De försvunna.

Utvalda

Vi tappar bort varann i livet. Vi flyttar. Vi blir osams, bryter kontakten. Vi växer åt olika håll. Folk dör omkring oss. Men vissa försvinner spårlöst. Jag ska berätta om några försvunna personer, den första blev dock ”hittad” genom egen kontakt.

Jag läste i ”Det Goda Samhället” om den försvunne brevbäraren Bosse Jansson som försvann 1976. Jag kom att tänka på de personer som också försvann och vars försvinnande jag var lite inblandad i. Den första kallar jag XY, en svensk man då ca 30 år.

I början -60 talet levde jag i Stockholm ambulerande mellan olika boenden. Jag arbetade på flera ställen men det bästa var restaurang Brända Tomten där jag hade jobb både på kvällen och natten. På nätterna förevigade min pojkvän och jag inredningen på Tomten och tog även matbilder. Vid fyra – fem på natten var vi klara och åt frukost. Då passerade tidningskillen oss och vi köpte hans tidning. Ibland stannade han en stund för kaffe.

Vi kallar honom XY vilket var lämplig förkortning för honom. Han hade studerat matte, det som fanns att studera i Universitet. Men något jobb fick han inte. XY var inte social på det sättet som krävdes och han var dessutom till höger vilket inte uppskattades i den vänsterlutande miljön. Så han bar ut morgontidningar. Han hade ljugit för att ens få det jobbet. Han vistades i skogen så ofta han kunde.

Jag kände gemenskap med honom. Jag hade ju också burit ut morgontidningar från tolv års ålder, i fem år. Och skogen hade alltid varit mitt hem.

XY hade planer, sa han, men han delgav de inte. Han förblev en lite mystisk person. Vi visste inte ens vart han bodde. Men vi köpte hans tidning under två sommarmånader då vi arbetade med fotograferingen, sju dar i veckan, precis som han.

En dag kom XY inte med tidningen. Inte den nästa, inte på en vecka. Var han sjuk? Han bara försvann. Om ett tag blev vi oroliga och nyfikna. Vi kontaktade tidningsutdelaren som ersatte XY genom att ropa efter honom på Stureplan, men han visste inget bara att föregångaren hade visst sagt upp sig. Den nya sålde inte heller sin tidning utan behöll den. Det var förbjudet att sälja de överblivna, sa han.

Hade XY fått bättre jobb? Hade han drabbats av ett brott? Inget i tidningar. Att bli överfallen var inte vanligt då så det borde ha stått på första sidan. Inget. Han försvann för oss.

Jag beslutade mig att prenumerera på Dagens Nyheter. Jag ville följa med tiden lite bättre och också bättra på min svenska. Idag skulle jag inte ens tänka mig att läsa den tidningen. Så förändras allting och inte till det bättre.

Mysteriet med XY löstes efter några år. Han hade rest till USA. Han hade bländat ett berömt Universitet med sina mattekunskaper. Nu skulle han bli professor. Hans kunskap och begåvning gjorde nytta i USA. Vi kunde gärna hälsa på om vi kom dit.

Vi var lättade. Mysteriet löst. Varför sa han inget?

Men, jag hade ju gjort exakt så även om i mindre skala. Inte berättade jag om min flytt till Sverige annat än till mor och far. Jag kunde misslyckas, hamna arbetslös på gatan. Bäst att tiga tills jag hade något att skryta om. Efter några år blev jag den första i min släkt att läsa i Universitet. Min mor berättade det till vartenda en som iddes lyssna. Det var stort då, det var fint att komma in i Universitet, kunskapens högborg. Idag är flera utbildningar bara en direktlinje till oanvändbar ickekunskap.

Nej, XY och jag träffades aldrig mer. När jag kom till USA 2018 hade han försvunnit inte bara ur min adressbok utan från jordelivet.

De tre andra försvunna är en helt annan mer tragisk historia, kommer någon annan dag.

Vi ogillar ryssarna ännu mer.

Utvalda

Jag pratade med flera militärer under min PCT vandring. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak eller andra stationeringar. Men på varje ort där jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet. Mer…

Dag 97 satt jag ensam med chauffören i bussen till Chester. Han hade gjort två vändor i Irak och var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt kändes förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där, var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig, var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand, jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You. (7 augusti -18 dag 97 på PCT)

Vid ca 2000 mile efter Barlow pass (Oregon) mötte jag två män, mariners, med sina söner ute på jakt. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump. De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Putin har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola.

Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till? ( 8 sept. -18 dag 129 på PCT)

Idag är situationen hotande, för Ukraina i alla fall. Ryssland samlar sina trupper, igen. Med viss regelbundenhet hotar Putin Ukraina och NATOs eventuella nya medlemmar, som Finland. Putin har aldrig stått ut med den splittrade Sovjetmakten. Inte att länder nära lutar hellre mot USA än Sovjet. (Intressanta kartor finns på The Washington Post)

Jag undrar om tomma tunnor skramlar mest?

Hotar de oss på allvar eller är det en styrkedemonstration i gen? Covid har drabbat Ryssland hårt. Dags att vända blicken mot andra fiender? Putin har mycket att förlora, mer än gasledningens inkomst. Skrammel kommer i läget med stängd Europa då myndigheter är fullt upptagna med restriktioner och tvång mot sin egen befolkning. När USA har dragit sig ur Afghanistan med mindre lyckad utgång och visat oorgnanisation och svaghet. NATO ökar närvaron i Östeuropa. Putin i Belarus och gränsen till Ukraina. Mer… Putin har alltid velat visa sig som en ”riktig man”, även ridande på en björn. Det mot en svag, virrig president i USA. Det är svårt att se Biden som en stark och stabil ledare. Hoppas några av de andra i hans närhet är det. Kina sitter lugnt spanar på läget och väntar.

I spänt läge kan ett misstag faktiskt leda till storkrig.

Sveriges försvar skulle orka några veckor enligt experter. Vi är beroende av samarbete. Vissa undrar vad vi skulle försvara. Ett samhälle skadad av kriminalitet och bidragsberoende eller ett land av demokrati och fosterlandskärlek? Igår när strömmen gick i nära fyra timmar sa några här: det var inte ryssarna än… Vi skrattade.

Vad tror du? Tomma tunnor?

Läs gärna Andrea Widburg: Tucker Carlson was on fire about Ukraine and America’s own border på American Thinker. Intressant!

PS. Ni andra bloggare: attackeras ni av ryskt spam? Jag får det dagligen. Men vet inte vad som står för jag kan inte ryska. Inga kvinnor som säljer sig när jag försökte översätta.

Bild: skog dag 129 nära Barlow pass. Länk till inlägget som jag har tagit en bit av:

Posten är inte en post längre…

Utvalda

Jag höll på att skriva något helt annat men fick ett kort i brevlådan från den svenskdanska Posten. Det meddelade att i framtiden med början av 25 oktober delas posten ut varannan dag enligt treveckors schema. Så varannan vecka delas posten ut två, varannan tre gånger förutsatt att det inte finns flera röda dagar. Vi skriver inte nog med brev eller skickar mindre paket som ryms i brevlådan.

När skrev du ett brev sist?

Eller, kan det vara som med mig att du använder konkurrenterna?

Detta kommer inte att påverka mig men är inte Posten en nyttighet som bör fungera i hela landet? Annan sak vem driver det, Staten eller någon annan.

Jag har några trevliga postupplevelser men de är inte från Sverige.

Jag steg in i den lilla posten i Cascade Locks, mile 2152 med min matkasse. Expediten kom genast fram och undrade om jag var en PCT vandrade. Hon plockade åt mig en kartong som var bäst för att skicka mat i. På bordet fanns adresslappar och tejp samt snören. Hon kontrollerade adressen att den var rätt och talade om när paketet skulle vara framme. Ingen brådska sa jag för med min gångtakt skulle den hinna ligga i posten och vänta. Sedan önskade hon mig lycka till på vandringen.

Innan jag ens började gå på leden skickade jag ett paket med skor och mat till Kennedy Meadovs mile 700+.. Skrev man på paketet: please hold for PCT hiker höll de paketet länge, hela säsongen. Men eftersom jag var osäker på min förmåga att hamna ändå dit skickade jag den till Big Bear där det var lätt att komma till stan. Sedan skickade jag paketet oöppnad vidare. Även då var posten hjälpsam och såg till att adressen var rätt. Nej, det kostade inget extra, öppnade man inte paketet kunde det skickas vidare med samma porto.

Det fanns små postkontor lite varstans. Det sägs att USA s post var den säkraste i världen.

Paketet jag skickade från Cascade Locks hämtade jag ut i Stehekin. Vissa små ställen längs leden hade sämre urval av mat speciellt i slutet av säsongen och kanske behövdes även strumpor eller annat som inte gick att köpa på plats. Båt sköter transporterna till Stehekin. Posten var öppet bara någon timme så det gällde att hålla tiden. Postmästaren baxade en vagn med massor av paket till posten från båten. Sedan öppnade han Posten. Han frågade vad jag hette, jag hade sändningskvittot i handen men det tittade han inte på. Han gick in i nästa lilla rum med högar av paket, sträckte ut handen och drog fram min.

Jag var förbryllad. Vilket minne. Ska jag säga också att han hörde till den äldre halvan, kanske omkring 70.

Någon riktig post finns inte längre i Sverige. Pakethanteringen har blivit enklare när du kan hämta på affärers öppettider. Senast stod jag dock i kön en halvtimme. Om det går använder jag Instabox eller andra leverantörer, enklare och billigare. Nu tänker posten kopiera det och ha boxar för pakethämtning, i alla fall där jag bor. Lite sent ute?

Nej, Posten är inte en Post längre, det är en möjlighet bland andra transportörer. Vi i en storstad klarar oss men hur blir det med landsbygden om varannan dag införs även där? Post två gånger i veckan och flera kilometer till postlådan? Ingen vits att ha en dagstidning då. Kommer Myndigheter anpassa sig och förlänga svarstider, givna tider i sjukvård och annat som skickas med post?

Nej, Myndigheter skickar inte E-post. Det är brev på papper. Eller att du loggar in med bank ID. Appar och mobil ersätter brev och telefon, inte så lätt för gamla Internetnoviser.

Eftersom detta måste innebära färre brevbärare blir väl posten billigare? Nej, så var det inte. Vad händer med de eventuellt övertaliga blir en fråga för facket, antar jag. Idag har Posten ca 39 000 anställda.

Post och frimärken är ute? Jag hade en hög gamla frimärken och brev efter min sambo, både svenska och från utomlands. Ingen ville ha de. Jag skickade E-post till frimärksklubbar men ingen svarade. Till sist åkte samlingen till soptunnan. Nya tider? Varför känns det att vi förlorar något vid varje effektiv förändring?

Om att lifta och prata politik i USA.

Den sjunde dagen på PCT kom jag till Scissors Crossing i öken. Jag hade nu gått nära 100 mile, inte så snabbt. Det var varmt. Området var som en kaktuspark. Jag hade tältat i en lucka i buskagen vid vägen. Nu skulle försöka lifta till Julian för att fylla på mat.

Jag hade aldrig liftat i hela mitt liv.

Jag ställde mig på vägen och en bil stannade omedelbart. Jag hade inte hunnit lyfta upp tummen. PCT? Ska du köpa mat i Julian? frågade mannen. Jag svarade, klev in. Han skulle också till Julian, staden där många vandrare fyllde på sina matförråd och laddade telefonen.

Han visade biblioteket och mataffären där vandrare brukade handla. Själv skulle han till en begravning. På baksätet i bilen hade han en låda med en stor tårta och en kostym. Vi pratade, han berättade om sitt liv och sina politiska åsikter. En Trumpanhängare. Han var över 70 men arbetade än med byggarbete. Han såg sig som en vanlig amerikan med jobb, familj, två barn med bra arbeten efter studier, vänner, utflykter till naturen och kyrkan på bemärkelsedagar, kanske mer. Hans fru var bagare och hade bakat tårtan.

Han tyckte att några av den yngre generationen hade svårt att begripa hur välståndet kom till. Inte från politikernas löften, utan från eget arbete.

Han lämnade mig vid ett fik, även den populär bland PCT vandrare. Jag tackade, han önskade mig lycka till.

Jag handlade och drack kaffe med dagens muffins. Laddade min Garmin. Fick lift tillbaka och bytte kläder, packade in mina nästan rena som användes bara i stan.

Jag började gå uppåt i Anza Borrego Desert mot Warner Springs. Sanden var mjuk, med olika kaktusar. Det var som att gå i en trädgård för just kaktus. Väl uppe i bergen med utsikt slog jag tält. Det blåste. Taggiga buskar gav lite skydd. Sanden yrde runt. Solnedgången färgade bergen. En absolut fantastisk dag vändes mot natt. Jag hade lyckats lifta för första gången. Det blev några till lift och fina samtal om livet, USA, Världen samt politik.

Dock träffade jag nästan inga demokrater, 2 av 50. Vet inte vart de höll hus. Inte i byarna längs PCT. Inte i bilar jag liftade med. Inte som skogshuggare, jägare, militärer, busschaufförer, föreståndare för motell, företagsledare och inte som någon trail angel jag råkade träffa. De kanske höll tyst och flöt med vinnaren?

Följaktligen var jag överraskad av valresultatet 2020. Var alla Trumpanhängare jag mötte smygsocialister och kamouflerade sig till annat än de var? Eller hade vinden vänt sig?