Ska vi åter bry oss om klimatet?

Historien efter oss blir vad vi gör den till. Men många människor  är helt utan möjlighet att påverka i stort, bara i smått, om ens det.  Vi har valt de som ska göra jobbet, hålla ihop samhället och förbättra det = politikerna, och de krånglar, skjuter upp, slösar med våra pengar, ser till sina egna fördelar och år efter år är det samma historia – igen – på många områden. Hur länge har vi hört ”skolan + vården + omsorgen + arbete” mantran? Eller försurning i Östersjön, skolans nedgång, skit i luften och skräp i naturen, arbetslöshet,  krig och oro… det är många områden som återkommer ständigt. Och idag är ordet klimat på allas läppar antingen som mantra, förnekelse eller återvinning.

IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) sammanställer regelbundet en sammanfattande rapport över klimatläget i världen. Rapporten visar att det blir varmare och det drabbar världen negativt. Vi har skulden. Följer som matbrist, torka,  smältande glaciärer, översvämmade strandområden, klimatflyktingar och slagsmål om resurserna närmar sig.  Att läsa deras slutsatser är som att se på några av undergångsfilmerna som Day after Tomorrow, 2012, Waterworld, Vägen, I am a Legend, Children of men, eller alla de filmer då rymden hotar oss. Oftast kommer det ju en amerikansk hjälte som fixar kaoset, men i fråga om klimat tycks det vara tveksamt att någon Bruce Willis dyker upp och räddar världen.

I år deltog färre än vanligt i Earth Hour. Är vi trötta på jippot? Det finns så mycket annat att oroa sig för, Ryska björnen, valet, skattehöjningar… Tanken att några katastrofer orsakade av klimatet skulle hända även här är långt borta eller bara lögn, hysteri, blåsning, några miljömuppar som vill lura av oss pengarna.  Inte kommer vi att drunkna, sakna mat eller behöva avstå från en ny I phone och lite mer värme önskar alla som inte åker skidor. Så länge kineserna tillverkar vad vi behöver är det lugnt här i rena Norden med oss duktiga miljömedvetna vilka till och med sopsorterar.

Kan det ändå ligga något i att vi har en del i klimatförändringarna och att vi har orsakat – om inte allt och direkt själva – så en del av dem? Att vi förändrar miljön och naturen genom att utnyttja det, ibland med nog så negativa konsekvenser,  borde väl alla erkänna. Men klimatet? Där råder skilda åsikter och många är självutnämnda experter. Jag tror att vi har del i processen.

När jag föddes var vi 2,5 miljarder människor. Vi levde i en annan, miljösnålare värld. Få hade privatbilar, TV var inte uppfunnen, modevaror var väldigt begränsat, folk bodde inte i en sexrumsvilla som stod tom på dagarna, arbetet krävde handkraft (min mor bar tegel på byggen och sydde beställningar med en trampmaskin) och maten var det vi nu kallar ekologisk och vi flög inte på semester till avlägsna länder. Dock hade vi just förstört en stor del av Europa och bit av Ryssland, sprängt två atombomber och gjort en massa annat dumt som att vräka soporna i naturen så den tidens vuxna och politiker hade inte heller förståndet i behåll.

Nu är vi 7,223 miljarder, det kan vara fler, det tickar på. 16,6 miljoner bilar har lämnat fabrikerna redan i år och varje kines önskar sig en bil. 93 000 plan med totalt tre miljoner människor flyger varje dag. Även om många uppfinningar vilka går på ström är rena välsignelser, som tvättmaskin eller dator, är överkonsumtion av energi och resurser i västvärlden påtaglig. Vi kan faktiskt inte klaga på  människor i utvecklingsländer vilka vill ha samma standard – materiell sådan – som vi. Så klart tär allt detta på jordens resurser, kanske även på klimatet. Varför är det så svårt att begripa?

Så, skall vi göra något mer? Är det verkligen lönt? Har inte tåget gått? Historien kommer att döma oss?

Bilder från områden där issmältning syntes tydligt för kartan stämde inte längre. Överst glaciär Du Miage, Italien och nederst Pastavagge i Sarek.

Liten uppdatering 1. april, obs. inte skämt.

Idag skriver Cornucopia om världens  fossila energianvändning och det var inte precis åt miljövänliga hållet.

http://cornucopia.cornubot.se/2014/04/fossilaldern-global-energikonsumtion.html#comment-form

 

Från dagismogen till skolomogen.

Kungen tycker till och genast gapar någon. Kungen har blivit morfar för andra gången och han diskuterade barnuppfostran i lettisk tv under statsbesöket. Framför allt betonade han vikten av närvarande föräldrar.

– De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden.

Omedelbart ropar feministernas talesman att det var gammalmodigt. I samma tidning skriver debattörer (alla kvinnor) att daghem har blivit ett experiment.

 I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.

Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn.

Utöver detta har vi ”knäckebrödsdagis” där de små barnen var satta till vatten och bröd. Inte ens fångar har det så illa. I fängelser är det bra mat. Det tycks inte vara så i äldreboenden, skolor och nu i daghem. Vinsten för ägaren betalades med usel mat till barnen. Hälsans dagis?

De magiska tre första åren är idag barnpsykologpåhitt och gammalmodigt samt avskaffat. Den ideala gruppen 7 max 11 personer (tror jag det var) finns inte heller. I mitt barns daghem fanns 5 barn i småbarnsgruppen och 10 i den större. 5 personal utöver föreståndaren och kokerskan. Där var det hemlagat ändå till äppelmoset och fredagsbullarna. Det var förr i tiden, väldigt länge sedan.

Har inte Kungen helt rätt i sak? Betraktas inte ettåringar felaktigt som avnavlade och kapabla att klara upp till 9 timmar från sina föräldrar, fast de inte ens kan uttrycka med ord hur de känner och inte har en färdig minnesfunktion heller utan tror sig vara övergivna? Vem lägger grunden till barnens liv? Vem tar hand om barnens vakna timmar? Är det inte ofta andra än föräldrarna, som Kungen säger? Har inte många föräldrar för stressiga liv, de som arbetar 8 timmar och har en arbetsresa ovanpå och barnen skall lämnas och hämtas. Det blir inte så mycket tid för barnen kvar. Under helgen sker så mycket annat, handla mat, tvätta, städa, förbereda arbetsveckan, det vuxna egna livet som också bör finnas, att utrymmet krymper för det som heter barnuppfostran och omsorgen, närhet och ledning inför livet, är självklart. Dygnet har bara 24 timmar.

Men vi måste ju arbeta, lika många arbetstimmar för män och kvinnor är idealet. I dagarna har det igen gnällts på kvinnor som tar hand om barn eller anhöriga och går för den skull ner i arbetstid. Det går inte för sig! Kommande pension, resor, platt- TV, mobiler, kläder, prylar, räntor på lånen … allt måste finansieras. Att få mer tid med barnen innebär sänkt standard eller hög lön som går att sänka. För ensamma föräldrar med normallön är det inte ens en fråga. Att arbete är en viktigt fråga hör vi  stup i kvarten. Men hur ser vi på barnen, är de lika viktiga för politiker?

Barnen är oerhört aktuella just nu när politiker försöker hitta på olika recept för att bättra på skolans katastrofala läge och rubriker om ungar som mår dåligt är daglig läsning bredvid skamfläckarna från PISA. Måste man inte börja utreda från grunden? Hur tar vi hand om de små barnen, vilka snart går i skolan och orsakar sedan så mycket skrik från alla tyckare? Har barnen kanske förändrat sig, blivit helt enkelt dummare och ovilligare för skolarbete, alltså går vi baklänges? Lärarna då, finns det brister – annat än 10 000 för lite i lön – i deras arbete? De barn som än lär sig något – oavsett fel metoder och rörig miljö – skiljer sig deras förmåga, hemförhållanden och föräldrar från dem som inte ens klarar nian? Det kan ändå inte vara slumpen som råder?

 

 

Var du lycklig idag?

FN har deklarerat 20 mars som dagen för lycka. Var du lycklig idag? Extra Lycklig? Eller missade du dagen och snarare oroade dig för ditt arbete, din ekonomi, barnen, framtiden och oron i världen och hann inte vara särskilt lycklig.

Vad är lycka? Är det ett tillstånd eller förbifarande känsla? Hur mäter man det? Vilka är ingredienserna för ett lyckligt liv? Det kanske är lättare att säga vad gör oss olyckliga? Jag läste i någon undersökning att svenska barn inte var särskilt lyckliga trots att vi lever i fred och ingen behöver svälta och alla har rätt till utbildning. Kan lyckan till och med minska med välståndet? Mycket vill ha mer…

I undersökningen om lycka mäter man bland annat Inkomst, psykisk och fysisk hälsa, möjlighet att göra livsval, socialt stöd, generositet och även korruption. Och hur lycklig gör ditt samhälle dig idag?

Danmark brukar leda lyckoligan och så även nu. Alla nordiska länderna ligger på tio i topp. Danmark leder med Norge som tvåa och Nederländerna trea, Holland, Sverige, Kanada, Finland, Österrike, Island, Australia är de andra på topp 10, USA på plats 17, den så aktuella Ryssland har plats 68 och Rwanda, Burundi, Centralafrikanska Republiken, Benin och Togo ligger på botten.

Vi borde kanske tänka mer på hur lyckligt lottade vi är i stället att ansluta oss till ständiga klagokörer.

Bild: en stund av lycka.

Små resor och resan för livet.

Sommaren är snart här, i alla fall vad gäller planering och inprickande av olika aktiviteter. Två barn väntar på sin tur för att få göra något extra med mig. Jag skall vandra på fjällen med den ena och den andra vill åka till staden där man åker båt i stället buss, Venedig alltså.

Jag minns när vi fjärdeklassare fick åka på en skolresa. Eftersom jag var åksjuk till den grad att jag spydde vid bussresa redan mellan två första hållplatser beslutade läraren att jag fick åka tåg ensam och de andra med den beställda bussen. Jag tyckte att det var lyxigt och njöt av resan på två timmar till grannstaden. Sedan fick vi gröt och smörgås till lunch i en restaurang och vi alla tyckte det var flott värre när servitörerna kom med mera mjölk och bjöd smörgåsar med korv på.  Få av oss hade rest förut annat än till släkten, nöjesresor var obekanta bland arbetarfamiljer. Själv var jag lite van eftersom jag hade varit sommarbarn i en familj dit jag åkte själv med tåg, därför vågade läraren släppa iväg mig ensam.

Idag är det annat. De billiga flygpriserna gör semester i andra länder möjlig och vanlig. Mitt 11 åriga barnbarn reser snart till sitt 8de land i Europa, borträknat svenska resor. Hon tar det som självklart att  studera utomlands i framtiden och funderar hur det vore att resa ut som volontär. Världen har krympt inte bara genom Internet utan själva förflyttande med flyget. Sverige har mycket att erbjuda för en barnfamilj, natur, sevärdheter och bad, man måste inte åka utomlands för det. Men kulturen och historian, språket, folket och även maten annanstans är värt en resa från den svenska ankdammen. Erfarenhet kan man inte mäta i pengar.

Det kanske är klokt att resa nu? För när oljan börjar tryta, ekonomin gå tyngre, faller ihop av olika bubblor och kanske oron ökar i Europa så krymper resandet automatiskt. Gör din drömresa nu, skrev en känd ekonomiblogg. Nästa år kan det vara för dyrt.

Så, Venedig och fjällen och sedan den stora resan för livet. Som anhörigvårdare är det dock kommunen som beslutar om jag kan resa eftersom gubben behöver en plats under tiden och inga andra som kan ta över finns. Ingenting är längre valfritt när sjukdom drabbar närstående, utan allt beror på dagsformen hos gubben och välviljan hos kommunen.