Vill du ljuga om din ålder?

Jag mötte några kvinnor på Kungsleden och mötet med dem fick mig att tänka på om och hur viktig åldern är för kvinnor. Hur betydelsefullt, nästan av avgörande mening det kan vara att se ung ut, yngre än den åldern man har enligt födelseattest. En del gör vad som helst för att slippa en rynka av livet. Skönhetsindustrin är enorm. Råden hur man håller sig ung finns i varje tidning och på Internet. Nu gäller det inte längre bara kvinnor, även män oroar sig för sin attraktionskraft genom att vilja bli yngre än sin i tid mätt enligt födelsedagen.

En tysk man ville ändra sin ålder till 20 år yngre. När man kan byta kön och namn varför inte ålder? Han ansåg sig diskriminerad  för han kände sig 20 år yngre och dessutom fick han inga svar på dejtingsajter när han uppgav sin riktiga ålder. Rätten avvisade hans begäran.

Kvinnor brukar falla från partnermarknaden  tidigare än män. För, män i gement föredra kvinnor som än kan få barn. Naturens ordning? Att vara ung och vacker är alltid bättre än att vara äldre, sliten och se ut så. Vem ser kvinnor i sen medelålder och äldre som attraktiv resurs och kanske som ett kärleksobjekt? Få? Rätta mig gärna.

Själv tyckte jag mig vara som bäst mellan 50 – 60 men då gällde det arbete inte attraktionskraft. Jag hade ju en partner. Han i sin tur hade valt mig, en yngre kvinna – andra gången. Men, har livet en bästföredatum? När inträffar det?

Är det viktigt att vara ung? Är det besvärligt att bli äldre? Stiger oron över att livet har gått en förbi? Är ljusen en brandfara i födelsedagstårtan? Men ljug då! Det kan hålla ett tag.  Det går att ljuga och bli ung, omhändertagen som spädbarn om du söker asyl och risken att bli utvisad är uppenbar. Då sänker man åldern fast även en halvblind kan se att man är över det magiska 17. För en invandrare går det att ändra födelsedatum ifall det kommer nya säkra uppgifter. Vi svenskar är registrerade från födsel. Så, vi får vara så gamla vi är och få de förmåner vår riktiga ålder berättigar oss till.

Är det diskriminerande att inte få välja sin ålder? Hur gammal/ung skulle du vilja vara?

Jag på PCT 2018 Kearsarge pass ca 780 mile.

De på leden då? Först om mig som fick visa legitimation tillsammans med mitt tillstånd på PCT förra året. Rangern trodde det var fel eller jag gick med någon annans tillstånd. Jag såg yngre ut eller gav en intryck att vara det. Ingen fusk där inte. Situationen då vi träffar andra kan påverka vår uppfattning om personen, även om åldern. Det var nog så jag blev den gamla ensamma kvinnan på leden, en ”legend”. Hon spred min ålder.

Men nu i år träffade jag två kvinnor på Kungsleden. De ena sa att hon skulle unna sig en långresa till XX när hon fyllde 50 nästa år. Fint, sa vi. Underbart, sa vi. Hon upprepade detta 50 år, igen och igen tills den ena kvinnan utropade: det kan man inte tro! Du ser så mycket yngre ut.

Då fick kvinnan vad hon önskade. Hon såg yngre ut.

Visst ser vi yngre ut än våra mormödrar? Lättare liv, bättre mat, färre barn. Men det hjälper inte. Åren går precis i samma takt än för min mormor och mor. Tiden kan inte vridas bakåt.

Jag skulle vilja backa bakåt och göra en del saker jag inte mäktar nu. Jag skulle vilja välja om vid vissa vägskäl. Men det är inte möjligt. Jag har levt det mesta av mitt liv. Jag kan inte välja om. Jag kan omöjligen bli yngre, starkare, smartare, attraktivare, mer åtråvärd oavsett om mitt födelsedatum flyttades bakåt så där 30 år. Man får acceptera att livet blev som det blev och lappa ihop sina misstag när man än hinner.

Livet levs framlänges och förstås baklänges. Först i backspegeln ser vi hur det blev.

Nästan alla får nöja sig med sin rätta ålder. Det hjälper tyvärr inte de hurtfriska ropen att 70 är det nya 50. Det är inte så. Däremot berättigar en högre ålder till att dra slutsatser: om vi gör så, blir det så, grundad av erfarenhet. men det är ingen som bryr sig.

26 procent av valmanskåren är 65 år eller äldre. Gruppen 65-plus är mindre än 2 procent av riksdagsledamöterna. Det finns en 30-talist i riksdagen. 40-talisterna är 3 ledamöter. Erfarenhet är ingen hit.

Pro Life, men från vilken vecka?

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws

Det sista om död och demens?

Även om jag var medveten om min sambos förestående död i snar framtid blev det som ett slag. Vår relation som ett par vilka älskade varandra hade dött åratals innan då han genom snabbt utvecklad demens förlorade sitt minne, sitt aktiva liv och blev vårdbehövande. Han blev min patient och jag hans vårdare. Jag förlorade vårt goda  liv tillsammans. Det var då jag sörjde, i början av den långa demensresan.

Jag tror att vi uppskattar det goda i livet alldeles för lite. Jag tackade för sällan, då. Jag var hans livs kärlek, sa han. Jag var inte förmögen till något så stort, bara något tillräckligt. Kanske därför kunde jag inte lämna bort honom till ett permanent boende? Följaktligen krympte mitt eget liv sakta till närapå intet.

Jag försökte ge honom ett slags fortsättning till den tillvaro vi hade haft. Någon kort lysande stund var allt som vanligt. De stunder krympte till intet. Sedan blev allt ohållbart för mig och han kom till ett permanent boende och dog.

Att svälta och törsta ihjäl med hjälp av morfin är nutidens demensvård. Jag kan inte bedöma om det var rätt åtgärd. För, ingen ringde mig. Jag var hos barnbarn en vecka som barnvakt, i en annan stad. Att inte ringa de anhöriga när döden närmar sig visar hur vården ser med likgiltighet på de mänskliga relationerna. Han man lämnat sin sambo till ett demensboende har man separerat och har inget att säga till. Jag hade fullmakt för besluten gällande hans vård men det var utan värde. Det sättet demensboendet behandlade honom och sket i oss anhöriga blev ett sår som nog aldrig lämnar mig riktigt.

Efter sju dagar kom någon med sunt förnuft till jobbet och lyfte på luren. Då var han borta från denna värld, utom andning och hjärtslag. Döendet blev inte långdraget. Det är jag tacksam över.

Jag hade mardrömmar om hans död i början av vandringen på Pacific Crest Trail. Jag gjorde en ofrivillig sorrow walk genom den Kaliforniska öknen. Jag törstade ihjäl  varje natt. I och för sig gick jag i ökenlandskap och vattentillgången var begränsad men denna törst var mördande. Oavsett hur mycket jag drack var det inte tillräckligt.  Hans död plågade mig. Inte döden i sig utan sättet jag lät honom dö på i det usla stället utan att orka ta hand om honom hemma ändå till slutet. Det var mitt fel.

Sju år blev min gräns. Det är något magiskt med sju år. De sju dödssynderna, de sju dygderna, Jakobs sju års väntan för giftermål med Rakel, sju goda och sju svåra år, de sju underverken, sju veckodagar och olika religiösa betydelser som sju sakrament, den judiska sjuarmade ljusstaken eller att gå sju varv runt Kaba. Nästan sju år med en dement person, avlösning några timmar i veckan, vandring inte ens varje år (min största hobby) och förlust av allt utanför hemmet som kontakten med andra människor… Om jag insett hur det blev hade jag då tagit på mig vården av honom?

Vet inte. Kanske jag bara följe mitt hjärta och gjorde det som var äkta kärlek och förlorade så resten av mitt eget liv?

Under tiden följe jag de hälsoråd som antogs bromsa demens. Bra mat med mycket grönt. Maten har ingen effekt om det lämnas på tallriken. Jag kämpade med hans obefintliga matlust. Promenader, pussel och korsord. Fortsätta bara livet som det var. Det sista fungerade inte så länge. Det har visat sig också att pussel av olika slag inte har läkande betydelse. Det är livet innan, ens utbildning och användning av hjärnkapacitet som bromsar så demensstegen tar något längre tid. Att pussla kan vara roligt i sig. Inget fel i det.

Min sambo hade utbildat sig utomlands. Men han glömde nästan omedelbart det tyska språket.  De dementa återvänder snabbt till ursprungsspråket. Jag minns en kvinna i ett boende som hade återvänt till sin ungdoms hembygds dialekt och inte ens hennes barn kunde förstå henne. Att få vård på sitt eget språk är väsentligt. Det borde gälla även de svenska vårdbehövande gamla. Så är dock inte fallet. Vården av de gamla anses vara bra inkörsport för invandrare till det svenska arbetslivet.

Motion, som promenader och träning, sägs hjälpa det mesta hälsoelände vi kan drabbas av. Du tränar väl?  Dans är det senaste. Dans hjälper så att stegen i demensutvecklingen går lite saktare. Min Kommun tror inte på dansens betydelse. De drog in dansmusiken för de gamla. För dyrt. Dans är ju som en parningslek. De gamla har passerat den tiden. Vad ska de dansa för?

Ja, vi dansade inte heller. Jag bara trampar partnern på tårna. Vi var dock ute varje dag oavsett vädret, men sträckorna krympte med tiden. Hade promenader betydelse? Vet ej, kanske det bara uppehöll förmågan att gå intill de sista månaderna då även det var svårt.

Demensråd är dock bara för att bromsa utvecklingen, inte än att bota eller hindra.

Politikerna är bekymrade för kostnader som Alzheimer och demens orsakar. De hoppas på ett vetenskapligt genombrott, helst ett magiskt piller som håller oss alerta och i arbete tills vi dör utan vård, snabbt och kostnadseffektivt. Äldreomsorg kan man dra in. De gamla sjuka är inte i stånd att klaga. Det finns alltid andra viktigare utgifter.

Det är skrämmande att bli gammal och sjukling. Det är väldigt nära till ättestupa.

Samhällets moral mäts i omhändertagandet av de späda barnen och de gamla vårdbehövande, de sköraste. Moralen i samhället är inte god. Föda barn kan man i bilar och BB tiden är avskaffad. De gamla är bara en kostnad man helst vill slippa. Många andra måttstockar finns men jag finner dessa två som enkla och synliga utan behov av forskning och utredningar. Livets början och livets slut.

Känner du någon dement? Eller har du en dement anhörig? Hur påverkades ditt eget liv?

https://www.msn.com/sv-se/halsa/kondition/att-dansa-och-lära-nytt-kan-motverka-demens/ar-BBR1ghm?ocid=spartandhp

https://www.svd.se/40-000-aldre-lider-av-undernaring-inom-aldreomsorgen

https://edition.cnn.com/2018/12/19/health/reverse-cognitive-aging-exercise-diet-study/index.html

Om pensionsekonomi:

https://www.expressen.se/dinapengar/svenska-pensionarer-ar-fattigast-i-norden/

Om min sambos död:

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/

 

Livets mening?

Jag känner att mitt liv har en mening” sa Nobelpristagaren Tasuku Honjo i en intervju när han fick träffa patienter som blivit friska från cancer med hans och James P. Allisons metod. Han är nästan på dagen lika gammal som jag. Det måste vara fantastiskt att lämna ett sådant arv till världen. Det var inget som kom gratis utan hårt arbete.  Slitet har gett honom en mening, inte bara erkännande genom Nobelpriset. Världen har blivit en smula ljusare.

Vad är meningen med våra liv? Vilken sten lämnar vi efter oss till världens bygge?

Vissa människor lämnar ingenting efter sig. De ger bara elände till världen som sin del. Terror, mord,  kriminalitet, krig, rovdjursbeteende…

Julen, godhetens tid närmar sig. Jag är julanhängare. Julkorten är skrivna och skickade till släkt och nya  bekanta från Pacific Crest Trail. Julens E-post skall iväg på julafton. Julklapparna är klara, jag avskyr sista minuten stress.  Mister Mark från Stehekin (bild ovan) får en diktbok från Tranströmer. Han samlade dikter på andra språk än sitt, engelska. Nej, han kan inte svenska. Inte japanska, ryska eller de andra språk han har i sin diktsamling. Han älskar soundet av språket.

Nu återstår bara bilder och minnen från min vandring. När jag ser på bilderna och försöker placera de på rätt plats vill jag tillbaka. Det var mitt livs vandring. Oavsett skitdagar då regnet öste ner och orken var noll var allt fantastiskt. Naturen, människorna, friheten… och överraskningen att jag orkade gå så långt. Men det är föga troligt att jag kan åka tillbaka till USA och vandra igen. Ålder och pensionsekonomi är en dålig kombination.

Gott så. Men jag känner mig rastlös och som om orken var bortblåst. Nu kan jag sova halva dagen om jag vill. Strunta i det mesta. Jag, den onyttiga pensionären. Jag har en svacka i livet som ropar på att bli fyllt med något.

Jag undrar över livets mening. Att arbeta och försöka göra rätt för mig var en stor del av mitt liv. Yrkeslivet handlade om människor och deras problem. Sedan fylldes dagarna av att ta hand om min sjuka sambo. Andra människor och deras behov har ofta varit på mitt livs första plats, inte jag. Hur rätt allt blev kan bara andra bedöma. ”Rätt” är inte alltid så solklart. Hur livet blev ser man först i livets backspegel. Men när jag hårdgranskar mitt liv finns mycket av det  jag önskade att göra även om det inte blev någon succé.

Men, var någonting jag har gjort ”livets mening”?

Att enbart vara till för andras bruk är verklighet för många kvinnor i världen. Ett av de värsta exemplen i världen är kvinnorna i Afghanistan. Det ger lite perspektiv till våra egna liv. När man läser om kvinnors liv där  borde de flesta av oss svenska kvinnor känna sig lyckligt lottade, i grädden av mänskligheten. Ändå klagar många. Kvinnor skriker när den skattefinansierade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner precis som om kvinnor här skulle leva under afghansk nivå. Det hörs en ständig klagan från mediekvinnor i Sverige, speciellt över svenska män. Dessa män som hör till de jämlikaste i världen, de arbetsammaste och de som tar pappaledigt duger ändå inte i mediekvinnors värld.Sällan hörs det kritik mot de andra männen, de som har fått läran om kvinnoförtryck i sig från födsel och gör livet miserabelt för kvinnor både här och där.

Klagan tycks vara meningen i livet för en del.

Vad är livets mening? Kanske livet inte har någon mening som vi kan specificera exakt? Vi är bara djur men högst upp i näringskedjan. Vi bygger upp. Vi raserar och förstör. Vi utvecklar och avvecklar. Vi slår ihjäl och ger liv. Meningen har kanske blivit förlorad redan länge sedan när vi började byta ut Jesus mot dollar? Kanske ännu tidigare när vi förlorade vår givna plats i samlarsamhället? Vet ej. Politiker pratar och frotterar sig med varandra men  den där övergripande planen över vår framtida existens finns inte. Vilken framtid? Hur långt ifrån är framtiden när nuet tränger sig på?

Hur kommer vi att gå under som civilisation, som inte ens bär sig civiliserat åt?

Som jag har sagt tidigare: naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det? När vi privilegierade  inte ens kan lösa våra närliggande problem som att få ihop en Regering eller ge tak över huvudet för gamla uteliggare nu när kylan och  julen närmar sig?

Är jag pessimist eller realist kan man ha åsikter om. Men, nu kommer Julen, en tid jag finner som den stora ljuspunkten i livet. Just då är livets mening så uppenbar: att komma ihåg och vara tillsammans med dem man älskar. Lämna sorger och bekymmer åt sidan en stund. Det finns nog tid för dem sedan.

Vad är livets mening för dig?