Det som gnager sönder oss…

Vad är grundvalen i ett samhälle? Vad binder ihop människorna? Vad skiljer dem åt? De är bra frågor så här efter polismordet, mordet i Flemingsberg, en skjuten i Upplands Väsby och ovan det en attack på IT system som stängde affärerna för Coop med flera. Allt på bara få dagar.

Statsministern skröt efter polismordet::

Sedan vi tillträdde hösten 2014 har vi arbetat mycket målmedvetet med att öka tryggheten och med det också sett till att polisens verktyg, antal poliser, polisens resurser stärks hela tiden och skärper lagar. Vi har faktiskt nu 1000 ungefär fler människor bakom lås och bom, brottslingar, sedan den här offensiven påbörjades.

Statsministern är glad att vi har 1000 fler brottslingar bakom lås. Borde han inte vara orolig, ledsen, helt utom sina sinnen och beklaga sin oförmåga över att inte ha hindrat ytterligare 1000 brottslingar att göra vårt liv uselt. Han förstår inte att denna kriminalitet gnager sönder vårt Samhälle.

Det innebär inte heller att det är 1000 brott som har skett utan var och en kan ha flera brott på sitt obefintliga samvete. Man får ju rabatter. Det är inte så att brotten läggs ihop och du får fängelse för allt. Det kan vara bara en klapp på axeln som samhällstjänst. De kriminella vill ogärna sitta inne. 700 dömda lär vara på vift och inte villiga att installera sig bakom lås.

Jag undrar vad de gör? Hjälper gamla damer över gatan?

En gång uppmanade jag och lyckades få en kriminell patient att inställa sig i ett fängelse och avtjäna sitt straff på fyra månader. Han knackade på fängelseporten. Personalen var totalt förbluffade. De ville gärna träffa mig och höra hur jag gjorde det. Vilken form av terapi var det? Nej, terapi var det inte utan en utskällning. Jag var inte professionell ett dugg, bara som en ilsken häxa i stället en terapeut.

En polis i tjänsten är mördad. .En pojke som borde gå i gymnasiet men har valt en annan yrkesbana är nu misstänkt för polismord. Han var inte helt okänd. För drygt ett år sedan dömdes den nu aktuelle 17-åringen för mordförsök, efter att ha knivhuggit en man på spårvagnen med en kökskniv, till sluten ungdomsvård.

Nu sitter han anhållen misstänkt för mordet på den 33-årige polismannen.

Vilken var situationen vid utskrivning från SIS-hem? Skola? Arbete med laglig lön? I fortsatt behandling på hemmaplan? Eller, vilken terapi var så totalt misslyckad?

Dags att införa någon typ av ”omskolningsläger” för de unga kriminella vars föräldrar inte klarar av fostran och inte de berömda fritidsgårdarna heller.

Flera SIS hem har fått kritik över sin behandling av de placerade unga. Jag tycker vi bör sluta med att blanda ungdomar som har drog- eller andra sociala problem med dömda kriminella i SIS hem. Vi bör införa igen någon typ av ungdomsfängelse för dömda ungdomar med låsta dörrar. Är man gammal nog att göra brott är man gammal nog att sitta inne. Det kan dock finnas drogproblem inblandade och brist på skolgång. 8 timmars dag med arbete och skola är bättre straff än dessa meningslösa behandlingar, övervakningar, samhällstjänst och böter som aldrig betalas.

Låst dörr, högt staket, noll mobil. Avlyssnade nödvändiga samtal. För deras skull, så de inte kan göra flera brott. För vår säkerhet på gatorna. Den som inte kan svenska skall ha möjlighet till svenskstudier. Utslussning till arbete. Det går att ändra livet om man vill. Eller återvända. Kanske med hela familjen som inte fungerar i vårt Samhälle. Människor från världens olika hörn är inte lika, inte med samma inställning och preferenser till livet. Svenskar är faktiskt ganska extrema i sin uppfattning om Världen och Samhället för att inte nämna religion. Inte så enkelt att bli ”svensk” när man kommer från helt andra, motsatta förhållanden.

Jag kan inte förstå hur dessa invandrare kriminella klaner har tillåts leva och frodas här när de är kända av polisen sedan länge. Vi betalar brotten, skadorna och håller kanske kriminaliteten uppe med diverse bidrag medan dessa klaner har noll respekt för Sverige och ingen som helst intresse att integrera sig med annat än med vårt bidragssystem, än mindre att assimilera sig.

Mår de inte bättre i sina hemländer där livet styrs av en klan inte av svensk missriktad humanism och åratals försök att integrera dem i vårt samhälle? Ja, vi har ju delat ut medborgarskap som karameller så vi kan inte lämpa ansvaret för något annat land.

Det är vårt eget misslyckande. Kanske felberäkning? Kanske naivitet? Inbillning att bidrag gör folk lyckliga och anpassade så de älskar oss?

Vi har misslyckats fullständigt när andra generationens invandrare är mer kriminella och alienerade från Samhället än den första. Nio – tolv års skola har inte gjort någon nytta. Barn från klanvälden blev inte svenskar. Ar det någon som trodde det?

Det måste vara påfrestande för alla invandrare – majoriteten – som går till arbete, hjälper sina barn med läxor och till och med grillar på Midsommar när vissa av deras landsmän säljer knark och skjuter runt. Är det så? Varför hörs det bara några udda kritiska röster? Mest är det vi svenskar som gnäller.

Rädsla, antar jag. Vi är flera som har anpassat livet för att känna oss tryggare.

Integration är ömsesidigt, assimilering inte. De politiker som importerade och tillät klanvälde i Sverige borde dömas och utvisas till någon förort som har förändrats till ett område utan svensk lag och få som föredrar det svenska språket. Kan inte Löfven flytta till någon så kallad no-go-zon i stället sin trygga palats? Integrera sig? Ta med alla MPare och Centerpartister även de som än tycker Reinfeldt var en landsfader.

Det finns svenska skurkar. De svenska skurkarna får vi stå ut med. Svensken gement är dock ganska laglydig, få våldsbrott.

Tänk efter: vad är svenskt för dig? Vad vill du inte förlora? Kanske finns det ingenting längre, bara en multikulturell bränd soppa? Det kanske är ödemarken som är den sanna bilden av svenskt identitet idag, den förlorade svenskheten som var så framgångsrik – förr.

Ingen vill publicera trista sanningar

Dagens viktigaste inlägg är på Björn Ranelids Facebook. Det borde publiceras i vartenda tidning, Ranelid försökte, skickade det till alla men ingen vill ha sådan text på sina sidor. Klipper en bit, gå och läs det hela. Sverige idag.

Den kriminella farsoten är en nationell tragedi som borde ställas över och hållas som viktigare än alla diskussioner om klimatfrågor, skatter, friskolors vara eller inte vara och allehanda andra spörsmål.
Varje gång en politiker börjar svamla och idissla om höger och vänster, det ena eller andra extrem- eller ytterlighetspartiet i denna livsviktiga fråga för Sverige, borde någon klok och insiktsfull person ryta ifrån och en gång för alla slå fast att den värsta farsoten i riket i fjol, just nu och den närmaste framtiden är att grovt kriminella individer och kallhamrade gangstrar försöker kontrollera olika nätverk vars spindel är narkotikahandel och att dessa grova och hjärtlösa brottslingar inte skyr några medel för att behålla makten över sina ljusskygga intressen.

1) Två dödsskjutningar i Stockholm under sju timmar på en och samma dag.
2) Hundratals människor deltog i ett upplopp i stadsdelen Hjällbo i Göteborg under gårdagen. En person sköts till döds och flera blev allvarligt skadade och fördes till sjukhus.
3) En gravid kvinna skadades i samband med skjutningar i Malmö i går.
4) En man knivskars i dag i Göteborg.
5) En man skottskadades allvarligt i Husby i går. Nu meddelas att han dog av sina skador.

Björn Ranelid på Facebook 31 maj

https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=334878117995092&id=100044187198400

I samma ämne Katerina Magasin:

Belöningar har sin tid…

I slutet av -60 talet köpte jag en lägenhet och flyttade med min dotter från stugan utan rinnande vatten och med utedass till en modern bostad. Bostadsrätten, en fyrarummare, låg på en ny förort. Lägenheterna var fina, ljusa och med stor balkong. Leriga vägar mellan husen, alla träd ordentligt nedhuggna för att inte hindra byggtrafik. Servicen var noll i början utom en matvaruaffär i en barack.

Giftermål och ett barn till. De flesta som bodde på vår bostadsrättsförening var unga familjer med ett, två barn och fruarna deltidsarbetade eller var hemmafruar. Det fanns inget daghem på området än. När det kom fick de ensamma mammorna förtur likaså lågavlönade familjer.

Vi bostadsrättsinnehavare på vår backe var ett aktivt och effektivt gäng. Vi ofredade politiker med olika begäran som papper- och glasinsamling, öppen förskola och förbättring av skolgården när skolbarackerna dök upp. Vi rev de taggiga buskarna omkring husen och planterade blommor och potatis. På hösten satt vi hundratals lökar på de än kala fälten kring oss. De flesta av oss kvinnor var hemmafruar med små barn så vi hade tid för förbättringar. Jag läste samtidigt på kvällsgymnasiet och i Universitet samt hade dagbarn med särskilda behov. På den tiden ansåg man att sköra barn mådde bäst i en liten grupp i hemliknande miljö. När jag behövde gå till de obligatoriska timmarna i Universitet såg en annan mamma efter mina barn och sedan jag hennes när hon behövde gå till sin kurs. Hemmafru? Jag var aldrig ledig för fruaktiviteter, vad de nu skulle vara.

Men med tanke på nutida polis, korvgrillning, armband och klapp på axeln tänker jag berätta om vår och min skuld till utvecklingen.

Skuld eller smart socialt arbete? Så här efteråt är det svårt att bedöma hur klapp på axeln politiken utformades. Jag erkänner dock min motvilliga skuld som innehavare av ölrättigheter i en pub.

Som sagt, servicen var noll, nöjena likaså, bussarna gick sällan. Vi ordnade ölpub i en tom lokal under tvättstugan. Efter att ha fått utskänkningstillstånd från Länsstyrelsen enbart för vår bostadsrättsförening – inga utbölingar – köptes öl och lokalen blev en träffpunkt på fredagskvällar och lördagar. Ibland även en annan kväll. Jag erkänner att en och annan vinflaska smugglades också in. De flesta kvinnorna drack dock bara läsk eller kaffe. Någon måste ju ta hand om barnen.

Att dricka alkohol var annars inte vanligt. Jag hade en födelsedagsfest för min make med pizza och vin. Det var en sällsynt fest av det slag och det pratades länge om det.

På puben kastades pil och spelades schack. Vissa var där ofta, andra tittade in ibland. När äktenskapet krisade fick män tröst av sina vänner på puben och kvinnorna hemma hos någon.

Puben hade varit i gång cirka ett år när de första inbrotten skedde på en söndag kväll. Det stulna var läsk och tjuvarna kom in per sönderslaget lås. Öl förvarades bättre inlåst, tills den som var i tur satt flaskorna i kylen och plockade in de igen.

Ett inbrott till. Söndagen efter satt några av oss i mörkret och när dörren slogs in igen tog vi fatt inbrottstjuvarna, tre pojkar i femtonårsålder tillhöriga det nya hyreshusområdet och inte kända till oss

Pojkarna bölade och bad. De skyllde på bristen av sysselsättning. Inga nöjen. Om de bara hade en lokal skulle de ju bilda ett band och bli berömda som Beatles. Att de inte spelade i musikskolan var inget hinder.
Redan då, i början på -70 talet skylldes ungdomsbrott på lokalbrist. Det har sedan visat sig att ungdomsgårdar inte har hindrat brottslighet. Tvärtom, där kan man hitta nya kompisar till brottets bana.

Nu följe en diskussion om vad var rätt att göra. Jag var helt ensam om min åsikt att göra en polisanmälan. Även om jag också hade en tanke att släppa puben – vi var trötta på det – och göra det till något annat tyckte jag att brott var ett brott och någon sorts reprimand var på plats. Att belöna inbrott kändes helt fel.

Så kunde man inte göra. De högutbildade, välmående socialisterna tog till orda. De sociala omständigheterna drogs fram. Pojkarna bodde ju på det nya hyreshusområdet dit den fattigare delen av befolkningen fick flytta. Höghus. Kanske hade de sämre bemedlade föräldrar? Hur hade skolan gått? Inga bra fritidssysselsättningar? Alltså, detta var på -70 talet men det låter precis som när nuvarande makthavare skyller från sig. De socioekonomiska faktorerna låter – nej, tvingar – de unga att bryta in sig i en ölpub.

Själv kom jag från ett så pass fattigt hem att vi inte alltid hade annan mat än potatis och jag fick mitt första jobb tolv år gammal som barnflicka för två barn på sommaren, som sedan följes av tidningsutbärning på natten före skolan på hösten. Fattigdomen hade inte fört mig till inbrott. Men, jag var ju en akademiker nu gudbevars, helt annat än de stackars pojkarna, sa någon till mig. Ridå!

Resultatet av våra diskussioner blev ingen polisanmälan, de tre killarna fick renovera lokalen med att måla om väggarna och städa upp. Efter det fick de nycklarna i handen med uppmaning att lokalen ska stängas klockan tio och tystnad skall råda då.

Jag vet inte hur det gick med pojkarna i långa loppet. Efter ett tag hade de också tröttnat på lokalen och det blev ett förråd. Vi flyttade på grund av jobb. Åratals efter har jag läst att även det området har problem med det som alla förorter nu mera igenkänner: stölder, bränder, slagsmål, rån, skolproblem, även död genom någon annans hand.

Det märkliga var att ca tretton år senare träffade jag konsulenten från Länsstyrelsen i helt annat sammanhang och i en annan stad. Jag var skild och nyinflyttad. När vi pratade om vart vi hade bott tidigare frågade han om jag kände till puben. Jag hade inte träffat honom då men nu skrattade han lite för de aktiva udda pubägarna som han hade gett serveringstillstånd till. Vi två drabbades av kort, intensiv passion som aldrig fungerade på mer praktisk plan. Dock lärde jag från honom om effektivt socialt arbete som inte innefattade varken klapp på axeln eller nycklar i handen.

Belöningar har sin tid, men inte före förbättringar.

Bild: från helt annat område.

PS.. Det här var publicerad före attackerna i Vetlanda.

Om död och syndaförlåtelse.

Venedic, Casanovas cell.

Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser.  Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.

Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.

Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.

Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna.  Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.

Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.

Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?

Fängelsehåla i Rom

Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.

Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många  brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.

Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.

Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga?  Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.

Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.

Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.

Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.

Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.

Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och  dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.

Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” oavsett vad de har på sitt samvete.

Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.

Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke,  status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.

Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?