solen. Klockan är snart elva, frukost avklarat och det är än morgon för mig, en morgonhatare som jag är. Det finns inga goda nyheter att vänta, Putins krig pågår och raserar ett helt land. Inte bara människor dör och skadas utan allt de har byggt, tillverkat, sparat, skaffat för sin familj och sitt liv är borta när bomberna faller.

Utplånade liv. Städer som inte längre finns. Vårsådden i världens kornbod lär inte räcka långt, om det ens kommer till stånd. Efterverkningarna blir större än vi nu anar. De mänskliga och de materiella. Vad sedan? Det är många stora frågor utan svar idag. Visst, det pågår flera mångåriga krig i Världen när folk inom sitt eget land inte kan hålla sams utan raserar allt med regelbundenhet. Jemen, Etiopien, än Syrien och Libyen. Fler… Men kriget i Ukraina är inget inbördeskrig utan startade med att Ryssland överföll landet.

Den här våren tappade sin glans innan den ens hann börja.

Ingenting känns säkert i Världen. Vi människor har inte kommit någonvart i den kulturella utvecklingen under min livstid. Krig och svält är ständigt närvarande. En ny järnridå, det vi trodde var utplånat. Människan sysslar med trivialiteter. Politikerna lever i takt med valperioder. Framtiden idag är mer osäker än på länge. När jag nyss pratade med mina grannar undrade de om jag visste vart närmaste skyddsrum fanns. Jag ser att folk hamstrar mat i affären. Tre av allt. Det finns en obehaglig oro över tillvaron.

Naturen nära mig är också förändrad. Bäcken är uttorkad. Vårfloden uteblir. Nej, det har inget med klimatet att göra utan ett stort nytt sanduttag har bildat en damm utan utlopp. Förändringar i naturen sker sakta. Något dör, annat tar vid. Träden täcks av mossa, anfalls av myror, förenas med marken. Det sker förändringar även med oss, i vårt vardagsliv. Hastigt märks de politiska besluten i våra bostadsort, skolor, inkomster… Men förändringar har skett sakta i åratals. Det uppstår en tidpunkt då alla våra protester och önskemål blir värdelösa. Det går inte längre att backa tiden. Vi får ha det som det är.

Det är än isigt i skogen. Snö väntas. På våren blir den nya snön slutet för den gamla, sa min far. Hoppas så. Vad vore slutet för den situationen vi lever i finns inga svar till.

Bild mitten Mariupol Ukraina,