Bra dagar i Barcelona

Utvalda

Det sista om barnbarnets och min resa till Barcelona.

Vad önskar en tonåring att se i Barcelona? Havet var ett av svaren. Barcelona har en badstrand, dock badade ingen än. Vi kunde se horisonten, långt borta.
Barnbarnet vistas på somrarna i en stuga vid havet men sikten där skyms av öar. Så Medelhavet gav en horisont långt bort. Dessutom landade och lyfte planet nästan över havet.
Lycka kan vara havets horisont. Ibland är allt så enkelt.

Jag ville se en flamencouppvisning. Vi båda blev imponerade. Föreställningen var inte moderniserad utan man kunde tänka sig en torg någonstans på landet, en man börjar spela gitarr, några pratar med varandra och knäpper lite med fingrarna och dansen börjar sakta tills intensiteten i stegen, klappret från skor och händer stiger så publiken är nästan andfådd.
Jag som knappt kan dansa var mäkta imponerad. I flickskolan lärde vi vals, bröllopsvals, men jag hörde till dem med två vänsterfötter.

Sedan gick vi ut i naturen, en anpassad sådan. Till Park Güell, misslyckad byggprojekt. 1900 köpte Eusebi Güell – entreprenör som gjort pengar på industriell revolution – land i norra Barcelona och anställde Gaudi för att bygga bostadsområde för rika. Men de rika ville inte bo så långt ute på landet och bara två hus byggdes. 1923 gav Güell marken till stan. Men förarbetet var gjort. Stigar, planteringar, marknadsplats, dekorationer… Park Güell. Parken öppnades 1926.

År 1984 utnämndes Park Güell till Världsarv för ”Works of Antoni Gaudí”.

Vår guide berättade att han som barn hade ofta vistats i parken med sina kompisar. Då var inträdet gratis. Men sedan kom Barcelona på att få in pengar. Vet inte årtalet. Dock är bara de mest ”gaudiska” delarna avgiftsbelagda. Idag besöks parken av ca 10 miljoner människor per år.

Vi gick runt i den gröna parken, upp och ner och var nog mest imponerade av de gångarna som byggts för att människorna kunde gå mellan husen, de som aldrig byggdes (bild överst). Vi satt på den ringlande bänken som man inte kan luta sin rygg mot för det skulle slita ut mosaiken. Den gröna parken hade även träd från Österrike, en gåva, rikt djur och fågelliv. Dock såg vi bara de vanliga fåglarna som kråkor. På en halv dag ser man bara en liten del av parken.

Vi gjorde också planlösa promenader och bara såg på stan. Satt vid La Rambla och åt middag. Shoppade lite.


Sedan var det dags att åka hem. Du kan beställa en bil och få en bild på föraren, telefon till denne, registreringsnummer och bilmärke samt en karta där hämtplatsen är inprickad.. Det kändes betryggande för en turist. Resan till hotellet var exakt som beskrivningen.

Vid hemresan väntade vi på den avtalade platsen. Det var parkeringsförbud vid hotellet som fanns i den gamla stadsdelen Barri Cótic. Tiden går. Inget svar på mobilen. Vi ger upp och återvänder till hotellet och där står vår taxi. Nej, fel bil och fel chaufför. De har bytt båda. Ska vi? Han tog omvägar och bröt parkeringsförbud för att serva oss bättre. Den här platsen vid hotellet är bättre! Nära! Hur tänkte han hitta oss? Men sedan krånglar bilen genom smågator med förbudsskyltar och når huvudvägen mot flygplatsen.
Chauffören var glad. Varför skulle inte vi vara det?

Men flyget var försenad. En av de få gånger i livet jag har drabbats av flygförsening. I det fria EU måste vi visa passet där två gånger men i Sverige finns ingen kontroll alls. Bara promenera ut. Arlanda byggs om och blir större med mer affärer och restauranger. Skulle vi inte sluta flyga?
Inte vi. Barnbarnet flyger vidare hem. Jag var glad över att Pendeltågsstrejken inte än hade börjat.
Det var en trevlig resa speciellt på grund av ressällskapet. Men Barcelona och jag kommer nog inte att ses igen.

(Om Sagrada Familia med mera har jag berättat i föregående inlägg.)

Myror och människor – om larmsystem.

Utvalda

När jag kom hem från skogen såg jag en myra på köksbänken. En till. Ytterligare en. Hade jag tagit dem med mig från skogen? Skakade väskan i badkaret men inga myror ramlade ut. Jag tittade runt för att se varifrån de kom. En rad myror var på väg in.

Nej, jag tänkte inte bo med myror även om jag är fascinerad av deras byggen. Tog fram universalmedlet bikarbonat och strödde runt. Sedan dödade jag kallt flera av inkräktarna och lämnade de på golvet. Hastigt vände sig resten av myrorna och försvann genom någon spricka, vart vet ej.
De var borta. Jag tvättade golven och köksbänken med såpa för att ta bort luktspåren. Lämnade kvar bikarbonaten.

Varför försvann myrorna? Signalerade de till varandra: här är dödlig fara? Spring! Är myrorna smartare än människorna eftersom de flyr onödiga risker för sitt liv?

Varför larmar inte människorna varandra i fara? Nyss sa polisen om torrschampodöden: vi vill inte gå ut för det kan locka… Knark är vardagsvara, du kan köpa godis med narkotika i snabbköpet till dina barn. Inga stora varningsskyltar. Att stjäla något i affären är helt utan risker, ingen vågar ingripa när ett gäng går ut med oxfilé innanför jackan.
Risken att ens bötfällas är minimal. Vi bara hukar oss.

Barn arbetar som yrkesmördare. Flickor lovas pengar för lockfågeljobbet. Det skjuts, knivhuggs, en och annan dör eller står på dödslistan. Hot är vardagsvara för samhällsarbetare. Som en lärare berättade för mig: när de kom hem till mig och krävde fullgoda betyg utan närvaro slutade jag och flyttade med mina barn. Fanns inget annat att göra.

Lockar döden våra barn? Det känns ibland som ett scen från ”Deer Hunter” där krigsfångar skjuter sig i huvudet med en kula i loppet som underhållning och tävling mot en medspelare. Ibland klarar man sig, chansen fyra av fem. Det mördas barn idag och mördarna är också barn. Varför går vi inte ut och vrålar? Varför låser föräldrarna inte in sina barn som befinner sig i riskzonen och spikar igen fönstren? (Det hände länge sedan för en unge som började i knark bisness, men inte i Sverige. Han la av.)

Nej, lågaffektivt ska det vara. Hårda tag löser inga problem i Sverige.

Det skylls på Socialtjänsten, fattigdom, utsatthet med mera och gullas med förövarna. Nog vet ett barn som attackerar med en kniv eller en pistol vad död är men de tar risken och chansen att bli kändis på sitt sätt. Lättkränka ungar. Betalda förövare. Det bara blev mord, liksom. Högre värde på brottsmarknaden efter mord än att vara simpel gatulangare.
Föräldrarna skyller på den berömda någon annan.
De vuxna som helt tappat kontrollen går kanske till kvällstidningar och klagar. Domar är rena skämtet, några år på en SiS anstalt där frihet råder.

När är det krig? Om en har dött slutar vi, sa en stamhövding i Afrika omkring andra Världskriget men det gäller inte någonstans längre.

Det blossar upp nya krig i Världen. Inga slutsatser dras av de föregående. Snart ropar FN om behov av mat och hjälp till krigsområden, som Sudan. Folk dör. Barn svälter. Sjukvården kollapsar. Ekonomin når botten. De så kallade civila dör mellan stridande parter.
Varför kan folk inte nöja sig med att rösta fram en regering, få en halvdan sådan som vi, rösta igen och ha politikerlek i stället mord och förstörelse? Billigare och till och med bättre. Fint kallas det demokrati.
Vad är det för vits med makt när de man styr över blir en hungrig skara på flykt utan hopp sittande på en skräphög?
En så kallad bra fråga. Eller, den som har mest vapen vinner. Krig är ju det mest framgångsrika ekonomin vi har. Beror förstås på vad du räknar som framgång, pengar eller liv.


Ja, myrorna försvann. Deras larmsystem var bättre än människornas. För säkerhets skull satt jag ut två myrfällor. De ser än tomma ut.

https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/cannabisgodis-i-svenska-butiker
PS. Nästa gång mer om Barcelonaturen.

Ambition, tålamod, originalitet och förhoppningar.

Utvalda

Först om en man, en skogsbonde, någonstans i Mellansverige. När han fick en son ungefär 150 år sedan planterade han skog. Inte för sonen utan för hans barnbarn. Denne skulle bygga ett hus åt sig av eget virke. Det var tallskog och lite gran.
130 år senare började barnbarnet, en man nu nära pensionsålder avverka den skogen. Han var också en skogsbonde och drev ett litet sågverk. Han sågade själv brädorna. Några knotiga tallar slipade han till stolpar. Han ritade och byggde själv huset. När jag besökte hans lilla hus år efter blev jag imponerad över hur han hade använt träden. Huset levde med sina både råa och polerade ytor. Ett av de större stockarna fanns i vardagsrummet.

Den såg ut som om den höll upp hela huset. Byggnaden var helt unikt.

Varför berättar jag detta nu i samband med Barcelona och vårt besök i Sagrada familia?
Tålamod, framtidstro, lämna något efter sig och vara sin egen är gemensamt för bonden och Gaudi. Bonden har byggt sitt drömhus från grunden. Den store Gaudi har format basilikan, den icke än färdiga Sagrada Familia, med varje detalj. Dessa egenskaper tillsammans med rubrikens, vilka är ganska ovanliga idag i vårt allt genast samhället. Ja, storleken har förstås betydelse men inte tanken bakom. Att se in i framtiden och förverkliga det.

Vi besökte Sagrada Familia med en guide, en vältalig sådan som hade gått runt med många turister. Basilikan är enkelt sagt imponerande. Vackra färgade glasfönster. Höga pelare. Enkelhet inne. Utifrån är den magnifik och speciell. När basilikan är klar kommer den ha 18 kyrkspiror, som representerar jungfru Maria, Jesus, de fyra evangelisterna och de tolv apostlarna. Sagrada Familia har tre fasader, vars syfte är att visa Jesus liv, från födsel till döden.

År 10 f.Kr. byggde romarna en militärförläggning på kullen Mons Taber där dagens basilika ligger. Det finns oändligt med historia under bygget och omkring.

År 1882 började bygget av arkitekt Francisco de Paula del Villar och planen såg nygotisk ut. Men redan året efter tog Antoni Gaudí över bland alla sina andra projekt. Först från 1914 ägnade han all sin tid för Sagrada. Det enda tornet som blev klart före hans död var var klocktornet,1926. Bygget var vandaliserad under spanska inbördeskriget. Den första officiella bönen skedde 1955. År 2010 invigde Benedict XVI basilikan, men den var inte färdig. Covid saktade ner bygget men nu pågår det och 2026 tror man sig bli färdig med alla tornen. Ett av de har en hiss men nedgången är trappor. Utsikt över Barcelona.

Det kanske är ”aldrig färdig” som är charmen för de nyfikna?

Ovan allt saknade bygget bygglov. Den har bötfälls 2018 och betalar nu 368 miljoner till Barcelona stad, pengarna skall gå till upprustning av omgivningen och kollektivtrafik. Ja, Metro i Barcelona är byggt ganska ytligt och det hördes inne i basilikan regelbundet.
Idag bekostas bygget av turister. Ca 4,5 miljoner besök per år men de övriga 20 miljoner tittar bara utifrån. Värt ett besök inne.

Antoni Gaudi var född år1852 och dog 1926. Halva Barcelona kom till hans begravning.

Cheopspyramiden antas ha tagit 20 år att bygga. Sagrada Familia är nu på år 141.

En bra information finns på Sagrada Familias hemsida. Där finns allt man behöver veta.
https://sagradafamilia.org/en/history-of-the-temple

Tankar om träd och död

Utvalda

Gjorde en runda i skogen. Äntligen vårväder. Satt mig på en sten där vi, min sambo och jag hade suttit ofta för att dricka medhavd kaffe. Så även idag fast nu mera har jag hela stenen för mig själv.

Min sambo dog i dagarna fem år sedan. Det känns som igår och det känns som oändligt länge sedan. Jag minns honom speciellt på ”våra” platser. De promenader vi gjorde i närliggande skogen tills han inte längre orkade gå så långt. Före hans sjukdom hade vi tillbringar oändligt med tid i naturen med våra kameror.
Jag lämnade stenen och fortsatte.


Då såg jag björken, den björken jag har gått förbi i över trettio år. Den var Inte längre en stående björk utan en nedhuggen hög. Att se det gjorde nästan ont på något märkligt sätt.
Varför hade man huggit ner den? Hade den blåst omkull? Var bara dess tid slut precis som vår egen tid slutar en dag?

Björken ger kanske värme i något hus. Dess grenar kommer att härbärgera insekter, svampar, mossa… nya levande organismer. Trädets liv tar inte slut, det antar bara nya former. För naturen är död en omvandling till något annat. För människor är det mer slutgiltigt. Inte ser jag något att växa på den gamla begravningsplatsen. Bara gräs ,och grus i gångarna.