Aktiviteter för barn och gamla – om politikerlöften.

Utvalda

Lokaltidningen har ställt frågor om hur de olika partierna i min Kommun tänker om framtida åtaganden. Jag skrev förut om trygghet. Nu kommer fritid för barn och gamla.

Hur skall unga och gamla få ett bra, aktivt liv? Det behövs parker, utegym, simhall, bibliotek, elljusspår, stöd till Föreningar… Politikerna i de olika partierna är rörande överens. Också skattebetalda aktiviteter för unga och gamla. Roliga raster. Fritidscheckar. Fritidsgårdar! Än tror politiker att fritidsgårdar frälsar oss från de ungas kriminalitet.

Politikerna har klämt in de unga och gamla i samma fråga. Ni vet, de där icke arbetande grupperna. Barn och gamla har olika behov även om de riktigt gamla och sjuka kan behöva likartad praktisk hjälp än små barn.

I slutet av min sambos sjukdom tänkte jag ofta att han var som ett barn men med skillnad inte bara i storlek utan att barn utvecklas och de dementa avvecklar sina funktioner.

Det var smärtsamt. Varje gång han var i ett korttidsboende – vilket skedde max 3 gånger i året – kom han hem magrare, sjukare och i behov av mer hjälp även direkt besök på Akuten eller på Vårdcentralen. Precis som små barn klarar dementa illa förändringar.

Så i äldreomsorgen finns mycket att förbättra och det handlar inte om fritid utan om den grundläggande omsorgen.

Hur tänker Politikerna i min kommun ge de gamla bra aktivt liv? Jag tycker frågan är så fel ställt. De gamla har levt ett liv och säkert aktiverat sig själv och behöver inte hjälp från Politiker. De som är i ett äldre/demensboende har i regel så pass stort vårdbehov att hobbyer inte är viktigast utan blir grädden på moset, kan också bli en stressfaktor. Aktivering är ofta att klara av vardagens uppgifter. Musik med gamla sånger är populärt men det ansåg min kommun var för dyrt. Att komma ut i sommarsolen vore fint om boendet hade en avgränsad trädgård. Men det finns få äldreboenden med inhägnad trädgård och möjlighet att själv strosa ut. Flera boenden är flervåningshus.

De äldre ska få själv bestämma sitt arbetsliv och hemtjänst .säger politiker. Det var ju snällt tänkt att vi får bestämma arbetslivet! De gamla ska också få lära sig ny teknik.

Internet är inte ny teknik. Det kom 1983.

Det finns och har funnits hjälp för dem som inte kan i biblioteket och i frivilliggrupper, men det tycks inte politiker veta. Vi som är i min ålder, plus-minus 80, började använda dator på jobbet länge sedan. De som går i pension nu använder dator som de unga, fast säkert för olika ändamål. Ni är sent ute. Gå i parken. Se du en gamling som inte sitter med sin mobil är det ett undantag.

De som bor i ett äldreboende skall få samtalsterapi enligt ett parti. Hur ska det användas? Kanske tröstsamtal när maten var oätlig, dusch och rena kläder för tidskrävande och personalen förstår dig inte för de kan inte svenska? Terapi är nog sent påkommet. De som är dementa är inte betjänta av samtalsterapi. Samtal med personal kunde vara något.

Föreningar är lösenordet. Politikerna satsar i stort på att föreningar skall ge alla en bra fritid. Vi som inte är och inte blir föreningsmedlemmar då, är vi helt ute? Kan politikerna strunta mer i vår fritid och få de grundläggande insatserna, de Kommuner är ålagda att sörja för, att fungera som skola, barnomsorg och äldreomsorg. Det behövs även förbättringar lite varstans, bostäder, städning, belysning, energiåtgärder, arbetsmöjligheter och Kommunen skall vara delaktig i Statens åtaganden som säkerhet för medborgare. Där finns det mycket att förbättra. Så klart skall Kommun har simhallar, löpslingor och olika sportmöjligheter samt bibliotek, ingen tänker väl stänga det vi har, men nog måste folk lära sig att lösa sin fritid utan en politiker i släpet och en check i handen.

Jag undrar dock finns det intresse hos politiker för konst, musik, teater och kanske lokal museum? Inte, det är väl bara något för gamla damer. Ingen nämnde kultur som fritid.

Varför får jag en känsla att politiker lever på en annan nivå än vi andra kanske rentav i en annan värld? De svarar med något människorna kan känna igen utegym, fritidsgård, simhall, bibliotek… som alla kan instämma i. Tänk att politiker tycker som vi! Att få något ”gratis” har också blivit politikernas kännetecken. Pengar för elräkning, bidrag som stöd att köpa elcykel och bil. Bidrag är svensk paradgren. Folk känner att de fick något medan infrastrukturen sjunker och kvinnor slutar av rädsla för överfall springa i löpspåret och pensionärer hukar bakom två lås och portöga.

Det grundläggande bör prioriteras och fungera innan politiker börjar med överbyggnad. Snålhet med skattepengar skall vara viktigt i stället att hamna i slöserilistan. Vissa Kommuner platsar i TV showen Lyxfällan. Malmö som nummer ett.

Vad tänker du om politikerlöften? Frågar du dem HUR tänkte ni genomföra era löften?

Kommunen annonserar också behov av röstmottagare. Dessa ska helst prata flera språk. Skall man verkligen få rösta utan att ens kunna de få ord svenska som krävs vid själva röstning?

Röstkort och legitimation, tack! Tack, då var det klart.”

I USA måste du gå genom en test för att bli medborgare. Jag gjorde USA testet ett tag sedan på skoj. Nej, jag klarade inte hela testet. Men de som ansöker tränar väl innan? Men svenska är onödigt att träna? Rösta går det bra ändå.

Bild:Jag aktiverar mig med foto vid Glenn pass, PCT, dag 59.

Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Utvalda

Ungefär tio kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.

Höst och livets förändringar.

Utvalda

Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…

Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.

På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.

Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.

Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.

Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.

Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?

Mer om Brittsommar hittar du hos SMHI.

Behov av trädgårdsmästare i himlen?

Min nu döde sambo Dick var född på samma dag som Carl von Linné och båda hade växter och blommor som yrke. De var också förälskade i den svenska fjällen. Dick kunde de växter Linné hade katalogiserat. Dick utbildade sig till trädgårdsmästare i Tyskland och blev känd inom biodynamisk odling. Nej, han var inte rabiat med det men bekämpade det ovälkomna med naturliga metoder hellre än gifter.

Han hade ett fotointresse sedan ungdomen. Vid 62 år köpte han en större fotoutrustning och blev en naturfotograf med olika publiceringar och utställningar. I 75 års ålder började han stå bakom i stället framför kameran, som modell och statist. Han spelade även i några TV uppsättningar, musikvideos och reklamfilmer. Dick tyckte det var helt enkelt roligt. Han var väldigt social, träffade gärna nytt folk men han kände sig som lite för fin när limousinen hämtade honom till releasepartyn.

Från Opeth: Porcelain Heart

Han var en god människa. En som aldrig gjorde folk illa. Som räckte ut handen när det behövdes. Som stod ut med mig. Som sa jag var hans livs kärlek. Jag trodde att han överdrev, men vem vill inte vara den stora kärleken.

Sedan slog demens sönder vårt så väl nöjsamma liv. Vi hade känt varandra i 16 år, bott ihop 5 när han insjuknade i någonting ingen begrep sig på och blev drabbad av demens.

Vaskulär demens kan komma hastigt, som en stroke och kan vara svår att upptäcka att börja med. Vissa blir sämre snabbt, vissa efter längre tid. Det är som trappsteg neråt med regelbundenhet som leder till total handikapp. Det sista året var en mörk tid.

Demens tog död på hans konstnärliga anda och kärleken till det som blommar. Han varken vattnade blommorna hemma eller tog kameran i sin hand.

Efter nära 7 år hemma flyttade han till ett demensboende och dog inom tre veckor. Så kallad morfindöd. Det är nu tre år sedan.

Trots att döden var någorlunda väntad i snar framtid var det ändå oväntad. Och något jag inte ville ta itu med just då, men döden väljer inte en passande dag. Efter hans flytt till boendet skulle jag till USA och påbörja min PCT vandring, något jag hade planerat att göra långt innan. Jag hann med att träffa de närmaste över kaffe. Se honom sista gången i bårhuset. Kasta ihop mina saker och flyga iväg från sorg.

Den första månaden blev en sorrow walk. Det var som om han var med mig och vi båda höll på att törsta ihjäl i ökenlandskapet. Ja kände oerhörd ångest över att jag hade lämnat honom i ett boende i stället att låta honom dö hemma.

Men jag visste ju inte att döden satt vid dörren. Jag ville inte inse det.

Jag försöker se förbi de sju åren jag var hans vårdare och han min patient, inte min partner. Jag minns honom som han var innan, en glad, nyfiken, vänlig, stabil, helt enkelt en god person. Jag ser på gamla bilder tagna under våra vandringar, fotoresor, i närmiljön. Ibland har jag besökt några av våra favoritställen men de har helt förlorat glansen.

Det är inte samma utan honom.

Än idag kan jag rycka till här hemma och en sekund undrar jag vad han gör men den tanken försvinner lika fort. En vän som tror att de döda kan vara kvar liksom mellan jorden och himlen föreslog en shaman eller någon som kunde prata med andar och få den döde att flytta till ljuset.

Det finns behov av trädgårdsmästare och av fotograf även där uppe.

Jag avstod. Jag tror inte på liv efter detta. Det är klart att Dick skulle hamna till himlen – om sådant skulle finnas vilket jag betvivlar – för, jag har aldrig träffat en människa som han, god i tanke och gärning. Jag behåller gärna den förbiflimrande känslan om hans närvaro.

Dick dog på International Day of Human Space Flight. Den tolfte april 1961 blev den ryske Gagarin den förste människan att lämna planeten Jorden och resa runt den i sin rymdkapsel Vostok. Dick tyckte det och månlandningen var några av de stora historiska händelserna. Han kunde namnen de synliga stjärnbilderna. Han visste dagarna då något hände i himlavalvet som supermånar eller någon komet passerade Jorden.

Idag finns planer och drömmen om att flytta till Mars. Kanske finns där en dag resterna av mänskligheten som så ihärdigt föredrar krig före fred, överbefolkar vår lilla planet och suger ut sista utnyttjbara resursen.

Kanske trädgårdsmästare är då ett dött yrke när allt är artificiellt och manipulerat?

Ta vara på tiden. Fyll livet med någonting bra. Du har bara den här stunden, kanske den nästa. Vi har inga garantier i livet. Oavsett hur exemplariskt och välplanerat vi lever kan det oväntade kullkasta livet. Jag tror att vi tackar för lite, är glada över varandra för sällan och uppskattar inte de goda dagarna, precis som om de vore normala, aldrig föränderliga till något helt annat.

Vatten var hans favoritmotiv. Harsyra fanns alltid på Dicks födelsedagstårta. Mera om Dick hittar du under ordet demens på ordmolnet på sida hem.