Det är inte lönsamt med de gamla och de ska ju snart dö…

Han är för gammal för oss, sa infektionsläkaren och vände på dörren när hon hörde gubbens födelsenummer. Nästa läkare kom och gick när han fått klart för sig att gubben var 81. Ingen ville ha honom från akutens brits bakom skynket till en säng på sin avdelning. Ingen frågade om han hade varit frisk förut, alla förutsatte nog att han var bara ett gammalt trist vårdfall som nu belastade akuten. Åldern var den intressantaste frågan därefter vilka mediciner man åt. Inga mediciner lät inte trovärdigt, inte heller bristen på en aktuell journal. Är man över 80, då förväntas man vara krasslig och kan inte komma in bara så där på engångsbesök och skylla på hög feber och konstiga prickar.

Så efter tio timmar på akuten fick gubben plats på geriatriken på en låst avdelning  där man utredde demens. Det var inte det han sökte för men nu var han var så febrig att inga makter kunde få honom att stiga från britsen och gå hem igen. Tio timmars väntan var definitivt inte högklassig vård utan snarare misshandel av den sjuke.

Kanske skall vi slopa vårt födelsedatum när vi söker vård? Sjukdomen skall bestämma vården inte årtalet?

På avdelningen var de flesta läkarna från något annat land, likaså sköterskorna, biträdena och så klart städerskan och språksvårigheter var snarare vanligt än sällsynt. Så ser det nog ut i vården av de gamla  överallt idag.

Det är inte kul med de gamla. Eftersom hög ålder inte värdesätts i samhället är vården därefter. Det är inte bara ekonomisk fråga utan attitydproblem. De gamla är några saktgående personer med rollator som sinkar Konsumkassans kö men annars osynliga på marknaden och i pressen. Att arbeta på geriatriken är kanske inte karriärmässig och intressant gebit för dagens unga vårdpersonal? Patienterna dör lätt eller återkommer ständigt med sina krämpor. Livets slut närmar sig och de gamla blir aldrig ekonomiskt produktiva, bara tärande hur än vi sköter om dem. Däröver är det pressat med tiden. Vård är ofta ett recept. Det är alltid snabbare att skriva ett recept än hinna se människan, för tid är en rejäl bristvara inom vården. Många gamla har mediciner i överflöd men de mår inte bättre.

Det är inte bra och desto mer vi säger att det är bara uselt att vårda gamla minskar vi underlaget av dem som tänkte sig arbeta på geriatriken eller i något äldreboende. Ingen vill arbeta på ett förlustbolag med dåligt rykte om man inte måste. Tid för kall är länge sedan förbi.

Kanske finns det viktiga värden hos de äldre, som länk mellan generationer, kanhända till och med en kunskapskälla men det är inte längre intressant för samhället. De gamla är oftast en minuspost i planeringen, se bara på Norrköping till exempel som inte har pengar för äldreboenden längre, men glatt kan ordna hem för andra inkommande grupper. Så länge vi ser de äldre som en belastning kommer politiker att skära i vården och omsorgen och lägga pengarna på annat.

Hur vården av de gamla organiseras och betalas beror på samhällsklimatet och politikernas val. Kanske också hur vi själva ser på de äldre?

Tomten har gjort konkurs och Tandfen är död…

Jultomten har gjort konkurs och Tandfen är död…

Är det så barndomens sagovärld slutar?

Jag har funderat på varför barnen jag känner och har känt inte har varit ledsna när de kom underfund med att Jultomten var bara en utklädd människa och julklapparna från affären köpta av föräldrarna. Eller att Tandfen var påhitt och guldtian kom från en omtänksam mor. Barn glider liksom från sagovärlden utan katastrofer, sakteligen byts allt till verklighet där magin har föga plats. De slutar skriva till Tomten och ringer mormor i stället.

Eller lyckas vi spara något av sagans värld till det vuxna livet? Sagorna har ofta ett budskap som ger en tankeställare – bara vi lyssnar på budskapet.

Det är bäst att tro på tomten”, sa en femåring till sin kompis. Hon hade nyss kommit på att det hela var nog något som de vuxna lurade barnen med. ”Jag vet att julklapparna ligger i klädkammaren”, fortsatte hon och klättrade upp med hjälp av en stol. Flickorna tittade på julklappshögen där uppe på hyllan. ”Det ser lite ut”, sa den ena. ”Det är bäst att tro på Tomten,” bestämde barnen.

Låt barnen behålla sagorna. Ge en tia av Tandfen och låt Tomten komma med klapparna. Det finns nog med verklighet sedan. Men berätta också om tanken att ge i stallet att bara få. Att ge och förmedla glädje är julens budskap som vi lätt glömmer i vår materiella värld.

Sköta barn och koka kaffe blir ingen sjuk av

Du som är hårdför feminist skall sluta läsa här för du kan uppfatta att jag vill få kvinnorna tillbaka till spisen. Så är det inte. Jag skulle vilja ha lite balans i våra liv. Tid att både vara mor och tid att arbeta, ha hobbyes och vara lycklig, glad och vacker – fast kanske inte allt samtidigt.

Att bli mor och följderna av det har förändrat sig radikalt sedan när jag fick barn på 60-70 talet – eller kanske inte. Det uttrycks bara på annat sätt. De höga sjukskrivningstalen kan vara ett.  På min tid var BB tid en självklarhet och där skulle man stanna tills barnet började nå födelsevikten och matningen av barnet kommit i gång och man själv mådde bra, d v s 5 – 7 dagar. Det var liksom solklart att en förlossning var ansträngande och omtumlande förändring för en kvinna. Vi längtade förstås hem. Fadern var med i mindre grad, det var inte hans fysiska upplevelse. 

Idag är graviditet enkelt och normalt och garanterat inte en sjukskrivningsorsak. Förlossningen ska helst ske snabbt och utan problem, det finns ju smärtlindring idag. Den nyförlösta skall sedan inte belasta sjukvården. Det har funnits idiotförslag som att pappor ska få mat och sova över. Ja, mor och barn går ju hem efter 6 timmar. Nu larmar man om bristningar hos kvinnor och oupptäckta hjärtfel hos barnen. Kan det bero på systemet ”sent in – snabbt ut”?

Det är hedersamt idag att vara far och ta hand om spädbarn, men att vara mor är komplicerat och skall helst klaras av snabbt utan besvär för sjukvården, arbetslivet och samhället för att inte prata om pension. En vän till mig som sett utvecklingen under en lång tid tyckte det var fint att man uppmuntrade män att vara hemma med sina barn. Kanske kunde vi bli så modiga med tiden att vi uppmuntrar även mammor till det.

Förr i tiden var det naturligt för en mor att vara hemma ett tag och ta hand om det lilla barnet. Vi var mammor i första hand. Ja, många av oss studerade eller hade deltidsarbete och andra heltidsarbetade och hade barnflicka eller annan barntillsyn. Själv var jag dagmamma åt barn med speciella behov och studerade i universitet.  Daghem var inte allmänt men det fanns många typer av barnaktiviteter som musikskola, balett, konstskola och mulle. Vi var inte helt insnöade, de kvinnor jag kände var alla aktiva utanför hemmet på något sätt. Det fanns pappor som delade vården av barnen, tog ledigt utan lön eller inbesparad semester/övertider medan kvinnan arbetade men jämlik antal dagar hemma med en baby var för radikal tanke.

Och vi var sällan sjuka eller det märktes ju inte.

Många av oss mammor gick till arbete först när det var lämpligt för barnen eller när ekonomin skrek om tillskott. I daghemmet nära mig fanns nästan bara barn till ensamma mammor. Det gick utmärkt att klara sig med en lön. Behoven var inte oändliga som nu. Många skulle behöva tre löner idag för att gå runt, det visar svenskarna skuldsättning och inköp.

Jag vill inte påstå att det var jämlikt med dagens mått mätt men vi – män och kvinnor – var nog lika värda. I varje fall hörde jag aldrig annat. Med tiden blev vi kvinnor också yrkesarbetande med nyckelbarn och ekonomin tillät en utlandsresa, bil och TV, kanske en sommarstuga eller en större lägenhet.

Idag är det liksom defekt att vara flicka, kvinna och mor. Biologin skall helst inte finnas. Rosa är en farlig färg och mammaövningar med dockor förtryckande. BB tid är bortrationaliserat, amningsfrekvensen går ner, karriär och pensionspoäng ses viktigare än barn. Jag vågar nog påstå efter långt arbete som kurator åt gravida och spädbarnsfamiljer att biologin är oerhört påträngande och att kvinnor är närmare sina späda barn än männen. Att vara gravid är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Vi har delat kropp med en annan människa. Det svider att inte hinna vara mamma. (Det kanske svider att inte hinna vara pappa också men det här inlägget handlar om kvinnor.) Kropp och själ hänger ihop. Hur får man nog av stressen och blir trött? Kvinnor vill mer än de förmår. Arbetet är kanske inte alls den inspirerande platsen som ger stimulans utan bara slit. De flesta är inte mediefolk eller chefer utan undersköterskor och affärsbiträden. Det är kämpigt för alla att släpa ungarna till dagis tidigt på morgonen, missa en del av deras utveckling, ha dem i en stor grupp kanske alltför många timmar som ökar det dåliga samvetet.

Det var inte daghem man födde barnen till.

Många kvinnor trivs med att pyssla om hemmet. Säg vad ni vill men få män hänger upp nya gardiner, köper barnkläder och husgeråd och planerar veckomaten. Jakten på kvinnor är omfattande. De skall göra så mycket och vara jämlika med betoning på lika, speciellt när barnen är små. (Jakten på män finns också men de tycks klara sig bättre – utåt sett).  Att bli sjuk eller bara kraftlös en dag är snarare normalt och mänskligt. Det är kanske inte sjukt men en sjukskrivning ger  rätten att bara vara hemma. Kvinnors biologi kan också ha sin del i saken?

Det är inte OK att vara ”sjuk” för att pyssla hemma, men … det kanske är livet i sig som är sjukt? Vår städerska på jobbet var ”sjuk” regelbundet. Vi anmälde inte henne. Hon tog hela ansvaret hemma med flera barn medan mannen tog bara ansvar för sitt deltidsarbete. Vi borde ha anmält mannen till – ja vart då? Men är hon ett allmänt fenomen? Svenska kvinnor i gruppen 30 till 39 år är mer än dubbelt så mycket sjukskrivna som männen i samma åldrar så mammor med barn födda 2005 skall nu specialgranskas. Vilka kvinnor och vilka sjukdomar  handlar det om? Dagissnuvor? ”Kvinnliga” problem? Täta graviditeter? Män som inte tar sin del av hemmet? Lågutbildade eller välutbildade? Ensamma mödrar?   Kanske ger undersökningen även svar varför män inte är sjuka i samma grad?

Jag tror att det vänder så sakteligen. Det här är kanske sista sucken i att försöka vara mer mamma och ta hand om barn och hem? Såg i TV nyheter att några mammor klagade varför de inte fick ha sina barn i dagis när de var lediga från arbetet. De behövde tiden för sig själva. I min lokaltidning är det en ständig gnäll över att inte få ha barnen i dagis mer än 15 timmar när man är föräldraledig för ett nytt barn. I Frankrike tas orden mor och far ur offentliga handlingar. Det kan vara kränkande! Det kanske närmar sig en tid då kvinnor lägger av att leva som kvinnor och mödrar, blir lika männen, existerar för en karriär med få sjukdagar och höga pensionspoäng, medan barnafödandet sköts av kvinnor som kommer från andra länder och inte än har förkastat det traditionella och den biologiska bestämning som ändå kvinnor har – att föda barn och bli mor.

Att vara både mor och ha yrkesarbete – det borde gå att förverkliga. Med vår livslängd hinner vi både arbeta och vara mammor och förstås pappor. Samhällets värde bestäms av hur vi tar hand om de svagaste – i detta fall barnen och hur vi förhåller oss till varandra. Ja, det bestäms också hur och om vi har demokrati men det är en annan mindre glad historia.

Kan vi gå till skogen med barnen utan en politiker i släptåg?

Vi blir alltmer ovana vid att vistas i naturen, och förstår inte hur vi ska bete oss där. Det är hög tid att politikerna agerar för att kommande generationer ska komma ut i skog och mark, menar biogeovetaren Ulf Lovén idag på DN.

Detta beror på urbaniseringen. Fler bor i städerna och vistas allt mindre i naturen. Då vet man inte heller hur man skall uppföra sig där. Han tar som exempel människor utan karta på fjällen eller andra tokigheter.

Ja, jag har alltid två kartor med mig och ibland har de kartlösa fått den ena. Att ge mat till behövande eller plåster är också vanligt. I ödemarken ser man många tokigheter. (Kanske var inte heller jag så smart och välutrustad i början men nu … behöver du tips för din fjällvandring hör bara av dig.)

Skolan måste ta en mer aktiv roll för att barn, framför allt på mellan- och högstadiet, ska få en chans att skaffa sig genuina naturupplevelser, tycker Ulf. Tanken kan vara god men har inte skolan redan problem att klara av sina grunduppdrag? Ryms det mera program till dagens skola?

Barnen kan inte bara samla kottar bakom skolan, säger han. Håller helt med honom. Men han vill att politikerna tar sig an frågan och skolan gör något mer. Politikerna och skolan?

Alltid ropar vi efter politiker som ska lösa livets problem för oss. Vart finns föräldrarna? Vart finns mor – och farföräldrarna? Är detta inte ett uppdrag för oss äldre som än vet något om naturen och kanske har plockat bär och svamp eller spillved eller känner igen de vanligaste fåglarna och träden? Kan vi inte längre gå i skogen finns Fältbiologer och andra organisationer till hjälp. Skolan och läger låter inte dumt men det är föräldrarna som är förebilder för barnen.  Föräldrar och vi mor- farföräldrar får anstränga oss och ta ut ungarna i stället till shoppingcenter. Att ta barnbarnen ut till skogen är ett utmärkt uppdrag för oss äldre.

Något måste vi klara själva utan politiker.