Var tacksam

Utvalda

Jag var i skogen idag. På en smal bro mötte jag en man med käppar. Jag stannade på en avsats för att ge honom plats att gå förbi.
Vi ryms båda, sa han, vi är inte så feta.

Jag tänkte det var enkelriktat, sa jag. Han skrattade.

Livet är ofta enkelriktat. Trots bredden ser vi bara åt ett håll. Hur många möjligheter missar vi under ett livstid?

Det var fint väder. Träden börjar få en grön slöja över sig. Vitsipporna blommar. Fästingarna attackerar. Det är i skarven på vår och sommar. En bra tid. Sommaren är nästan för mycket men sedan kommer hösten. Jag kände mig tacksam över vädret, naturen, tystnaden som kom när jag tog en stig ut någonstans där inga andra syntes till.
Jag satt på en sten och tänkte över saker jag var tacksam över.

Nej, det är inte tacksamhetsdagen idag, Världstacksamhetsdagen, World Gratitude Day, är alltid 21 september men jag vill påminna även dig om att vara tacksam för det du har och det du har gjort. Så länge de är bra saker, ledde till något bra eller i alla fall fick dig att vara nöjd för vad du åstadkom.
Jag skulle kunna räkna upp en massa saker jag är tacksam över. Jag tror att vi med åldern bör nå ett slags förnöjsamhet över livet. Räkna upp det goda. Ignorera våra misslyckanden, de går ju inte att förändra. Förlåta. Kanske är det omöjligt att förlåta sig själv? Eller någon annan där livet gick i bitar?
Att dö bitter är ingen bra slut.

Om morgondagen vet vi föga. Slösa inte bort tiden.

Vad gör krig med en människa?

Utvalda

Partio etenemässä Saijalla Patrull på frammarsch i Saija 1940

Det finns ibland en romantisk uppfattning om krig. Tuffa grabbar i uniform med häftiga vapen som dödar osynliga fiender. Dessa fiender är inte fäder, söner eller makar utan onda varelser som anfaller. De är icke personer. Så länge de är icke personer går det bra, ett tag.
Sedan dör ens kamrater. De sprängs i bitar. Hem förstörs. Folk hamnar i rasmassorna. Bränder. Oavbruten bombning. Hopplöshet. Men även medaljer att bära på bröstet så alla ser hur bra soldat du var.
Utan sömn. Frusen. Hungrig. Skadad. Men som en riktig soldat fortsätter du att skjuta. Du har ditt vapen som bästa vän tills kulorna tar slut. Eller du.

Efter ett krig blir du aldrig en hel människa igen. En del av dig förblir i kriget. Kanske är du skadad i kroppen. Alldeles säkert är du trasig i din tilltro till mänskligheten. Kanske blev du sjuk i psyket, synligt eller undangömt. Kanske är du som om krig inte påverkade dig och det, soldat, kan bli riktigt farligt. Krig hindrar en att nå sin fulla potential.

Ja, man kan bli en mästare i krig också. Det är en yrkesmöjlighet som inte borde behövas.

Att träffa dem som slapp kriget tack vare sina viktiga yrken eller de som smet kan vara problematiskt. Varför slapp min fars bror? Varför var hans yrke så nödvändigt? Brodern var inte opåverkad. Han skämdes trots att han inte var en smitare. Förhållandet mellan dem blev aldrig det samma. De hade svårt att ens gå ihop till graven för den yngre brodern som dog i strid. En lysande student. 20 år.
Krig påverkar hela släkten. De döda är påtagligt närvarande.

Det normala livet efteråt känns för enkelt. Att gå till arbete, äta middag, leka med barn, sova i en säng, ha sex, fira jul, tårta på födelsedag… Inga larm ljuder. Om en brandbil med siren åker förbi hamnar kroppen genast i försvarsställning. Samtidigt finns ett slags skam. Du överlevde. Många andra gjorde inte det. Du behövde ta kontakt med några anhöriga efteråt och ljuga om deras sons sista stund. Hur många vackra falska minnen har producerats till anhöriga? Dog så modigt, räddade andra…
Hur än en soldat försöker vara normal – det som uppfattas så – kommer melankolin, smärtan och livets värde eller värdelöshet spridas vidare till din fru, dina gamla föräldrar och dina barn, din omgivning. De som inte riktigt vet hur det var. Till de krigsbarn som nu inbillar sig att allt är på väg åt rätt håll. Aldrig mer krig. Det har ju de styrande höjdarna lovat.

Be till Gud. Var snäll. Gör läxan. Allt är bra.
Det tar några år innan barn begriper att det är en lögn. Det finns varken Gud eller fred. Och att far är trasig.
Var snäll. Lyd. Annars kan fasaden rämna.

Kriget finns som en komihåglapp i mitt minne trots att så små barn borde inte minnas något. Starka minnen är eviga. Jag minns de vuxnas oro i bombskyddet. Jag minns hur fars skador, de i kroppen, de i själen, stal livet från honom. Hur kriget förändrade en förhoppningsfull, arbetsam, förälskad man som läste Bibeln och bad varje kväll till en predator som fick högar av medaljer för sin skicklighet att mörda ryssar och för sin förmåga att lindra plågan hos dem som skulle dö.

Far var en bra soldat. En kamrat att luta sig mot. Men att döda en annan var synd. Bibeln som rättesnöre var orimlig i ett krig. Hans kristna liv vända andra kinden till var omkullkastad. Ändå bad han, samlade kamraterna i skyttegraven till aftonbön. Till sist ber alla för det finns inget mer att förlita sig till. Far fick en medalj för sin orubbliga ledning av de andra, en till.. fler…
Religion och krig har alltid vandrat hand i hand. (Nu i Ryssland mot Ukraina.)
Ovan hans livs plåga förlorade Finland kriget. Det var knäckande. Det där firandet och flaggviftandet efter krigsslutet kändes påklistrad och kamouflage över de förluster alla hade och upplevde. Dock lyckades Stalin inte ta hela landet, bara bitar av det. En halv miljon människor, främst från Karelen flydde till Finland, de flesta utan någonting med sig.. Det, kan jag säga, var en flyktingmottagning. Om Stalin hade vunnit mer skulle en del av finnar säkert hamnat i Sibirien. (Precis som Putin idag rövar barn och placerar dem på uppfostringsläger.)

Min far kom hem efter kriget och las in på sjukhus ett tag med skador i kroppen och själen.

Han levde länge med en ångest som var lik helvetet han trodde sig att hamna till efter döden. Men han var en mönsterarbetare. Uppskattad församlingsmedlem. Respekterad för vad han hade gjort för landet. Sakta blev han en bland många krigsskadade och kriget försvann från vardagen och tidningssidorna. Staten betalade ut skadestånd, ekonomin blev bättre men någonting var kvar under ytan.
Strax före sin död bad han att få prata med mig. Han kunde inte prata med vår familjepräst, sa han. Det handlade mer om jorden än himlen. Jag åkte över till min gamla hemstad. Far berättade för mig om kriget. Det var förfärligt. Jag lovade att inte säga något för mor och syskon. Men nu när ett nytt krig pågår, Rysslands krig mot Ukraina, tycker jag att vi alla ska tänka en stund på dem som finns i frontlinjen. Och tiden efter det.

Nej, det här är inte hela berättelsen, bara något om hur min far med så många andra hade det under andra Världskriget, finska Vinterkriget och därefter.

Vad gör kriget med en människa?
Får konstatera att människan och speciellt de som styr har inte lärt sig någonting.
Det finns ingenting upplyftande, inga fördelar i ett krig. Varför är det så svårt att förstå? Även om krig idag är annorlunda än det var under andra världskriget tack vare mer avancerad utrustning, t.ex. de omtalade Leoparderna och drönare vilka inte fanns då, är syftet det samma: döda så många det bara går tills någon sida ger upp.
Kroppen och själen är dock det gamla vanliga med samma vanliga följder.

Vad blir det av barn som växer upp under ett krig och efteråt? Mina klasskamrater i flickskolan ville bli läkare, sjuksköterskor och lärare. Att vara duktig, bli till nytta var som en inre tvång. De pojkar jag kände blev ingenjörer och militärer, en präst. Många var än fattiga, inte alltid annan mat än potatis för dagen, men yrket kriminell var inte lockande.
Vi trodde länge på att om vi gjorde vårt bästa, mer än det, blev även Världen bättre. Så fel vi hade. För, mer pengar och bättre förhållanden har inget värde när krig raserar ditt liv.

Nu, nära min fars dödsdag minns jag honom med medkänsla och sorg. Far dog dog vid 66 år, delvis av sina gamla krigsskador 1980. Jag blev socionom, terapeut samt statsvetare, kanske var det en följd av en barndom påverkad av krig, inte av helt fritt val.


https://blogg.iniskogen.se/2020/12/19/julminnen-och-skuggsidor/

PS. En av de minnesvärda krigsfilmerna ”The Hurt Locker” går idag 3/3 på TV2. Det finns några scener jag aldrig glömmer. Den lysande Jeremy Renner vann inte Oscar men andra priser. Filmen blev årets bästa film totalt 6 välförtjänta Oscar och två nomineringar varav en för Renner.

Dagens ämnen i mataffären och torget och lite annat gnäll.

Utvalda

Jag handlade mat och blev liksom deppig. Ja, priserna har ökat. Rejält. Jag såg flera pensionärer som kollade priser. Det var inga lyxvaror som hamnade i deras korgar. Inte hel kött och sånt. Jag pratade med några äldre kvinnor och alla var oroliga för ekonomin. Vi stod vid disken med smör och margarin. Smör på brödet har blivit en lyxvara, sa någon. . Mjölk till gröten likaså. Någon tipsade om ost som hade bra extrapris. Alla hade börjat handla på tisdagar då pensionärer som var medlemmar fick 5% rabatt.

Samtalen med folk i affären, på torget, i trapphuset handlar idag om matpriser, elräkningen, oron att någon klanmedlem kanske bor i huset och någon spränger dörrarna, att kriget i Ukraina kan sprida sig tack vare en rent av galen man i Ryssland.

Covid har helt utmönstrat från samtalen.

Mittemot mig finns ett gammalt servicehus som är omdöpt till något annat med utebliven service på plats. Du får välja omsorg, heter det. Så olika företag åker till huset. Jag ser att få har någon julbelysning i år. Det är mörkt. Någon jag pratade med sa att kyrkan var full första advent för det var gratis kaffe efteråt. Annars är det tomt.

Alla pensionärer lever inte loppan på Kanarieöarna. Alla har inte bostad som de kan skuldsätta. Alla har inte den där stugan med vita knutar de kan tillbringa helgerna i. Många har bara det som finns i deras lägenhet vars kommande hyra de ängslas för. De är ofta ensamma kvinnor över 85 eller deras män har dött utan att lämna en förmögenhet efter sig.

Alla har inte barn som kan eller vill bidra till den där guldkanten i livet.

Ändå är våra pensionärer långt från de fattigast i Världen. Vi räknas till och med som det bästa systemet i Världen. Varför känns det då inte så? Gnäll?

Det känns dock som den bästa tiden är förbi för Världen. Det handlar inte om pengar, det handlar om förlorad hopp. Det är inte svårt att tänka så idag. Krig nästgårds. Skattepengar går till krigsutrustning, inte till civila behov. Klimataktivister vill att militären skall klimatanpassas. Vilket skämt. Krig är just ett sätt att rasera miljön, det finns inget klimatpositivt i det.

Förtrycket av kvinnor ökar, inte minskar. Hunger som följetong. Vi har hört om svält i vissa länder sedan evigheter. Men de fattiga länders inbördeskrig lever sitt liv ändå. Det går att fortsätta rada på elände hur länge som helst.

Mycket av det som är galet i Världen är resultat av politik, några makthavare och de rika som styr i bakgrunden.

Men vi har varit med som anhängare eller tysta medgivare. Vart drar man skuldgränsen?

Det jag minns från min ungdom var stora brister i levnadsförhållandena men vi hade den där tilltron: om jag gör mitt bästa kan allt blir bättre.

Jag har framtiden i min hand.

Det måste ha varit oerhört barnsligt att tänka så. Då, efter kriget när jag var barn tyckte folk i allmänhet att deras arbete gav en möjlighet till gott liv för deras barn. De trodde att Regeringen arbetade hårt för att ge folket bättre tillvaro och framtid, inte för sin egen position. De stora mäktiga länderna uttryckte i gemensam kör: aldrig mer krig.

Det var då det.

Än är Sverige ett av de bästa länderna att leva i. Det beror på vem du är, vart du bor, vad du gör, vad du äger och vad man jämför med och hur man definierar ett gott liv. Däremot är dina möjligheter att påverka väldigt små utöver ditt eget liv och ibland inte ens det.

Var nöjd med det du har. I morgon kan det vara annorlunda. I betydelsen värre. Vi fortsätter streta som myrorna i sin stack, på olika sätt. Jag ska sätta på lite te. Kanske en pepparkaka så jag gnäller mindre.

Glöm inte registrera din katt hos Jordbruksverket. Ett av de nya lagarna.

Några dystra tankar på morgonen.

Utvalda

En marsmorgon fotograferade jag två almar i morgonljuset. Se hur de två håller varandra i handen. Det är så vi borde göra. Hålla varandra i handen och finnas till för varandra. Träden är nu nedhuggna. Kanske var det almsjuka, kanske föll de ner bara av åldern.

Det är vår, tillfälligt i alla fall. De som spår väder lovar kyla och snö igen. Men idag lyser solen. Klockan är snart elva, frukost avklarat och det är än morgon för mig, en morgonhatare som jag är. Det finns inga goda nyheter att vänta, Putins krig pågår och raserar ett helt land. Inte bara människor dör och skadas utan allt de har byggt, tillverkat, sparat, skaffat för sin familj och sitt liv är borta när bomberna faller.

Utplånade liv. Städer som inte längre finns. Vårsådden i världens kornbod lär inte räcka långt, om det ens kommer till stånd. Efterverkningarna blir större än vi nu anar. De mänskliga och de materiella. Vad sedan? Det är många stora frågor utan svar idag. Visst, det pågår flera mångåriga krig i Världen när folk inom sitt eget land inte kan hålla sams utan raserar allt med regelbundenhet. Jemen, Etiopien, än Syrien och Libyen. Fler… Men kriget i Ukraina är inget inbördeskrig utan startade med att Ryssland överföll landet.

Den här våren tappade sin glans innan den ens hann börja.

Ingenting känns säkert i Världen. Vi människor har inte kommit någonvart i den kulturella utvecklingen under min livstid. Krig och svält är ständigt närvarande. En ny järnridå, det vi trodde var utplånat. Människan sysslar med trivialiteter. Politikerna lever i takt med valperioder. Framtiden idag är mer osäker än på länge. När jag nyss pratade med mina grannar undrade de om jag visste vart närmaste skyddsrum fanns. Jag ser att folk hamstrar mat i affären. Tre av allt. Det finns en obehaglig oro över tillvaron.

Naturen nära mig är också förändrad. Bäcken är uttorkad. Vårfloden uteblir. Nej, det har inget med klimatet att göra utan ett stort nytt sanduttag har bildat en damm utan utlopp. Förändringar i naturen sker sakta. Något dör, annat tar vid. Träden täcks av mossa, anfalls av myror, förenas med marken. Det sker förändringar även med oss, i vårt vardagsliv. Hastigt märks de politiska besluten i våra bostadsort, skolor, inkomster… Men förändringar har skett sakta i åratals. Det uppstår en tidpunkt då alla våra protester och önskemål blir värdelösa. Det går inte längre att backa tiden. Vi får ha det som det är.

Det är än isigt i skogen. Snö väntas. På våren blir den nya snön slutet för den gamla, sa min far. Hoppas så. Vad vore slutet för den situationen vi lever i finns inga svar till.

Bild mitten Mariupol Ukraina,