Några dystra tankar på morgonen.

Utvalda

En marsmorgon fotograferade jag två almar i morgonljuset. Se hur de två håller varandra i handen. Det är så vi borde göra. Hålla varandra i handen och finnas till för varandra. Träden är nu nedhuggna. Kanske var det almsjuka, kanske föll de ner bara av åldern.

Det är vår, tillfälligt i alla fall. De som spår väder lovar kyla och snö igen. Men idag lyser solen. Klockan är snart elva, frukost avklarat och det är än morgon för mig, en morgonhatare som jag är. Det finns inga goda nyheter att vänta, Putins krig pågår och raserar ett helt land. Inte bara människor dör och skadas utan allt de har byggt, tillverkat, sparat, skaffat för sin familj och sitt liv är borta när bomberna faller.

Utplånade liv. Städer som inte längre finns. Vårsådden i världens kornbod lär inte räcka långt, om det ens kommer till stånd. Efterverkningarna blir större än vi nu anar. De mänskliga och de materiella. Vad sedan? Det är många stora frågor utan svar idag. Visst, det pågår flera mångåriga krig i Världen när folk inom sitt eget land inte kan hålla sams utan raserar allt med regelbundenhet. Jemen, Etiopien, än Syrien och Libyen. Fler… Men kriget i Ukraina är inget inbördeskrig utan startade med att Ryssland överföll landet.

Den här våren tappade sin glans innan den ens hann börja.

Ingenting känns säkert i Världen. Vi människor har inte kommit någonvart i den kulturella utvecklingen under min livstid. Krig och svält är ständigt närvarande. En ny järnridå, det vi trodde var utplånat. Människan sysslar med trivialiteter. Politikerna lever i takt med valperioder. Framtiden idag är mer osäker än på länge. När jag nyss pratade med mina grannar undrade de om jag visste vart närmaste skyddsrum fanns. Jag ser att folk hamstrar mat i affären. Tre av allt. Det finns en obehaglig oro över tillvaron.

Naturen nära mig är också förändrad. Bäcken är uttorkad. Vårfloden uteblir. Nej, det har inget med klimatet att göra utan ett stort nytt sanduttag har bildat en damm utan utlopp. Förändringar i naturen sker sakta. Något dör, annat tar vid. Träden täcks av mossa, anfalls av myror, förenas med marken. Det sker förändringar även med oss, i vårt vardagsliv. Hastigt märks de politiska besluten i våra bostadsort, skolor, inkomster… Men förändringar har skett sakta i åratals. Det uppstår en tidpunkt då alla våra protester och önskemål blir värdelösa. Det går inte längre att backa tiden. Vi får ha det som det är.

Det är än isigt i skogen. Snö väntas. På våren blir den nya snön slutet för den gamla, sa min far. Hoppas så. Vad vore slutet för den situationen vi lever i finns inga svar till.

Bild mitten Mariupol Ukraina,

Plastic is fantastic – not, om straffansvar för sopor.

Utvalda

Regeringens klimatåtgärder fortsätter. Följande engångsplastprodukter kommer att förbjudas i Sverige från den 1 januari 2022: bomullspinnar (tops), sugrör, bestick och ätpinnar, omrörare för drycker, ballongpinnar och tallrikar. Även matlådor för snabbmat som innehåller expanderad polystyren kommer att förbjudas.

Men topsen är ju gjorda av bambu nu mera. Och bambu har vi väl gott om här hemma?

Så engångsmuggar får finnas kvar. Borde vi inte gå med en mugg i väskan? Hygien är väl inte så viktigt. Törs jag erkänna att i min skafferi finns sugrör och en sats engångstallrikar, muggar och bestick? De köptes några år sedan då vattnet försvann ständigt på grund av byggarbete och fel. Oanvända än.

Jag tvivlar på att vi gå tillbaka till tiden då allt såldes och packades i papper bakom disk. Tiden då vi köpte mjölk i egen kanna är bara ett barndomsminne och olaglig försäljning direkt från bonden på sommaren, troligen även det förr i tiden. När jag nyligen köpte fransk ost av opastöriserad mjölk informerades jag om risken. Jag tog risken, sa jag. Först då såldes en bit. Den osten var som en dröm.

Jag vill gärna minska engångsförpackningar men det tycks vara svårt. Det är bara frukt, potatis och lök samt viss bröd som inte är färdigpackad utan plockas till en papperspåse.. Dessa ”miljövänliga” papperspåsar är sedan oanvändbara till sopor. De läcker. Påsarna går att använda till kompost men hur många i en stad har kompost för matåtervinning? Här slängs det högst potatisskal och sådant. En pensionär äter upp.

Som vandrare gör man bekantskap med de större lämningarna. Bilar, högar av bildäck, populärt att kasta. Oljetunnor. Trasiga saker. Sakta ingår de i naturen så där om flera hundra år. Vem är den stollen som kastar skräp i naturen, ofta även långt från en bilväg? Ibland när jag vandrar i Sverige ser jag övergivna gårdar med trasiga bilar, maskiner, hus… Ingen kommer att återvinna något där.

Vi borde i alla fall lära oss det enkla: att inte kasta skräp på gatan utan i papperskorgen, det kan då brännas och ge värme. Det är en åtgärd alla kan göra. Kanske ökar intresset att hålla Sverige rent när en ny lagstiftning 1 januari 2022 gör din fimp på gatan straffbart. Har inte sett att mitt Centrum eller parken bredvid har blivit renare efter nedskräpning med burkar, dryckesförpackningar, engångsgrillar, plastflaskor, pizzakartonger och snabbmatsförpackningar och dylikt blev straffbart med böter, 800 kronor från och med 10 juli 2011. Dock städas vårt lilla centrum snabbt, dessutom patrullerar vakter runt hela tiden under affärernas öppethållande.

Den nya lagen innebär att straffansvar för ringa nedskräpningsförseelse införs genom ändringar i miljöbalken. Det blir straffbart att skräpa ner med även mindre skräp som en cigarettfimp eller ett tuggummi. På gator och torg utgör cigarettfimpar enligt mätningar ca 67 procent av skräpet och vid våra stränder ca 32 procent. Straffet för ringa nedskräpningsförseelse kommer också vara 800 kr i penningböter.

Hinner polisen bötfälla? De kan ju stå nära en hamburgerbar och kamma hem böter.

Vissa har oerhört svårt att använda en papperskorg. Kan det vara någon sorts oro, trauma om att hamna där bland sopor också själv?

Skräpet i naturen då? Det stannar där någon kastade det.

Bilder: överst oljetunna vid en sjö, nästa en bilstol efter ca 30 år, båda Sörmlandsled etapp 6. Bilen är militärt, troligen från andra världskriget, i skogen i Norrland.

Sidhuvud Sarek, utsikt från Padjelanta.

En natt i skogen.

Utvalda

Flydde civilisationen bara för en tältnatt. En 40 kilometers runda. Skogen är blöt, geggig och ändå alldeles underbar.

Dock var det svårt att hitta tystnaden. Flyget gick ovan vart tionde minut tills det tystnade nära klockan 22. Vi flyger igen. Svagt ljud av biltrafik. Diverse ljud, svåra att identifiera. Någon hackspett. Några sjöfåglar.

Men mitt i natten kom tystnaden och månskenet.

På hemvägen stannade jag vid en myrsjö. En tunn sprucken ishinna låg ovan vattnet.

Jag gick också en bit längs en väg. Den som tror att vi slutar åka bil bör ställa sig vid en genomfartsled. Det räcker med 15 minuter. Sedan begriper man att bilarna är här för att stanna. Två cyklister och en man med rullskidor och sedan jag var de enda icke bränsledrivna. Jag vek tillbaka till skogen så fort det gick.

Dagarna är så korta nu att det är svårt med vandring, speciellt för den morgontrötte. Det blir promenader. Dags även för läsning, en bokhög väntar.

Bilder:Hanveden

Vithetsnorm i naturen?

Utvalda

När jag vandrare i USA råkade jag träffa 2 människor med mörk hudfärg. Den ena var en tjej som fick nog av PCT vid mile 110. Jag förstår det. Hennes packning var enorm, hon hade en sminkväska med sig. Den andra, en yngre man, tältade i Windigo pass, vid mile ca 1880. Jag träffade några från Kina och en från Korea. Den ena från Kina träffade jag två gånger av en slump, sist efter Ashland.

Han sa att jag var hans idol. I Kina höll de gamla kvinnorna sig hemma och servade de ýngre, som barnbarn. Själv var han trött och tveksam till att fortsätta. Jag försökte peppa honom att gå vidare. Vi var ändå på mile 1720. så mindre än 1000 kvar.

Jag vet inte hur det gick med honom.

Alldeles i början gick jag en bit med en ung kille som var från Mexiko men bosatt i Big Bear. Han bjöd mig hem till hans mormor som lagade utsökt mole poblano med kyckling. Han gick till och med saktare än jag så vi träffades inte mer efter tältplatsen vid Morena.

Vad synd. Inte att maten i hotellet i Big Bear var att klaga. Tänk, kocken kom och frågade hur jag ville ha mina frukostägg tillagade och hur många. Dessutom fick jag ett rum med öppen spis, direkt tillgång till pool och PCT specialpris. Efter 265 mile dag 23 kände jag mig i behov av en dusch.

Jag kollade inte folkets hudfärg bara de som syntes mitt framför näsan men undersökning just om vandrare på PCT visar att det är mest vita män och vita kvinnor som vandrar. Likaså besöker mest vita Nationalparker och olika naturområden. Inte är det en majoritet av invandrare som åker skidor eller skoter i Norrland heller, nu räknar jag inte gränsfinländare som invandrare.

Följaktligen i denna galna värld talar vissa invandrare om att de diskrimineras även i naturen. I USA klagade deras företrädare på svårigheten att gå ut till Nationalparker eftersom det var så många vita där. Det gick liksom inte, man kände sig bortmotad. Suck! Och nu gnälls det även i Sverige. Det är ett samhällsproblem med för många vita i skogen!

Jag ser en del ”öststatare” i skogen men de är där för att fiska och de pratar alltid med mig och frågar om bättre platser. Jag fiskar inte så någon hjälp är jag inte. Annars är det väldigt vitt – hade lite mer koll sist efter tidningsskriverier. Mitt grönområde ringas in av två så kallade ”utsatta områden” med många innevånare av annan härstamning än bleka svenskar. Men inne i skogen utanför elljusspåret och märkt led är det mestadels ingen än jag. Blir nästan chockad om jag ser någon annan. Så har det varit under många av mina vandringar också. Ensam. Nästan ensam. Ensam tältplats i alla fall. Delvis beror det på mitt val av udda tider, sent på hösten. Så det finns plats för flera.

Det kanske är bara så enkelt att vita människor gillar att röra sig i naturen. Att vita har vandring som hobby. Att vita flyr städernas trånga liv ut till skogen på söndagar och det har absolut noll med rasism att göra. Folk har olika intressen, olika preferenser och livsstil. Kanske de svenska skogarna känns främmande för folk som kommer från länder med andra naturförhållanden. Men det tycks finnas mediefolk som måste se förtryck och rasism i varje fråga.

Som USA har även Sverige vildmark, skogar och berg som ger möjlighet att besöka naturen eller till och med tälta och göra en vandring. Det är något många av oss uppskattar. I USA säger folk i undersökningar att familj, Gud och natur är något de räknar högt i livet.

Låt bli att inbilla rasism i varje sak. Vill du gå till skogen eller till en Nationalpark – gör det. Gnäll inte. Det finns inget inträdesprov till skog och mark. Men ge fan att lämna sopor efter dig och lämna noll toapapper.

Vandrare på PCT som deltagit i en survey var 502 stycken 2018, det året även jag gjorde PCT. Och fördelningen ser ungefär ut så varje år:

  • 90.7% Caucasian
  • 1.8% Declined to answer

Kan man fråga vilken grupp man tillför? Ja, 98,2% tyckte det. Vill du se de exakta siffrorna gå till Halfway. Är du en vandrare finns mycket matnyttigt där. Och planerar du PCT är det ett måste.

Så till de svenska nyheterna om vithetsnorm i naturen:

Till sist säger vi ”Let’s go Brandon” fast det har ingenting med natur att göra, bara människans natur.

Bild överst ; Sawmill Mountain, Kalifornien, bara en fågel och jag,

Bild mitten: Ensam mitt i ingenting Sprengisandur, Island