I böckernas värld finns vår historia.

Jag läste att en av min barndoms favoritförfattare, Enid Blyton, är nu benämnt som rasist. Jag har alltså läst rasistiska olämpliga böcker som barn. Dock kan jag inte kalla böckerna rasistisk, bara en viss tidsbild från livet på den tiden.

Jag köpte några av böckerna genast till mitt barnbarn innan de försvinner. I den nutida äventyrsvärlden, både i den verkliga på gatorna och den i böcker, är Blyton en snäll västanvind. Nu kallad rasist. Så även Kipling och många fler. Att märka folk bakåt är alltid enklare än städa på eget och nutida liv. Produktivt?

Jag hade läst Blytons Äventyrsserie om de fyra barnen som löste mysterier. De var spännande böcker och vi satt de i en låtsasverklighet. Jag och mina två kamrater undersökte grottor, smög i skogen, låtsades att något hus var ett slott och vi åt ananas direkt från en burk. Jag var elva år. Det var den sista sommaren för mig. Nästa var jag vuxen med arbete. För mina kamrater räckte det att klara skolan.

Min barndom slutade tidigt, om det nu ens var det vi kallar barndom idag annat än sällsynta tillfällen i efterkrigets Finland med allt vad det innebar. Barndomen slutade definitivt vid tolv då jag började arbeta först som barnflicka under sommaren och sedan med att bära ut morgontidningar innan skolan började. Bokmässigt slutade barndomens böcker med lögn ungefär samtidigt.

På den tiden var bibliotek uppdelat barn och vuxna. Barn under 15 år kunde inte gå till vuxenavdelning utan den vuxne. Jag hade läst hela barnavdelningen. Bilderböckerna läste jag till mina småsyskon. Jag snodde fars bibliotekskort, som han aldrig använde. Jag neg till bibliotekarien och sa att min far var krigsinvalid – vilket stämde – och jag skulle låna några böcker till honom. De hjälpte mig vänligt. Jag lånade då historia, mitt favoritämne. Efter några gånger med hjälp fick jag gå in själv – duktig flicka – och nu blev det Camus, Kipling, Faulkner, Hemingway… och mera historia. Det var magiskt hur författare kunde skriva meningar så det var lik musik.

De andra flickorna läste på Anne på Grönkulla och Unga kvinnor. Jag var helt ute med min boksmak. Ungdomsböckerna och även Blyton var passerad tid för mig.

Enid Mary Blyton föddes 11 augusti 1897 och dog 28 november 1968 i England. Hennes produktion innefattar över 600 böcker, främst för barn och ungdomar. Hon är översatt till 90 språk. Än ett av de mest lånade författarna i England. Hennes karaktärer är god – ond. Det finns en moral i böckerna. Hon är tidstypisk. Idag kritiserar man hennes stereotypiska karaktärer. Men, vi hade den tiden, det går inte att ändra tiden bakåt hur än vi skriker rasism.

Vi kan bara förstå och kanske göra allting bättre. Förbättra vårt beteende och andras. Gör vi det?

Finns det någonting i vår västerländska historia som inte kan ses som rasistiskt idag, om viljan finns?

Bibliotek har alltid varit som hem för mig tills det blev en värmestuga för allehanda besökare och tystnaden försvann. Böckerna var inte längre de enda som talade.

Jag blev inbjuden som föreläsare och handledare till Finland och även till min gamla hemstad vid flera tillfällen. En av föreläsningarna skedde i det gamla biblioteket som nu mera var en konferenscenter. Jag gick runt i min barndoms lyckligaste plats. Allt kändes nu så mycket mindre trots att stora salen drog över femhundra lyssnare.

Det var en magisk dag. Mina ord i biblioteket som gett mig så mycket glädje och kunskap.

Biblioteksbilden från:

https://fi.wikipedia.org/wiki/Kulttuuritalo_Laikku#/media/Tiedosto:Vanha_kirjastotalo.JPG

Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Mer om de glömda barnen från missbrukande mammor i senare inlägg. Påståendet om ”mina” Maskrosbarn gäller förstås bara de jag har träffat i mitt arbete, inte som en sanning.

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

När jag äter frukost kollar jag samtidigt på nyheterna. Inte i TV, orkar inte längre den vinklade verkligheten SVT bjuder. Jag läser nyheterna på Internet. Först svenska, sedan utländska på engelska.

Det är som vanligt i Sverige. Några bilbränder, mord, sprängningar. Rån i närområdet mot en stor affär. Rånare var ungdomar. Hur väljer de unga yrket rånare? Överfall är nu mera så obetydlig ting att de hamnar sällan i nyheter, bara om någon dör eller är ett mindre barn med ilskna föräldrar. Vissa områden anmäler inga brott. De gör upp med varandra. Jag skjuter, du skjuter eller vi spränger, du eldar. Att vara med i en klubb kallad ”vi yrkeskriminella” ökar oavsett vad Statsmakten hymlar om.

De samhällsfarliga radikala personerna som Säpo har tagit i  förvar kan inte utvisas för de kunde lida skada i sina hemländer. Så de släpps och kan fortsätta vara farliga för vårt samhälle och åtnjuta de fördelar vi erbjuder. Så snällt av oss att behålla dem så deras hemländer slipper.

Bidragslandet Sverige. Som Svenska Institutet gör reklam för. De informerar Världen om alla bidrag och förmåner du kan få även som illegal invandrare. Vi betalar. Vi är det dumgoda landet.

Orden är alltid lindrigare i text än genom en röst och en bild eller film. Förra årets julklapp en platt TV som ersatte min urgamla tjock TV har fört Världen betydligt närmare mig. Dock är svenska TV nyheter, det vi alla tvingas betala, så oerhört selektiva. Dagens Trump, något feministiskt, en glad eller ledsen muslimsk invandrare… kanske mord om det var en kvinna som dog. Så, jag skippar det. Om Internet inte fanns – hemsk tanke – vore vi ovetande om allt och kvar i vår svenska  puppa  i tron att vi än är det bästa landet i universum med en trygg och effektiv Regering.

Vi har en Regering som skattar plastpåsar och förbjuder sugrör i välmening och håller kriminella under armarna med samma välvilja. Oavsett brott som att elda upp levande personer eller bara uppmuntra till förakt mot ”dhemmis”.  En Regering vars mål är att rädda världen. Barn  i vissa daghem och skolor skall också rädda världen genom att äta bara vegetarisk mat. De får börja livet med hat mot mat som vi människor, som de djur vi är, har ätit sedan begynnelsen.

Det är Halloweenhelg. Några år sedan gick vissa av husets barn runt och tiggde godis. De var utklädda till häxor. Det första året stod en förälder i närheten, sedan kom de ensam. (Jag bor i ett höghus.) Nu tigger de inte godis längre. De är tonåringar med en mobil i handen och förmodligen studiebidraget i fickan. De har passerat åldern då en pumpa de fick se på min balkong var ”oooh, så fint!”, åldern då ögon tindrade då jag hade köpt extra populärt godis till dem. Att klä ut sig till Påskkärring i hopp om godis är också borta. Att rita Påskkort till hela huset som motgåva likaså.

Barndomen är nästan förbi för dem.

Vad blir det av dessa barn? Alla barn? Vilken värld, land, samhälle, plats erbjuder vi dem? Gå inte ut ensam på kvällen är polisens uppmaning. Ha inte på dig dyr jacka så du inte blir rånad. Barnkanal i Statstelevision visar hur man bör uppföra sig när man blir rånad. Strejka från skolan, ett bud genom en nutida idol. Mitt i Samhällets nya värld finns framtidens vuxna och jag misstänker att deras framtid redan har passerats.

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

Vad är det för rike vi formar just nu? Hur kommer de beslut som tas påverka oss om bara några få år? Blir vår känsla för vårt samhälle lika förbigående och kortlivad som det utklädnad vi bär vid Halloween och kastar bort dagen efter?

Läs mer om barnens mat:

Med papptallrik som hemligt vapen…

Barn väljer inte sin familj. Man föds dit – oftast. Det kan vara ett lyckokast. Barnet känner sig som en del av familjen, att tillhöra dit. Man är liksom hemma. Andra lever som i en fel  familj. Ingen är som jag, ingen förstår mig.  Det kan också vara ett katastrofläge. Föräldrarna utsätter barnen medvetet för vanvård och psykisk/fysisk misshandel.

Jag lyssnade en gång på en föreläsning om behandling av små barn av en psykolog och forskare. Hon var så sunt fantastisk att hela min arbetsplats reste sedan för att höra henne. Den föreläsningen känns oerhört aktuell.

Psykologen behandlade små barn, mest de under tre år. Barn som kunde vara så totalt skadade att de fick panik bara någon närmade sig. Små bebisar kunde frysa till is i vaggan. Skadade barn som var omöjliga att nå, knappt ta  i famnen och ännu mindre påbörja någon typ av behandling. Man fick byta blöjor bara när det var akut. Att mata dem skedde helst utan kropps kontakt eftersom barnet blev skräckslagen av beröring och kunde inte svälja.

Hon sa: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera. Jag upprepar: en skitmånad fordrar ett bra år.

Men ibland gick inte ens med oändligt tålamod och ömhet lappa ihop barnen. Blåmärken läker, själen är en värre sak.

Hon kom på ett udda medel att närma sig barnen med. Inte nallar och mjukdjur, de var oanvändbara för barn som inte hade haft gosedjur som trygghetsfaktor. Hon använde en engångstallrik. På den målade hon en leende mun och prickar till ögon. Med tallriken som mask närmade hon sig barnet. Sedan flyttade hon tallriken till sidan och visade sitt leende ansikte. Hon fortsatte leka tittut med barnet några gånger om dagen. Till sist vågade barnet le lite mot tallriken.  När det hände flera gånger kunde hon börja närma sig barnet utan tallriksmasken framför ansiktet. Tallriken förblev dock en trygghetsfaktor mellan barnet och psykologen.

Som sagt en månad  misshandel, vanvård eller grav försummelse av små barn kräver ett år att läkas.  Så räkna ut läget för ett tre år gammalt barn, gravt vanvårdad från födsel.

Vissa lite äldre barn kan vara tvärtemot väldigt villiga till kontakt. De går med vem som helst. De är gränslösa. Med tiden kan de bli offer för olika brott. De har ingen sund misstänksamhet, ingen egen kropp. De är barn som har skuffats bort till vem som helst, som har tillbringat tid med olika främmande människor, kanske i flera tillfälliga hem eller med den som råkade ha tid och lust. Det finns ingen grundläggande trygghet och uppfattning om att jag är jag.

Allt är tillgängligt, bäst att ta för sig. Barnet är åtkomligt för den som bryr sig eller behöver barnet.

Jag vet av erfarenhet att barn som hastigt placeras  från misär till ett bättre hem får sedan ingenting utan det nya hemmet anses bota skadorna genom trollformeln ”bra familj”.  Långa utredningar görs om brister i föräldrars förmåga men  plan över hur de redan förstörda åren kan  ens tejpas ihop finns knappt. Fina ord men praktiken är noll.

Jag satt några gånger i rätten som någon sorts expert när en familj höll på att mista sina barn. Allt kretsade kring föräldrarna, deras missbruk eller brister. Även om barnet hade sin advokat fanns inte kunskap om hur barnet verkligen mådde. Ingen plan om hur vården av barnet sedan skulle reparera bristerna.

Den som inte än kan prata har svårt att uttrycka sin åsikt annat än med sin kropp och sitt skrik. Alla barn skriker inte. De tysta barnen har gett upp eller är så orkeslösa att de inte längre kan ropa efter hjälp. Det är bättre chans med de än hjälp ropande barnen. Det är lite som på en stor olycka. De som än skriker klarar sig troligen. De tysta ligger värre däran.

I mitt arbete som kurator och terapeut träffade jag många trasiga blivande föräldrar.  När jag följe upp deras föräldraskap hade de sämst rustade föräldrarna gett upp ungefär när barnet var tre – fyra år. Som en förälder sa: Jag har ingenting att ge nu när det inte räcker att kramas. Barnet behöver någon som kan. Jag skulle behövt ha en mamma själv som visar hur man gör.

Föräldrar gjorde så gott de kunde. Nu räckte förmågan inte till längre. Det var också underbetyg till daghem. Man tror att daghem räddar de barn som har det svårt men det finns inte utrymme eller kvalifikationer till det. Man kan också vänta att problem liksom ”växer bort”. Vanlig åtgärd är en kontaktfamilj för barnet. Så den ensamma modern fick ”ledigt”. Det var då, om någon gång, hon återföll i missbruk. Några veckoslut i månaden räddar inga vanvårdade barn, de kan bara få en ”guldstund” och känna sig sedan ännu sämre hemma. Vissa har och det är inte vi, kommer upp.

Alla barn är dock unika. De förmågor vi ärver genom biologin är inte oväsentliga till hur vi utvecklas. Ingen föds till kriminell eller annat problematiskt  men kan snabbt fostras till det. Ur de värsta förhållanden stiger också  överlevare, maskrosbarn som de heter, upp.  De blir socialarbetare, vårdbiträden, militärer… Men vägen dit är plågsam och onödig.

Hur barn  som upplevt katastrofer tas hand om är en aktuell fråga när barn från Syrienkrigets kraschade Kalifat kommer till ett land de knappt har minne av eller aldrig ha varit i. De äldre barnen kommer till en ofantlig kulturkrock. Till människor som försöker men inte vet och förstår vad barnen har varit med om. Myndigheter som kommer att negligera situationen (misstänker jag beroende på hur man har tacklat de återvändande terrorister med brev eller samtal från Socialtjänst). De kommer att tro mat på bordet, kläder, vaccin, universalmedlet daghem, skola, så kallad normalisering kommer att räcka som trollformel. Som absolut inte vill tro att en katastrofmånad i ett litet barns liv behöver ett år för att ens påbörja en läkning.

De äldre barnen som redan har försökt välja liv enligt föräldrarna är, låt oss säga, mer komplicerad fråga. Där duger inga leende papptallrikar till med en superterapeut bakom.