Höst har alltid varit min bästa vandrings tid. Myggen är borta, jag är rent av allergisk mot de små blodsugarna, Skolan har börjat, färre folk på lederna så man får lättare den där into the wild känslan. I år är det första året sedan 1987 jag är inte ute och vandrar något under augusti till oktober perioden. Stroke har gjort mig både orkeslös och faktisk feg. Jag får finna mig i att ha blivit gammal hastigt på ett för mig obehagligt sätt. Den där kvinnan som slog åldersrekord på PCT, korsade Island på omärkt öde land , finns inte längre, Jag saknar henne. Den här nya jag har jag väldigt lite intresse av.
Jag har tänkt på livets osäkerhet och de människor jag förlorat, det finns inga jag kunde kalla som vänner kvar om jag borträknar några kontakter som sker per Internet och min familj. Minns idag vår sekreterare, aldrig sjuk, som gick på hemvägen förbi sina gamla föräldrar och tog hand om deras behov. Hon såg framemot pension, då skulle hon få tid för sig själv också. Vi planerade lite utflykter, operabesök och fikastunder. Jag var inte pensionär än men hade bytt jobb och gått ner i arbetstid. Och sedan var hennes liv slut. Hon kände sig dålig en dag, inte så där allvarligt , gick till doktor som konstaterade cancer som hade bråttom att ta över hennes kropp. Från en synligt frisk inte än 70, till en som bara föll ihop. Det fanns inget att göra. Det var en elak snabbt växande variant. Hon fick flytta från sjukhuset till ett boende tillfälligt och sedan var tanken att hon fick klara sig hemma fast hon inte stod på benen längre. Det fanns inga platser för dem som hade än huvudet i behåll men inte kroppen. Hon dog dagen innan hon skulle skickas hem. Hon var en av de goda människorna tagit hand om andra och arbetat hela livet inom sjukvården som nu hade ingen plats för henne. Livet har ingen rättvisa, det är oförutsägbart, rent av grymt. Hon undrade vem hon var nu när jag besökte henne två dagar före hennes död. Vad säger man då som tröst som ändå inte tröstar? Gråter ihop?
Ofta tänker vi på människor i arbetstermer och har en stark yrkesidentitet, Att arbeta ihop pengarna för livet är en stor del av vår tidsanvändning. Att vara föräldrar tar ofta resten. Men vem är man utanför arbetslivet, moderskap, faderskap, och sedan efter pension. Vem är man när sjukdom tar bort ens friska liv, själbestämmande och identitet? Kanske ingenting. bara en av Samhälllets osynliga det är nog nära sannning.
Finns det andra där ute som också har liksom förlorat sig själva?
Under vandringen på PCT fick jag ofta frågan hur kan man hålla sig i form för att vandra i min ålder, Jag var 76+ och den vanligaste vandraren på PCT var ju män omkring 30 – 35. De senaste åren hade antalet yngre kvinnor ökat. När ja började vandra 40 år sedan såg jag nästan inga kvinnor men nu är vi mer jämställda. Så hur tränade jag? Det var ju en svår fråga. Jag gick i trappor i huset och en promenad en gång i veckan när avlösningen kom och trampade på trappmaskinen om jag såg en film. Nu lyckades jag aldrig trampa en hel film för sambon som var sjuk och dement blev stressad både av maskinen och filmen. Så träningen var klent. Så mitt svar blev lämna bilen oftare se mindre på TV och gå så ofta det är möjligt. Folk tyckte det var ett bra råd. Jag tränade mig upp den första månaden på leden och när jag kom hem var jag nog yngre än min riktiga ålder. Jag fortsatte att gå och träna efteråt. Satsade också mer på mat som påstås vara hälsosamt Jag hade i sig alltid ätit mer fisk än kött, lagat all mat från grunden, salt och socker fattig och alltid sallad. Ost har alltid varit min favorit och nu såg jag att ost ätare blev mindre ofta dementa än de utan. Låter som tramsforskning. Jag har aldrig rökt Jag säger inte nej till skumpa, vin och whisky men skulle alla dricka alkohol som jag hade Systembolaget stängts med konkurs. Jag och sambon på den tiden han än var frisk levde som en regelbok för hälsosamt liv. Det finns oändligt med studier hur man lever hälsosamt liv men jag tror att gener har det sista ordet. Efter att ha räknat bort dödsfall som orsakas av externa faktorer som olyckor eller infektionssjukdomar
förklaras livslängden till 50 procent av generna.
Hade planer att åka till USA en gång till men covid gjorde det omöjligt. När alla restriktioner var över 2023 fanns dock lokala restriktioner i USA och masktvång ibland och läget kunde förändras. Det ekonomiska läget hade förändrats, försäkringspriset för så gammal som jag hade blivit mer än dyrt, flygpriserna sköt i höjden. Så jag gav upp med tanken. Jag gick Sörmlandsleden , andra svenska leder, fjällen och sedan Skottland. På min än så länge sista vandring från Katrineholm till Norrköping, en träningsrunda inför planerad längre tur på hösten, åter i Skottland, kände mig sjuk en dag trodde det var dåligt renad vatten och jag hade svårt att kliva in i bussen när jag var på väg hem. Men det var inget märkligt för jag har en svår knäskada som känns ibland det brukar jag bara ignorera. Jag var den som aldrig var sjuk, min användning av sjukvård bestod av antibiotika för borrelia.
Jag åkte hem från vandringen, handlade mat och tog ett bad. Morgonen efter föll jag ihop. Jag kan se det som en film om jag blundar och känna den känslan i hjärtat vad fan är det, vad gör jag nu. Huvudet fungerade inte. Jag som är snabb i tanken ibland för snabb fattade ingenting. Där låg jag på golvet mellan soffan och bordet med halvt uppäten frukost med datorn på, sidan för dagens nyhetsflöde uppe och jag undrade. Hur kommer jag upp när det kändes som kroppen inte alls var med. Jag hade fått stroke och hjärtinfarkt, samtidigt.
Med det har mitt liv fått en annan tideräkning.
‘Överlevnaden det första året efter att ha drabbats av både hjärtinfarkt och stroke samtidigt, är ungefär 50 procent. Det innebär att hälften av dem som drabbas inte överlever det första året. En stor del avlider på de första 90 dagarna eller redan på sjukhuset Risken att drabbas av en ny stroke är ungefär 5–10 procent det första året efter den första och därefter mindre än 5 procent per år. Nu har det gått ett år och jag överlevde det året. Tideräkningen har ändrats. Åren börjar inte med nyåret eller födelsedagen utan överlevnad. Överlevnaden är förstås inte samma som att leva som förut. Stroke är det vanligaste orsaken till handikapp. Kroppen fungerar inte som förr trots träning. Mediciner tillkommer. Läser man listan över mediciners biverkningar slutar många äta mediciner, men är jag nu så gammal, att jag inte borde hinna få cancer eller andra skador orsakade av mediciner.. Dessutom står det står det ofta att patienter i min ålder, över 80 skall inte äta dessa piller. Så äta eller inte äta? Läkaren viftar bort frågan. Det är en ovälkommen förändring i iallafall. Förr fanns diarrémedel och värktabletter i min första hjälpens pack. Det var min medicin konsumtion utöver antibiotika för borrelia.
Dessutom hittade sjukvården andra problem jag inte hade en aning om, de förvärrades av stroke.
Den träning jag fick hemma efter utskrivning från 3 veckor på utmärkt rehab först, har varit ett skämt. Den riktade sig bara i att gå med rullator och hålla den rätt. Den först månaden hände inte ens det. Att gå utan stöd blev mitt eget problem. Min son och dottern gjorde mer än detta så kallade hem- rehab genom smarta hjälpmedel för träning. En dag försvann bara rehab utan ord och det gjorde ingenting, att gå några meter med en rollator kanske en gång i veckan eller mindre. räknar jag inte som träning. Har letat efter i stället på Internet på bättre träningsprogram. Hemtjänsten fick inte träna, inte deras sak men en av dem gjorde ändå det hon hade erfarenhet av rehab, en Pärla. Hemtjänsten avslutade jag så fort det gick. för att klara sig själv är ju träning det med. Att ge sig ut och vandra ligger långt borta. Och det är en sorg. En stor bit av livet bara försvann. Kanske är jag bara feg jag kan ju gå fast varken fort eller långt, men vill ogärna falla ihop i skogen och orsaka sökinsatser.
Ungefär en femtedel (20 procent) av de som drabbas av en första stroke utvecklar demens inom ett år. En stroke ökar den totala risken för demens med ungefär 70–100 procent. Så det ser inte heller lovande ut i längden. Som adopterad har jag ingen kunskap om min släkts sjukdomar och risker.
Vi lever länge men alla år ser inte lika bra ut. Förra året var det absolut sämsta året jag har haft. Hur säger man, ingenting är så illa att det inte kan bli värre. Pesssimister får ofta rätt.
Medellivslängden för män i Sverige är 82,52 år. För kvinnor är den 85,55, det har ökat de senaste 20 åren men tycks ha avstannat något.
Den globala medellivslängden ökade under perioden1990–2023.
från 64,6 till 73,8 år. Den friska livslängden ökade också, men långsammare, från 55,9 till 63,1 år Ca 120 ser ut att vara gränsen för människans levnadslängd.
Det intressanta är inte hur länge vi lever utan hur många av de åren är friska år.
När första juni 2018 kom hade jag gått ca 300mile. Jag hade vandrat 29 soliga dagar på PCT då flera av de hade haft +40 C värme. Lärt mig någon sorts daglig rutin. Stiga upp klockan fyra, gå till tolv, paus och mat, sova en stund, gå tills det skymmer. Jag hade nästan trampat på mitt livs första skallerorm
och snart såg jag en till. Den låg över stigen i det torra gräset. Jag hade liftat för första gången i mitt liv. Jag hade fått frukt och vatten samt dusch pengar av främlingar. Jag hade vandrat bland kaktus och sand, så mycket sand, stenöken, brandareor, berg och urgamla träd, badat i heta källor, lappat om och om mina skavsår och glatt mig över solnedgångar.
Träffat trail angels som gav lift, vatten och samtal om livet. Passerat några som redan gav upp med vandringen. Och förstås passerade andra med bättre fart än jag. Men ingen höll större fart i den så varma oken. Det var än som en sa träning inte vandring. Den första juni har jag nått blygsamma 340 mile men jag hade slutat räkna på dagens längd i mile utan bara går. Jag hade tältat på en blåsig plats bakom buskar ville inte gå längre och hamna vid en väg på Cajon Pass, en trafik knutpunkt, där skulle jag äta frukost på Mc Donalds. Pannkakor, ägg, bacon, juice kaffe och en muffins. jag som knappt hade besökt McDonalds i Sverige såg framemot frukosten där. Sedan fyllde jag på mat och vatten på en bensin mack som hade en affär Mini Mart .
Gick vidare, träffade några lokalbor på vägen till leden . som undrade över min vandring, Jag undrade om deras jobb och liv, de var Trump anhängare banarbetare som de var. Till sist byttes hälsningsfrasen jag har dig dig nu i mina böner och jag gick vidare, dag 30 på Pacific Grest trail var igång.
I ett möte som mestadels bestod av människor i övre medelåldern handlade samtalen om vad man skulle göra vid pension. Det var människor med bra akademiska jobb och hyfsade inkomster samt flera år kvar till pension. Inget intressant prat om jobbet längre, pension hägrade. Flera av kvinnorna skulle säkert gå samtidig med sina något äldre män.
Var jobbet så ointressant? Var man inte på toppen an karriären vid 50. Var frihet över sin tid det alla längtade efter? Gav arbetslivet för lite, saknades den där meningen för livet, att känna sig viktig inte bara en kugge i maskineriet. Känner vi för lite tillhörighet i samhället och som egoister vill vi inte mer bidra. Nog nu.
Att äga sin tid är sällan möjligt för de flesta av oss. Det är först vid arbetstidens slut när du har tiden och regelbunden inkomst, pension som ger dig tiden. Om du inte hör till de rika förstås utan är en vanlig medelsvensson. Semester är ofta även stressigt man skall hinna så mycket. Det är många som planerar saker att göra under pensionsåren. En del vill flytta mot söder, ha lättsammare, billigare liv och mera sol. Men blir man sjuk återvände ut flyttare snabbt. Att vara sjuk var bättre här. Billigare kanske. Nej det är inte billigt att vara sjuk men det beror på vad man jämför med. Men de flesta har nog inga avancera planer annat än att hinna leva, kanske resa lite, träffa eventuella barnbarn, ta hand om det man inte hann under arbetstiden. Nog finns det många renoveringsplaner som väntar på pension. Jag hade också planer , ett var att vandra en lång ensam vandring någonstans. Med lång tänkte ja så där 1000 kilometer. Varierat natur och inte alltför svår. Jag var 68 när jag gick i pension, men livet kom emellan, min sambo blev sjuk. Jag hann bli 76 innan jag kom i väg. Valet föll på Pacific Grest Trail ca 4000 km märkt led och nog så varierat. Otränad, med två timmar avlösning i veckan var träning bortprioriterad. Bara några veckor efter min sambos död slog jag ihop mina prylar och åkte i väg. Det året 2018 blev ett av mitt livs bästa år. Låter konstig eftersom jag förlorade min sambo men läkarna hade ju förebrått hans snara död sju år sedan. Hans saktgående död med förlust av allting han kunde var mer plågsam än döden i sig, nya problem dök upp han och blev mer ängslig över tillvaron som var lik ett tomt hål.
Jag kände den där frihetskänslan där ute som är så viktig för mig. Självbestämmande. Tiden var min. Jag hade dock nästan älskat mitt arbete.
Jag har frågat en del personer vad de skulle göra om de kunde få en vecka extra ledigt med lön eller flera arbetsfria timmar i veckan. Diskussioner pågår ju att Regeringen skall lägga sig i arbetslivet och minska arbetstiden. Det är en grundmurad idé i Sverige att arbetstider beslutas av arbetslivets parter inte av Staten. Som vanlig är det V och MP som ropar efter pappa Staten. Men det är inga stora saker som kommer i svaren jag fick. Hämta ungar i tid från dagis. Läsa den där boken jag aldrig hinner, laga receptet jag har sparat, bara ta en promenad i stan. Hälsa på någon gammal vän kanske gå på bio som jag aldrig går. Sova och stiga upp utan väckarklocka. De där sakerna man egentligen kan och har tid att göra, det blir bara aldrig av. Ingen som jag frågade hade stora planer just då. Tidstjuvarna är många i livet. Speciellt så länge när barnen är små äger de ens arbetsfria tid.
Men nog är det många som jag som inte använder tiden effektivt utan uppskjuter göranden och slösar bort tiden. Det är som vissa saker hade ett eget liv, de blir inte gjorda. Jag som var rena minutplaneraren på jobbet har blivit den som gärna skjuter upp. Det där telefonsamtalet jag skulle ringa, jag hatar telefoner och prata med en röst i fjärran. Nu fick jag det äntligen gjort. Mejl däremot, det fungerar för mig. Att se vad man sa, att ha kontroll är viktigt för en gammal kontrollfreak.
När tiden krymper tack vare sjukdom borde man använda det effektivt, inte skjuta upp. Men varför då? Borde man inte i stället bara andas, acceptera sin litenhet, glädjas över att det grydde en ny dag, inse att man faktisk inte kan förändra Världen. Inta soffläge och låta sig vara det man i verkligheten är, en tämligen oviktig betydelselös del av alllt som passerar.
bilder. nedersta från Linda, översta Virihaure, mitten PCT mile 1075.