Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.

Glädjestunder och sorgpromenader

Jag såg en häger vid sjön. Den såg lite trött ut och jag började undra om den var samma fågel jag hade sett på platsen så där 15 -20 år. Eftersom den hägern inte flyttade söderut under vintern brukade vi, min sambo och jag, köpa en julklapp till den, en hög strömming och lägga den till hägerns favoritplats.

Kanske åt han fisken, kanske inte. Vi såg aldrig någon glädjedans över julklappen.

Jag hade inte sett fågeln de senaste två åren, men nu satt en till synes gammal häger på exakt samma plats. Jag blev glad. Kanske var det samma häger som än tappert bevakade sitt revir och nu njöt av solen vid sjön. Som vanligt, ingen kamera eller mobil med.

Hur länge lever en gråhäger? Den äldsta märkta var över 35 år, så visst kan denna vara samma fågel.

Det var dagens glädjepunkt. Ser man på massmedian idag finns det inte mycket att glädjas åt. Död, dagliga skjutningar, sprängningar, våldtäkter, bostadslösa studenter… Vi bevakar illa och tar uselt hand om vårt revir.

Jag gjorde också en runda i skogen och plockade svamp. Min sambo och jag plockade svamp varje år innan han blev så sjuk att våra gemensamma skogspromenader tog slut. En dag blev det hans sista skogsbesök. Man vet sällan innan om något blir ”sista gången”. Först efteråt ser man hur någonting tog slut den dagen. Nu kände jag mig sorgsen när jag såg några par med en svampkorg.

Minnen om ett lycklig liv, ett liv tillsammans, drabbade mig hastigt. Vi hade suttit så många gånger just på den platsen där jag satt igen och drack mitt kaffe. Smärtan över livets gång och grymhet sköljde över mig hastigt.

Jag fortsatte att gå. Använde skogsterapi över min ledsamhet. Hittade Karl Johan, olika soppar och lite andra svampar. Det mesta torkades. Av resten blir det risotto någon dag.

Vill du ljuga om din ålder?

Jag mötte några kvinnor på Kungsleden och mötet med dem fick mig att tänka på om och hur viktig åldern är för kvinnor. Hur betydelsefullt, nästan av avgörande mening det kan vara att se ung ut, yngre än den åldern man har enligt födelseattest. En del gör vad som helst för att slippa en rynka av livet. Skönhetsindustrin är enorm. Råden hur man håller sig ung finns i varje tidning och på Internet. Nu gäller det inte längre bara kvinnor, även män oroar sig för sin attraktionskraft genom att vilja bli yngre än sin i tid mätt enligt födelsedagen.

En tysk man ville ändra sin ålder till 20 år yngre. När man kan byta kön och namn varför inte ålder? Han ansåg sig diskriminerad  för han kände sig 20 år yngre och dessutom fick han inga svar på dejtingsajter när han uppgav sin riktiga ålder. Rätten avvisade hans begäran.

Kvinnor brukar falla från partnermarknaden  tidigare än män. För, män i gement föredra kvinnor som än kan få barn. Naturens ordning? Att vara ung och vacker är alltid bättre än att vara äldre, sliten och se ut så. Vem ser kvinnor i sen medelålder och äldre som attraktiv resurs och kanske som ett kärleksobjekt? Få? Rätta mig gärna.

Själv tyckte jag mig vara som bäst mellan 50 – 60 men då gällde det arbete inte attraktionskraft. Jag hade ju en partner. Han i sin tur hade valt mig, en yngre kvinna – andra gången. Men, har livet en bästföredatum? När inträffar det?

Är det viktigt att vara ung? Är det besvärligt att bli äldre? Stiger oron över att livet har gått en förbi? Är ljusen en brandfara i födelsedagstårtan? Men ljug då! Det kan hålla ett tag.  Det går att ljuga och bli ung, omhändertagen som spädbarn om du söker asyl och risken att bli utvisad är uppenbar. Då sänker man åldern fast även en halvblind kan se att man är över det magiska 17. För en invandrare går det att ändra födelsedatum ifall det kommer nya säkra uppgifter. Vi svenskar är registrerade från födsel. Så, vi får vara så gamla vi är och få de förmåner vår riktiga ålder berättigar oss till.

Är det diskriminerande att inte få välja sin ålder? Hur gammal/ung skulle du vilja vara?

Jag på PCT 2018 Kearsarge pass ca 780 mile.

De på leden då? Först om mig som fick visa legitimation tillsammans med mitt tillstånd på PCT förra året. Rangern trodde det var fel eller jag gick med någon annans tillstånd. Jag såg yngre ut eller gav en intryck att vara det. Ingen fusk där inte. Situationen då vi träffar andra kan påverka vår uppfattning om personen, även om åldern. Det var nog så jag blev den gamla ensamma kvinnan på leden, en ”legend”. Hon spred min ålder.

Men nu i år träffade jag två kvinnor på Kungsleden. De ena sa att hon skulle unna sig en långresa till XX när hon fyllde 50 nästa år. Fint, sa vi. Underbart, sa vi. Hon upprepade detta 50 år, igen och igen tills den ena kvinnan utropade: det kan man inte tro! Du ser så mycket yngre ut.

Då fick kvinnan vad hon önskade. Hon såg yngre ut.

Visst ser vi yngre ut än våra mormödrar? Lättare liv, bättre mat, färre barn. Men det hjälper inte. Åren går precis i samma takt än för min mormor och mor. Tiden kan inte vridas bakåt.

Jag skulle vilja backa bakåt och göra en del saker jag inte mäktar nu. Jag skulle vilja välja om vid vissa vägskäl. Men det är inte möjligt. Jag har levt det mesta av mitt liv. Jag kan inte välja om. Jag kan omöjligen bli yngre, starkare, smartare, attraktivare, mer åtråvärd oavsett om mitt födelsedatum flyttades bakåt så där 30 år. Man får acceptera att livet blev som det blev och lappa ihop sina misstag när man än hinner.

Livet levs framlänges och förstås baklänges. Först i backspegeln ser vi hur det blev.

Nästan alla får nöja sig med sin rätta ålder. Det hjälper tyvärr inte de hurtfriska ropen att 70 är det nya 50. Det är inte så. Däremot berättigar en högre ålder till att dra slutsatser: om vi gör så, blir det så, grundad av erfarenhet. men det är ingen som bryr sig.

26 procent av valmanskåren är 65 år eller äldre. Gruppen 65-plus är mindre än 2 procent av riksdagsledamöterna. Det finns en 30-talist i riksdagen. 40-talisterna är 3 ledamöter. Erfarenhet är ingen hit.

Pro Life, men från vilken vecka?

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws