Legender och korttidslegender

Dag 82, strax efter Ebbets pass, mile 1050 ungefär. Är du den där svensken, ropade någon. De som ropade var tre dagvandrare, två kvinnor och en man, inte att förglömma hundarna. Vad svarar man på det? Svensk i alla fall, ropade jag tillbaka.

Då visste de mitt namn och ålder. Hur? De nästan drog mig till sin plats med utsikt över skog och berg. Genast kom också frukt, kakor och rent vatten fram.

Du är vår idol, sa de tre. Hur kan man hålla sig så i form?  Vi orkar bara ett par mils dagstur.

Idol? Vad sjutton svarar man på det?

Nu togs mobilerna fram och alla trängdes i ett foto med mig.

Det hade varit så från Kennedy Meadows och speciellt efter Vermillion resort. Jag vet inte hur och vem spred ut min ålder, 76 år. Knappast den skrytsamme mannen vid en matpaus då flera vandrare hade samlats på samma ställe i skuggan. Mannen som skröt att han var minsann den äldste på leden!  Han var lite över sextio så jag hade varit dum nog att klippa av hans skryt efter en kvart med min ålder. De andra som lyssnade? Vet ej, men ”legenden” om den gamla kvinnan som vandrade ensam spreds på leden.

Att min ålder fick betydelse för andra hade jag inte räknat med. 76 år är väl inget att tala om, livets nedförsbacke. En gammal kvinna, vi som är väl så osynliga i samhället och ointressant grupp för politiker. De tärande, oförstående, proppen. De i riskzonen för alla möjliga åkommor. Läs inte om åldersrisker för oss äldre än 65 för då känner du dig genast sjuk. Men, nu blev jag uppskattad och till och med beundrad på grund av åldern. Så mycket vänlig uppmärksamhet har jag nog aldrig fått i mitt liv om jag tänker efter. Varken på mitt arbete – som nog hade förtjänat det – eller i de få stunder jag synts och hörts i massmedia. (Nu borträknar jag mina barn.)

Var jag den äldsta kvinnan på leden? Vet ej. Personalen på Vermillion resort påstod det. En man från PCT organisation jag råkade träffa sa att jag var i alla fall den äldsta kvinnan i år. Också han ville få en foto. Jag försökte strunta i det och gå min vandring. Jag hade helt enkelt inte haft nog med tid till förfogande förut. Jag hann bli äldre.

Jag var inte helt nöjd över uppmärksamhet. Ja, jag fick mat, godis, vatten från dagvandrare och de som hade för mycket. En dagvandrare  erbjöd sig till och med att ta mina sopor! Ja, det erbjudandet kunde jag inte motstå efter flera dagar utan möjlighet att bli av med soporna. Dessutom var man tvungen att förvara de i Bear Box med maten. När jag försökte lifta ut för att handla eftersom min mat var närapå slut gick djungeltrumman. Alla som passerade gav mig något ätbart så jag inte skulle behöva lifta. Jag fick även gas från en vandrare utöver flera dagars mat. Även dagen efter frågade några: har du nog med mat?

Djungeltrumman fungerade utmärkt på PCT.

Jag fotograferades. Folk kallade mig idol för alla äldre. Idol för de unga för man blir inte äldre än vad man gör sig till. Jag var inspirerande. Jösses.

Jag fick hiker namn ”Legend” men var inte så glad för det. Det var för mycket. Jag använde inte det utan förnamnet. Det finns andra som verkligen förtjänar kallas legend. John Muir var en legend. Han var också känd som ”John of the Mountains” och ”Father of the National Parks”. Muir trail 338,6 km är bara en av platser i naturen som har fått namn efter honom. Han är en riktig legend. PCT och Muir trail går ihop en lång sträcka. Jag tänkte på honom när jag åt vid Helen lake. Två sjöar har fått namn efter hans döttrar Wanda och Helen. (Bild överst : Wanda lake) Jag fick otaliga gånger den där frågan det är så svårt att svara på: hur kan man hålla sig så i god form att man kan gå PCT i min ålder?

Jag kunde inte skryta om träning för det hade varit vanskött kapitel de senaste två åren. Gym och en promenad en gång i veckan höll knappt konditionen uppe.  Kanske hade jag en bra grundkondition? Det är bara trams. Utan träning faller konditionen snabbt. Jag tränade upp mig under tiden på PCT. Första månaden var tung.

Jag gillade att gå ute i naturen. Räckte det som råd? Knappast.

  • Ha ett liv, sa jag. Fyll det med något meningsfullt. Stäng av TV oftare och lämna bilen.

Ha ett meningsfullt liv. Folk tyckte det var ett bra råd. Lämna bilen var värre. Kanske kan samma råd behövas här hemma? I dagarna har larmrapporter kommit om svenskarnas usla kondition. Vi rör oss för lite.

Nära hälften, 46 procent, av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Studien innefattar mer än 350 000 svenskar i åldern 18–74 år. Personerna har genomgått en större hälsoprofilsbedömning som bland annat innefattar ett konditionstest på cykel. Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila.

Detta låter illa. Det ropas genast efter mer skolidrott. Kanske kunde föräldrar gå ut med barnen? Kanske vore ”vandra 8 -10 kilometer en gång i veckan tillsammans” grupper jag mötte i USA något för svenskar också?

Att gå långt sitter dock något mer i huvudet än i benen. Att gå upp varje dag klockan 4 – 6, packa ihop och gå nästan hela dagen oavsett väder för att sedan sätta tält igen när mörkret faller. Dag ut och dag in ungefär 150 – 170 dagar i sträck. De som tog noll dagar, alltså inte gick utan stannade i en tätort och kanske flera dagar i rad hade svårt att börja gå igen. Många försvann  redan på Warner Springs, ca 110 mile, efter att ha suttit vid ett restaurangbord och det var skönt, alltför skönt och man upptäckte att gå hela dagarna var inte ens grej.

Jag hade få noll dagar men då fyllde jag på matförrådet, köpte skor och annat som hade fallit isär under resan.

Är åldern bara en siffra? Är åldern bara det man gör det till? Har åldern ingen betydelse? Struntprat. Åldern är inte bara en siffra. Med hög siffra följer tyvärr sämre kondition, risken för sjukdomar ökar och andra nackdelar. Även samhället betraktar dig som riskgrupp i stället resurs. Riskgrupper får vaccinera sig sa de nyss i TV och då menade de folk över 65 inte bara de sjuka.

Lyckoforskarna säger att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, mitt år 75 var verkligen skit, så även början på 76. Sedan blev det bättre.

Orken brukar vara sämre för gamla än de unga.  De yngre gick 25 – 30 mile om dagen. Jag gick  vanligen 15 -20, kanske 24 mile. Jag tappade vikt i rask takt. De yngre var starkare och kunde bära mer mat med sig. Ja, de tappade vikt också men inte så katastrofalt som jag. Vissa dagar, när terrängen var svår eller regnet öste ner var jag ganska utmattad och väldigt glad att hitta två kvadratmeter plan mark för tältet. Men de flesta dagar var fina, ett nöje att vandra.

Jag gjorde min vandring i min takt.

Den fördel man har som äldre är erfarenhet av livet och dess konsekvenser samt en kunskapsbank – förhoppningsvis. Beror på hur man har använt sitt liv. Så, fyll livet med något meningsfullt. Ålder har betydelse, på gott och ont.

Vindfarmer och hemlöshet.

Dag 46 på PCT. Vägen Oak Creek Road till Mojave var blåsig. Ja, det hade blåst hårt i två dagar, hela sträckan med vindfarmer. Området var ett av de blåsigaste ställen på jorden sas det. Det var svårt att hålla sig upprätt. Jag visste inte ens varför jag valde Mojave för att fylla på matförråd i stället Tehachapi som alla andra gjorde. Jag skulle bara gå dit. Staden mellan vindfarmer och begravningsplats för flygplan. Det nya och det gamla.

En bil med en kvinna och ett barn i stannade. Kvinnan frågade om jag hade vatten. Hon gav mig en vattenflaska. Hon hade sett mig vika av mot Mojave och körde efter. Det är varmt, sa hon. Jag var orolig över om du hade nog med vatten. Tyvärr hinner jag inte köra dig för jag skall till födelsedagskalas. Sedan svängde hon tillbaka. Jag var stum av förvåning.

Jag gick vidare på vägen mellan vindfarmerna. Hundratals, tusentals vindsnurror i olika storlekar kantade vägen. Skyltarna talade om vilket företag som ägde dem. Det var en häftig syn men jag ville gärna slippa gå mer i blåsten och på asfalt utan hoppades på lift. Halvvägs stannade en bil.

Jag ska till Mojave, vill du ha lift, ropade mannen. Jag klev tacksamt in. Jag tar aldrig liftare, sa han, men du hade det för jävligt i blåsten.

Jag frågade om han bodde i Mojave. Det gjorde han. Jag skall aldrig flytta därifrån, sa han. Där är jag hemma.

Han var i 30 års ålder. Det var ett tidigt beslut tänkte jag, så jag frågade varför han var hemma där.

  • Jag har allt jag behöver i Mojave, sa han. Min familj, släkt, mina vänner, mitt hem, arbete,  mitt liv helt enkelt, naturen omkring, det är en fin stad. Bara jag ser Mojave från vägen som nu fylls jag av känslan att vara hemma. Jag hör hit.

Han lämnade mig vid ett hotell och sitt telefonnummer ifall jag skulle behöva skjuts ut nästa dag. Han stod kvar tills jag hade fått ett rum. Jag frågade honom om det fanns en bra amerikansk restaurang och han visade vart den låg.

Det har god mat, sa han. Vi går alltid dit. Jag åt senare på den restaurangen. Maten var god. Jag tog äppelpaj till efterrätt och började min inofficiella pajundersökning. Vem gjorde den bästa äppelpajen nära PCT? Nej, de vann inte fast pajen var god.

Familjerestauranger serverar inget med alkohol i. Jag kollade vad de andra drack till maten. Läsk, vatten, smoothies, varm choklad med marshmallows… jag beställde iste.

Dagen efter försökte jag förstå vad som var så fint i mannens hemstad. Jag gick gator upp och ner, satt i ett fik,  försökte köpa mat till fortsatt vandring vilket inte var enkelt för jag hittade ingen mataffär. Dollarstore och bensinmack var alternativen. Ja, det fanns köpcenter utanför stan men dit var det långt. Alla hade ju bil.

Jag hittade inte det speciella med Mojave. För mig var det en trist stad. Vindfarmer. Sand som blåste runt på gatorna. Hård trafik genom staden. Tåg som gick hela tiden. Jag kunde vara ensam gående på en gata, alla var bilburna. Slitna hus. Stängda affärer. Kanske fanns det vackra längre ut?

Kanske hade hemmakänslan inget att göra med stadens utseende?

Senare frågade jag några andra om och vart de kände sig hemma. En Trail Angel berättade om området i San Franciscos utkant där han hade bott en stor del av sitt vuxna liv. Hur hemlöshet kröp sakta in, nästan omärkt. När han och hans fru flyttade in var området en stillsam amerikansk förort med snygga hus, välansade trädgårdar, bra skola, alla kände varandra och grillpartyn med grannar var talrika. Barnen gick runt vid Halloween för trick or threat, vuxna behövde inte följa med dem. De gick runt på julen och sjöng julsånger till alla. Bollplan, park,  mataffär med mat folk vanligen köpte. Något hamburger ställe, bensinmack och  familjerestaurang utan alkohol.

Det var  20 år sedan. Nu liknar området slum på vissa delar.

Sakta tätades området, de bosatta ägde ju inte marken utan det var ett slags hyressystem. Nya huslängor tillkom. De äldre husen trängdes nu med nya snabba slarviga byggen. Folk som inte pratade engelska flyttade in. Skolans resultat föll med språkproblem, de engelsktalande började köra sina barn ut till andra skolor. Restaurangen började servera öl, vin och utländsk mat. Den sociala kontrollen försvann. Droger och kriminalitet, klotter och stölder tillkom. Vi kände inte de nya och de hade föga intresse att umgås med oss. De bildade en egen grupp. Det blev vi och dem. Många av de gamla flyttade. Men vart ska man flytta? Vi som inte är anpassbara till den nya multikulturella världen?

  • Vi blev hemlösa.

Han skyllde inte på någon. Han bara berättade torrt hur hans område hade internationaliserats.

Jag lyssnade på några liknande historier till. Men fick också den andra sidans uppfattning. På en campings tvättstuga började en kvinna prata med mig. Hon såg att jag var en vandrare och frågade om det. Hon ville gärna vandra men bara en kortare sträcka. Hur gjorde man? Vilka skor bör man ha? Annat man behövde? Fick hon titta på vad jag hade med mig i ryggsäcken? Javisst. Hennes engelska var till och med sämre än min men vi gestikulerade och kanske blev förstådda.

Familjen bodde en semestervecka på campingen. Barnen älskade det, speciellt poolen. Men sedan fick hon börja packa där hemma. Hennes familj skulle flytta för de trivdes inte på området de bodde i. I skolan måste man prata bara engelska. De hade få mexikanska vänner nära sig. Det var för lite av allting familjen var vana med i det tidigare hemlandet Mexiko. De kände sig inte hemma. Men nu hade de fått tag på ett annat hus och snart gick flyttlasset till ett mexikanskt område.

  • Det blir som att flytta hem. Jag tror vi blir lyckliga där, sa hon.

Hur och varför känner vi oss hemma? Vilka faktorer ingår i känslan att bo på rätt plats? Är det kontinuitet med släkt, bekant omgivning, folk man känner som tillhöriga i ens ”stam”? Eller spelar det någon roll nu mera bara man kan stänga en dörr om sig och grannarna är tysta?

Hur förändras det som var hemma till hemlöshet? Hemlöshet kan vara faktisk, men jag menar inte det nu även om jag känner ilska när jag läser om det ökade antalet gamla svenskar som bor på gatan. När jag ser inkomstkravet för min hyreslägenhet idag, ordinär två rum och kök, skulle jag inte kunna hyra det nu. Ja, jag kan inte bli godkänd för den minsta lilla etta hos min hyresvärd Allmännyttan som den fattigpensionär jag är efter att ha tagit hand om mina barn utan daghem och tappat arbetsår på det. Men nu tänkte jag på den psykiska hemlösheten, att känna sig som på fel hus, fel område, ort eller till och med fel land av olika skäl.

Jag tror vi är fler och fler som är psykiskt hemlösa, både infödda svenskar och inflyttade invandrare. Vi har svårt att anpassa oss till den nya världen, speciellt vi med långt liv i samma land bakom oss. Den odefinierbara samhörighet och outtalade samhällskontrakt vi hade i Sverige finns inte längre. Det är en tid för förvandling och folkvandring.

De förändringar som sker i närmiljön genom inflyttning av andra nationaliteter, seder, bruk och regler bidrar till hemlöshet. Eller tvärtom, de som flyttar in är också på främmande mark med andra uppfattningar om hur man bör bära sig åt. Även de är hemlösa och försöker förändra sin omgivning och ha sitt liv som ”hemma”.

Blir vi automatiskt multikulturella med inflytt av andra nationaliteter och kulturer? Jag tvivlar på det. Den processen är betydligt långsammare eller sker inte alls. Jag träffar än finnar hitflyttade på 60- talet som knappt pratar svenska. I USA, som ofta felaktigt sägs vara melting pot för alla nationaliteter, finns kinesområden, little Italy, mexikanska områden, andra med den tidigare nationaliteten eller språket som ”inträdesbiljett”.

Förändrar de politiska besluten våra liv även med det vi inte önskade att få? Svaret är obevekligen ja. Är politiker före i utvecklingen av vårt land och vi andra halkar efter? Eller har politiker visioner och planer de vanligen inte själva behöver bli drabbade av? Är de gripna av vinden som blåser i den stora världen och de försöker vara bäst av allting och alla, oavsett priset?

Det sistnämnda? Inte känns det som om politiker gör analyser om sina besluts följer utan öser ofta på mer av samma vara. De har låtit delar av vårt samhälle bli ett slags klan samhälle där de olika ”stammarna” för ett krig mot varandra med regler, levnadssätt, kläder, rätt religion eller tillhyggen, vapen och utstötning. Den där integrationen som politiker och PK media så varmt pratar om finns knappt. Assimilering ännu mindre.

Ja, vi kunde diskutera dessa förändringar länge. Det negativa har alltid starkare inverkan än det positiva.

Är jag hemma någonstans? Att fortsätta gå och bo i tält lät som en bra tanke. Jag kände mig hemma. Det trånga utrymmet och de fåtaliga saker jag hade och behövde (jag lägger ut min utrustningslista senare) var tillräckligt för mig. Tältet var mitt hem. När mörkret föll över mig var jag som den enda i världen, omgiven av naturen och djur vars läten gjorde mig sällskap. 95 % av tiden tältade jag ensam, långt från synhåll för andra. När jag väl var hemma igen och försökte packa upp mina privata saker – vilka var instuvade i klädkammaren och vinden så mina hyresgäster kunde göra hemmet mer som sin – tänkte jag över vad behövs, vad inte. Jag äger väldigt lite. Allt kändes som för mycket.

Vilka saker gjorde lägenheten till min? Böckerna? Tavlorna? Att jag har betalat hyran i tid? Dörren jag kunde stänga ut yttervärlden med? Hur känner jag för platsen jag bor på där slumpen gav mig en lägenhet 29 år sedan?

Den stora förändringen i mitt liv har dock skett genom döden. Jag bor ensam efter 12 års samboende. Hur blir det att leva ensam? Ibland rycker jag till och undrar en kort sekund vad min sambo gör men han gör garanterat ingenting. Han finns bara i mina tankar eller i en reflexrörelse med oro. Trots att jag har varit borta från lägenheten och Sverige nästan sex månader finns det invanda i hjärnan och kroppen. Det poppar upp i den så tysta kvällen. Ångesten över hans död hemsöker mig ibland. Jag borde kanske flytta, men vart?

Är jag hemma någonstans? Det känns inte så just nu. Jag är redan trött på ”civilisationen”. Jag försöker anpassa mig igen, träffa mina närmaste, göra det jag inte kunde göra när jag skötte min sjuka sambo. Jag går runt ute och ser vad som har förändrats eller inte i vårt centrum. Oavsett, jag känner en inre tomhet. Skall jag ta mitt tält och gå? Jag saknar ödemarken, där är jag fri och hemma.

Bränder och Trail Angels.

Dag 106 på PCT. Allting luktade och smakade rök. Luften, vattnet, maten, kläderna, ryggsäcken, marken jag slog mitt tält på. Röken svävade över området så långt jag kunde se. Landskapet låg som i dimma. Röken skingrades ibland när vinden blåste åt annat håll. Då kunde utsikten vara fantastisk.

Jag hade vandrat genom Castle Cracks State Park i två rökiga dagar. Det var ett vackert område med skog och vatten men rökigt, fast det brann långt borta. Det var inte den första gången jag vandrade i rök. Jag hade gjort en avstickare till Yosemite och på vägen tillbaka såg jag den stora branden (Ferguson Fire)  vars rök jag kom att vandra i efter Tuolumne Meadows. Vinden blåste åt PCT håll. Det fanns inga omvägar att ta. Dalgångarna drog röken till sig. Vinden styrde, så  ibland var det mer och ibland mindre rökigt. Den branden hade startat efter grillning som ingen släkte utan bara försvann.

Vid Belden, dag 96, brann det också så en bit av leden var stängt just då och man fick gå runt genom att lifta eller gå. Senare i Washington orsakade några bränder omvägar.

Men nu blåste branden nära Redding (Carr Fire) runt överallt. Jag läste senare att åtta människor dog i branden som började efter en bilbrand orsakad av ett bildäck som exploderade. Noll brandsläckare i bilen.

Inte särskilt hälsosamt att vandra i rök. Jag hade sett anvisningar på affärer och tältplats hur man bör bära sig åt när det brinner. ”Är du över 65 och inte ser framåt en mile, håll dig inne och stäng dörrar samt fönster.”

Jag hade inget att stänga mot rök. Jag gick vidare.

65 år tycks vara liksom magisk gräns i en människans liv. Tål sämre rök, behöver influensavaccin… Jag hade hört till den sköra gruppen länge men bestämt mig att ändå vara annat än soffsittande gamling i Vårdcentralens hägn. Nu rann ögonen av rök och jag hostade några gånger.

Jag hade nästan slut på mat så tanken var att lifta eller gå till närmaste tätort. Jag kom ur skogen och började gå på asfalten i hopp att få lift till Dunsmuir eller någonstans med mataffär. Då stannade en bil.

  • PCT hiker?

Han presenterade sig som Trail Angel Roy och lovade köra mig vart än jag behövde. Han öppnade bakluckan. Han var försedd med diverse räddningsutrustning och en kylväska. Jag fick en dricka och satt mig i bilen. Han informerade mig om brandläget.

  • Det är inte smart att fortsätta på leden här eftersom det är så rökigt och räddningsinsatser pågår för de bosatta på området. Det vore bäst att hoppa över en bit.

Nej, jag ville inte gå genom ett brandområde eller i närheten av det. De som bodde på området behövde att hjälp, inte jag som kunde välja. Men många vandrare gick ändå vidare fast röken mötte dem.

Det ringde i hans telefon. Någon ville få hjälp att komma ur det rökiga området. Han lovade att åka dit senare. Först skulle han köra mig någonstans.

  • Vandrare ringer hela tiden och vill bli hämtade. Har du ätit frukost?

Han körde förbi Mc Donalds och beställde dubbel frukost för mig. Mc Donalds ville få en bild på den gamla vandraren. Jag satt med juicen i handen och kände mig dum. Sedan körde han genom röken längre och längre bort från leden. Det var säkert vackert om man kunde se annat än konturer av bergen.

Vi pratade om vad vi hade gjort i livet. Vi hade flera beröringspunkter, märkligt.

Jag hamnade i Ashland. Först där var luften ungefär klar.  Roy körde en runda, visade den bästa mataffären, sportaffären och annat sevärt. Sedan placerade han mig på ett bra hotell och betalade. Jag protesterade med kreditkortet i handen till ingen nytta. Han lyfte in min ryggsäck in till rummet, lämnade sitt nummer om jag behövde mer hjälp eller skjuts tillbaka till leden och gick.

  • You made my day, sa han och försvann.

Jag var stum av förvåning. Jag skickade senare ett tack SMS till honom och vi hörde av varandra några gånger.

Vid mataffären träffade jag flera andra som också hade skippat röken. Dagen efter skulle vi ta oss tillbaka mot leden. Men nu var det mat som gällde. En frukost till först. Sedan matinköp. Jag handlade mat både till leden och till hotellrummet. När man var i stan gällde det att äta något mer näringsriktigt än nudlar.

Jag gick runt i stan. Sedan åt jag en lyxvariant av hamburgare att grunda med. I hotellrummet åt jag sushi, frukt, ost, jordgubbar, chips … till nyheter. Jag växlade mellan CNN och Foxnews,  mellan de Trumphatande och Trumpvänliga.

Dagen efter fick jag lift efter att ha gått 3 mile genom staden.  En Trail Angel stannade och lovade köra mig om en timme. Han hade ett bokat möte så han kunde inte tidigare. Men då såg han en bekant bil och stoppade den. ”Elina behöver skjuts.” Hur visste han vad jag hette? Var Trail Angels i kontakt med varandra?

Väl vid leden fick jag ett meddelande: Glad att höra du är på leden igen. Det var Roy.

Några gånger till var luften rökig men bara så man kunde ana att bränder pågick. Dag 114 kom jag till Crater Lake (bild ovan). Jag hade tur. Jag hörde folk skrika av glädje. Den sista veckan hade sjön inte ens gått att se. En hel månad hade Crater Lake gömt sig under rökmattan och dimman av olika grad. Men idag var det helt klart. Vandringen runt sjön var en av höjdpunkterna under PCT vandringen. Så magiskt!

När jag skriver detta härjar flera bränder, den mest omfattande är i Paradise med 50 döda hittills.

Olika teorier finns för de  stora brändernas orsaker. Anklagelser haglar.  Är klimatförändringarna orsaken till ökat antal bränder? Infrastruktur som elledningar vilka krackelerar? Dåligt skötta skogar? Åsikterna går förstås isär men  torka, varmare väder och låg fuktighet får elden att sprida sig oavsett grundorsaken. Så man kan säga att klimatförändringar och ökade bränder är länkade till varandra.

Åska är en orsak vi knappt kan påverka. Om vi kan påverka klimatet är jag också tveksam till. Att vi kan påverka vårt agerande i miljöfrågor är däremot klart men vi är för lata och politikerna har annat att syssla med i sin sandlåda. Kanske är vi också för många för vårt lilla planet? Kanske är jag skyldig för att jag flyger? Det är kanske av mindre betydelse för det hela att jag sorterar sopor och lever enkelt? Kanske har tåget gått för vår planet, precis som tåget här hemma som jag inte har råd med utan tar flyget?

En del av bränder är resultat av enskilda människors agerande. Man tänder lägereld ute i den torra naturen och har inte vatten nog att släcka den. Ett bildäck exploderar och brandsläckare finns inte i bilen. Något elfel med gnistbildning i vanskötta ledningar. Och torkan är brandens vän. När det är så torrt sprids elden med fart och den kan brinna år.

För att få tända eld i naturen i Kalifornien bör man ha ett tillstånd och den får man efter en Internetkurs. Att elda var förbjudet på hög höjd. Jag hade ett tillstånd. Jag tände aldrig lägereld. Jag använde gaskök och var extra noga med vart jag ställde den. En gång fick jag visa upp tillståndet för en Ranger. Böter för utebliven kurs var rejäla.

Att gå genom de tidigare brandområdena var både trist och magiskt. Som en spökskog med fallna träd, svarta stammar och växtlighet som åter tog fart. Allt kommer åter fast i annan form. Naturen hittar alltid en ny utväg. Gör vi det?

Brandbilder överst: Ferguson Fire, Yosemite Nationalpark.

Den misslyckade björnfotografen.

Jag läste om skogsarbetare i Sverige som är rädda för björnar och ville ha björnspray som reserv.. Det har inte hänt något än, men närheten till björnar orsakar psykiskt otrygg miljö.

De fick inte tillstånd för björnspray.

Kanske  björnar också känner sig otrygga när träd faller och elsåg brummar?

Jag träffade många skogsarbetare i Oregon – Washington. Flera var kvinnor. De rensade PCT och andra leder efter bränder med yxa och handsåg. Ingen björnspray eller bjällror, inga vapen heller. De bodde i skogen fyra – fem dagar i taget. Någon frågade om jag hade sett björn och de sa att jag var lycklig som lyckats se björn. Själva var de ju flera, de arbetade och pratade med varandra så björnarna höll sig borta. Många vandrare hade inte sett några björnar. Jag gick ensam och var tyst därför hade jag en bättre chans för björnmöten.

Dag 54, i början av Sierra, såg jag min första björn. Den var den första björnen någonsin jag såg i live trots att jag hade vistats på björnarea i Sarek förut.

Det var skymning när jag slog tält en bra bit ifrån Kern River. Om en stund hörde jag ett brummande, nej, snarare ett ilsket vrål. Jag såg en björn. Den var ca 100 meter från mig, en stor brunbjörn. Den gick framåt tillbaka och  lät som om den klagade. En annan tältare  50 meter från mig tittade också på björnen. Vi konstaterade att det var en stor mindre glad björn.

Jag hade kameran tillgänglig. Ja, björnen var så långt borta att blixten inte skulle räcka till. Jag kände mig inte helt lugn. Hade jag satt tältet på galen plats så det störde björnen? Var jag tillräckligt långt från vattnet? Ja. Jag undrade om jag skulle flytta på mig. Men efter 30 minuter gick björnen.

Jag ställde min bear box långt från tältet.

På morgonen såg jag spår efter björn nära mitt  tält men de var inte färska utan gamla. När jag hade packat ihop mina saker och skulle gå såg jag fem björnar. En mamma björn med fyra barn var på väg mot vattnet.

De gick ganska nära mig i det höga gräset. Men var de björnar? Det skulle ju finnas kor på området. Den stora, mammabjörnen, ställde sig att stå på baktassarna och tittade runt. Inga andra djur står på bakbenen, så det var björn. Sedan gick de alla snabbt iväg. Jag letade efter kameran som låg nerpackad i midjebältet. Björnarna var bara svarta prickar när jag lyckades ta en bild. Jag trodde först att de var svartbjörnar men de var mörka brunbjörnar av storleken och området att döma.

Jag kände mig lycklig, rent av.

Nästa björn var en svartbjörn på Yosemite. Jag och 40 andra åkte buss som gick runt parken. Chauffören ropade: ” Björn klockan fyra. Ska jag öppna dörrarna, den vill nog åka med.” Björnen gick bredvid bussen. Alla ropade nej. Min kamera låg i jackfickan och jackan var knuten till en påse eftersom papperspåsen jag hade mina köpta matvaror i hade gått sönder. Inga bilder.

En dag efter turen till Yosemite tältade jag på camp Aulin. En björn kom och tassade runt våra tält. Den var bara en liten unge. Björnen gick som om den var hemma på området. Den var också märkt med ett halsband. Folk skrek och försökte mota bort den. Mamma björn skulle nog komma efter! Men den lilla björnen var ensam, ingen mammabjörn kom. Kanske föräldralös? En bild!

Som de flesta vandrare besökte jag Lake Tahoe. Jag behövde köpa nya skor och byxor. Där fanns en stor sportaffär. Lake Tahoe i sig var fantastisk syn. Lik ett stort hav bredde den sig till oändlighet med sin gröna yta. Jag valde att åka med trolley till Emerald Bay (bild) och gå upp därifrån till Velma lakes och tillbaka till leden.

Det var trafikstockning före oss, meddelade chauffören. När vi närmare oss platsen såg vi bilar parkerade  huller om buller och en massa människor springande med mobilen. Vi var nu nära jättecampingen Camp Richardson. En brunbjörn promenerade vid High Way  89. Björnen kanske ville campa också? Björnen såg inte glad ut. Människor betedde sig som rovdjur även om vapnet var bara mobiler. Jag tog inte upp kameran.  Vi lyckades sedan fortsätta när polisen hade rensat en fil.

Det var länge björnlöst. Först i Washington såg jag två björnar. Den första gick före mig på PCT leden så träffande nära Bear gap ( (2335 mile). Den var kanske en tonårig brunbjörn. Den satt sig och tittade på mig medan jag slet upp kameran från bältfickan. Sedan försvann den snabbt. Ingen bild. Jag gick vidare och spanade länge, men såg inte björnen mer. Den såg rund och välmående ut. En Teddy Bear.

Nästa var en udda björn. Strax före Elk Pass nära ett stängt brandområde såg jag en helt vit björn. Den gick också före mig på PCT. Den vek sedan av till ett snöfält och satte sig på en höjd. Det såg ut som om björnen tittade på branden. Det kanske var björnens hem som brann? En dålig bild. När jag såg den först kom isbjörn i mina tankar men det finns inga isbjörnar i Washington. Sedan mindes jag färgvariationerna på brunbjörnar. Brunbjörnar kan vara lite av olika färg, även helvita. Jag hade läst en del om björnar inför min resa och jag följe reglerna angående björnar till  fullo. Jag ville inte orsaka olycka varken för mig eller  för björnen.

Sista björnen var inte en björn. Den såg ut som en mindre björn när den satt fart och försvann i buskarna. Den var alldeles nära mig en sekund. Den rörde sig sedan längs skogskanten, väl synlig. Så jag såg den tydligt. Men den hade en fin svans. Det var en järv. Jag var nu några mil före Stevens pass. Det ska knappt vara järv där. Jag kollade efteråt fakta om järv i USA.  Ganska sällsynt med järv där på ett skidområde. Ingen bild förstås.

På natten kunde det vara en karavan förbi tältet. Älg, björn, andra fyrfota djur och de små, vad det nu var, som försökte tugga sig in i tältet om jag hade mat där. Senare måste man ju ha en Bear Box för att skydda sin mat från björnar. Jag behöll den ändå till slutet och tog hem den. Jag behövde inte sova mer med maten eller mota bort de små hungriga djuren.

Jag var en misslyckad björnfotograf fast tillfällena inte saknades. Några andra djur lyckades jag fånga på en dålig bild. Jordekorrar sprang överallt (Golden-Mantled Ground Squirrel) de var helt orädda och försökte dela mat  med mig, min mat. Rådjur vilka inte alls var några väna Bambis utan ilskna djur. De sparkade på tältet och försökte jaga bort mig mitt i natten då jag tydligen hade valt deras plats för mitt tält. Djur jag inte visste vad de hette. Ormar. Det var en getingsommar. Humlesommar. Myggsommar. Alla de flygande bitska djuren älskade mig till den grad att jag fick en rejäl infektion av getingbett.

Jag hoppades på att se Puma men fick nöja mig med fotavtryck i snön. Det kanske var tur för två dagvandrare hade  dödats av en Puma. Jag antar att de hade börjat springa. Att något springer är ju byte för Puma.

Jag är inte kunnig i och så intresserad av att fotografera djur. Stillastående motiv är bättre för mig. Kanske mina bilder är ändå lyckade – för att vara  just mina?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/bjornmoten-gor-skogarbetare-otrygga