Då och då avslöjar någon kändis något om sitt liv, Det kan vara dagens nya händelser men det som väcker uppseende och diverse tyckande är hemligheter om ens barndom. Ofta är det hemska föräldrar och orättvisor man upplevde som yngre, personen nu går ut med. Vanligt är också att gå ut om sin sexuella läggning vilket inte borde berora den stora allmänheten för mig låter det för privat, men jag är ju en gammal kvinna. Varje tid har ju också sina koder, vad är acceptabelt var inte. Tidpunkten kan vara vald enligt behov av uppmärksamhet. Kanske någon gång ett terapeutiskt behov att få rätt i det som skaver.
Att bli efteråt anklagad som dålig förälder kan vara förbryllande i värsta fall knäckande. Man minns kanske inte själv det så. Förnekelsen kan vara avgörande. Som terapeut har jag hört historier som kunde fått håret att resa sig. Som borde ha föranlett polisingripanden, men det var ju sekretess inom vården. Patienterna var myndiga personer. Jag kunde inget göra annat än stötta patienten i hennes beslut.
När patienten öppnade sig och berättade var det svårt att veta vad var sanning vad var efterkonstruktion. Jag började dra av hälften, det som lät osannolikast och ta det i diskussion som lät något nödvändigt att nysta upp med. Mina patienter var ju gravidamissbrukare, det var inte läge att gåi terapi det var ju annat som behövde åtgärdas mer akut. Fanns det behov, fick hon en tid 9 månader efter förlossningen hos en annan terapeut. Jag sa envist att graviditet var 18 månader ,9 i magen och 9 utanför. Den som har varit gravid kan lätt instämma i det. Någonstans där började ens eget liv åter ta utrymme.
Vad minns vi rätt från barndomen är inte enkelt. Pratade nyss med ett av mina barn. Vi var fattiga det var en kamp med pengar. Jag kände mig otillräcklig. Som ensam mor gör man inga utsvävningar. Men barnen hade inte sett sig som fattiga utan som alla andra. Kraven i omgivningen var mindre, då på den tiden när de var i skolåldern. Andra reste inte heller utomlands eller hade en massa prylar. Livet var faktiskt enklare och enklare att smälta in. De barn som hade det eländigt syntes också lättare på en liten ort. Alla visste vem söp eller slogs, Det var svårare att dölja. Därmed inte sagt att alla i behov av hjälp fick det. Inte märkte någon pedofilen på orten och inte sa några utsatta barn ett pip. Först som myndiga avslöjades det och då är minnet ett för dåligt vittne för rättegångar. Avslöjanden drabbar då bara barnen inte förövaren. Idag finns ju ofta digitala spår som inte fanns förr, kanske bara bilder eller negativ i bästa fall.
Jag tro ratt många sitter med smärta och obehagliga minnen i den något äldre generationen men få går ut och svärtar ner föräldrarna. Man gör inte så, respekten för de äldre och tvekan om det verkligen var så håller munnen stängd. Man tvättar oftast inte sin smutstvätt i TV eller böcker. Man tiger även om upprättelse vore befriande. Kanske, det är inte säkert att resultatet av avslöjandena gynnar ens avslöjaren. Att gå ut är ingen terapi, det kan till och med förvärra saken för alla parter. Tiden kan aldrig backas tillbaka. Man kan endast be om förlåtelse och förlåta.
Hur var min barndom då. Jag tyckte då att det var oerhört jobbigt mina adoptivföräldrar speciellt far var sträng. Men som äldre förstod jag att det var normalt i tiden. Man tuktade olydiga barn speciellt de i strängt kristna miljöer. Mina systrar slapp. Men långt efteråt pratade vi om det, och jag insåg hur även föräldrar ärver sin tids fostran från sina föräldrar hur svårt det är att ändra på saker och ting det inlärda som man redan får i modersmjölken. Att fostran har haft sina usla sidor vilka ansågs normala i tiden då inte nu, men misshandel, våld och sexuella avarter är annat och borde aldrig vara acceptabelt gentemot barn oavsett vart i Vårlden . Men min gissning är att nog att flera har hållit mun.
Att minnas sanningen kan dock vara svårt. Min sanning kan vara min tolkning och det rätta kan aldrig sätts på pränt.
Att lyssna på barnen måste vi vara bättre på. Det är svårt att klandra sina föräldrar det är som att klandra sig själv. När jag efter så många årtionden försöker tänka hur det egentligen var väljer jag att minnas det goda det som gjorde mig glad. Jag känner också förståelse för mina föräldrar vars liv formades av den tiden, speciellt far som var så starkt märkt av krigets fasor. Jag har haft ett så mycket friare liv än mina föräldrar. med större möjligheter att välja mitt liv och göra mina egna misstag Acceptansen är annat idag..
Är det då okey att gå ut med sin barndom. Det kan jag inte svara på. Det är ett individuellt val men man bör kalkylera med konsekvenserna innan. När avslöjandena väl är ute går de inte att ta tillbaka i internets tidevarv. Iså fall se till i alla fall att du har rätt stöd omkring dig.
Du kan aldrig få en ny barndom oavsett vad du gör. Du kan bara förstå det bättre. Acceptera och kanske förlåta. Hat tär dig bara itu och får ditt liv att drunkna.
