Som en torkad röksvamp – om äldreomsorgen och det svenska språket.

Utvalda

Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.

Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.

Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .

På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.

Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgen är en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.

Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.

Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.

Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.

Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.

Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättre arbetstider?

Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.

December 2017 skrev jag:

Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men  han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.

Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?

Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.

Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.

Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.

Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.

PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?

PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022

Drömmar om vandring.

Utvalda

Sommaren 2019 hade jag inga planer att göra någon lång vandring. Minnen av 2018 och PCT var än nära. Det blev två fjällvandringar, en med ett barnbarn några dagar på Kungsleden från Hemavan och sedan åkte jag till Abisko och gick Kungsleden, till Padjelantaleden och en bit in i Sarek. Jag var nöjd. Då. Men 2020 ville jag längre ut. Det blev inte så. Inte 2021 heller.

Hoppades att covidsituationen skulle släppa men inskränkningar och regler var det samma om inte värre. Flyget var lamslaget. Det ser ut som lite lättnad nu men dock osäkert.

Jag har vandrat fyra leder de senaste två åren, med guideböcker inte med fötter. Jag som i vanliga fall inte förbereder mig genom att läsa ordentligt och planera noggrant före. Jag läser efteråt. Jag vill ha en viss nödvändig praktisk koll men inga detaljer. Det blir som det blir. Dream trail var mitt förstahandsval 2020 men covid satt stopp på det. Appalachian trail då? Inte hela men hälften kunde jag säkert orka. Den var faktiskt kortare än PCT. Men det var kört. Började läsa också om Te Araroa men Nya Zeeland var fullständigt omöjligt att resa till. De stängde landet.

Eller Arizona trail, en lagom 800 mile led och dessutom går den genom Grand Canyon. Vänner som erbjuder husrum i slutet på leden. Kan man önska mer! I höst? För nu i vår är det kört. Förmodligen i höst också. Regler ändras hela tiden. Covid är inte bara elak virus, det är maktens möjlighet att styra livet för folket.

PCT ”gick” jag på Google Earth före starten. Inga problem alls. Det var min förberedelse för leden utöver nedpressad utrustning och flygbiljett. Guiden la jag i packningen och den läste jag på kvällarna i tältet.

Jag avskyr förklaringar och recensioner innan jag har läst boken, sett föreställningen, vandrat leden. Jag vill se först, bilda en uppfattning, läsa sedan. Dumt? Kanske.

Men Sverige då, säger ni. Jag har ägnat många år för vandring i Sverige. Det känns avklarat även om det finns flera bitar som är kvar. Bara det.statliga ledsystemet i Sverige består av cirka 550 mil märkta leder varav jag har vandrat kanske 250 mil.

Covid har gjort min närmiljö till ständig besöksmål igen. Sörmlandsleden, skogen nära och på somrarna stilla promenader vid havet i Umeåtrakten, i hela två år. Jag vill ut!

Det låter kanske som gnäll. Men tiden jobbar inte för mig. Jag är redan en så kallad riskgrupp enligt åldern. Efter 65 sorteras vi ju till de gamla, sköra, sjuka, risk för samhällets resurser helt enkelt. De som fräckt belastar den underdimensionerade vården. 65 är den magiska siffran då vi bara är en kostnad, inte en tillgång om vi inte är rika och kända. Helst vill Samhället sortera ut oss, se bara på den usla äldreomsorgen. Som en kommentator sa på en blogg: vi skulle ha utvandrat länge sedan men kan inte lämna våra föräldrar till äldreomsorgen. Vi får vänta på döden.

Vänta på döden? Det är väl det kvinnor i min ålder börjar göra? Skall jag verkligen ge mig ut i ödemarken flera månader igen?

Nu blir det en promenad i alla fall, de magiska stegen från 4 500 till 10 000 vars antal och nytta varierar beroende på vilken ”expert” uttalar sig. Jag går så långt jag ids.

Bilder överst mt Dolent Schweiz nederst utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.

Misstroende som dagslända?

Jag skrev i förra inlägget om det obetalda arbetet. Ett obetalt sådant har blivit extra aktuellt under året med covid: äldreomsorg utfört av andra än den kommunala/skattefinansierade omsorgen. Köerna till boenden är borta. Idag finns det tomma platser. De äldre klarar sig själva eller anhöriga tar hand om de äldres hjälpbehov. Politiker har tyckt att de gamla ska bo hemma så länge som möjligt. Nu blev det så, med hjälp av virus. I oktober 2020 bodde 78 000 personer på ett äldreboende, jämfört med 82 000 året före.

Var coviddöden orsak till att åldringarna inte längre ville hamna i den allmänna vården? Där dör man, ensam, morfindrogad, utan läkare och anhöriga bredvid. Kanske just förbudet att få träffa sina anhöriga under den sista tiden i livet har minskat lusten att bli instängt i ett boende. Man hankar sig hellre fram. Fångar har haft det bättre än de gamla under covid. Där grep JO snabbt in om deras begränsade rättigheter.

Eller har vår uppfattning om vikten av de äldre generationerna i våra liv förändrats när döden har kommit närmare oss? Det året vi insåg vår dödlighet i dagliga TV shower. Har de gamla fått ökad värde för vårt eget välmående?

Det har visat sig – även i massmedia – att den offentliga vården inte alltid var den bästa för våra gamla. Vi hade inte äldreomsorg i världsklass även om S ropar så regelbundet, speciellt i valtider. Omsorgen var som en kuliss i Musse Piggs, Kalle Ankas och Långbens resa, den som skylde soptippen. Som att personalen kunde sakna det svenska språket och adekvat utbildning. Skyddsutrustning fanns inte. Mer… Politikerna sket i både på de gamla och deras vårdare. I annat fall hade ju utbildning, bra lön, skyddsutrustning, nog med personal och livskvalité för de gamla varit i prioritet. Att arbeta inom äldreomsorgen hade då varit högt uppskattad arbete, avlönad därefter. Inte något vem som helst kan arbeta med.

Nu finns tomma platser. Man sparkar redan folk. Inte kom politikerna på att använda tiden för personalens utbildning och även svenskstudier. Vore inte den dåliga efterfrågan på äldreomsorgens tjänster ett utmärkt tillfälle för upprustning och utbildning?

Kostnadsläget tillåter inte att äldreomsorgen har hög klass. De gamla är olönsamma. Det finns så många hål att täppa till i en Kommunbudget.

Men jag undrar, är det bara covid och död som har fått anhöriga att ta över omsorgen av sina gamla? Kanske polletten ramlade in? Larmet om bristande kvalité i vården blev så tydlig. Det var faktiskt sant att hygien var eftersatt. Det var så att personalen kunde sakna adekvat utbildning. Det var sant att maten var mindre anpassad för de gamla. Det var även så att sjuksköterskor var bristvara, utevistelser obefintliga, livets guldkant inget man ens kunde stava till. Det var sant att morfin sattes in snabbt, så det blev rena dödshjälpen. Flera gamla ha fått dö ensamma under covid tid oavsett dödsorsak eftersom personalen hann inte och dörrarna var låsta.

Regeringen avskiljde oss från våra gamla i stället att handha skyddsutrustning. Anhöriga smittade vilt, inte personalen trodde de som tror sig veta.

Var det faktiskt lagligt? Skulle det ha hållit i en rättegång, att isolera folk ifall att de senare kunde bli sjuka och smitta? Jag tvivlar starkt på det.

Även efterfrågan av hemtjänst har minskat. Hade du hemtjänst var det aldrig samma vårdare som kom utan otaliga olika personer. Och du kunde inte få allt som du önskade och var van med. I ett smutsigt hem oduschad värmde du dina matlådor i mikron. Nidbild? Inte alltid. Städning vart tredje vecka får vilket hem som helst anfallas av damm och spillda saker.

Inte personalens fel. De kan ha ett schema som räknade minuter.

Vem anställs och hur arbete planeras kan inte personalen rå för, det är någon uppifrån som ger order som i sin tur har någon ovan som bara räknar pengar. Det är att finna sig i eller sluta. Visselblåsare är inte populära.

Jag tror – hoppas – att det har hänt något i tankegången, inte bara rädslan för smitta. Vi har insett att Kommun – det offentliga – inte alltid är den bästa vårdgivaren för våra gamla. Många människor har kommit på att det inte var värt att mista en gammal anhörig bakom låsta dörrar utan annan möjlighet till kontakt än vinka mot fönster. De som hamnar i ett äldreboende är sällan Internetfreak och vana att kommunicera genom det. Internet ersätter aldrig personliga möten. Människan är en social varelse.

Dock är lösningen att själv ta hand om sina anhöriga bara för dem med stabil, god ekonomi eller de som redan är pensionärer själva.

Många av de gamla som dog var i det övre åldersspannet och flera av dem hade andra diagnoser och behov av medicinsk hjälp. Men det blev så att de som dog avslöjade bristerna. Den utsatta hygienen. Vart skulle vårdbiträdena tvätta händerna? I köket? I personaltoaletten som kunde vara tre trappor ner? Hos någon boende? De döda larmade om missförhållandena. Nog har många av oss anhöriga både larmat och anmält förut men ingen brydde sig om det. Vi behövde ett för de gamla dödligt virus för att avslöja bristerna så massmedian vaknade och då var politiker tvungna att börja beklaga sig.

Det stöd och service som Staten och Kommunen lovade oss genom de styrande politikerna och skatteuttag håller inte måttet. De gamla gett dem ett misstroendevotum. Det kanske blir så att vi mer och mer kommer att tacka nej till Samhällets tjänster för de lovar mer än de håller. För lite personal i äldreboenden och daghem, indragningar av olika slag får till sist folk att protestera med fötter. De som kan. De lågavlönade får bara nöja sig.

Politikerna borde skämmas men de gör det inte. De lovar igen världens bästa äldreomsorg. De ger pengar för att forska om vården. Forska, när bristerna skriker ut? Och väldigt många går på det igen. Nu händer det! Förbättringar!

Misstroendet är som en dagslända?

Bild: Hade ingen bild av dagslända, det får bli en groda. Kanske lika passande.

PS. 30 procent av de 193 kommuner som har svarat på frågor från TT uppger att de i stor eller ganska stor utsträckning har tomma platser just nu. Ytterligare 44 procent svarar ja men att det handlar om ett fåtal. I Malmö stad står runt var tionde lägenhet tom i de kommunala äldreboendena.

Regeringen satsar ytterligare 120 miljoner på forskning inom äldreomsorgen. Pengarna ska fördelas över fyra år för att öka kunskapen om hur omsorgen för de äldre är organiserad. Vet de verkligen inte det?

Covid-19 pandemin har tydliggjort sårbarheter och vi måste stärka äldreomsorgen, säger Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning. Se gärna på hennes CV.

PS2. Det finns förstås äldreboenden som är utmärkta och vilka även har klarat sig väl från covid.

De som ändå ska dö snart.

Jag läste om en kvinna. ”klient” inom äldreomsorgen som hade bett om ett kvinnligt biträde när hon skulle duscha. Det gick inte, sånt kan du inte be om. Hon hörde troligen till den gamla stammen som inte visade sig naken för andra människor, de från manligt kön. Så gammalmodigt! Det finns än personer – jag till ex. – som anser nakenhet är helt ok, men på rätt plats. Inga stringbikinis där inte. Det ska ni vara glada för. Ostört nakenbad i månsken säger jag inte nej till.

På mitt extraknäck i servicehuset , som vårdbiträde med icke adekvat utbildning, fanns en man som var besvärlig. Hans hygien var eftersatt. Han var stor och tung och gjorde lite sexistiska anspelningar på personalen. Han kunde säga som ”vad snygg du är” eller ”fin häck”. Chefen beslutade då att den ende mannen på jobbet skulle ta hand om honom. De kvinnliga biträdena hade till sist vägrat. Att duscha gick inte alls. Gubben skrek: jag är väl fan inte någon homo. Det manliga biträdet åkte ut.

Jag gick dit nästa morgon med medicin och då var han fortfarande irriterad. ”Hemsystrar är väl kvinnor”, sa han. Absolut, var mitt svar. Hemsystrar är kvinnor. Jag grep tillfället i akt och körde honom till duschen. Han muttrade bara lite av överdriven renlighet. Han blev duschad, rena kläder, en tallrik gröt, kaffe, nödvändig snabb städning av lägenheten och han var så nöjd. Han sa något som inte hörde till saken men jag sket i det. Efter detta hamnade han alltid på min lista när jag arbetade extra.

Hemsystrar är kvinnor. Försök inte fostra 95 år gamla gubbar.

Hans liv var från det gamla Sverige. Nu vid 95 orkade han varken med vedhuggning eller att pumpa upp vatten, vissa krämpor attackerade, rullstol kom till och hans barn hade lite bestämt flyttat honom till servicehuset.

Idag finns få om några av hans sort och då menar jag inte bara hans uppfattning om hur det är att vara en man och en ”hemsyster”. Han byggde Sverige, det gamla Sverige som håller på att läggas ner. Som gammal får han inte välja vem som klär av honom och tvålar in hans kropp i duschen.

Servicehuset är nu nedlagd. Det ansågs brandfarligt (läs: för dyrt.) I stället en personalstyrka på plats kommer det nu en strid ström bilar från olika valfrihets vårdgivare för att ge medicin och ta hand om de gamla i behov av hjälp i vardagliga saker som dusch och städning. Den lilla restaurangen är stängt. Maten kommer med en bil från storköket för att sedan värmas upp.

Smart?

Äldreomsorgen är på tapeten i ord men det saknas handling. Det behövdes ett virus för att lyfta frågan. Bristerna är inga nyheter, det vet politikerna fast de låtsas vara överraskade. Men det är inte lätt att förändra något som har varit uselt en lång tid genom bristfällig organisation, bemanning och ekonomi. Kanske allra mest på grund av ett slags förakt mot de gamla. De onyttiga. De som ändå ska dör snart.

Under covid – pandemin har dessa andra klassens medborgare saknat rättigheter som vi inte förvägrar ens kriminella i fängelser. Som att inte träffa sina anhöriga när döden nalkas. Många har dött ensamma, precis som förut, men nu kommer skammen fram.

I ca 37 kommuner finns fortfarande besöksförbud i äldreboenden trots vaccin. Vad är det för vaccin, egentligen? Skulle inte vaccin skydda mot smitta? Tydligen inte. Finns det verkligen inte visir att låna till besökare och desinfektion om man tror att just besökare ska smitta sina anhöriga? Är det lagligt att hindra folk att träffas i sina egna lägenheter? Det är inte fängelse eller?

JO var snabb i att klaga när fångarnas rättigheter kränktes tack vare försök på isolering för att hindra smitta.

Som en direkt konsekvens av Corona spridning beslutade Kriminalvården den 12 mars 2020 att med omedelbar verkan stoppa möjligheterna för intagna i landets häkten och anstalter att ta emot besök och genomföra permissioner.

JO beslutade att utreda vilka konsekvenser det blev för de intagna.

Fokus låg på frågan huruvida myndighetens agerande riskerade att leda till att de frihetsberövades situation blev alltför kringskuren, vilket i sin tur skulle kunna leda till en kränkning av deras grundläggande rättigheter. https://blogg.iniskogen.se/2020/07/05/vara-grundlaggande-rattigheter/

Men våra gamla då? Har de några rättigheter? Nej, JO är inte något för dem.

Grundläggande rättigheter, vilka är de? Inte att träffa sina anhöriga om du är gammal eller sjuk nog för att bo i ett äldreboende? Inte att vårdas av utbildad personal? Inte god mat? Inte utevistelser? Inte något alls… Och så klart inte att någon håller handen vid död för det hinner inte personalen, de är helt enkelt för få.

Har vi anhöriga klagat? Ja, men ingen bryr sig om vi inte har hamnat i massmedia på första sidan.

Jag har skrivit ett antal gånger om äldreomsorgen. Min erfarenhet som anhörig och extrajobbare är inte positiv annat än i undantagsfall. Men ingen skugga ska falla för den personalen som avlöste mig hemma på grund av min sambos demens. Ni var guld värda.

Mer än en tredjedel inom äldreomsorgen saknar adekvat utbildning. Att inte ha utbildning sänker arbetets värde och lön. Det orsakar brister och misstag. Det är inte personalens fel, det är Kommuners prioriteringar. Har du inte utbildning eller ens svenska kan du inte göra mer än det elementära. Är bemanningen så låg att man inte ens hinner hjälpa alla ur sängen är det inte personalens fel. Det värsta jag har sett var en demensavdelning som sköttes en söndag av en ung kvinna som inte kunde något mer än hej på svenska. Nej, det hade inte hänt något, man ansåg att hon fixade vården av tio gamla dementa.

Fast nog ser jag sällan protester från personalens sida. De är solidariska, kanske in till dumhet? Det är inte så att arbetsmarknaden ropar efter folk som är outbildad. Man gör sitt bästa, mer än man kan och orkar och tiger. (Så klart finns det bra ställen, men tillräckligt många som inte är det.)

Nu ömmar alla för de gamla i ord. Den ena och den andra politiken kommer med ojande. Nu ska allt bli så bra igen, världens bästa äldreomsorg. Det tror jag inte på. Det finns för många andra hål. Hela systemet med äldreomsorgen borde startas om från början med en kravlista som ska fyllas.

KD håller på att sjunka så de måste få till stånd nya frågor. Jag vet inte vad de gjorde för äldreomsorgen när de satt i Regeringsställning, minns inte, orkar inte leta. Nu profilerar de sig. KD föreslår åtgärder mot ensamhet (Svd) bland annat

Se till att ”sociala aktiviteter på recept” eller motsvarande arbete kommer på plats i alla regioner.

Ge kommunerna resurser och uppdrag att, när smittläget så tillåter, söka upp alla äldre över förslagsvis 80 år som inte har hemtjänst eller särskilt boende för ett äldresamtal. Det sker på årsbasis i Danmark och i vissa kommuner, men behöver nu ske brett. Mötet syftar till att samtala om livssituationen och om vad kommunen och civilsamhället kan erbjuda när det handlar om gemenskap och sammanhang.

När inte de som redan är i vård får sina behov tillfredsställa är det nog överkurs att försöka behandla de som klarar sig utan. Hur gulligt det än låter.

Är vi verkligen så ensamma och hjälplösa? Så oförmögna att göra något själva? Idag när de flesta som är i min ålder har haft ett arbete, använder Internet och har passet väntande på att restriktioner avblåses? Tror KD att vi gamla behöver Kommunen som terapipartner, ”en god kompis”? Betrakta inte oss äldre som dumma ensamma i behov av kommunala samtal.

Har Kommuner inte alldeles tillräckligt att göra och rätta till? Skolor, bidragsberoende, äldreomsorg, barnomsorg och bostadslösa med mera? Socialtjänsten är fullproppad av outredda ärenden. Försök att få de i lagen beskrivna områdena att fungera först innan man sätter grädde på moset..

Att bli isolerad och tappa kontakter genom död hör också till livet. Det är en livsfas som kommer till de flesta. En naturlig utveckling som inte går att hindra. Det är bara att acceptera. Livet är skört. Döden är oundviklig.

Även en politiker kommer till livets slut. Kanske borde de fundera över de sista stegen i livet? Kö tio timmar på Akuten. Ingen som sitter bredvid i dödens stund. Att dö i en Landstingets T-shirt och blöja för ingen anser att kläder är behövligt för en döende. Kanske en morfindos fast du inte ens hade ont. Så du är garanterat så däckad att du inte kan säga adjö eller orsaka problem för vården.

Det finns en del att förändra. Handling efterfrågas. Det finns säkert onödigheter i varje Kommunbudget för att lösgöra för våra gamla. Om viljan finns.

Var rädd om dina närmaste. De är – oftast – det mest värdefulla du har i livet.

Läs mer om bristerna i ”Kommunalarbetaren”.