Att lära sig simma och navigera i livet.

Kanske en förklaring först. Jag var sommarbarn i en familj nästan fem somrar som lekkamrat till en flicka, Ella,  i samma ålder. Den första sommaren var vi 7 år.

Den andra, kalla sommaren fick Ella och jag gå i simskola trots hennes föräldrars oro för förkylning. Simskoleläraren Ossian, en olympier med 2 bronsmedaljer, utbildade barn gratis varje sommar. Han ville ge något tillbaka till samhället som hade gett honom en chans.  Han var en vacker man, åldern omkring 50 och typisk simmarkropp med starka axlar. Han lärde alla att simma i rekordtid, uppmuntrade oss att dyka i det ovanligt kalla vattnet för årstiden. Vi frös och vi simmade.

Ossian var bygdens storhet fast han hade bara en sommarstuga på orten.

Många mödrar stod på stranden och beundrade den vackra olympiern. Så även Ellas vuxna storasyster. Hon hade längtan i blicken. Det var bara längtan. Hon gifte sig aldrig. Hon valde att bli ungmö.

Jag väntade ivrigt på simskolan, nästa sommar, fast livet med Ella var inget jag längtade efter. Vid fylld tio tog jag guldmärket i simning. Jag var den enda som klarade märket och kunde få fortsätta att träna hemma med simklubben i simhallen. Ossian sa att jag var ett löfte, men att det krävdes hårt arbete för framgång.

Det blev inget av det. Mor och far såg inget löfte bara vart jag hamnade med de halvnakna pojkarna i simklubben.

Mina föräldrar var religiösa, både högkyrkliga och læstadianer, samtidigt. Det stakade ramarna för livet.

Tävlingsidrott var närapå syndigt enligt deras uppfattning. Träning och tävlingar skedde mest på helgerna då vi gick i kyrkan. Den idoldyrkan vinsterna framkallade hindrade en plats i himlen. Jag lärde mig läxan och frågade inte ens lov när deltagande i skolmästerskap var på förslag. Jag bara struntade i löpträningen och blev utskälld av idrottsläraren.

– Du är den mest envisa och omöjliga eleven. Du kan vinna en ära för skolan, du har ju den bästa tiden! Jag måste prata med dina föräldrar …

Hon pratade inte med mina föräldrar för de kom inte till skolan. På tävlingsdagen sprang jag i skogen tills jag ramlade omkull och orkade inte stiga upp. Jag vände mig på rygg, tittade på himlen, molnen som seglade sakta iväg till något osynligt, getingen eller var det en humla som satt i en blomma, livet som pågick nånstans utom räckhåll.

Grät inte, grät inte och jag grät inte. Inte jag.

Då såg jag räven. Den var bara en unge, liten röd tuss som nyfiket kikade bakom stenen. Jag vågade inte röra mig. Den försvann. Jag kröp sakta efter men räven var borta.

Hade jag sett den eller var den en synvilla? Jag fantiserade att räven hade gett mig ett budskap, en gåta vars lösning skulle komma med tiden. Det märkliga är att jag har stött på en räv i skogen och mitt på landsvägen vid några avgörande stunder i livet.

Det finns få kristna föräldrar idag som begränsar sina döttrars deltagande i idrott och tävlingar. Helvetet har också avskaffats. Men i den muslimska världen, som även finns i Sverige på våra förorter, finns än fostran som syftar till att begränsa flickornas liv, behandla dem annorlunda än pojkarna, med syfte att bevara deras oskuld, inte bara sexuellt utan gentemot livet i det öppna Samhället.

Hur öppen vårt Samhälle är idag finns dock delade meningar om.

En tidigare sommarberättelse finns på:

Spåren förskräcker inte eller den krockade lyxbilen.

Jag fick mitt första arbete som socionom på grund av cancer. Nej, jag var inte drabbad utan terapeuten som jag skulle ersätta under hans rehabilitering. Han berättade en sjukdomshistoria som fick mig att fundera.

Vad styr våra val?

Terapeuten hade varit på fest med sina gamla studiekamrater. Det var tio år efter examen. Han träffade i festen en kvinna som uppvaktade honom ivrigt. Trots att han sa sig vara lyckligt gift var han som en magnet för henne. Hon var änka efter två män vilka båda hade dött i elakartad cancer, som de inte visste något om när de gifte sig.  Hon hade varit förkrossad men tagit hand om dem tills döden kom.

Två veckor efter denna fest ramlade terapeuten ihop på jobbet. Han kunde inte andas. En snabb operation räddade hans liv. Han hade strupcancer och ingen aning om det. Han hade ju bara lite ont i halsen. Hans sjukdom gav mig ett arbete på rådgivningsbyrån. Det var på den tiden då överskott av socionomer orsakade många sökanden till varje vikariat. Det var arbetsgivarens marknad. Idag är det tvärtemot.

Var denna kvinna synsk på något sätt? Finns det mekanismer i hjärnan som drar oss till det vi känner igen och kan behärska?  Hon drogs ju till det sjuka. Slump eller sanning?

Jag undrar: söker vi intuitivt det vi känner igen och tror oss kunna hantera? Även när det leder till kaos?

När jag bytte arbete till sjukhus som kurator mötte jag samma mönster.

En del av mina patienter var misshandlade av sin partner. Några var misshandlade i vartenda förhållande. Det var nästan som om de obevekligen drevs mot de först charmiga sedan aggressiva männen. Även om kvinnan visste att mannens föregående fru/fästmö hade blivit misshandlad, kanske till och med bragts om livet, trodde hon att den här gången kommer det att gå bra. Kärlek botar. Spåren förskräckte inte, inte innan Socialtjänsten planerade att ta barnen. Då sökte man hjälp för att rädda förhållandet, inte för att separera.

Varför fortsätter man med destruktivt beteende? Varför förskräcker inte spåren?

Min behandlingsmodell var oftast lösningsfokuserad terapi. Grunden var att inte göra samma icke fungerande åtgärd igen. Genast när något fungerade försökte man göra mer av det. I mitt arbetssätt ingick utredning om tidigare insatser och vem hade gjort vad. De åtgärder och personer som inte åstadkom någon positiv förändring skalades av.

I ett fall fanns trettiosex (36) personer kring ett gift par, men båda knarkade lika glatt för det. Mötet där vi försökte ta reda på vad alla gjorde och rent av bli av med de flesta var sorglig, aha upplevelsen var inte så fin för alla. Vissa hade ingen aning om varandras existens.

Varför fortsätter man med något som inte ger positiva resultat?

Kan Regering och Riksdag också behöva lösningsfokuserad terapi? Kan en del av dem skalas bort? Har vi inte gamla, upprepade, verkningslösa metoder på flera områden? Polisen knäar. Skolan är ett sjunkande skepp. Sjukvården har gått mot väggen utan dörr. Invandring är ett sorgebarn. Parallella system har utvecklats i förorter. Samma brister som dyker upp med regelbundna mellanrum i världens mest beskattade land. De negativa förändringarna pågår, i flera år. Politiker har svårt att räkna ut effekter ”om vi gör så blir resultatet så” eller rikta blicken utåt där följer av politik och även religion drabbar folk varenda dag. Det finns hur många  varnande exempel som helst  i världen.

Men, spåren förskräcker inte.

Misslyckanden mörkläggs helst. Om du vågar ifrågasätta press och politik kommer skällsorden fram. Så är det inte, din jävla rasist!

Det känns som om hela det officiella politiska systemet skulle behöva rivas upp och med eftertankens kranka blekhet få fundera över: när gick det snett? Vad gjorde vi för fel? Vilket land ville vi skapa? Behöver vi alla dessa politiker och  myndigheter som ändå inte klarar jobbet? Vad fungerar, vad inte? Vem är onödig i systemet?

Hur långt räcker det att vara god?

I en film kan man flytta sig bakåt och rätta till saker. Det vore en riktig önskedröm. Tänk om vi kunde fixa våra misstag enkelt med bättre repriser. Men, vi har det som vi har det just nu. Det går bara sämre repriser.

Ibland känns Sverige som en krockad lyxbil. Förut tittade alla avundsjukt på den. Folk åkte långt för att beundra bilen. Den var underbar att köra. Håret fladdrade i vinden när den körde i hög fart. Motorn spann som en nöjd kisse. Föraren trodde sig vara oövervinnlig och gasade på. Farten blev så hög att bilen höll sig inte på vägen. Nu står bilen i diket men ingen vill frakta bort den till en verkstad. Ingen vet hur den skall lagas och det är brist på reservdelar.

Det kaos vi ser i världen kanske blir normaltillstånd även hos oss? Är det så att världens länder blandar sig med varandra både i befolkning, levnadssätt, religion och resurser, brister och problem och till sist lever vi alla med samma solidariska elände i jämlikhetens och multikulturens namn?

Varför skulle vi ha det bättre än andra? Är det rättvist att låta spåren förskräcka?

”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.

Orden syftar på hans kritiska attityd mot det romerska folkets vanor. Horatius använder sig av en jämförelse med  fabeln om räven som tackade nej till att besöka lejonets kula, eftersom han såg många spår som ledde in i kulan men inga som ledde ut.

Quia me vestigia terrent, / omnia te adversum spectantia / nulla retrorsum (”Eftersom spåren förskräcker mig, / alla leder mot dig / inga därifrån”)