En om dan

Utvalda

270 skjutningar med 40 döda hittills i år. Det är ungefär en om dan och en död per vecka. De knivskurna som har överlevt inte medräknade. Inte heller bomber som exploderat i våra bostadshus. De våldtagna är också många, vi ligger i topp tio.

Nyss larmade polisen i Järvaområdet att de inte längre hinner med den stora mängden mord som sker. Sedan 2018 har 17 unga män skjutits ihjäl i området. Av dem har ett mord klarats upp.

17 låter väl inte så farligt? Det är bara kriminella som rensar i egna leder? Eller så?

Lovade inte politikerna vända på varje sten när en mor med barnet på armen sköts? Jag vet inte vilka stenar de vänder. Kanske bygger de mur omkring sig?

Sjukvården är bra på att ta hand om knivhuggna och skjutna, antalet döda vore högre utan dem. Jag minns att en del läkare var i Chicago för att lära sig eftersom materialet, dvs offren, var för få i Sverige ca 20 år sedan. Idag är vårdpersonal experter.

Oacceptabelt? En till ung man avrättades på gatan torsdag kväll. Nu stämmer alla igen i kören att mord är oacceptabelt. Har vi inte hört det så många gånger från politikersidan med Statsminister i spetsen att vi vet inget radikalt kommer att hända. Låter som en inspelad mantra.

Hur blev det så här tvistar man om. Vissa hävdar bristen på fritidsgårdar, andra fattigdom, några skyller på boendestandard eller skolan, ensamma mödrar, socialtjänsten som inte arbetar förebyggande, polisen som inte skapar kontakt med varmkorv i handen. Som om de kriminella vore helt viljelösa personer, prisgivna för sitt öde.

Jag tror att Polisen sliter hårt. De är inte nog värdesatta varken med arbetsvillkor eller lön.

Det är märkligt att inte min generation blev brottslingar hela bunten för vissa av oss hade inte mat för dagen, inte nog med kläder och absolut inga fritidsgårdar. Så klart fanns det brottslighet även förr i tiden men avrättningar på gatan är nutida.

Sluta skylla på ekonomin. Svenska bidragstagare hör till grädden i Världen om vi ser på ekonomin all inklusive, skola, sjukvård mm. Fattigpensionärerna har det inte lyxigt men de skjuter inga på gatorna för det. Kriminalitet som syns är revirstyrt, impulsivt, med primitiva kränkta känslor, hierarkier och vem äger drogmarknaden och dess pengar. Inte enbart förstås, det finns många sätt att göra livet surt för ”oss vanliga”, om man kan säga så.

Helgknarkar du? Då är du en person som underhåller kriminaliteten på gatorna.

Det handlar inte bara om kriminalitet utan vilket land och Samhälle vi är på väg att bli.

Kan Samhället reda ut allt? Nej, jag tror inte det, inte med de demokratiska medel vi har. Den samhällsutvecklingen som våra politiker och även media har bidragit till i Sverige utan planering och analys kan vara så komplicerad att det inte går att förklara enkelt eller att rensa upp. Det är – kanske – redan dött fall för den Regeringen som tar över nästa höst. Det är för många komponenter som inte bidrar utan raserar i Sveriges utveckling. Att vända på utvecklingen är svårt. Det som pågår tippar över, men i vilken punkt vet vi inte.

En om dan hade förr en helt annan mening.

Kalla in militären och rensa? Nej, så gör vi inte. Det kan vara riskabelt på flera sätt. Politikerna och Regeringen fortsätter att lova vända på alla stenar.

Sverige börjar likna en bil som rostar vid vägkanten. Inte underligt att Satsministern drömmer om framtid utomlands när han i höst lämnar röran.

Ordet brott i ordmolnet har flera inlägg om kriminalitet och även några om lösningar från förr i tiden.

Det som gnager sönder oss…

Vad är grundvalen i ett samhälle? Vad binder ihop människorna? Vad skiljer dem åt? De är bra frågor så här efter polismordet, mordet i Flemingsberg, en skjuten i Upplands Väsby och ovan det en attack på IT system som stängde affärerna för Coop med flera. Allt på bara få dagar.

Statsministern skröt efter polismordet::

Sedan vi tillträdde hösten 2014 har vi arbetat mycket målmedvetet med att öka tryggheten och med det också sett till att polisens verktyg, antal poliser, polisens resurser stärks hela tiden och skärper lagar. Vi har faktiskt nu 1000 ungefär fler människor bakom lås och bom, brottslingar, sedan den här offensiven påbörjades.

Statsministern är glad att vi har 1000 fler brottslingar bakom lås. Borde han inte vara orolig, ledsen, helt utom sina sinnen och beklaga sin oförmåga över att inte ha hindrat ytterligare 1000 brottslingar att göra vårt liv uselt. Han förstår inte att denna kriminalitet gnager sönder vårt Samhälle.

Det innebär inte heller att det är 1000 brott som har skett utan var och en kan ha flera brott på sitt obefintliga samvete. Man får ju rabatter. Det är inte så att brotten läggs ihop och du får fängelse för allt. Det kan vara bara en klapp på axeln som samhällstjänst. De kriminella vill ogärna sitta inne. 700 dömda lär vara på vift och inte villiga att installera sig bakom lås.

Jag undrar vad de gör? Hjälper gamla damer över gatan?

En gång uppmanade jag och lyckades få en kriminell patient att inställa sig i ett fängelse och avtjäna sitt straff på fyra månader. Han knackade på fängelseporten. Personalen var totalt förbluffade. De ville gärna träffa mig och höra hur jag gjorde det. Vilken form av terapi var det? Nej, terapi var det inte utan en utskällning. Jag var inte professionell ett dugg, bara som en ilsken häxa i stället en terapeut.

En polis i tjänsten är mördad. .En pojke som borde gå i gymnasiet men har valt en annan yrkesbana är nu misstänkt för polismord. Han var inte helt okänd. För drygt ett år sedan dömdes den nu aktuelle 17-åringen för mordförsök, efter att ha knivhuggit en man på spårvagnen med en kökskniv, till sluten ungdomsvård.

Nu sitter han anhållen misstänkt för mordet på den 33-årige polismannen.

Vilken var situationen vid utskrivning från SIS-hem? Skola? Arbete med laglig lön? I fortsatt behandling på hemmaplan? Eller, vilken terapi var så totalt misslyckad?

Dags att införa någon typ av ”omskolningsläger” för de unga kriminella vars föräldrar inte klarar av fostran och inte de berömda fritidsgårdarna heller.

Flera SIS hem har fått kritik över sin behandling av de placerade unga. Jag tycker vi bör sluta med att blanda ungdomar som har drog- eller andra sociala problem med dömda kriminella i SIS hem. Vi bör införa igen någon typ av ungdomsfängelse för dömda ungdomar med låsta dörrar. Är man gammal nog att göra brott är man gammal nog att sitta inne. Det kan dock finnas drogproblem inblandade och brist på skolgång. 8 timmars dag med arbete och skola är bättre straff än dessa meningslösa behandlingar, övervakningar, samhällstjänst och böter som aldrig betalas.

Låst dörr, högt staket, noll mobil. Avlyssnade nödvändiga samtal. För deras skull, så de inte kan göra flera brott. För vår säkerhet på gatorna. Den som inte kan svenska skall ha möjlighet till svenskstudier. Utslussning till arbete. Det går att ändra livet om man vill. Eller återvända. Kanske med hela familjen som inte fungerar i vårt Samhälle. Människor från världens olika hörn är inte lika, inte med samma inställning och preferenser till livet. Svenskar är faktiskt ganska extrema i sin uppfattning om Världen och Samhället för att inte nämna religion. Inte så enkelt att bli ”svensk” när man kommer från helt andra, motsatta förhållanden.

Jag kan inte förstå hur dessa invandrare kriminella klaner har tillåts leva och frodas här när de är kända av polisen sedan länge. Vi betalar brotten, skadorna och håller kanske kriminaliteten uppe med diverse bidrag medan dessa klaner har noll respekt för Sverige och ingen som helst intresse att integrera sig med annat än med vårt bidragssystem, än mindre att assimilera sig.

Mår de inte bättre i sina hemländer där livet styrs av en klan inte av svensk missriktad humanism och åratals försök att integrera dem i vårt samhälle? Ja, vi har ju delat ut medborgarskap som karameller så vi kan inte lämpa ansvaret för något annat land.

Det är vårt eget misslyckande. Kanske felberäkning? Kanske naivitet? Inbillning att bidrag gör folk lyckliga och anpassade så de älskar oss?

Vi har misslyckats fullständigt när andra generationens invandrare är mer kriminella och alienerade från Samhället än den första. Nio – tolv års skola har inte gjort någon nytta. Barn från klanvälden blev inte svenskar. Ar det någon som trodde det?

Det måste vara påfrestande för alla invandrare – majoriteten – som går till arbete, hjälper sina barn med läxor och till och med grillar på Midsommar när vissa av deras landsmän säljer knark och skjuter runt. Är det så? Varför hörs det bara några udda kritiska röster? Mest är det vi svenskar som gnäller.

Rädsla, antar jag. Vi är flera som har anpassat livet för att känna oss tryggare.

Integration är ömsesidigt, assimilering inte. De politiker som importerade och tillät klanvälde i Sverige borde dömas och utvisas till någon förort som har förändrats till ett område utan svensk lag och få som föredrar det svenska språket. Kan inte Löfven flytta till någon så kallad no-go-zon i stället sin trygga palats? Integrera sig? Ta med alla MPare och Centerpartister även de som än tycker Reinfeldt var en landsfader.

Det finns svenska skurkar. De svenska skurkarna får vi stå ut med. Svensken gement är dock ganska laglydig, få våldsbrott.

Tänk efter: vad är svenskt för dig? Vad vill du inte förlora? Kanske finns det ingenting längre, bara en multikulturell bränd soppa? Det kanske är ödemarken som är den sanna bilden av svenskt identitet idag, den förlorade svenskheten som var så framgångsrik – förr.

Ingen vill publicera trista sanningar

Dagens viktigaste inlägg är på Björn Ranelids Facebook. Det borde publiceras i vartenda tidning, Ranelid försökte, skickade det till alla men ingen vill ha sådan text på sina sidor. Klipper en bit, gå och läs det hela. Sverige idag.

Den kriminella farsoten är en nationell tragedi som borde ställas över och hållas som viktigare än alla diskussioner om klimatfrågor, skatter, friskolors vara eller inte vara och allehanda andra spörsmål.
Varje gång en politiker börjar svamla och idissla om höger och vänster, det ena eller andra extrem- eller ytterlighetspartiet i denna livsviktiga fråga för Sverige, borde någon klok och insiktsfull person ryta ifrån och en gång för alla slå fast att den värsta farsoten i riket i fjol, just nu och den närmaste framtiden är att grovt kriminella individer och kallhamrade gangstrar försöker kontrollera olika nätverk vars spindel är narkotikahandel och att dessa grova och hjärtlösa brottslingar inte skyr några medel för att behålla makten över sina ljusskygga intressen.

1) Två dödsskjutningar i Stockholm under sju timmar på en och samma dag.
2) Hundratals människor deltog i ett upplopp i stadsdelen Hjällbo i Göteborg under gårdagen. En person sköts till döds och flera blev allvarligt skadade och fördes till sjukhus.
3) En gravid kvinna skadades i samband med skjutningar i Malmö i går.
4) En man knivskars i dag i Göteborg.
5) En man skottskadades allvarligt i Husby i går. Nu meddelas att han dog av sina skador.

Björn Ranelid på Facebook 31 maj

https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=334878117995092&id=100044187198400

I samma ämne Katerina Magasin:

Belöningar har sin tid…

I slutet av -60 talet köpte jag en lägenhet och flyttade med min dotter från stugan utan rinnande vatten och med utedass till en modern bostad. Bostadsrätten, en fyrarummare, låg på en ny förort. Lägenheterna var fina, ljusa och med stor balkong. Leriga vägar mellan husen, alla träd ordentligt nedhuggna för att inte hindra byggtrafik. Servicen var noll i början utom en matvaruaffär i en barack.

Giftermål och ett barn till. De flesta som bodde på vår bostadsrättsförening var unga familjer med ett, två barn och fruarna deltidsarbetade eller var hemmafruar. Det fanns inget daghem på området än. När det kom fick de ensamma mammorna förtur likaså lågavlönade familjer.

Vi bostadsrättsinnehavare på vår backe var ett aktivt och effektivt gäng. Vi ofredade politiker med olika begäran som papper- och glasinsamling, öppen förskola och förbättring av skolgården när skolbarackerna dök upp. Vi rev de taggiga buskarna omkring husen och planterade blommor och potatis. På hösten satt vi hundratals lökar på de än kala fälten kring oss. De flesta av oss kvinnor var hemmafruar med små barn så vi hade tid för förbättringar. Jag läste samtidigt på kvällsgymnasiet och i Universitet samt hade dagbarn med särskilda behov. På den tiden ansåg man att sköra barn mådde bäst i en liten grupp i hemliknande miljö. När jag behövde gå till de obligatoriska timmarna i Universitet såg en annan mamma efter mina barn och sedan jag hennes när hon behövde gå till sin kurs. Hemmafru? Jag var aldrig ledig för fruaktiviteter, vad de nu skulle vara.

Men med tanke på nutida polis, korvgrillning, armband och klapp på axeln tänker jag berätta om vår och min skuld till utvecklingen.

Skuld eller smart socialt arbete? Så här efteråt är det svårt att bedöma hur klapp på axeln politiken utformades. Jag erkänner dock min motvilliga skuld som innehavare av ölrättigheter i en pub.

Som sagt, servicen var noll, nöjena likaså, bussarna gick sällan. Vi ordnade ölpub i en tom lokal under tvättstugan. Efter att ha fått utskänkningstillstånd från Länsstyrelsen enbart för vår bostadsrättsförening – inga utbölingar – köptes öl och lokalen blev en träffpunkt på fredagskvällar och lördagar. Ibland även en annan kväll. Jag erkänner att en och annan vinflaska smugglades också in. De flesta kvinnorna drack dock bara läsk eller kaffe. Någon måste ju ta hand om barnen.

Att dricka alkohol var annars inte vanligt. Jag hade en födelsedagsfest för min make med pizza och vin. Det var en sällsynt fest av det slag och det pratades länge om det.

På puben kastades pil och spelades schack. Vissa var där ofta, andra tittade in ibland. När äktenskapet krisade fick män tröst av sina vänner på puben och kvinnorna hemma hos någon.

Puben hade varit i gång cirka ett år när de första inbrotten skedde på en söndag kväll. Det stulna var läsk och tjuvarna kom in per sönderslaget lås. Öl förvarades bättre inlåst, tills den som var i tur satt flaskorna i kylen och plockade in de igen.

Ett inbrott till. Söndagen efter satt några av oss i mörkret och när dörren slogs in igen tog vi fatt inbrottstjuvarna, tre pojkar i femtonårsålder tillhöriga det nya hyreshusområdet och inte kända till oss

Pojkarna bölade och bad. De skyllde på bristen av sysselsättning. Inga nöjen. Om de bara hade en lokal skulle de ju bilda ett band och bli berömda som Beatles. Att de inte spelade i musikskolan var inget hinder.
Redan då, i början på -70 talet skylldes ungdomsbrott på lokalbrist. Det har sedan visat sig att ungdomsgårdar inte har hindrat brottslighet. Tvärtom, där kan man hitta nya kompisar till brottets bana.

Nu följe en diskussion om vad var rätt att göra. Jag var helt ensam om min åsikt att göra en polisanmälan. Även om jag också hade en tanke att släppa puben – vi var trötta på det – och göra det till något annat tyckte jag att brott var ett brott och någon sorts reprimand var på plats. Att belöna inbrott kändes helt fel.

Så kunde man inte göra. De högutbildade, välmående socialisterna tog till orda. De sociala omständigheterna drogs fram. Pojkarna bodde ju på det nya hyreshusområdet dit den fattigare delen av befolkningen fick flytta. Höghus. Kanske hade de sämre bemedlade föräldrar? Hur hade skolan gått? Inga bra fritidssysselsättningar? Alltså, detta var på -70 talet men det låter precis som när nuvarande makthavare skyller från sig. De socioekonomiska faktorerna låter – nej, tvingar – de unga att bryta in sig i en ölpub.

Själv kom jag från ett så pass fattigt hem att vi inte alltid hade annan mat än potatis och jag fick mitt första jobb tolv år gammal som barnflicka för två barn på sommaren, som sedan följes av tidningsutbärning på natten före skolan på hösten. Fattigdomen hade inte fört mig till inbrott. Men, jag var ju en akademiker nu gudbevars, helt annat än de stackars pojkarna, sa någon till mig. Ridå!

Resultatet av våra diskussioner blev ingen polisanmälan, de tre killarna fick renovera lokalen med att måla om väggarna och städa upp. Efter det fick de nycklarna i handen med uppmaning att lokalen ska stängas klockan tio och tystnad skall råda då.

Jag vet inte hur det gick med pojkarna i långa loppet. Efter ett tag hade de också tröttnat på lokalen och det blev ett förråd. Vi flyttade på grund av jobb. Åratals efter har jag läst att även det området har problem med det som alla förorter nu mera igenkänner: stölder, bränder, slagsmål, rån, skolproblem, även död genom någon annans hand.

Det märkliga var att ca tretton år senare träffade jag konsulenten från Länsstyrelsen i helt annat sammanhang och i en annan stad. Jag var skild och nyinflyttad. När vi pratade om vart vi hade bott tidigare frågade han om jag kände till puben. Jag hade inte träffat honom då men nu skrattade han lite för de aktiva udda pubägarna som han hade gett serveringstillstånd till. Vi två drabbades av kort, intensiv passion som aldrig fungerade på mer praktisk plan. Dock lärde jag från honom om effektivt socialt arbete som inte innefattade varken klapp på axeln eller nycklar i handen.

Belöningar har sin tid, men inte före förbättringar.

Bild: från helt annat område.

PS.. Det här var publicerad före attackerna i Vetlanda.