Åkesson sa att det finns en övre gräns för stödet för Ukraina. Stödet mäts mot de egna inhemska behoven. Nu har jag inte läst vad han sa exakt men orden har väckt en storm.
Ingen blågul gräns. Putin tackar. Så länge som krävs stöder vi Ukraina.
Så pratar bara den som inte behöver ta hand om sin eller andras ekonomi. Den utan räkneförmåga. Även de oändligt rika har en gräns, ofta procentuellt lägre än oss vanliga fattiga.
Så klart finns det en gräns, den är bara inte uttalad än. Inga resurser är oändliga. Det finns alltid en gräns som vägs mot de andra behoven landet har. Hela budgeten kommer inte att gå till Ukraina hur än de skulle behöva det. Visst, vi kan låna och belasta den kommande generationen. USA gör så. Många länder gör så. Många är drunknade i ett skuldberg.
Krig är inte en behjärtansvärd insats som alla vill stödja åratals. Inte ens i Ukraina. Det känns dock fel att skriva den meningen, men de flesta krig tappar snabbt första sidan och vårt intresse. Krig blir vardag. Samma rubrik igen. Tänk bara på ”krig” här hemma de sprängningar som pågår. Inte går vi ut och protesterar, kräver av Regeringen pengar för att renovera och ersätta det förlorade. De som kan flyttar, de andra får stå ut. Inte ens median har dem på första sidan. Det är bara det nya normala.
Det kommer alltid nya tragedier. Vi anpassar oss.
Inte heller det moraliska stödet är ändlöst. Det kan ändras när liken staplas på hög. När inga som helst försök till fred finns. Vad är krigets mening till slutet? Vilka andra krig borde vi skicka vapen till är också en bra fråga. Ukraina idag, vad i morgon? Skulle vi inte rusta upp själva till NATO standard, så vi kan också kriga när det faller så?
Låter som om jag vore på Rysslands sida? Inte alls. Jag har haft tveksamhet och mer mot Ryssland sedan barndomen, krigsbarn som jag är med en krigsskadad far. Jag kunde ha varnat alla för ryssar som treåring. Jag stöder viss verksamhet i Ukraina. Men meningslösheten har gripit tag i mig. Som gammal pacifist har jag Världen mot mig och vad jag tycker har noll betydelse för någon. Att vara mot krig är så omodernt.
Hur länge, hur många lik, hur många raserade hem, sjukhus, åker… innan parterna måste prata om bitter fred? Nog är det uselt att våra organisationer, FN, EU, alla kadrer av politiker har ingen makt och inga förslag för alla krig som pågår. Politiker har så mycket annat att pyssla med som att majbrasorna inte är klimatvänliga. (Inställda här.)
Det finns alltid en gräns oavsett vad det gäller. Hela Sveriges budget kan inte gå till Ukraina och vapen. Se på Gaza, snart som attan blev det en biståndsgräns men om ett tag ändrades det för nu kändes Israel som den skyldige, inte Hamas. Hungriga barn i Gaza ledde till dåligt samvete och så bidrar vi igen. Vinden vänder snabbt. Att tänka väl brukar tyvärr bara uppehålla krig.
Om det uppstår brist på pengar vad lägger vi ner? Resterna av äldreomsorgen? Folk klagar ju att den är undermålig så varför ha äldreomsorg? Pengarna går till låt oss säga bomber. Mer usla områden i välfärden som vi kan lägga ner? SiS hem kanske för deras resultat är ju under allt hopp.
Inga politiker betalas längre. Vill de jobba får de göra det gratis, vara förtroendevalda. Liberalerna börjar. Mängden skars också ner. Nu när EU ändå beslutar det mesta in till våra majbrasor behövs det färre politiker.
Vi kan ha olika åsikter om godhet men att de godhjärtade inklusive politikerna skulle själv skicka hela sin lön/pension/ utdelning/bidrag till ett godhjärtat projekt kommer inte att hända varken för Ukraina eller andra krig.
Även godhet har en gräns.
Kanske borde vi sätta en gräns för bistånd till Ukraina i vår budget? Den lämpliga procenten av budget och inte mer. 2% brukar gå till bistånd. Varför finns det en så låg gräns för behoven är oändliga? Det beror på våra egna behov. Våra medborgare vill få något för sina skattepengar. Vi prioriterar egna behov och det är brist på medel till dem även här. Alla vill ha mer. Skolan, vården, polisen, vägarna, bidragssystemet… en högljudd klagan hörs alltid över landet när Statens budget presenteras. Ingen är nöjd.
Kriget har nu pågått i två år eller tio sedan mars 2014 när Ryssland ockuperade Krim, beroende på vem som räknar. Då var det noll intresse att försvara Krim. En gräns alltså. År 2022 någon gång vaknade Europa, kanske 1 april när vi såg liken i bilderna från Butja och insåg att vi kan vara näst i Putins lista. Risken krymper dock varje dag som Ukrainakriget pågår. Det kriget skyddar oss. Inte ens Ryssland har idag resurser ensam att kriga på flera fronter, utom bomben förstås. Förmågan är beroende av de goda kamraterna, Iran och Nordkorea. Och de som inte precis bidrar med vapen utan ekonomi som Indien och Kina och vi också utan att ens veta det.
Gränsen är inte nådd ens i våra mataffärer utan de har än varor från företag som stöder Ryssland. https://leave-russia.org/
Krig pågår på kredit – ekonomiska och mentala – för följderna kommer att ta flera årtionden att reparera. De psykiska går aldrig över. Flera länder lever av kredit och andras välvilja. Men det kommer en gräns, statsbankrutt eller andras goda vilja tar slut. Pengar blir som dasspapper. I flera länder är behovet av lyxfällan experter stort. Dessutom, desto mer pengar delas ut till Världens alla hål desto gladare blir alla skurkar. Se på EUs klimatfond som blev Rolexklockor, bilar, hus mm. Och här hemma sparkar inte Regeringen sin korrupta kompis för det kunde leda till en flodvåg.
Tålamodet. Kärleken. Förståelsen. Pengarna. Viljan. Orken. Glädjen. Respekten. De är inte eviga i något förhållande.
I framtiden bör det bli en demilitariserad zon längs gränsen mot Ryssland. Ingenmansland, lämplig för all bråte som nu finns över hela Ukraina. En mur av rester från ett krig som – kanske – inte hade hänt om Världen varit lite tydligare efter Krim?
Bilderna från Ukraina
