Göken – en fågel i tiden.

Utvalda

Finns det någonting bättre än att gå till skogen? Tälta vid en sjö, så pass långt från den närmaste vägen att bilarna inte hörs? Bara det eviga flyget som går över. Men sedan hörs ko-ko ko-ko av häckningsparasiten Göken.

Är inte den fågeln typisk för Sverige? Koltrasten blev vald till Nationalfågel men nog uttrycker gökens beteende det nya svenska. Politiker som lurar till sig bostadsbidrag genom att skriva sig någon annanstans än bostaden, som i en stuga utan vatten och toa? Andra med falska uppgifter. Bidragsparasiter av mången art.

Flyget flög över tältplatsen, tystnade i 23 tiden. Ja, vi flyger igen. Just nu är det kaos på Arlanda delvis orsakad av personalbrist men även av att skolan är slut. Alla ska iväg samtidigt. Även flera av våra invandrare är på väg till semester i hemlandet. Ni minns kanske Afghanistans ”svenska” föräldralediga där som gnällde att ingen hämtade hem dem från kaos?

Ytterligare en svensk myndighet, tullen, som inte fixar det. Inte heller pass går att få för dem med dålig planering. Polisen räcker inte till. Det är mycket som inte räcker till.

Jag som trodde att alla skaffar sig ett nytt pass när den gamla är på väg att gå ut. Men de köande har kanske sparat en hundring, alltid något.

Så låt oss ge Göken – liknande Jöken och andra politiska uppfinningar – lite uppskattning som en lämplig representant för Sverige.

Jag gjorde bara en kort, 45 km och två nätters runda. En träningsrunda. Det blir fler.

Platsen jag fann så magisk vid senhösten hade falnat i glans. Vintern hade gått hårt åt sumpskogen. Även träd kan ömsa skinn. Insektsspåren var som en karta över mänsklig myrstack.

Andra, ska jag kalla dem idioter, hade lämnat sina sopor i vindskyddet. Tänk, det går bra att bära vad som helst ut, men inte tillbaka. Jag tänkte igen på Pacific Crest Trail, inte en fimp och inga sopor på 4000 kilometer, så långt jag råkade se. Ändå fick vi bära våra sopor i ryggsäcken en vecka eller längre. I björnområden bars soporna tillsammans med maten i en bear box.

Kan de i USA borde även svenskarna kunna hålla rent i naturen på en vandringsled. Med någon kilometer till närmaste parkering eller soptunna.

Hemma igen. En ny kort tur snart. Länk till den magiska platsen förra höst.

En Rysslandshistoria om surströmming

Utvalda

Mina besök i Ryssland har begränsat sig till flygplatsen i Moskva, de var mellanlandningar på väg till och från Vietnam. Så, här kommer en historia som inte har någon större mening egentligen. Kanske bara språksvårigheter?

En av resorna blev lite minnesvärd. Vi fastnade i tullen som vi fick gå genom in och ut fast det var bara en väntetid mellan planet tankades. Någonting i min väska larmade. Snabbt som attan kom beväpnade män, ryckte åt sig väskan och trängde oss i ett hörn med vapen riktade mot oss.

Bomb?

Vi hade en burk surströmming med oss som present till Norrlandsgänget. Svenskar utomlands är svenskar och håller sig till traditioner som surströmming. Arlanda hade rått oss att ha burken i handbagaget. Nu var det en bomb eller något hotfullt. Jag försökte förklara att det var mat, fisk, men ingen ville eller kunde prata engelska eller svenska eller finska.

De konfiskerade surströmmingsburken och fraktade iväg den i en metall låda. Om ett tag följe de oss tillbaka till planet utan ett ord.

Jag hade velat se om de sprängde burken. På håll förstås.

Norrlandsgänget fick nöja sig med sill, inköpt från platsens svenska butik. De var ledsna.

På den tiden, på -70 talet, gick flyget till Vietnam genom Östberlin, Moskva, Samarkand, Karachi, Dhaka och sedan Hanoi. Senare byggde ryssarna en ny flygplats som kunde ta större plan och med dessa krigsmateriel förstås.

Nog har flyget utvecklats. Flög en enkel resa från Arlanda till Los Angeles, till nästan andra sidan jorden utan flygbyten.

Nu flyger vi inte till Moskva. No-go-land.

Resan till Burma 1978

Med tanke på en militärkupp i Burma och vår resa med ”demokratisk gerilla” återpublicerar jag några gamla resebilder. Folk kallade då landet Burma, så även jag. Resan finns i min bok ”Den Dubbla Resan”.

Vi reste runt i Burma 1978.

Rutt: Rangoon, Pegu, Meikitila, Mandalay, Pagan, Magwe, Prome, Rangoon.

Bil: Humbert (hoplappad med andra delar).

Förare: 2 från ”demokratiska gerillan” kallade de sig. (NLD) Vad de gjorde under nätterna ville jag inte veta.

Andra intressanta människor: fd. minister i husarrest, oljeproducent, munkar, griniga makthavare.

Höjdpunkt; solnedgång över Pagan. Då var vi enda västerlänningarna där och betraktades lik spioner.

Slutet: utkastad från Burma med orden ”vi släpper er aldrig in igen”.

Intresse: noll, ingen tidning var intresserad av vår resa. Burma?

Vardag och minnen

När vi inte kan resa långt bort i år får vi leva på minnen. Och vardagen, som för min del består idag av att måla förrådet och vakta katterna. Grävde också en bit för ny plantering. Kanske plockar jag lite blåbär om det inte börjar regna. Halvmulet med mörka moln.

Vad gjorde jag denna dag de andra åren?

Två år sedan passerade jag Sierra Buttes efter besök i Sierra City där jag unnade mig en natt i hotell och en middag i restaurangen. Dusch! Dagen efter 5/8 följe en uppgång som kändes oändlig och tung för ryggsäcken hade fått påfyllning av mat. Jag var så trött att den hårda lavastenen kändes som en lockande soffa. Men utsikten var makalös – som det mesta.

Passerar du Sierra City och är på vandring är det smart att skicka  dit matpaket för dig själv. Affären hade ett sparsamt förråd. Men, man blir van att äta det som finns.

År 2014 var jag på väg  mot Kilimanjaro. Vi tog en vilodag på Barranco Camp.

En och annan fjälltur har också hamnat på den sjätte augusti även om jag föredrar senare tid.

Jag har alltid tyckt om hösten som vandringstid. Mindre mygg. Även tommare leder. Kanske blir det en vandring även i år fast inte på fjällen. Men nu skingras molnen och det är läge att måla.

Ha en bra sommar. Fyll livet med bra minnen, både nya och gamla. Ingen kan orka oroa sig över situationen i Sverige hela tiden. Det finns många ljuspunkter. Oftast består de av våra närmaste, det vi kan göra med dem och för dem. Vardagens uppgifter som är det vi kallar livet.