
Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.
Jag sökte på ”bucket list” på Internet och vilka enorma listor det dög upp.
Det handlade mer om hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.
Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.
Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.
En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.
Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?
En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.
Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.
På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.
Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.
Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.
Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.
Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?
Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.
Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.
Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring. Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.
Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.
Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.
Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?




Pagan, Rom, safari i Tanzania, Nordkalottleden.