Kanske en förklaring först. Jag var sommarbarn i en familj nästan fem somrar som lekkamrat till en flicka, Ella, i samma ålder. Den första sommaren var vi 7 år.
Den andra, kalla sommaren fick Ella och jag gå i simskola trots hennes föräldrars oro för förkylning. Simskoleläraren Ossian, en olympier med 2 bronsmedaljer, utbildade barn gratis varje sommar. Han ville ge något tillbaka till samhället som hade gett honom en chans. Han var en vacker man, åldern omkring 50 och typisk simmarkropp med starka axlar. Han lärde alla att simma i rekordtid, uppmuntrade oss att dyka i det ovanligt kalla vattnet för årstiden. Vi frös och vi simmade.
Ossian var bygdens storhet fast han hade bara en sommarstuga på orten.
Många mödrar stod på stranden och beundrade den vackra olympiern. Så även Ellas vuxna storasyster. Hon hade längtan i blicken. Det var bara längtan. Hon gifte sig aldrig. Hon valde att bli ungmö.
Jag väntade ivrigt på simskolan, nästa sommar, fast livet med Ella var inget jag längtade efter. Vid fylld tio tog jag guldmärket i simning. Jag var den enda som klarade märket och kunde få fortsätta att träna hemma med simklubben i simhallen. Ossian sa att jag var ett löfte, men att det krävdes hårt arbete för framgång.
Det blev inget av det. Mor och far såg inget löfte bara vart jag hamnade med de halvnakna pojkarna i simklubben.
Mina föräldrar var religiösa, både högkyrkliga och læstadianer, samtidigt. Det stakade ramarna för livet.
Tävlingsidrott var närapå syndigt enligt deras uppfattning. Träning och tävlingar skedde mest på helgerna då vi gick i kyrkan. Den idoldyrkan vinsterna framkallade hindrade en plats i himlen. Jag lärde mig läxan och frågade inte ens lov när deltagande i skolmästerskap var på förslag. Jag bara struntade i löpträningen och blev utskälld av idrottsläraren.
– Du är den mest envisa och omöjliga eleven. Du kan vinna en ära för skolan, du har ju den bästa tiden! Jag måste prata med dina föräldrar …
Hon pratade inte med mina föräldrar för de kom inte till skolan. På tävlingsdagen sprang jag i skogen tills jag ramlade omkull och orkade inte stiga upp. Jag vände mig på rygg, tittade på himlen, molnen som seglade sakta iväg till något osynligt, getingen eller var det en humla som satt i en blomma, livet som pågick nånstans utom räckhåll.
Grät inte, grät inte och jag grät inte. Inte jag.
Då såg jag räven. Den var bara en unge, liten röd tuss som nyfiket kikade bakom stenen. Jag vågade inte röra mig. Den försvann. Jag kröp sakta efter men räven var borta.
Hade jag sett den eller var den en synvilla? Jag fantiserade att räven hade gett mig ett budskap, en gåta vars lösning skulle komma med tiden. Det märkliga är att jag har stött på en räv i skogen och mitt på landsvägen vid några avgörande stunder i livet.
Det finns få kristna föräldrar idag som begränsar sina döttrars deltagande i idrott och tävlingar. Helvetet har också avskaffats. Men i den muslimska världen, som även finns i Sverige på våra förorter, finns än fostran som syftar till att begränsa flickornas liv, behandla dem annorlunda än pojkarna, med syfte att bevara deras oskuld, inte bara sexuellt utan gentemot livet i det öppna Samhället.
Hur öppen vårt Samhälle är idag finns dock delade meningar om.
En tidigare sommarberättelse finns på:
”Spåren förskräcker”, på latin vestigia terrent av den romerske poeten Horatius, är ett uttryck som förekommer när någon vägrar ge sig in i samarbete med någon annan. Man ser vad som hänt med andra som gjort liknande val, och på grund av dessa spår drar man sig för att göra om misstaget.