Belöningar har sin tid…

I slutet av -60 talet köpte jag en lägenhet och flyttade med min dotter från stugan utan rinnande vatten och med utedass till en modern bostad. Bostadsrätten, en fyrarummare, låg på en ny förort. Lägenheterna var fina, ljusa och med stor balkong. Leriga vägar mellan husen, alla träd ordentligt nedhuggna för att inte hindra byggtrafik. Servicen var noll i början utom en matvaruaffär i en barack.

Giftermål och ett barn till. De flesta som bodde på vår bostadsrättsförening var unga familjer med ett, två barn och fruarna deltidsarbetade eller var hemmafruar. Det fanns inget daghem på området än. När det kom fick de ensamma mammorna förtur likaså lågavlönade familjer.

Vi bostadsrättsinnehavare på vår backe var ett aktivt och effektivt gäng. Vi ofredade politiker med olika begäran som papper- och glasinsamling, öppen förskola och förbättring av skolgården när skolbarackerna dök upp. Vi rev de taggiga buskarna omkring husen och planterade blommor och potatis. På hösten satt vi hundratals lökar på de än kala fälten kring oss. De flesta av oss kvinnor var hemmafruar med små barn så vi hade tid för förbättringar. Jag läste samtidigt på kvällsgymnasiet och i Universitet samt hade dagbarn med särskilda behov. På den tiden ansåg man att sköra barn mådde bäst i en liten grupp i hemliknande miljö. När jag behövde gå till de obligatoriska timmarna i Universitet såg en annan mamma efter mina barn och sedan jag hennes när hon behövde gå till sin kurs. Hemmafru? Jag var aldrig ledig för fruaktiviteter, vad de nu skulle vara.

Men med tanke på nutida polis, korvgrillning, armband och klapp på axeln tänker jag berätta om vår och min skuld till utvecklingen.

Skuld eller smart socialt arbete? Så här efteråt är det svårt att bedöma hur klapp på axeln politiken utformades. Jag erkänner dock min motvilliga skuld som innehavare av ölrättigheter i en pub.

Som sagt, servicen var noll, nöjena likaså, bussarna gick sällan. Vi ordnade ölpub i en tom lokal under tvättstugan. Efter att ha fått utskänkningstillstånd från Länsstyrelsen enbart för vår bostadsrättsförening – inga utbölingar – köptes öl och lokalen blev en träffpunkt på fredagskvällar och lördagar. Ibland även en annan kväll. Jag erkänner att en och annan vinflaska smugglades också in. De flesta kvinnorna drack dock bara läsk eller kaffe. Någon måste ju ta hand om barnen.

Att dricka alkohol var annars inte vanligt. Jag hade en födelsedagsfest för min make med pizza och vin. Det var en sällsynt fest av det slag och det pratades länge om det.

På puben kastades pil och spelades schack. Vissa var där ofta, andra tittade in ibland. När äktenskapet krisade fick män tröst av sina vänner på puben och kvinnorna hemma hos någon.

Puben hade varit i gång cirka ett år när de första inbrotten skedde på en söndag kväll. Det stulna var läsk och tjuvarna kom in per sönderslaget lås. Öl förvarades bättre inlåst, tills den som var i tur satt flaskorna i kylen och plockade in de igen.

Ett inbrott till. Söndagen efter satt några av oss i mörkret och när dörren slogs in igen tog vi fatt inbrottstjuvarna, tre pojkar i femtonårsålder tillhöriga det nya hyreshusområdet och inte kända till oss

Pojkarna bölade och bad. De skyllde på bristen av sysselsättning. Inga nöjen. Om de bara hade en lokal skulle de ju bilda ett band och bli berömda som Beatles. Att de inte spelade i musikskolan var inget hinder.
Redan då, i början på -70 talet skylldes ungdomsbrott på lokalbrist. Det har sedan visat sig att ungdomsgårdar inte har hindrat brottslighet. Tvärtom, där kan man hitta nya kompisar till brottets bana.

Nu följe en diskussion om vad var rätt att göra. Jag var helt ensam om min åsikt att göra en polisanmälan. Även om jag också hade en tanke att släppa puben – vi var trötta på det – och göra det till något annat tyckte jag att brott var ett brott och någon sorts reprimand var på plats. Att belöna inbrott kändes helt fel.

Så kunde man inte göra. De högutbildade, välmående socialisterna tog till orda. De sociala omständigheterna drogs fram. Pojkarna bodde ju på det nya hyreshusområdet dit den fattigare delen av befolkningen fick flytta. Höghus. Kanske hade de sämre bemedlade föräldrar? Hur hade skolan gått? Inga bra fritidssysselsättningar? Alltså, detta var på -70 talet men det låter precis som när nuvarande makthavare skyller från sig. De socioekonomiska faktorerna låter – nej, tvingar – de unga att bryta in sig i en ölpub.

Själv kom jag från ett så pass fattigt hem att vi inte alltid hade annan mat än potatis och jag fick mitt första jobb tolv år gammal som barnflicka för två barn på sommaren, som sedan följes av tidningsutbärning på natten före skolan på hösten. Fattigdomen hade inte fört mig till inbrott. Men, jag var ju en akademiker nu gudbevars, helt annat än de stackars pojkarna, sa någon till mig. Ridå!

Resultatet av våra diskussioner blev ingen polisanmälan, de tre killarna fick renovera lokalen med att måla om väggarna och städa upp. Efter det fick de nycklarna i handen med uppmaning att lokalen ska stängas klockan tio och tystnad skall råda då.

Jag vet inte hur det gick med pojkarna i långa loppet. Efter ett tag hade de också tröttnat på lokalen och det blev ett förråd. Vi flyttade på grund av jobb. Åratals efter har jag läst att även det området har problem med det som alla förorter nu mera igenkänner: stölder, bränder, slagsmål, rån, skolproblem, även död genom någon annans hand.

Det märkliga var att ca tretton år senare träffade jag konsulenten från Länsstyrelsen i helt annat sammanhang och i en annan stad. Jag var skild och nyinflyttad. När vi pratade om vart vi hade bott tidigare frågade han om jag kände till puben. Jag hade inte träffat honom då men nu skrattade han lite för de aktiva udda pubägarna som han hade gett serveringstillstånd till. Vi två drabbades av kort, intensiv passion som aldrig fungerade på mer praktisk plan. Dock lärde jag från honom om effektivt socialt arbete som inte innefattade varken klapp på axeln eller nycklar i handen.

Belöningar har sin tid, men inte före förbättringar.

Bild: från helt annat område.

PS.. Det här var publicerad före attackerna i Vetlanda.

Om död och syndaförlåtelse.

Venedic, Casanovas cell.

Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser.  Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.

Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.

Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.

Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna.  Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.

Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.

Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?

Fängelsehåla i Rom

Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.

Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många  brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.

Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.

Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga?  Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.

Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.

Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.

Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.

Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.

Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och  dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.

Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” oavsett vad de har på sitt samvete.

Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.

Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke,  status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.

Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?

Ropa varg?

Kriminalitet med unga inblandade har ökat rejält. I  en Stockholmskommun har ungdomsrånen  fyrdubblats de senaste åren. Så ser det ut på flera ställen i de större städerna.

Det är dyrt att vara ungdom idag, konstaterar en ansvarig hos polisen.

– Det är en förskjutning av normer. Vi kallar rånen för det nya snatteriet. Det är dyrt att vara ungdom i dag, de är ute efter vissa attribut och för att komma över dem går man längre än vad man gjort tidigare, säger Johan Andersson, lokalpolisområdeschef i Huddinge till tidningen Mitt i.

Många rånare är så unga som under 15 år.

En 17 årig pojke mördades genom oprovocerad attack med kniv av fyra unga  män/pojkar på en T banestation. Alla de fyra var kända i kriminella sammanhang, men utan någon fungerande påföljd.  Ungdomsrabatten eller att vara under 18 år kommer att påverka de fyras påföljd även denna gång. Så går den valda brottsbanan vidare.

Samhället har ropat varg lite blygsamt och tyst men inte sett att den vargen är redan här sedan flera år. Man har pratat om bristen på ungdomsgårdar, mera pengar till så kallade utsatta skolor, kanske övervakningskameror (fy), bullar och allvarsprat hos Socialtjänsten medan vi har en rånarkultur som går än längre ner i åldrarna. Och även från rån till mord.

Hur kommer de rånade barnen känna sig som vuxna? Nöjda med landets regering och utveckling? Vill de och deras föräldrar bidra till samhället med sin arbetsinsats och betala höga skatter för olika förebyggande verkningslösa åtgärder till dem som fortsätter sin kriminella karriär? De obefintliga straffen är rent av ett medgivande att det är ok råna de dumma svenskarna –  för svenskar ser ut att vara utpekad grupp för rån. Mord är inte heller farligt om du är ung nog, några månader i ett HVB hem kan  det bli. Det som pågår är liknande samtycke från de som skulle äga straff och rätt i landet, våldsmonopolet som jag inte vet vart det befinner sig nu mera. På något papper kanske. Utredning pågår nog.

Eller flyttar de misshandlade och kränkta? De välutbildade kan alltid hitta en flyktväg, doktorer, advokater, ingenjörer, IT tekniker, forna politiker…men flyttvägen brukar vara sämre för rena arbetare. Likaså för de våldtagna tjejerna, de sparkade, sönderslagna offren som inte orkar gå till skolan där deras banemän går ostraffade och hånleende kvar på samma plats.

Vad händer när offrens och deras föräldrars tålamod tar slut?

Vad händer när folkets tålamod tar slut? När de inte längre vill bli rånade, våldtagna, vara bespottade svennar? När de börjar knorra om de höga skatterna, vårdköerna, krympande rätt att säga vad man tycker? När deras mormödrar döms i rätten för att ha spridit en kritisk skrift, eller – det värsta – ha undrat över sakernas tillstånd kan vara invandrarrelaterad? När farmödrar rånas i sina hem? Är svensken så tålmodig person att den låter sig själv gå under och bara skänka sitt och sina förfäders arbete till ett rånargäng som härskar?

Desto fler lyckade brott utan straff desto fler i morgon. Klanen  växer upp nerifrån, åtta, nio, tolvåringar köar till snabba pengar genom knark och rån. De ser upp till sina hjältar, de som sitter med våldsmakten och det är inte polisen med pizzaparty.

Allt är inte invandringens fel eller resultat av invandring. Absolut inte. Felet är den svenska Regeringens oförmåga, politikermisslyckande. Vi har gott om inhemska skurkar, de gör också livet surt för folk men statistiken säger att vi svenskar är väl så laglydiga personer. (Sök på Affes statistik, strunta i BRÅ) Men ingen privat firma, förening eller familj har kunnat importera denna mängd av integrationsproblem. Bara den snälla dumma blinda Staten.

Hur känner de invandrare som går till jobbet varje dag, vars barn sliter i skolan, de som är del av samhället och får skit för sitt ursprung? De är så tysta och höjer inte sina röster mot. Den som tiger samtycker brukar man säga men det kanske är bara samma rädsla som de rånade barnens föräldrar känner?

Vet ej. De utomeuropeiska invandrare jag känner, dock ytligt, frågar hur jag mår och kanske säger de något om vädret eller jobbet och skyndar sig vidare. Det är inte läge att säga något annat.

Är inbördeskriget något som redan har börjat gro bland de hunsade? Det ser inte ut så. Man bara böjer nacken. ”Jag skulle vilja hjälpa dem”, snyftar mamman i pressen, mamman till en oerhört grymt misshandlad pojke och hon menar våldsverkare. Vi är hjärntvättade, vår Regering är hjälplös och med det går vi under, på ett eller annat sätt.

Eller – finns det andra vägar?

Bilden är om en varg som hann undan och fastnade inte i bilden. Hamra Nationalpark, besök av en varg ca 5 meter från tältet men som sagt, inte i bild. Är det inte typiskt även för läget idag? Myndigheterna får inte fatt någonting. Men vem är vargen?

Och så läser vi Ingrid Bergman: https://morklaggning.wordpress.com/2020/02/29/trettio-ars-fornedringsran/

Feg eller ond – om rätt term på de kriminella.

Hörde igen ordet ”feg” i samband med att någon politiker dömde ut ett brott. Feg? Varför används ordet ”feg” ständigt i fråga om mord, förstörelse eller annan kriminalitet, även terrorhandling? Det är fel ord. Det rätta ordet är ondskefull, elak, ond, lömsk, asocial, samhällsfarlig… inte feg. Även Statsministern, politiker och till och med polisen och så klart massmedian använder ständigt ordet feg på förövaren när en kriminell händelse med tragiskt utfall sker av ren illvilja.

De kriminella som mördade någon eller sprängde ett hus i luften skakade inte av rädsla och de fegade inte ut sig. Högst försökte de undvika att bli upptäckta. Många brott blir aldrig lösta så visst har den kriminelle en chans att bara gå vidare med sitt liv, till nya brott. Kriminalitet blir en livsstil.

Fega personer brukar få vår sympati. Det är synd om dem. De vågar ju inte. Kriminella hör inte till den skaran.

Det händer alltför ofta att den kriminelle får sympatier, även av personer som borde vara på offrens sida. Vad har den personen – mördaren – varit med om? Att sitta tyst sin rättegång, vara omöjlig att dömas och promenera ut till frihet är också tillåtet eftersom vi är humana, inte de som använder hårda metoder för att få fram sanningen. I fängelser är förhållandena bättre än i äldreboenden. God mat, aktiviteter, utevistelser… och du har rättigheter, det finns inte i äldreboenden. Oavsett kriminalitet får förövarna förmåner genom rättsväsendet som att slippa utvisas om de skulle riskera hot i sina hemländer.

Vi andra får då vara rädda, kanske till och med fega och inte gå ut när skymningen faller.

Om en kriminell skjuter en annan lika kriminell?  Än sen då? Är det inte bra att de utplånar varandra? Det är svårt att känna sympati för det kriminella offret. Men  det blir en våldsvåg, som ringarna på vattnet. Vedergällning. Ofta leder en skjutning till nästa, de kriminella gängen skjuter varandra med det är som en hydra: huvuden växer upp igen.

Oskyldiga kan drabbas av misstag. Att mörda någon är bara ett steg uppåt på den kriminella trappan. Man visar sin förmåga, som en ung man sa när han sköt fel person. Som en medalj alltså. Eller total katastrof. Sorg för hela Samhällets utveckling.

För närvarande har myndigheter inga gångbara ”recept” mot gäng/klankriminalitet trots olika projekt från pizza och information till ofredande. Vi har vad vi själva har. Vi får vad vi importerar. När klankriminalitet väl får fäste är de svåra att bli av med. För den kriminaliteten finns nog bara en åtgärd som hjälper: verkställ utvisning av alla inblandade. Dock är det både ovilligt och omöjligt eftersom svenskt medborgarskap delas ut som lördagsgodis. Snabbt vunnet. Lågt värderat.

Det finns fega människor. De som vi uppfattar lite hariga. De som inte vågar. De alltför försiktiga som hellre låter bli än riskerar att misslyckas.  De väldigt ordentliga utan den minsta förmåga till smidighet. De som är drabbade av psykiska problem eller någon typ av handikapp och därför inte vågar gå utanför ramarna.

Det är inte fel att vara feg ibland. Vi borde hellre vara varsamma än att göra eller prata utan eftertanke.

Kränk inte de hariga personerna. Använd rätta ord på de kriminella.

Haren från: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Female_Irish_mountain_hare.jpg

fotograf: Alan Wolfe.

Om medkänsla eller dumhet:

Ett minnesvärt uttalande som visade vem man ska känna medkänsla för  gjordes av Polischef Dan Eliasson  i SVT1 26 januari 2016 med anledning om ett knivmord på en 22-årig kvinnlig anställd på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Han sa:  ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”. Förövaren visade sig även att vara en vuxen man, ett låtsasbarn för att få bättre förmåner. 

Dan Eliasson slutade som rikspolischef 15 februari 2018 och tillträdde den 5 mars befattningen som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Vart ligger sympatierna vid kris där ett annat land är inblandat? Jag bara undrar.

Brottsstatistik och befolkningsstatistik på:

https://affes.wordpress.com/