Knäcka mobbare?

Utvalda

Jag tänkte på mitt slagsmål som barn när jag läste om Will Smith som ilsknade till när en klant Chris Rock gjorde skämt på Oscarsgalan om Wills sjuka frus hår. Det var inte första gången han mobbade hennes utseende. Hon tappade håret på grund av sjukdom. Will klippte till, försvarade sin fru. Ja, det finns än män som försvarar kvinnor.

Nu blir Will skyldig, utrett, förtjänar han statyn, ush ush medan i Sverige hade Chris fått minst böter. Håna en kvinna med lite mörkare hudfärg och sjukdom. Men alla inblandade var ju mörkhyade, hur kan man då döma någon!

Kunde de inte gå ut och göra upp bakom knuten?

Will har bett ursäkt. Ja ber ursäkt för min kommentar.

Will Smith fick en Oscar – äntligen – för sin roll i filmen ”King Richard”. Han spelar fadern till Venus och Serena Williams, de blivande tennislegenderna. Har du inte sett någon av hans filmer? Rekommenderar Seven Pounds, lite djupare än hans komedier.

Så till mitt slagsmål. I den hyreslängan vi bodde i när ja var 10 år fanns några små barn. Jag var den äldsta av flickorna så jag fick vakta både min syster och de yngre barnen ute på gården. Sedan fanns två större pojkar, någonstans på högstadiet och deras lillebror 11 år.

Pojkarnas far var en smed och modern var bagare. De var storvuxna människor. Jag tror att pojkarna var lite rädda för sin far. De två äldsta skulle bli smeder. Den yngre drömde om att få gå i realskolan. Han och jag brukade sitta i något gömsle, läsa böcker och försöka skriva dikter.

När han kom undan sina bröder förstås.

De två större pojkarna var alltid elaka. Den yngre tvingades att hänga med. De sparkade sönder våra sandslott. De vred huvuden av dockorna. Välte dockvagnarna. Kastade våra hopprep till gatan bakom staket. De hotade oss med hemska saker. På skolvägen kunde de rycka av någons skolväska och kasta det iväg.

Maktbalansen var alltid till deras fördel. Jag hade svårt att försvara de mindre barnen.

Vi var rädda för dem. Eftersom alla var trångbodda var vi barn hänvisade till att vara ute så mycket som möjligt. Det hjälpte inte att klaga till föräldrarna för de alla sa samma ramsa: ni ska vara sams på gården. Pojkarna bugade till våra föräldrar om de passerade dem ute. Ögontjänare!

Jag fick nog. Det fanns en låg stenmur vid stigen till bakgården. När jag såg killgänget att komma ställde jag mig på muren. Nu var vi mer i jämnhöjd. De kastade redan glåpord och gapade något om dumma mig. Jag tog i allt jag kunde och mottade ett slag i ansiktet på den första killen. Han började blöda näsblod, blev alldeles förskräckt och ropade på mamma. Mamma? Han? Alla sprang iväg.

På kvällen ringde det på dörren. Smeden kom in med sin son med blått öga. Han började skälla på mig och krävde att min far skulle ge mig ordentlig risbastu. Jag försökte göra mig så liten som möjligt bredvid min stora far.

Jag var oskyldig, ljög jag och tittade på far med darrande läppar. Jag var den som alltid hade största rollen i skolpjäsen varje jul och vår. Nu spelade jag snäll flicka.

Din son ljuger, sa far. Min lilla flicka kan knappt nå upp. Din son har varit i slagsmål med större killar.

Smeden tittade på mig uppifrån ner. Sedan gick de. Hemma fick pojken stryk för han hade ljugit.

Jag hade dåligt samvete. Jag var fostrad i ett kristet hem. Även om min tro snart skulle krackelera och bytas mot mer vetenskapligt tänkande var jag än rädd för Guds straff. Men inget hände. Bara att de tre pojkarna slutade plåga oss flickor. Deras elakhet var brutet. De kunde till och med gräva stora sandslott med småbarnen. Den yngste och jag förblev vänner, två avvikande barn som skrev dikter och drömde om resor i världen.

Ingen av oss pratade någonsin om det hända.

Nästa sommar var min barndom slut. Jag hade sommararbete som barnflicka i en familj med två små barn. Efteråt har jag tänkt: vem kunde lämna två små barn till en 11 år gammal okänd flicka hela dagarna. Den äldsta var 3 år och babyn bara 6 månader. De överlevde, så även jag.

De stora pojkarna fick praktik i en smedja, den yngsta i bageriet hos modern. Balansen på gården var nu helt annan. Vi äldsta hade stigit in i vuxenvärlden med arbete.

Våld löser få problem. Men nog kan vi koka över vid upprepad press.

Eller med kall beräkning.

PS. Om du skämtar om någon var först säker på att den personen kommer att skratta glatt. Om inte, håll mun.

I böckernas värld finns vår historia.

Jag läste att en av min barndoms favoritförfattare, Enid Blyton, är nu benämnt som rasist. Jag har alltså läst rasistiska olämpliga böcker som barn. Dock kan jag inte kalla böckerna rasistisk, bara en viss tidsbild från livet på den tiden.

Jag köpte några av böckerna genast till mitt barnbarn innan de försvinner. I den nutida äventyrsvärlden, både i den verkliga på gatorna och den i böcker, är Blyton en snäll västanvind. Nu kallad rasist. Så även Kipling och många fler. Att märka folk bakåt är alltid enklare än städa på eget och nutida liv. Produktivt?

Jag hade läst Blytons Äventyrsserie om de fyra barnen som löste mysterier. De var spännande böcker och vi satt de i en låtsasverklighet. Jag och mina två kamrater undersökte grottor, smög i skogen, låtsades att något hus var ett slott och vi åt ananas direkt från en burk. Jag var elva år. Det var den sista sommaren för mig. Nästa var jag vuxen med arbete. För mina kamrater räckte det att klara skolan.

Min barndom slutade tidigt, om det nu ens var det vi kallar barndom idag annat än sällsynta tillfällen i efterkrigets Finland med allt vad det innebar. Barndomen slutade definitivt vid tolv då jag började arbeta först som barnflicka under sommaren och sedan med att bära ut morgontidningar innan skolan började. Bokmässigt slutade barndomens böcker med lögn ungefär samtidigt.

På den tiden var bibliotek uppdelat barn och vuxna. Barn under 15 år kunde inte gå till vuxenavdelning utan den vuxne. Jag hade läst hela barnavdelningen. Bilderböckerna läste jag till mina småsyskon. Jag snodde fars bibliotekskort, som han aldrig använde. Jag neg till bibliotekarien och sa att min far var krigsinvalid – vilket stämde – och jag skulle låna några böcker till honom. De hjälpte mig vänligt. Jag lånade då historia, mitt favoritämne. Efter några gånger med hjälp fick jag gå in själv – duktig flicka – och nu blev det Camus, Kipling, Faulkner, Hemingway… och mera historia. Det var magiskt hur författare kunde skriva meningar så det var lik musik.

De andra flickorna läste på Anne på Grönkulla och Unga kvinnor. Jag var helt ute med min boksmak. Ungdomsböckerna och även Blyton var passerad tid för mig.

Enid Mary Blyton föddes 11 augusti 1897 och dog 28 november 1968 i England. Hennes produktion innefattar över 600 böcker, främst för barn och ungdomar. Hon är översatt till 90 språk. Än ett av de mest lånade författarna i England. Hennes karaktärer är god – ond. Det finns en moral i böckerna. Hon är tidstypisk. Idag kritiserar man hennes stereotypiska karaktärer. Men, vi hade den tiden, det går inte att ändra tiden bakåt hur än vi skriker rasism.

Vi kan bara förstå och kanske göra allting bättre. Förbättra vårt beteende och andras. Gör vi det?

Finns det någonting i vår västerländska historia som inte kan ses som rasistiskt idag, om viljan finns?

Bibliotek har alltid varit som hem för mig tills det blev en värmestuga för allehanda besökare och tystnaden försvann. Böckerna var inte längre de enda som talade.

Jag blev inbjuden som föreläsare och handledare till Finland och även till min gamla hemstad vid flera tillfällen. En av föreläsningarna skedde i det gamla biblioteket som nu mera var en konferenscenter. Jag gick runt i min barndoms lyckligaste plats. Allt kändes nu så mycket mindre trots att stora salen drog över femhundra lyssnare.

Det var en magisk dag. Mina ord i biblioteket som gett mig så mycket glädje och kunskap.

Biblioteksbilden från:

https://fi.wikipedia.org/wiki/Kulttuuritalo_Laikku#/media/Tiedosto:Vanha_kirjastotalo.JPG

Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?

När jag äter frukost kollar jag samtidigt på nyheterna. Inte i TV, orkar inte längre den vinklade verkligheten SVT bjuder. Jag läser nyheterna på Internet. Först svenska, sedan utländska på engelska.

Det är som vanligt i Sverige. Några bilbränder, mord, sprängningar. Rån i närområdet mot en stor affär. Rånare var ungdomar. Hur väljer de unga yrket rånare? Överfall är nu mera så obetydlig ting att de hamnar sällan i nyheter, bara om någon dör eller är ett mindre barn med ilskna föräldrar. Vissa områden anmäler inga brott. De gör upp med varandra. Jag skjuter, du skjuter eller vi spränger, du eldar. Att vara med i en klubb kallad ”vi yrkeskriminella” ökar oavsett vad Statsmakten hymlar om.

De samhällsfarliga radikala personerna som Säpo har tagit i  förvar kan inte utvisas för de kunde lida skada i sina hemländer. Så de släpps och kan fortsätta vara farliga för vårt samhälle och åtnjuta de fördelar vi erbjuder. Så snällt av oss att behålla dem så deras hemländer slipper.

Bidragslandet Sverige. Som Svenska Institutet gör reklam för. De informerar Världen om alla bidrag och förmåner du kan få även som illegal invandrare. Vi betalar. Vi är det dumgoda landet.

Orden är alltid lindrigare i text än genom en röst och en bild eller film. Min förra årets julklapp, en platt TV som ersatte min urgamla tjock TV har fört Världen betydligt närmare mig. Dock är svenska TV nyheter, det vi alla tvingas betala, så oerhört selektiva. Dagens Trump, något feministiskt, en glad eller ledsen muslimsk invandrare… kanske mord om det var en kvinna som dog. Så, jag skippar det. Om Internet inte fanns – hemsk tanke – vore vi ovetande om allt och kvar i vår svenska  puppa  i tron att vi än är det bästa landet i universum med en trygg och effektiv Regering.

Vi har en Regering som skattar plastpåsar och förbjuder sugrör i välmening och håller kriminella under armarna med samma välvilja. Oavsett brott som att elda upp levande personer eller bara uppmuntra till förakt mot ”dhemmis”.  En Regering vars mål är att rädda världen. Barn  i vissa daghem och skolor skall också rädda världen genom att äta bara vegetarisk mat. De får börja livet med hat mot mat som vi människor, som de djur vi är, har ätit sedan begynnelsen.

Det är Halloweenhelg. Några år sedan gick vissa av husets barn runt och tiggde godis. De var utklädda till häxor. Det första året stod en förälder i närheten, sedan kom de ensam. (Jag bor i ett höghus.) Nu tigger de inte godis längre. De är tonåringar med en mobil i handen och förmodligen studiebidraget i fickan. De har passerat åldern då en pumpa de fick se på min balkong var ”oooh, så fint!”, åldern då ögon tindrade då jag hade köpt extra populärt godis till dem. Att klä ut sig till Påskkärring i hopp om godis är också borta. Att rita Påskkort till hela huset som motgåva likaså.

Barndomen är nästan förbi för dem.

Vad blir det av dessa barn? Alla barn? Vilken värld, land, samhälle, plats erbjuder vi dem? Gå inte ut ensam på kvällen är polisens uppmaning. Ha inte på dig dyr jacka så du inte blir rånad. Barnkanal i Statstelevision visar hur man bör uppföra sig när man blir rånad. Strejka från skolan, ett bud genom en nutida idol. Mitt i Samhällets nya värld finns framtidens vuxna och jag misstänker att deras framtid redan har passerats.

Vad är framtid? När blir nuet en framtid och framtiden nuet?