Månadsarkiv: maj 2012

Depression är en del av livet?

Publicerat av

Bild: minns vi dem?

”Har han inga mediciner?” sa sjuksköterskan. Nej, gubben har inga mediciner, svarade jag. När jag hade åkt hem från avlastningsboendet där gubben skulle vara en vecka ringde de åter. Nästa sjuksköterska undrade vart medicinlistan var. Inga mediciner. Först på tredje samtalet trodde de på mig.

Ja, visst hade sjukvården försökt medicinera honom. På sjukhuset – hans första besök där – gav de snabbt något lugnande som gjorde gubben grinig, jävligt grinig. Inte konstigt, han var tidigare så lugn att han skulle behöva retas upp lite i stället. Efter en mild utskällning togs pillren bort och de fick försöka hålla sig till antibiotika på grund av infektion han var intagen för. Varför skulle de droga ner en tidigare frisk och pigg 80 åring med infektion? Bara för att han var gammal? Av slentrian, bäst att bara ge något? Ja, de tyckte han kanske åt bättre om han var medicinerad med något lugnande.

Men maten på sjukhuset var oätlig.

Ordet medicin är nog det mest använda ordet inom äldrevården. Dela ut medicin är ett av de viktigaste arbetsmomenten om inte det viktigaste. Vad är sjukdom och behov eller biverkning kan vara svårt att bedöma.   Träffade en läkare på ett demensboende som försökte rensa i medicinlistorna när nya boenden flyttade in. En av dem åkte sedan hem. Hon var inte dement även om hon flyttade in på grund av det. Hon var i övermåtta medicinerad. Några blev alltför livliga och personalen klagade. Orden: ”hon måste få något lugnande” var vanliga i de äldreboenden jag arbetat i.

Många blir nedstämda och deprimerade som äldre, sägs det. Kanske är det i viss mån normalt? Arbetslivet är slut. För många har arbete varit den största biten av livet, rena arbetslinjen. Livet är levt på många punkter. Livets slut närmar sig. Tankarna om hur det var under åren är inte alltid glada. Livet kan vara en besvikelse och som gammal, kanske sjuk, är det inte mycket man längre kan rätta till. Personer omkring en avlider. Flera viktiga personer nära mig har avlidit de senaste åren, några inte ens i pensionsålder. Det väcker sorg och även oro, speciellt när man själv blir den äldsta i familjen. Min tur nästa gång, eller …

Det brukar också bli ganska lite av det man drömde om. Ibland var även oddsen sämre, livets möjligheter är definitivt inte fördelade rättvist. Ibland var drömmarna större än förmågan. Så mycket man drömde om att göra! Fint yrke. Lyckligt gift. Man skulle vara den bästa modern/fadern, stolt över ungarna och sedan de gulliga barnbarnen. Man skulle vara en medelpunkt i släkten, i alla fall en uppskattad person. En dag skulle man vara lite framgångsrik, kanske välbeställd, ja, lyckad helt enkelt. Man skulle resa, se pyramiderna eller djur i Afrika, någon paradisö eller göra en viktig insats i världen. Framgång i konstnärligt skapande, inte bara strumpor till barnen. Man skulle ha liksom funnits till på något extra sätt.

Till sist blir man ensam och det tär på sinnet. De gamla ryms inte i livets jäktiga schema. Det var ganska lite besök av anhöriga i de äldreboenden jag har arbetat i. Kanske kom det en samlad trupp på mors dag och födelsedagen samt före julen. Kontakten med de äldre som inte längre klarar sig själv, är lämnad till den offentliga vården, ofta utövad av invandrartjejer med bristfällig svenska. Våra gamla är verkligen integrerade! Känslan att bli en börda kan göra vem som helst deprimerad.

De flesta av oss är snart glömda för andra än de allra närmaste. Se bara på skyltarna på kyrkogården” graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen” eller uppmaningar att ta kontakt med samma eftersom ingen längre besöker och betalar graven. Livet idag har en snabbare takt än bara 100 år sedan. Vi hinner inte se bakåt i släktleden.

Alla har haft drömmar. En del blev inte sanna. Att acceptera livets gång och sin egen oförmåga är inte alltid lätt. Kanske har depression en berättigad del i våra liv och den botas inte av piller utan av eftertanke? Att få bara prata om sitt liv och se det positiva är säkert bättre hjälp för många äldre än mediciner. Att få besök även om man inte längre riktigt  känner den besökande är en ljuspunkt. Att bli lyssnad, bekräftad och respekterad räcker långt.

Vem har tid att lyssna på de äldre?

Skogshuggare och skogsmulle

Publicerat av

Olli Manninen från Finland har fått Nordiska rådets miljöpris. Han är fältbiolog, skogsaktivist och expert på vedlevande svampar. Olli Manninen har bidragit till att stora arealer skogsmark skyddats och inspirerat och utbildat många att värna om vårt naturarv. Så klart fick han meddelandet om priset i en skog, i Värmland, där han var i full gång med det arbete för att kartlägga och dokumentera behoven av fridlysning i de nordiska skogarna, som han nu belönas för.

Manninen är aktiv i såväl Finland, Norge som Sverige, han har arbetat för i stort sett alla Nordens miljöorganisationer och bland annat upprättat webbportalen nordicforests.org.
Motiveringen till priset, ”Nordens förnämsta miljöpris”, lyder:

”Olli Manninen har genom sin insats som kartläggare och nätverksbyggare varit en central person bakom fridlysningen av tiotusentals hektar skog i Finland, Sverige och Norge. Han har utvecklat ett unikt system för kartläggning av rödlistade arter och varit drivkraften bakom kampanjer, som har ökat allmänhetens kunskap om skogarnas biologiska mångfald”.

I en kommentar säger Manninen:

– Nordiska rådets miljöpris går inte bara till mig, utan till alla dem som brinner för att bevara de nordiska skogarna. Den frivilliga insatsen är så viktig, också när det gäller att påverka politikerna till att göra en större insats för vår natur. Priset kommer att bidra till att säkerställa vårt arbete framöver.

Medan Olli kämpar för att bibehålla urskog och sällsynta arter tycker Landsbygdsministern att vi bör hugga mer skog, elda upp eller skicka våra råvaror utomlands. Det ger arbetstillfällen. I det har han rätt, annars är hans resonemang långt borta från en hållbar miljö och ekonomi för våra efterkommande. Äganderätten är helig, även om förståndet saknas hos storbolagen och årets resultat i dollar än det enda som räknas.

Men ministern är ju skogsägare själv och pratar i egen sak. Var det C som skulle vara det bästa miljöpartiet? Nä.

Den 22 maj var FN:s dag för biologisk mångfald.

Lasse Berg – Kalahari

Publicerat av

 

Vad vet du om människans evolution? Hur blev människan det vi är?

Lasse Bergs böcker ”Gryning över Kalahari” och ”Skymningssång i Kalahari” ger svar på ett lättfattligt men vetenskapligt sätt. Böckerna, speciellt den förstnämnda, är mer spännande än deckare och dessutom sanna. Borde finnas i varje bokhylla och läsas av alla människor för att öka förståelsen för just människan. Hur befolkade vi världen? Hur blev samhällena till? Är vi krigiska till vår natur? Könsroller? Hur utvecklades vi till mer intelligenta varelser?  Har fisk något med det att göra? Hur vet vi vad vi vet om vår utveckling? Man får så många svar och så många nya frågor och tankar med Lasse Bergs Kalahari.

Böckerna hör till mina absoluta favoriter tillsammans med Shakespeare, Brink, Hemingway …  och ganska så många fler.

 

Har skogen ett värde annat än i dollar?

Publicerat av

”Om en man av kärlek till naturen går i skogen halva dagarna, löper han risk att betraktas som dagdrivare; men tillbringar han hela dagen med att i spekulationssyfte hugga ned samma skog och göra jorden kal i förtid, anses han vara en strävsam och driftig medborgare.”

Henry David Thoreau, 1817-1862

Idag fortsätter och slutar Zarembas artikelserie om skogen med Jokkmokk och Änoks delta som skall avverkas kosta vad det kosta vill.

Skogsstyrelsen anser att skogsavverkning inte kan anses ”ha betydande påverkan på miljön”. Vad är då betydande om inte kalhygge? Skogsbrand?

Det finns ett mycket gammalt kalhygge vid Padjelantaleden ungefär vid Njunjes. Har skrivit om det hygget förut. Det växte aldrig upp igen annat än med sly. Så blir det kanske med Änok också. Sly växer i alla fall bra, det har jag sett på några fjällområden där jag har gått förbi med 10 – 20 års mellanrum. Det varmare klimatet förändrar landskapet nästan omärkligt. Kalhyggen gör det mer omedelbart. Men skall vi fortsätta med den pappersanvändningen  vi har samt vill tjäna pengar genom att sälja skogen till andra länder får vi leva med kalhyggen. Klaga inte när veckans reklamblad trillar in genom brevlådan.

Har skogen ett värde i sig? Beror på vem man frågar. Fråga bara inte skogsvårdsstyrelsen. De får enbart dollartecken i ögonen. Just den här skogsplätten hade ett stort värde för mig fast jag inte ens ägde den. Jag hade fotograferat där i 15 år, främst dock den döda björkskogen vid ett kärr. Platsen hade mycket rikt djur- och fågelliv, även sällsynta varianter, massor med svamp och en dag var allt borta. En stor del av avverkningen blev kvar på marken. Trädet nedan låg så illa till att det blev kvar och det var ju bara ett gammalt lövträd – inget värde alltså. Som en ren glädjeyttring producerade trädet svamp året efter.

Zarembas skogsartiklar är nu slut. Han tipsar också om orörda skogar som i Polen. Men Björnlandet och Hamra duger bra. Speciellt Björnlandet tycker jag är sevärt. Sedan finns det fint skog omkring Fulufjället och på köpet får man Sveriges högsta vattenfall och fjäll som är opåverkad av renskötsel.

Bild: Fulufjället