Ensamhet – ett Kommunalt ansvar?

Utvalda

Jakob Forssmed, socialministern som cyklar, oroar sig över hälsoriskerna med ensamhet och barns motionsbrist. Socialministern ser ensamhet och barns stillasittande som de största hoten mot folkhälsan och nyckelfrågor under kommande mandatperiod. Så det finns inget viktigare att ta itu med än min och andra gamlingarnas ensamhet?

Jag tänker strunta i motionsbrist hos unga, det borde vara föräldrarnas sak att åtgärda med hjälp av skola och idrott. Jag funderar bara över de gamlas – som min – ensamhet.

Enligt socialministern lever så många som en halv miljon människor i Sverige i ofrivillig ensamhet. Det är en hälsofara som kostar. Jag antar att alla inte är gamla pensionärer, så deras problem är annat än ensamhet man förvärvar genom att bli just gammal, har slutat arbeta och förlorat människor i sin omgivning..

Bryta ensamhet är är ett medmänskligt ansvar för oss alla, säger socialministern.

Det var tungt sagt.

Vi gör en stor satsning till kommuner för att man nu efter pandemin ska använda sig av uppsökande samtal med äldre som kanske har självisolerat under lång tid, och i samband med det peka på gemenskapsmöjligheterna som finns i kommunen – här kan du äta med andra, här kan du delta i aktiviteter, där kan du engagera dig i den här föreningen som volontär, säger socialministern.

Det var ska jag säga snällt. Men är vi verkligen så hjälplösa? Hittar vi ingenting själva när åldern har passerat 65? Känner mig nästan kränkt här vid min dator och mobil med Internet inom räckhåll.

Så Staten lägger på ytterligare en sak som Kommunal verksamhet skall ta hand om när de inte klarar tillfredsställande sina grundläggande skyldigheter som god äldreomsorg, barnomsorg och skola samt bristen på utbildad personal. Först grunden, sedan överbyggnaden bör vara regeln. God äldreomsorg ser väl till att bidra med annat än dammsugning? Inte det?

Men Kommunerna är på bettet. Det kom faktiskt ett brev från min Kommun där de erbjöd en timmes samtal om mina behov på grund av min ålder och eventuell ensamhet och info vad som fanns i Kommunen. Gratis. Som sagt, jag hatar ordet gratis när det avser skattemedel.

Jag slängde det i soporna. Kanske kunde de har frågat mig hur jag mådde och om jag hade några personliga behov när jag tog hand om min sjuka sambo i nära sju år. Jag fick klaga till sist och det gillar inte jag.

Vem är då ofrivilligt ensam?

Jag läste en gång definition att den som inte har en enda person att ringa till på natten när man känner sig ensam och orolig är just ensam. Tja, lite djupare definition behövs kanske.

Vad är ensamhet? Hur definieras det? Det är få i Sverige, kanske i Världen, som inte hör till något sammanhang, inte alltid vad vi önskar dock.

Att vara socialt ensam innebär att man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med, trots att man skulle vilja ingå i sådana sammanhang. En del människor har få sociala kontakter och är nöjda med det, och då handlar det om social isolering snarare än en känsla av ensamhet. Vid emotionell ensamhet saknar man en förtrogen person att anförtro sig åt på djupet, och det kan man ju göra även med ett mycket rikt kontaktnät.

https://ki.se/forskning/ensamhet-ett-hot-mot-var-halsa

Det finns en tidsaspekt som heter livet. Vi lever i olika perioder med olika kontaktnät. Barndom, skola, arbete, småbarnstid, mera arbete, tomma boet, pension, död… människorna kommer och går, allt varierar. Omständigheterna varierar. Behov likaså. Måste man vara social gruppmänniska hela livet? Få sociala kontakter men nöjd med det får det inte vara helt OK? Det finns andra åsikter om livets sista tid, buddhister till ex.

Är inte ensamhet en del av livets gång? De lite äldre människorna vi haft kontakt med och ens ålderskamrater dör. Vi blir mer ensamma. Min väninna dog i cancer, hon var inte 60. Min sekreterare jag umgicks med privat likaså, precis efter pension. Min före detta som var min allra bästa vän och mentor, hjärtinfarkt vid 65. Min syster dog av bröstcancer. Fler… Känner arbetskamrater vars vuxna barn har dött. Livet är skört. Död är svårt att värja sig mot.

Eftersom många kvinnor är yngre än sina män blir de ensamboende vid makens död eller isolerade vid sjukdom. I anhöriggruppen för demens jag var inbjuden till fanns 15 äldre kvinnor och en medelålders man. Kvinnorna tog hand om sina män hemma och var tämligen emotionellt ensamma. De hann knappt något annat. Några hade själv åldersrelaterade krämpor. Den ende mannen hade fått mer hjälp än någon av kvinnorna. Jag blev deppig och lämnade gruppen. Det där att man kan leva som vanligt vid demens är bara lögn. Sjukdom begränsar. Livet har sina begränsningar.

Min sambo dog vid ålder 87 fast det var till sist en befrielse för oss båda. Ingen skall behöva lida så som hans och mitt sista år var.

Jag har en del äldre bekanta, folk som har bott på samma område länge och en dag började vi säga mer än ”hej”. Alla gamlingar jag råkar känna har dator och oftast mobilen i handen, åldersspann 70 – 90. Vi hör till den generationen som hann använda dator på jobbet, något som politiker inte har fattat. Ingen kände sig ha något behov än att prata om sitt liv med Kommunen. Det kanske kommer, sa någon. Då blir jag nog besvärlig. Jag nöjer mig inte med vad som helst.

Jag har flyttat ganska många gånger, jag tror det är 19 bostäder sedan jag flyttade till Stockholm vid 20 års ålder, borträknad några veckokorta boenden i början och inklusive utlandsboende. Flytt har skett på grund av arbete och skilsmässa. Det är svårt att både få nya och behålla gamla kontakter efter flytt. Folk har redan sina liv i egna cirklar. Svenskar är inte de som genast bjuder grannar på kaffe. Det händer än att någon frågar om jag ska flytta hem. Hem, efter 60 år i Sverige. Jag tar det med ro. Hem? Vart är jag hemma har jag funderat på ett antal gånger. Skogen kanske?

Det är inte bra att vara avskuren från andra och verkligheten omkring, speciellt när du är yngre. Livet består av samverkan med andra. Det består inte att bli en kopia av någon tongivande person. Det är att bli sin egen men även ha ett livsinnehåll och acceptans för och tillsammans med andra. Men efter ett långt arbetsliv kan det finnas behov av ensamhet och lite tanketid i stället ständig rörelse.

Men barnen då, säger ni. Ska inte de se till att föräldrarna inte känner sig ensamma? Det låter väl bra? Alla har inte barn. Om ens barn arbetar och kanske har själva barn och inte ens bo på orten har de föga tid att ta hand om sina gamla föräldrar, ännu mindre avlägsnare släktingar. Kontakterna idag sker i vardagen genom Internet mer än per besök.

Barn ska inte agera ett vårdhem till sina gamla föräldrar, tycker jag. Den tiden har vi passerat. Vi betalar skatt för det. Men när det gäller ska vi ställa upp för varandra i familjekretsen, det är inte en åldersfråga. I hyfsade förhållanden sker det automatiskt. Det är ett inre vetskap om att ifall att … Dock är inte alla familjerelationer fungerande vill jag säga, jag har sett otaliga skräckexemplar på mitt arbete.

Men om du vill ta hand om dina gamla, sjuka föräldrar själv i stället Kommunen är de väldigt glada. Anhörigvårdare är rena sparbössan.

En del blev ensamma tack vare covid och Staten har en skuld till det. Det var ett tag ren skräckpropaganda. Först stängde myndigheterna av anhöriga från äldreboenden, nu oroar de sig om de gamlas ensamhet. Om det hade funnits en smula förstånd hos beslutsfattare hade besökarna försetts med munskydd, skyddsrock och handskar. Det är inte en kö av besökare till boenden. Nu fick bara personalen smitta de gamla.

Att Staten ska försöka ordna upp all livets sorg och besvär fungerar inte. Det är nog inte meningen med livet heller. Just nu finns ett slags krig att reda upp. Nej, inte Ukraina utan våra egna gator. Prioritera det. Men om behov uppstår vill vi svenskar ha en äldreomsorg med personal som pratar svenska, är inte reglerad per minut, har viss kulturkompetens och som är utbildad, välbetald och stolt över sitt arbete. Det borde gå att ordna? Vad är som hindrar det?

Politiker skall undvika att göra ensamhet till en sjukdom som din Kommun skall bota.

Ring nu på hos din granne som är ensam, men bli inte snopen om ingen vill öppna dörren för dig. Och det – mina bloggvänner – rädslan för främmande folk som kan råna en om vi öppnar dörren är faktiskt Statens ansvar.

Bild nederst: Virihaure, Padjelanta och en ensam vandring på 800 kilometer, Nordkalottleden.

Aktiviteter för barn och gamla – om politikerlöften.

Utvalda

Lokaltidningen har ställt frågor om hur de olika partierna i min Kommun tänker om framtida åtaganden. Jag skrev förut om trygghet. Nu kommer fritid för barn och gamla.

Hur skall unga och gamla få ett bra, aktivt liv? Det behövs parker, utegym, simhall, bibliotek, elljusspår, stöd till Föreningar… Politikerna i de olika partierna är rörande överens. Också skattebetalda aktiviteter för unga och gamla. Roliga raster. Fritidscheckar. Fritidsgårdar! Än tror politiker att fritidsgårdar frälsar oss från de ungas kriminalitet.

Politikerna har klämt in de unga och gamla i samma fråga. Ni vet, de där icke arbetande grupperna. Barn och gamla har olika behov även om de riktigt gamla och sjuka kan behöva likartad praktisk hjälp än små barn.

I slutet av min sambos sjukdom tänkte jag ofta att han var som ett barn men med skillnad inte bara i storlek utan att barn utvecklas och de dementa avvecklar sina funktioner.

Det var smärtsamt. Varje gång han var i ett korttidsboende – vilket skedde max 3 gånger i året – kom han hem magrare, sjukare och i behov av mer hjälp även direkt besök på Akuten eller på Vårdcentralen. Precis som små barn klarar dementa illa förändringar.

Så i äldreomsorgen finns mycket att förbättra och det handlar inte om fritid utan om den grundläggande omsorgen.

Hur tänker Politikerna i min kommun ge de gamla bra aktivt liv? Jag tycker frågan är så fel ställt. De gamla har levt ett liv och säkert aktiverat sig själv och behöver inte hjälp från Politiker. De som är i ett äldre/demensboende har i regel så pass stort vårdbehov att hobbyer inte är viktigast utan blir grädden på moset, kan också bli en stressfaktor. Aktivering är ofta att klara av vardagens uppgifter. Musik med gamla sånger är populärt men det ansåg min kommun var för dyrt. Att komma ut i sommarsolen vore fint om boendet hade en avgränsad trädgård. Men det finns få äldreboenden med inhägnad trädgård och möjlighet att själv strosa ut. Flera boenden är flervåningshus.

De äldre ska få själv bestämma sitt arbetsliv och hemtjänst .säger politiker. Det var ju snällt tänkt att vi får bestämma arbetslivet! De gamla ska också få lära sig ny teknik.

Internet är inte ny teknik. Det kom 1983.

Det finns och har funnits hjälp för dem som inte kan i biblioteket och i frivilliggrupper, men det tycks inte politiker veta. Vi som är i min ålder, plus-minus 80, började använda dator på jobbet länge sedan. De som går i pension nu använder dator som de unga, fast säkert för olika ändamål. Ni är sent ute. Gå i parken. Se du en gamling som inte sitter med sin mobil är det ett undantag.

De som bor i ett äldreboende skall få samtalsterapi enligt ett parti. Hur ska det användas? Kanske tröstsamtal när maten var oätlig, dusch och rena kläder för tidskrävande och personalen förstår dig inte för de kan inte svenska? Terapi är nog sent påkommet. De som är dementa är inte betjänta av samtalsterapi. Samtal med personal kunde vara något.

Föreningar är lösenordet. Politikerna satsar i stort på att föreningar skall ge alla en bra fritid. Vi som inte är och inte blir föreningsmedlemmar då, är vi helt ute? Kan politikerna strunta mer i vår fritid och få de grundläggande insatserna, de Kommuner är ålagda att sörja för, att fungera som skola, barnomsorg och äldreomsorg. Det behövs även förbättringar lite varstans, bostäder, städning, belysning, energiåtgärder, arbetsmöjligheter och Kommunen skall vara delaktig i Statens åtaganden som säkerhet för medborgare. Där finns det mycket att förbättra. Så klart skall Kommun har simhallar, löpslingor och olika sportmöjligheter samt bibliotek, ingen tänker väl stänga det vi har, men nog måste folk lära sig att lösa sin fritid utan en politiker i släpet och en check i handen.

Jag undrar dock finns det intresse hos politiker för konst, musik, teater och kanske lokal museum? Inte, det är väl bara något för gamla damer. Ingen nämnde kultur som fritid.

Varför får jag en känsla att politiker lever på en annan nivå än vi andra kanske rentav i en annan värld? De svarar med något människorna kan känna igen utegym, fritidsgård, simhall, bibliotek… som alla kan instämma i. Tänk att politiker tycker som vi! Att få något ”gratis” har också blivit politikernas kännetecken. Pengar för elräkning, bidrag som stöd att köpa elcykel och bil. Bidrag är svensk paradgren. Folk känner att de fick något medan infrastrukturen sjunker och kvinnor slutar av rädsla för överfall springa i löpspåret och pensionärer hukar bakom två lås och portöga.

Det grundläggande bör prioriteras och fungera innan politiker börjar med överbyggnad. Snålhet med skattepengar skall vara viktigt i stället att hamna i slöserilistan. Vissa Kommuner platsar i TV showen Lyxfällan. Malmö som nummer ett.

Vad tänker du om politikerlöften? Frågar du dem HUR tänkte ni genomföra era löften?

Kommunen annonserar också behov av röstmottagare. Dessa ska helst prata flera språk. Skall man verkligen få rösta utan att ens kunna de få ord svenska som krävs vid själva röstning?

Röstkort och legitimation, tack! Tack, då var det klart.”

I USA måste du gå genom en test för att bli medborgare. Jag gjorde USA testet ett tag sedan på skoj. Nej, jag klarade inte hela testet. Men de som ansöker tränar väl innan? Men svenska är onödigt att träna? Rösta går det bra ändå.

Bild:Jag aktiverar mig med foto vid Glenn pass, PCT, dag 59.

Förr och nu – om sjukvård till sopor.

Utvalda

Jag har varit hos min dotter och barnbarn som hushållshjälp. Dottern, en specialistläkare, har arbetat som värst en dag, en natt och en dag till i sträck några gånger och inte var hon ledig på lördagar heller. Då försöker man arbeta bort kön som uppstod under covid.

Om du förstod hur många timmar en läkare du möter har redan arbetat skulle du inte gå till sjukhuset utan självdiagnostisera dig hemma per Internet, om det inte är ambulansläge.

Det var för mig några sköna veckor med hushållsarbete, snack med barnen och promenader. Katterna inte att förglömma. Har missat en stor del av det som händer i Världen och saknar det inte. Det finns få positiva nyheter idag.

Flera landsting tänker betala extra till dem som skjuter på sin sommarsemester. Upp till totalt 100 000 kr i vissa Landsting. Vansinne. Vem säger nej till det! De som kan tjäna de extra pengarna är de utan barn i skolan. Sedan skall även dessa ha sin semester. På det sättet blir semestertiden förlängt, månader innan alla är på jobbet igen. Faktum är att även de sjuka tar sig semester. Dock ser det ut att skott- och knivskadorna är oändliga speciellt på sommaren.

På min tid stängde vi allt som gick att stänga 2-3 veckor i juli, under så kallade industrisemestern. Samarbete med andra sjukhus så vi stängde på olika veckor. Hela juli var allt i halvfart. I mitten augusti var det full ös igen. En gång arbetade jag för sju personer i juli men eftersom det bara var akuta patienter och de som inte kan vänta fungerade allt utmärkt. Dödstalen ökade i alla fall inte. Varför det systemet inte fungerar idag är en bra fråga.

Sjukvården är annorlunda nu än på min tid, på många sätt. Sjukdomar vi redan hade fått bukt med är åter i gång. Tidskrävande arbete genom tolk. Rejäl folkökning men minskad antal sängar och fantasin att äldreomsorgen tar hand om de över 65 är bara några saker som har förändrat vården, likväl undersköterskorna och annan kringpersonal som har minskat medan antalet administratörer har ökat. När sjuksköterskor slutar och börjar i stället att arbeta på flygplatsens väskinlämning är något helt fel med sjukvården.

Samma med äldreomsorgen. Poppis att jobba i gruvan i Kiruna i stället äldreomsorg. Kvinnoyrken är inte längre populära. Kan det bero på lönen, stress, arbetstider och för många administratörer i stället arbetskamrater? Kanske värdet av arbetet inom äldreomsorgen har sjunkit med de outbildades intåg? Vem som helst kan fixa vården. Varför stanna kvar när andra betalar bättre.

Ja, det mesta är annat än under min arbetstid och kanske under hela livet. På gott och på ont.

Hemma igen fick jag ett städryck.

Har även du saker i garderoben och förrådet du inte har rört i flera år? Troligen inte i framtiden heller. Någon annan kan ha glädje av de.

Jag slängde kläder som inte har använts i år och inte den förra eller de senaste tio åren i klädcontainern. Någon dag ska jag ta en långpromenad och lämna mina gamla mobiler till återvinningslådan. Det finns metaller i de gamla telefoner som går att återvinna. Lämnar inte Nokia 3310 den är historisk och den fungerar än utmärkt fast den inte är i bruk nu.

Även om miljöfrågan är ganska död efter 24 februari och klimatet bara snack känns det bättre att göra något. För min egen skull, inte räddar det världen. En enda bomb från Putin har nog raserat all mitt och ditt livs miljösträvan.

Oljedepå i Vasylkiv Ukraina

Länge sedan bråkade jag och några andra hemmafruar med Kommunen om att få glas- och pappersåtervinning. De ställde ut några container till sist för att tillfredsställa de griniga kvinnorna. Det är ca 60 år sedan. Allt förändras, fast väldigt sakta. Först efteråt ser vi – och även vissa politiker – resultat av våra gärningar och det är inte alltid roligt.

Kanske också du har en skidbacke nära dig byggt av våra sopor?

Du som är stockholmare och inte än har läst Leif GW Perssons: ”Gustavs grabb”, borde läsa den, en klassresa av en arbetarpojke, med en liten miljöbeskrivning från en soptipp. Från en försvunnen Sverige.

Som en torkad röksvamp – om äldreomsorgen och det svenska språket.

Utvalda

Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.

Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.

Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .

På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.

Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgen är en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.

Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.

Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.

Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.

Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.

Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättre arbetstider?

Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.

December 2017 skrev jag:

Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men  han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.

Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?

Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.

Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.

Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.

Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.

PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?

PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022