Vi ogillar ryssarna ännu mer.

Utvalda

Jag pratade med flera militärer under min PCT vandring. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak eller andra stationeringar. Men på varje ort där jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet. Mer…

Dag 97 satt jag ensam med chauffören i bussen till Chester. Han hade gjort två vändor i Irak och var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt kändes förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där, var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig, var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand, jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You. (7 augusti -18 dag 97 på PCT)

Vid ca 2000 mile efter Barlow pass (Oregon) mötte jag två män, mariners, med sina söner ute på jakt. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump. De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Putin har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola.

Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till? ( 8 sept. -18 dag 129 på PCT)

Idag är situationen hotande, för Ukraina i alla fall. Ryssland samlar sina trupper, igen. Med viss regelbundenhet hotar Putin Ukraina och NATOs eventuella nya medlemmar, som Finland. Putin har aldrig stått ut med den splittrade Sovjetmakten. Inte att länder nära lutar hellre mot USA än Sovjet. (Intressanta kartor finns på The Washington Post)

Jag undrar om tomma tunnor skramlar mest?

Hotar de oss på allvar eller är det en styrkedemonstration i gen? Covid har drabbat Ryssland hårt. Dags att vända blicken mot andra fiender? Putin har mycket att förlora, mer än gasledningens inkomst. Skrammel kommer i läget med stängd Europa då myndigheter är fullt upptagna med restriktioner och tvång mot sin egen befolkning. När USA har dragit sig ur Afghanistan med mindre lyckad utgång och visat oorgnanisation och svaghet. NATO ökar närvaron i Östeuropa. Putin i Belarus och gränsen till Ukraina. Mer… Putin har alltid velat visa sig som en ”riktig man”, även ridande på en björn. Det mot en svag, virrig president i USA. Det är svårt att se Biden som en stark och stabil ledare. Hoppas några av de andra i hans närhet är det. Kina sitter lugnt spanar på läget och väntar.

I spänt läge kan ett misstag faktiskt leda till storkrig.

Sveriges försvar skulle orka några veckor enligt experter. Vi är beroende av samarbete. Vissa undrar vad vi skulle försvara. Ett samhälle skadad av kriminalitet och bidragsberoende eller ett land av demokrati och fosterlandskärlek? Igår när strömmen gick i nära fyra timmar sa några här: det var inte ryssarna än… Vi skrattade.

Vad tror du? Tomma tunnor?

Läs gärna Andrea Widburg: Tucker Carlson was on fire about Ukraine and America’s own border på American Thinker. Intressant!

PS. Ni andra bloggare: attackeras ni av ryskt spam? Jag får det dagligen. Men vet inte vad som står för jag kan inte ryska. Inga kvinnor som säljer sig när jag försökte översätta.

Bild: skog dag 129 nära Barlow pass. Länk till inlägget som jag har tagit en bit av:

Posten är inte en post längre…

Utvalda

Jag höll på att skriva något helt annat men fick ett kort i brevlådan från den svenskdanska Posten. Det meddelade att i framtiden med början av 25 oktober delas posten ut varannan dag enligt treveckors schema. Så varannan vecka delas posten ut två, varannan tre gånger förutsatt att det inte finns flera röda dagar. Vi skriver inte nog med brev eller skickar mindre paket som ryms i brevlådan.

När skrev du ett brev sist?

Eller, kan det vara som med mig att du använder konkurrenterna?

Detta kommer inte att påverka mig men är inte Posten en nyttighet som bör fungera i hela landet? Annan sak vem driver det, Staten eller någon annan.

Jag har några trevliga postupplevelser men de är inte från Sverige.

Jag steg in i den lilla posten i Cascade Locks, mile 2152 med min matkasse. Expediten kom genast fram och undrade om jag var en PCT vandrade. Hon plockade åt mig en kartong som var bäst för att skicka mat i. På bordet fanns adresslappar och tejp samt snören. Hon kontrollerade adressen att den var rätt och talade om när paketet skulle vara framme. Ingen brådska sa jag för med min gångtakt skulle den hinna ligga i posten och vänta. Sedan önskade hon mig lycka till på vandringen.

Innan jag ens började gå på leden skickade jag ett paket med skor och mat till Kennedy Meadovs mile 700+.. Skrev man på paketet: please hold for PCT hiker höll de paketet länge, hela säsongen. Men eftersom jag var osäker på min förmåga att hamna ändå dit skickade jag den till Big Bear där det var lätt att komma till stan. Sedan skickade jag paketet oöppnad vidare. Även då var posten hjälpsam och såg till att adressen var rätt. Nej, det kostade inget extra, öppnade man inte paketet kunde det skickas vidare med samma porto.

Det fanns små postkontor lite varstans. Det sägs att USA s post var den säkraste i världen.

Paketet jag skickade från Cascade Locks hämtade jag ut i Stehekin. Vissa små ställen längs leden hade sämre urval av mat speciellt i slutet av säsongen och kanske behövdes även strumpor eller annat som inte gick att köpa på plats. Båt sköter transporterna till Stehekin. Posten var öppet bara någon timme så det gällde att hålla tiden. Postmästaren baxade en vagn med massor av paket till posten från båten. Sedan öppnade han Posten. Han frågade vad jag hette, jag hade sändningskvittot i handen men det tittade han inte på. Han gick in i nästa lilla rum med högar av paket, sträckte ut handen och drog fram min.

Jag var förbryllad. Vilket minne. Ska jag säga också att han hörde till den äldre halvan, kanske omkring 70.

Någon riktig post finns inte längre i Sverige. Pakethanteringen har blivit enklare när du kan hämta på affärers öppettider. Senast stod jag dock i kön en halvtimme. Om det går använder jag Instabox eller andra leverantörer, enklare och billigare. Nu tänker posten kopiera det och ha boxar för pakethämtning, i alla fall där jag bor. Lite sent ute?

Nej, Posten är inte en Post längre, det är en möjlighet bland andra transportörer. Vi i en storstad klarar oss men hur blir det med landsbygden om varannan dag införs även där? Post två gånger i veckan och flera kilometer till postlådan? Ingen vits att ha en dagstidning då. Kommer Myndigheter anpassa sig och förlänga svarstider, givna tider i sjukvård och annat som skickas med post?

Nej, Myndigheter skickar inte E-post. Det är brev på papper. Eller att du loggar in med bank ID. Appar och mobil ersätter brev och telefon, inte så lätt för gamla Internetnoviser.

Eftersom detta måste innebära färre brevbärare blir väl posten billigare? Nej, så var det inte. Vad händer med de eventuellt övertaliga blir en fråga för facket, antar jag. Idag har Posten ca 39 000 anställda.

Post och frimärken är ute? Jag hade en hög gamla frimärken och brev efter min sambo, både svenska och från utomlands. Ingen ville ha de. Jag skickade E-post till frimärksklubbar men ingen svarade. Till sist åkte samlingen till soptunnan. Nya tider? Varför känns det att vi förlorar något vid varje effektiv förändring?

Om att lifta och prata politik i USA.

Den sjunde dagen på PCT kom jag till Scissors Crossing i öken. Jag hade nu gått nära 100 mile, inte så snabbt. Det var varmt. Området var som en kaktuspark. Jag hade tältat i en lucka i buskagen vid vägen. Nu skulle försöka lifta till Julian för att fylla på mat.

Jag hade aldrig liftat i hela mitt liv.

Jag ställde mig på vägen och en bil stannade omedelbart. Jag hade inte hunnit lyfta upp tummen. PCT? Ska du köpa mat i Julian? frågade mannen. Jag svarade, klev in. Han skulle också till Julian, staden där många vandrare fyllde på sina matförråd och laddade telefonen.

Han visade biblioteket och mataffären där vandrare brukade handla. Själv skulle han till en begravning. På baksätet i bilen hade han en låda med en stor tårta och en kostym. Vi pratade, han berättade om sitt liv och sina politiska åsikter. En Trumpanhängare. Han var över 70 men arbetade än med byggarbete. Han såg sig som en vanlig amerikan med jobb, familj, två barn med bra arbeten efter studier, vänner, utflykter till naturen och kyrkan på bemärkelsedagar, kanske mer. Hans fru var bagare och hade bakat tårtan.

Han tyckte att några av den yngre generationen hade svårt att begripa hur välståndet kom till. Inte från politikernas löften, utan från eget arbete.

Han lämnade mig vid ett fik, även den populär bland PCT vandrare. Jag tackade, han önskade mig lycka till.

Jag handlade och drack kaffe med dagens muffins. Laddade min Garmin. Fick lift tillbaka och bytte kläder, packade in mina nästan rena som användes bara i stan.

Jag började gå uppåt i Anza Borrego Desert mot Warner Springs. Sanden var mjuk, med olika kaktusar. Det var som att gå i en trädgård för just kaktus. Väl uppe i bergen med utsikt slog jag tält. Det blåste. Taggiga buskar gav lite skydd. Sanden yrde runt. Solnedgången färgade bergen. En absolut fantastisk dag vändes mot natt. Jag hade lyckats lifta för första gången. Det blev några till lift och fina samtal om livet, USA, Världen samt politik.

Dock träffade jag nästan inga demokrater, 2 av 50. Vet inte vart de höll hus. Inte i byarna längs PCT. Inte i bilar jag liftade med. Inte som skogshuggare, jägare, militärer, busschaufförer, föreståndare för motell, företagsledare och inte som någon trail angel jag råkade träffa. De kanske höll tyst och flöt med vinnaren?

Följaktligen var jag överraskad av valresultatet 2020. Var alla Trumpanhängare jag mötte smygsocialister och kamouflerade sig till annat än de var? Eller hade vinden vänt sig?

Nytt År, ny början?

Vid tolvslaget på Nyårsafton sa min dator poff och hårddisken hade gjort sitt. Allt försvann. När en ny hårddisk var installerad hittade jag en del dokument i min bloggs mediebibliotek. Hur kunde de hamna där? Dock var senaste månaders bilder borta. Inlägg såg konstiga ut. Det märkliga var också att alla Julhälsningar jag hade fått per mail var borta men det jag hade skickat var kvar. Adressboken existerar inte längre. Hur många har en adressbok, på papper alltså?

En del finns på en extern disk men inte allt. Jag hade slarvat med att spara.

Det kanske är bara bra att få en ren tom start, även i sin dator? Det finns alltför mycket skräp man spar. Hur många länkar fanns sparade ifall att? Hur många inlägg som aldrig las ut? Hur många usla bilder väntade på ingenting?

Började städa även annat. Kläder jag inte har rört på åtskilliga år. Något som nu är fel storlek eller jag aldrig mer skulle ta på mig. Funktion en dräkt hade för mig har försvunnit. Jag går aldrig mer i sjukhuskorridorer på väg till ett ledningsmöte. Så, klädinsamling som nyss har satt upp sina metallboxar vid återvinning får min dåtid. Eller soptunnan.

Annat? Det finns alltid saker man inte har rört på flera år. Även om jag städade bort inför PCT och uthyrning finns det onödiga prylar som inte ger varken bruk eller glädje.

Minimalistisk liv lever jag dock endast i tält.

Nytt år, ny början. I Världen går en tsunami fram av virus och så kallad politik.

Tänk om vi kunde starta ett nytt år även i vårt Samhälle. Städa bort Statens slöseri, onödigheter, fusk, kriminalitet, brister i skolor, vård och äldreomsorg, sopberg som brinner, usel planering vad det nu än kan gälla. Ja, det lovas ju krafttag, nytt, förbättringar… men vi som har levt ett tag har hört samma visa så många gånger. Jag menar inte att Världen vore sämre nu än på Medeltiden, under krigsåren eller ens på det gyllene 50 talets folkhem utan att hålen, ofta orsakade av politiska val och vår underdånighet till EU, är stora och synliga. Missbruk av våra gemensamma resurser, som skattemedel, är alltför uppenbar. Tanken om vilket Samhälle vi ska ha om tio – tjugo år finns inte. Ännu mindre realistiska planer hur vi kommer vidare med kärnfrågor som infrastruktur, ökad behov av el, den så omtalade integrationen och miljöfrågor. Inte klimat. Kan vi inte ens ta hand om brinnande sopberg i min kommun efterlämnad av en skurk måste politiker bara erkänna att Klimat är på en annan nivå än deras förmåga.

Kanske på en nivå vi inget kan göra åt, bara städa upp förstörelse på längre ner, på jorden alltså?

Vi har nu släppt vår frihet till en Regering genom en pandemilag. (Se hur 55 gänget röstade på Regeringens sida!) Till en Regering som inte har klarat av de normala uppgifterna samt har dragit benen efter sig vid den onormala, pandemin. Pandemilagen känns sent och även onödigt, som orsakad av ”måste göra något” i tankegångar. Att inskränka våra rättigheter var lätt. Få protesterade. Nyttan av det praktiskt är tveksam. Vem kan övervaka hela Sverige? Som en minister sa: Länsstyrelsen får fixa en organisation… Bara så där, mitt i pandemin ska man ordna en organisation som bevakar antalet människor, överallt. Lagen känns som att ge fan fingret… Ni vet hur det brukar gå?

Vi är många som har undvikit kontakter, ändå in till döden.

Dock är förståndet kort hos en del. Känslan av odödlighet kombinerad med förakt mot de människor som gör jobbet i vården, räddar livet av de oförståndiga. Och politikeradeln har hytt med finger mot befolkningen utan att själva bry sig. Just vi som är viktiga personer behöver inte bry sig är tanken.

Haverier har drabbat förra året. Av många art. Virus som styr våra liv kontakter och sjukvården. USA. Trump som ondskan definierad – eller patrioten. Fredsmäklaren? Det sket svensk media i. Det känns som om de andra, riktiga skurkarna fått en stunds frisedel i media. De tjugo farligaste människorna i Världen går fria med sina idéer, likaså många skurkpolitiker. De mindre farliga använder bara kniv och vapen. Demonstrationer bedöms olika. De i gamla sovjetländer är goda, de i USA onda oavsett hur det ser ut. Vita företräder ondska, de med färg blir beundrade. Internet är under kontroll. Den som är god får ösa förakt mot andra, den som bedöms vara på fel värdegrundskorridor stängs av. Yttrandefrihet är inget vi har. Det delas ut enligt de nya påvarna som äger mediemöjligheter.

Året har knappt börjat. Det känns redan som vi skulle sitta på en trasig brygga utknuffade mot havet. Vi hinner bli desperata, trötta, förbannade åtskilliga gånger i år. Kanske tillkommer det ljuspunkter. Vänta inte på att Regeringen fixar de. Du är din egen, som oftast.

God fortsättning. Glöm inte en extra disk att spara dina mästerverk i.

PS. Jag erbjuder mig gärna att lära Statsministern att handla på Nätet. Dock måste han ha BankID och konto som kan användas för Internetköp. Men det har han väl?

https://www.counterextremism.com/content/top-20-extremists