Nej! Inga ryssar i OS.

Utvalda

Butja
Dnipro

Skriv på mot Rysslands deltagande i OS, länk nedan.

Internationella Olympiska Kommittén har beslutat att Ryska Federationen, (Ryssland) samt Belarus ska få delta i OS under neutral flagga. Nästa OS är i Paris år 2024.

.Det finns inga neutrala flaggor som gör tävlande från Ryssland neutrala annat än idrottaren gör offentlig ursäkt och uppsägande av medborgarskap. Inte ens då vill jag se dem i nästa OS.

Varje medalj ryssarna skulle ta, varje tävlande är bevis på att de är som från vilket land som helst. Snälla demokrater.

Det kan ifrågasättas om OS och dess målsättning än fyller funktion. Räcker det med alla andra tävlingar?

Sedan kan du visa ditt missnöje för företag som stöder OS med ryssarna: Har du något att göra med företag på listan du hittar på:

https://cornucopia.se/2023/01/svenska-sponsorer-som-stoder-rysslands-deltagande-i-os/

Visa ditt missnöje: Visa din sympati och stöd till Ukraina.

https://www.skrivunder.com/jag_vill_inte_se_neutrala_ryska_idrottare_pa_os_eller_i_andra_tavlingar?s=99963423

Ensamhet – ett Kommunalt ansvar?

Utvalda

Jakob Forssmed, socialministern som cyklar, oroar sig över hälsoriskerna med ensamhet och barns motionsbrist. Socialministern ser ensamhet och barns stillasittande som de största hoten mot folkhälsan och nyckelfrågor under kommande mandatperiod. Så det finns inget viktigare att ta itu med än min och andra gamlingarnas ensamhet?

Jag tänker strunta i motionsbrist hos unga, det borde vara föräldrarnas sak att åtgärda med hjälp av skola och idrott. Jag funderar bara över de gamlas – som min – ensamhet.

Enligt socialministern lever så många som en halv miljon människor i Sverige i ofrivillig ensamhet. Det är en hälsofara som kostar. Jag antar att alla inte är gamla pensionärer, så deras problem är annat än ensamhet man förvärvar genom att bli just gammal, har slutat arbeta och förlorat människor i sin omgivning..

Bryta ensamhet är är ett medmänskligt ansvar för oss alla, säger socialministern.

Det var tungt sagt.

Vi gör en stor satsning till kommuner för att man nu efter pandemin ska använda sig av uppsökande samtal med äldre som kanske har självisolerat under lång tid, och i samband med det peka på gemenskapsmöjligheterna som finns i kommunen – här kan du äta med andra, här kan du delta i aktiviteter, där kan du engagera dig i den här föreningen som volontär, säger socialministern.

Det var ska jag säga snällt. Men är vi verkligen så hjälplösa? Hittar vi ingenting själva när åldern har passerat 65? Känner mig nästan kränkt här vid min dator och mobil med Internet inom räckhåll.

Så Staten lägger på ytterligare en sak som Kommunal verksamhet skall ta hand om när de inte klarar tillfredsställande sina grundläggande skyldigheter som god äldreomsorg, barnomsorg och skola samt bristen på utbildad personal. Först grunden, sedan överbyggnaden bör vara regeln. God äldreomsorg ser väl till att bidra med annat än dammsugning? Inte det?

Men Kommunerna är på bettet. Det kom faktiskt ett brev från min Kommun där de erbjöd en timmes samtal om mina behov på grund av min ålder och eventuell ensamhet och info vad som fanns i Kommunen. Gratis. Som sagt, jag hatar ordet gratis när det avser skattemedel.

Jag slängde det i soporna. Kanske kunde de har frågat mig hur jag mådde och om jag hade några personliga behov när jag tog hand om min sjuka sambo i nära sju år. Jag fick klaga till sist och det gillar inte jag.

Vem är då ofrivilligt ensam?

Jag läste en gång definition att den som inte har en enda person att ringa till på natten när man känner sig ensam och orolig är just ensam. Tja, lite djupare definition behövs kanske.

Vad är ensamhet? Hur definieras det? Det är få i Sverige, kanske i Världen, som inte hör till något sammanhang, inte alltid vad vi önskar dock.

Att vara socialt ensam innebär att man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med, trots att man skulle vilja ingå i sådana sammanhang. En del människor har få sociala kontakter och är nöjda med det, och då handlar det om social isolering snarare än en känsla av ensamhet. Vid emotionell ensamhet saknar man en förtrogen person att anförtro sig åt på djupet, och det kan man ju göra även med ett mycket rikt kontaktnät.

https://ki.se/forskning/ensamhet-ett-hot-mot-var-halsa

Det finns en tidsaspekt som heter livet. Vi lever i olika perioder med olika kontaktnät. Barndom, skola, arbete, småbarnstid, mera arbete, tomma boet, pension, död… människorna kommer och går, allt varierar. Omständigheterna varierar. Behov likaså. Måste man vara social gruppmänniska hela livet? Få sociala kontakter men nöjd med det får det inte vara helt OK? Det finns andra åsikter om livets sista tid, buddhister till ex.

Är inte ensamhet en del av livets gång? De lite äldre människorna vi haft kontakt med och ens ålderskamrater dör. Vi blir mer ensamma. Min väninna dog i cancer, hon var inte 60. Min sekreterare jag umgicks med privat likaså, precis efter pension. Min före detta som var min allra bästa vän och mentor, hjärtinfarkt vid 65. Min syster dog av bröstcancer. Fler… Känner arbetskamrater vars vuxna barn har dött. Livet är skört. Död är svårt att värja sig mot.

Eftersom många kvinnor är yngre än sina män blir de ensamboende vid makens död eller isolerade vid sjukdom. I anhöriggruppen för demens jag var inbjuden till fanns 15 äldre kvinnor och en medelålders man. Kvinnorna tog hand om sina män hemma och var tämligen emotionellt ensamma. De hann knappt något annat. Några hade själv åldersrelaterade krämpor. Den ende mannen hade fått mer hjälp än någon av kvinnorna. Jag blev deppig och lämnade gruppen. Det där att man kan leva som vanligt vid demens är bara lögn. Sjukdom begränsar. Livet har sina begränsningar.

Min sambo dog vid ålder 87 fast det var till sist en befrielse för oss båda. Ingen skall behöva lida så som hans och mitt sista år var.

Jag har en del äldre bekanta, folk som har bott på samma område länge och en dag började vi säga mer än ”hej”. Alla gamlingar jag råkar känna har dator och oftast mobilen i handen, åldersspann 70 – 90. Vi hör till den generationen som hann använda dator på jobbet, något som politiker inte har fattat. Ingen kände sig ha något behov än att prata om sitt liv med Kommunen. Det kanske kommer, sa någon. Då blir jag nog besvärlig. Jag nöjer mig inte med vad som helst.

Jag har flyttat ganska många gånger, jag tror det är 19 bostäder sedan jag flyttade till Stockholm vid 20 års ålder, borträknad några veckokorta boenden i början och inklusive utlandsboende. Flytt har skett på grund av arbete och skilsmässa. Det är svårt att både få nya och behålla gamla kontakter efter flytt. Folk har redan sina liv i egna cirklar. Svenskar är inte de som genast bjuder grannar på kaffe. Det händer än att någon frågar om jag ska flytta hem. Hem, efter 60 år i Sverige. Jag tar det med ro. Hem? Vart är jag hemma har jag funderat på ett antal gånger. Skogen kanske?

Det är inte bra att vara avskuren från andra och verkligheten omkring, speciellt när du är yngre. Livet består av samverkan med andra. Det består inte att bli en kopia av någon tongivande person. Det är att bli sin egen men även ha ett livsinnehåll och acceptans för och tillsammans med andra. Men efter ett långt arbetsliv kan det finnas behov av ensamhet och lite tanketid i stället ständig rörelse.

Men barnen då, säger ni. Ska inte de se till att föräldrarna inte känner sig ensamma? Det låter väl bra? Alla har inte barn. Om ens barn arbetar och kanske har själva barn och inte ens bo på orten har de föga tid att ta hand om sina gamla föräldrar, ännu mindre avlägsnare släktingar. Kontakterna idag sker i vardagen genom Internet mer än per besök.

Barn ska inte agera ett vårdhem till sina gamla föräldrar, tycker jag. Den tiden har vi passerat. Vi betalar skatt för det. Men när det gäller ska vi ställa upp för varandra i familjekretsen, det är inte en åldersfråga. I hyfsade förhållanden sker det automatiskt. Det är ett inre vetskap om att ifall att … Dock är inte alla familjerelationer fungerande vill jag säga, jag har sett otaliga skräckexemplar på mitt arbete.

Men om du vill ta hand om dina gamla, sjuka föräldrar själv i stället Kommunen är de väldigt glada. Anhörigvårdare är rena sparbössan.

En del blev ensamma tack vare covid och Staten har en skuld till det. Det var ett tag ren skräckpropaganda. Först stängde myndigheterna av anhöriga från äldreboenden, nu oroar de sig om de gamlas ensamhet. Om det hade funnits en smula förstånd hos beslutsfattare hade besökarna försetts med munskydd, skyddsrock och handskar. Det är inte en kö av besökare till boenden. Nu fick bara personalen smitta de gamla.

Att Staten ska försöka ordna upp all livets sorg och besvär fungerar inte. Det är nog inte meningen med livet heller. Just nu finns ett slags krig att reda upp. Nej, inte Ukraina utan våra egna gator. Prioritera det. Men om behov uppstår vill vi svenskar ha en äldreomsorg med personal som pratar svenska, är inte reglerad per minut, har viss kulturkompetens och som är utbildad, välbetald och stolt över sitt arbete. Det borde gå att ordna? Vad är som hindrar det?

Politiker skall undvika att göra ensamhet till en sjukdom som din Kommun skall bota.

Ring nu på hos din granne som är ensam, men bli inte snopen om ingen vill öppna dörren för dig. Och det – mina bloggvänner – rädslan för främmande folk som kan råna en om vi öppnar dörren är faktiskt Statens ansvar.

Bild nederst: Virihaure, Padjelanta och en ensam vandring på 800 kilometer, Nordkalottleden.

Ryckta rötter.

Utvalda

Ett land där en popgrupp får priset för folkutbildning och en press som hårklyver ministrarnas jackor. där explosioner mot bostäder och restauranger sker varannan dag, skjutningar slår rekord och folk säger att det var tråkigt i stället att storma Riksdagen. 14 år gamla barn har skarpa vapen och en lista där priset för ett liv är sexsiffrigt. Föräldrarnas ansvar har försvunnit. Straffen har öppna dörrar.

De ansvariga använder gärna ordet oacceptabelt.

Varje generation vill lämna ett bättre land till sina barn än vad de själv fick. Det blir inte så för oss i min ålder, kanske aldrig mer. Vi lämnar problem. Utvecklingen har stannat av. Infrastrukturen havererar. Sjukvården är på bristningsgränsen oavsett hur många övertidstimmar den vårdande personalen arbetar. Priser och löner är i otakt. Skolan är på fallrepet sedan länge.

Det känns som moralen hade försvunnit. Varje dag publicerar pressen bevis om försvunnen respekt och moral, det som var grunden för ett samhälle.

Sverige är ett land på glid mot avgrunden. Det är som om rötterna hade ryckts upp.

Politikerna bör vara oerhört tacksamma för det som än fungerar och för de människor som går till hederligt arbete varje dag.

Kaniner och människor

Utvalda

Det är kinesiskt nyår. År symboliseras av olika djur i kinesisk kalender. År 2023 är vattenkaninens år. Kaninen symboliserar hopp, fred och harmoni. Hoppas kan man alltid.

Kinesiska nyåret är en stor helg i Kina. kanske är det enda möjligheten att resa till anhöriga under året. Många föräldrar ser då sina barn som tas hand om mor- farföräldrar. Det är förstås den fattigare delen av befolkningen vars liv består av arbete och väldigt lite privatliv.

Är inte kaniner lite dumma? De lär sig inte om faran hotar. Vissa djur och även människor gör inte om en dumhet som har kostat eller skadat dem. Men vissa lär sig aldrig. Hjortar tycks lära sig snabbt. Varg – spring. Kaniner inte. Många kvinnor lär sig inte heller. Trots slag stannar de kvar tills döden skiljer dem åt från misshandlaren. Många män lär sig inte heller. Kompisen skjuten. Död. Otur. De fortsätter att tävla om toppen hos knarkmaffian.

Det passerade bilder av våld i TV samtidigt som jag skriver. Inte Ukraina, utan något afrikanskt land. Berättaren sa de ord vi har hört så många gånger. Ett av de fattigaste länder i världen och plågas av väpnade uppror och strider. Folk svälter…

Det är möjligt att djur är klokare än människor i många situationer.

Men, ha ett bra kaninens år och morötter i beredskap.

Bilder: överst en grönländsk hade, nederst en sörmländsk.