Kunskap befriar världen – om en överlevare från Birkenau

KZ Auschwitz, Einfahrt

Den 27 januari 1945 befriades fångarna på Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Förintelsens minnesdag instiftades av den svenska regeringen och uppmärksammas varje år sedan 1999. 2005 deklarerade FN dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer.

Lämplig film att se just nu omkring Förintelsens minnesdag är ”Mannen som räddade Paris”. Intressant, informativ och sevärd, dessutom suveränt skådespel.

Den svenske generalkonsuln Raoul Nordling (1882-1962) lyckas övertala den tyske kommendanten i Paris General Dietrich von Choltitz (1894-1966), att inte förstöra Paris enligt Hitlers order 1944. Nordling är lite uppmärksammad trots att han räddade Paris och dess befolkning från att sprängas sönder, strax innan de Allierade nådde Paris. Staden var redan minerad, ingenting skulle lämnas kvar. Nordling använde en hemlig tunnel för att nå tyska högkvarteret. Han övertalade Cholitz att inte ge order för sprängningen genom vältalighet och löfte om hjälp.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Heidi, ett av andra världskrigets offer. Lägger ut det igen, det är vittnesmål om en tid som inte borde återkomma. Medan förintelsen är ihågkommen pratar man sällan om kommunismens offer. Vår egen tids systematiska mördande av  kristna och oliktänkande i Mellanöstern pågår dagligen,  medan vi tar hand om offren,  anhängarna och kanske till och med bödlarna utan urskillning.

Så till Heidi:
Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.
– Du har också varit med i ett krig, sa jag.
Hon nickade.
– Berätta. Jag lyssnar.
Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.
Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske
Ihr werdet mir verzeihen
Ihr müßt’ es halt versteh’n
Es lockt mich stets von neuem
Ich find’ es so schön
Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden.

Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.
”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.
Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.
– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.
Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.
– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.
– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.
– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde. Du är utan delaktighet och skuld.
Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.
– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.
Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.
– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

130

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.
http://blogg.iniskogen.se/2014/06/30/overlevare-fran-birkenau/

Promenader – ett undermedel för tanke och hälsa?

018v

Förbättrar promenader minnet? Kanske. De som går regelbundet har i alla fall större minneshantering – hippocampus – i hjärnan än innesittarna. Borde vi ha en ”ur och skur regering” eller tvångsmässiga promenader för ministrar så klarnar minnet något? Ni vet det där att dra slutsatser ur det förgångna och relatera det till framtiden, det som är så svårt.

Igår promenerade jag 15 kilometer när avlösartjänsten var hos oss. Kom jag ihåg något? Ja, hur jag saknade våra skogspromenader med kameror när gubben än var pigg. Gick först de 4,4 kilometerna som jag har gått så där tvåtusen gånger till min gamla arbetsplats, sjukhuset, och drack en latte i ett av de många fik som har poppat upp sedan jag sist var där. Fortsatte till skogen. Tyst, stilla, vackert. Skogen var frostig, spår av harar och rådjur, solen som sken under trädtopparna.

Det lär vara nyttigt att gå. Forskarna tillskriver en massa fördelar för den som promenerar. Att gå i skogen är rena hälsokuren. Speciellt blandskog/lövskog ger lugn och avstressar hjärnan. Ja, nu var det ju inga blad som fladdrade i vinden men snön knastrade under skorna.

Man tänker bättre om man går. Promenader minskar problem med minnet för människor med mild kognitiv svikt eller alzheimer. Det samma sker med friska personer som går minst tio kilometer i veckan. Vi blir bättre med att ha många bollar i luften, att planera, tänka strategiskt och att prioritera.

Jag tycker att det stämmer. Ibland när jag hade ett knivigt ärende satt jag en lapp hos sekreteraren: är ute och går. Lugnet ute i parken gav andrum från telefonen och människorna. Jag kunde tänka. Jag såg problemet ur en annan synvinkel och  hittade bättre lösningar för patienten. Jag promenerade för det mesta hem, ofta genom skogen. Stressen i hjärnan gick ner, ungefär som om man stängde av datorn och dagens uppgifter stoppades i en fil annanstans. När jag var på randen till kollaps på grund av för mycket arbete planerade jag en lång vandring, tog ut mina  sparade semesterdagar och gick sedan 80 mil och kände mig pånyttfödd. Ett tag i alla fall.

Forskarna säger att effekten av promenader delvis hänger ihop med att den del av hjärnan som är central för minneshanteringen – hippocampus – normalt minskar med 1–2 procent om året som en naturlig följd av åldrandet. Hos personer som gick tio kilometer i veckan växte tvärtom hippocampus med 2 procent.

Tio kilometer? Är det säkert kort?

En av världens största studier – Nurses health study – har visat att de kvinnor som gick mer än tre timmar i veckan minskade sin risk för hjärt- och kärlsjukdomar med 35 procent. Hårdare träning gav samma, inte bättre resultat. Så, vi måste inte slita i gymmet för att må bättre, det räcker att gå lite raskt. Jag antar att samma resultat gäller för män?

Att promenera är rena mirakelmedicinen för den som vill gå ner i vikt. Bara man låter bli sockerintaget efteråt förstås. Men eftersom promenad minskar sockersuget så… Röra sig mer och äta mindre är ett bra recept för den som vill tappa några kilon.

Alla sorters motion minskar risken för bröstcancer, även andra cancerformer. Promenader minskar ledvärk, förkylning och sjukdagar, botar lindriga psykiska besvär lika bra som piller. Vi sover bättre efter promenad, fast det har jag aldrig märkt.

Vore det verkligen så enkelt att bara gå och då förblir man frisk? Det behövs nog mer som sunda matvanor, undvika rökning och för mycket alkohol och vara frisk från början och ärva goda gener. Även den mest exemplariska personen kan bli sjuk och även tappa minnet oavsett hur mycket man än promenerar.

Men människan är född till att använda sina ben och så klart mår vi bättre av motion än utan. Förr i tiden var flera kroppsarbetare och hushållsarbete innebar tyngre moment som vattenhämtning och vedhuggning. Arbetstiden var också längre. Människorna behövde då vila efter arbetsdagen. Idag har vi maskiner till hjälp. Idag sitter många i 7-8 timmar vid datorn och sedan tar bilen hem för att koppla på datorn eller TV n hemma, kanske med hämtpizza till middag.

Många barn är helt främmande för naturen eftersom vuxna är det. De kan allt om Internet men skogen är vit fläck i deras tillvaro. Natur kan till och med uppfattas som hotande med insekter, djur och risken att gå vilse.
Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”?
http://blogg.iniskogen.se/2013/10/16/nature-deficit-disorder/

IMG_0025 (2)

Det börjar bli dags att planera för sommarens vandring. Jag har träffat flera personer, mest kvinnor, som säger sig vilja fjällvandra men kommer aldrig så långt som att ens köpa en karta eller träna sig att gå längre sträckor i terräng. Visst, kanske, nästa år eller sen.
Tänker du fjällvandra i sommar och är en novis? Då är det dags att börja promenera, planera och besluta vilken sträcka och köpa en karta. Lycka till.

(Fjällbild: hängbron  över Vuojatätno i Padjelanta)

Rättshaverist som anhörig?

014 (2)

Avlösningen missade vår tid denna vecka. I och för sig kom de förra veckan fast vi inte hade någon tid, den personen fick bara logga in och ut. Igår hade jag verkligen behövt tiden men orkade inte ringa och klaga. Jag skulle kanske uppfattas som rättshaverist? Jag har ju mailat till dem en gång förut när de missade oss.

Det blev komplicerat. Kan man klaga på äldreomsorgen utan att det uppfattas som aggressivt? Det finns ju inte en dag då äldreomsorgen är i massmedia och det är inte i positiva ordalag. Det ser ut att de gamla behandlas som skräp rent av. Värst tycks dock de anhöriga bete sig?

Jag har läst en artikel på SvD om anhöriga som rättshaverister. Det var ett tungt ord.

Personal inom äldreomsorg utsätts allt oftare … aggressiva mejl med versaler, utropstecken och lång kopielista. Rutinmässiga anmälningar och överklaganden. Inspelningar, hot om massmedia, krav på egen uppmärksamhet och åtgärder som omsorgstagaren själv inte vill eller önskar, kränkande kommentarer och ibland även fysiska hot. Många inom äldreomsorgen vittnar om att de mår dåligt och övervägt att sluta eller byta jobb.

Beteendet är inte orsakat av brister i omsorgen påstår man, utan beror på egen psykisk ohälsa i kombination med en komplicerad relation mellan omsorgstagare och anhörig.
Rättshaverister är vi klagande allihopa? Tors man påtala något alls?

Som överallt i världen är vissa personer inte riktigt friska. Men det kan knappt finnas en sådan skara trakasserande anhöriga att personalen slutar? Eller är det så? Blir vi alla jävliga när vården vi betalar genom skatten inte fyller våra önskningar? Har vi orealistiska krav om de gamlas omsorg i äldreboende? Är vi skräckslagna inför tanken att själva hamna i samma situation och bli utelämnade till stressad personal som kanske inte ens förstår vad vi säger?

Har vi en felaktig bild av åldringsvården? Kolliderar våra förväntningar med verkligheten och pengabristen?

Jag minns en anhörig som var ytterst otrevlig i telefon. XX besökte aldrig sin anhörig i boendet, men ville få exakta uppgifter om vården, antal minuter ute, uppläsning från journalen och XX kallade oss slöa, lata, idioter. Vi turades om att prata med XX, jag som var extrajobbare fick alltid ta de samtalen. Jag var extra vänlig när XX ringde för att sedan ge telefonen så snabbt det gick till den gamla som inte ens fattade vem XX var.
Det dåliga samvetet hos XX lyste genom alla samtalen men för den som tvingades svara var det dagens plåga. Hänvisa till chefen? De sitter och räknar pengar nu mera.

XX var den enda personen med ständig klagan jag råkade möta under de 10 år jag extraknäckte inom vården. Är anhöriga värre nu eller är vården faktiskt sämre?

Men – vad gör man när vården är usel och fyller inte ens det elementära som hygien?

Uppfattades jag som rättshaverist när jag klagade att gubben inte hade duschats på två veckor på avlastningsboendet? Jag besparar er de äckligaste detaljerna. Att de knappt visste vem han var? Att han grät när jag hämtade hem honom? Gubben är så snäll och lugn att han borde gaska upp sig lite. De som bråkar får kanske mer omsorg än de som sitter tysta?
Så jag, rättshaveristen, pratade med handläggaren och skrev ett brev till Kommunen och påtalade vanvården. Jag tänkte att ingen annan borde placeras där. Tror ni någon hörde av sig? Nix. Jag hade fotograferat den skitiga gubben också. Jag borde nog sålt bilderna till Expressen men i stället grät jag av dåligt samvete och pysslade om honom. Hur kunde jag vara så ego att jag lämnade min gubbe i två veckor bara för att göra något för mig själv? Sedan vågade jag inte lämna bort honom på ett år. Jag började dock känna mig åt haverihållet. Men förra året var han på ett toppenställe så samvetet fick lite plåster.

Oavsett hur snäll den demente är så är livet en nedförsbacke varje dag. Det är ett liv som dagens ork bestämmer. Det är att skrumpna som person, bli utanför allting. Att bli ensam fast man är två. Då behövs avlastning, annars blir det två som måste få hjälp.

266

Sebastian Lönnlöv beskriver i SvD sin tid som timvikarie med bristen av personal, att varken hinna eller kunna göra ett bra jobb. Han arbetade på ett demensboende där arbetspassen kunde vara fjorton timmar långa. Han berättar: Jag var trött intill bristningsgränsen och hade samtidigt ansvar för dementa som inte förstod vem jag var eller vad jag gjorde. De slog mig för att jag inte lyckades lugna dem. Jag höll fast panikslagna armar och tvingade gallskrikande personer att duscha eller byta kläder.

Jag minns också 14 timmars passen på helgerna för oss extrajobbare. Man började 7 och slutade 21, den andra kom klockan 8,15 och gick 20.00. När man blev ensam  skulle alla ligga i sina sängar så man hann städa, diska, tvätta, duka för frukost och ge medicin på den sista timmen. Ve, om någon behövde byta blöja eller hjälpas till toaletten. Men företaget gick bra med rejäl vinst.

Det finns bra äldreboenden. Men personalen är inga sällskapsdamer som någon sa. Att roa och stimulera folk finns inte tid till. Dock var alla gamla där jag arbetade så pass dementa och orkeslösa att de inte längre hade önskan att göra annat än existera. Det är ekonomin som bestämmer vårdnivån, inte den enskilde vårdarbetaren.

Även anhöriga måste acceptera livets gång hur det än smärtar. Även den starkaste faller en dag.

PS. Datorn var skyldig till fel tid! Nu mera är hemtjänstschemat i datorn och den vägrade acceptera våra tider efter nytt år utan fortsatte som den ville. Hm. Hemtjänstdatorn styr min tid. Hur går det om strömmen går och allt är i datorn och mobilen?

Sebastian Lönnlöv är författare och utkom nyligen  med boken ”Varje dag är en vårdskandal”.

Min årskrönika – några händelser från året 2015.

charbonnierx170

Pennan mäktigare än en gevärskula?
Den 7 januari drabbades Charlie Hebdo redaktionen av terroristattack. Två islamister, Chérif Kouachi, och hans bror Saïd, mejade ner tolv personer. Vid flykt sköt de en polis som var muslim. Flykten slutade vid en industrilokal i Dammartin-en-Goële då polisen sköt terroristerna.
En terrorist från samma cell hade redan dödat en polis och 9 januari medan bröderna än var på flykt tog han 15 personer som gisslan i en judisk mataffär. Polisen stormade affären. Fyra av gisslan var döda. Terroristen sköts ihjäl av polis.
En stor del av världens ledare samlade sig i manifestation mot terrorism i Paris.

vilks

Attentatet i Köpenhamn inleddes med attacken vid kulturhuset Krudttønden den 14 februari 2015. En gärningsman, El-Hussein, sköt med automatvapen 30 till 40 skott in i lokalen genom en fönsterruta. Filmskaparen Finn Nørgaard dödades och tre poliser skadades. Lars Vilks var det troliga målet, men kunde sätta sig i säkerhet med hjälp av sina livvakter.
Terroristen fortsatte sin tur. Natten mot söndagen avlossades skott nära Köpenhamns synagoga varvid en person träffades i huvudet och två poliser tillfogades skottskador. Terrordramat slutade med att gärningsmannen sköts till döds vid Nørrebro morgonen därpå.
Några demonstrationen till stöd för danskarna och Vilks? Inget som jag märkte.

Fredagen 13 november dödade terrorister130 människor i Paris, 89 av dem inne på Bataclan konsertlokal där bandet Death Metal spelade och 41 i samband med attacker mot fem olika restauranger. 9 döda islamska terrorister, två på flykt.
Vad är det för människor vilka så lättsinnigt kan ta ihjäl massor av f människor de inget vet om? http://www.bbc.com/news/world-europe-34832512

Summa terrorattacker år 2015 utfört av islamisters var 2849 i 52 länder med 27 435 döda och 26 144 skadade och det kan finnas fel för ingen kan registrera allt. Dock har flera dött av självmord än terrorism men det var mer valfritt än bli mejad av en självmordsbombare som tror sig hamna i paradiset genom mord.

nobelpris
stefan-zweig-vid-varldens-ande

Årets böcker
”I början var jag blåögd. I början trodde jag till och med på socialismen. De röda utopierna.” Orden är från intervju med årets Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs. Hennes böcker är en rak höger i magen eftersom de är ur verkligheten. Hon ger de glömda människorna i Sovjet en röst. Läs!

En bok på årets topplista för mig är George Prochnik: ”Stefan Zweig vid världens ände”.
Georg Prochniks biografi är berättelsen om Stefan Zweigs fantastiska framgång och tragiska fall. Stefan Zweig var en av världens mest berömda författare under mellankrigstiden. Ändå blev denne firade författare och intellektuelle, på bara några få år efter Hitlers maktövertagande, alltmer isolerad i sin exil. Efter uppehåll i bl.a. London, Bath, New York och slutligen Petrópolis i Brasilien, tog han 1942 sitt liv efter att ha fullbordat ”Världen av i går”, skildring av det gamla Europa. Värt att läsa!

utsträckt hand

Sorry about the mess here in Sweden.
Nej, ingen tar den utsträckta handen. Men det går bra att kopiera politiken.

flaskNY1-arlima_mw980

Potatiskriget och fläsket är bränt i äldreomsorgen
En av de strider som pågick 2015 var potatiskriget i Sundsvall. Hemtjänsten slutar koka potatis till gamlingarna. Socialnämnden i Sundsvall omsätter 1,8 miljarder kronor men brottas med ett underskott på flera miljoner, vilket de nu måste ta igen genom potatisen. Potatisen skall lösa en del av kassabristen. Underskott har också min kommun och säkert din med.
Socialtjänsten berättar att kommunens äldre inte längre ska få kokt potatis hemma. Det finns inte pengar till det menar man fast pensionärerna förstås köper potatisen, hemtjänsten bär inte in kommunala knölar.
Tror nämnden att hemtjänsten sitter vid spisen och vaktar den kokande potatisen? Att sätta på koket tar två minuter, sedan gör man annat, dammsuger, duschar, tvättar, värmer köttbullarna och hjälper den gamla till toaletten. Det har aldrig funnits tid att övervaka några kokande potatisar.

Det tycks vara tillåtet att servera de gamla oätlig mat.

På Trängslets asylboende i Dalarna kostar maten 572 kronor per person och dygn. Där är inte bränt fläsk på matsedeln. Det är skillnad på folk och folk.

skola

Sluttande planet heter skola.
Skolan är fortfarande ett sorgligt kapitel trots skolministern löfte om att fixa det på 100 dagar. När jag såg att Vietnam hade passerat oss rejält i PISA kändes det som omvända roller. Ett tag sedan hade de inte ens papper till skolböcker men nu puttar de oss ännu längre ner. Vad är det som har förstört den svenska skolan?
En av Nobelpristagarna ansåg att lärarna var skälet till hans succé. Han sa: Jag hade fantastiska lärare. Utan kombinationen fantastiska lärare och flitiga elever, sjunker skolan som sten. Alltför många idéer från politiker kan ta död på resten. Att byta ut kunskapsinlärning mot myspys och olika värdegrunder ger inte utrymme för att lära sig grundläggande kunskap vi alla behöver i livet och samhället. Pengar är inte problemet, skolan kostar mer än den smakar. Brister i språket däremot kan vara ett stort hinder.

Andra har det värre. 2000 skolor har fått stänga på grund av Boko Harams härjningar i Nigeria, Niger, Kamerun och Tchad. Skolorna i Syrien lär knappt fungera.
Av de 708 000 syriska barn som har flytt till Turkiet på grund av kriget i Syrien är det bara runt en tredjedel som får utbildning, visar en studie som Human Rights Watch har utfört. Det innebär att 485 000 av barnen blir utan formell skolgång bara i Turkiet.
I de 25 officiella flyktingförläggningar som finns i Turkiet går 90 procent av barnen i skolan, men de allra flesta syriska flyktingar bor utanför förläggningarna. Av dem är andelen barn som är inskrivna på skolan endast 25 procent.

Så, varför byggde vi inte skolor där och gav lärarjobb till de flyktingar som hade användbar kunskap i stället att låta dem flytta hit? Hur många skolplatser kunde man ordna på en miljon, det som en ensamkommande ung man kostar per år?

02bränder+kalifornien-5

Eld och vatten
Översvämningar är nu mera en daglig nyhet så är även bränder. England, Burma, Syd- Carolina… Fler än 150000 människor i Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina har förlorat sina hem efter de värsta översvämningarna på åratals. Varmare klimat ger med regn och issmältning. Men folk vill bo nära vatten, många har sin inkomst från fiske och kanske det var annorlunda när man byggde husen och städerna än nu?
Samtidigt med översvämningar har stora bränder ödelagt områden i Kalifornien. Jag har skrivit tidigare om bränder här hemma. Någon tände på skoj eld i garaget bredvid oss. Dags att skaffa brandsläckare. Har du en?
Om Klimatmötet finns inte mycket att säga till om. Alla skrev under. Hurra! Men vad gör alla sedan?

gula huset

Bara svenska politiker rätta färger har
När bildkonstnären Bernth Uhno köpte villan i Skänninge, Mjölby, hade huset stått obebott sedan 1981. Den gula färgen var solblekt och flagnade. Han målade om huset i flera nyanser. En gul färg i botten som han har blandat upp med vitt i nederkanten av husväggen och rött i överkanten.
Men tjänstemän och politiker i Mjölby tycker att färggränsen är nådd i det här fallet. En enig byggnadsnämnd beslutade att Bernth Uhno måste måla om huset i en kulör som byggnadskontoret kan godkänna.
En husvägg som går i olika nyanser av gult är ”inte svensk”, enligt ordföranden Anders Steen (C). Ojdå. Det är mycket som inte är svenskt idag speciellt när det anses att något svenskt finns egentligen inte.
Men till sist satt Länsstyrelsen ned foten och slog fast att huset inte alls behöver målas om. Politikerna bestämde sig att det var ingen idé att överklaga beslutet.


Jag undrar: Vad kostade galenskaperna för skattebetalare?

Sagt och tänkt – eller inte?
”Let’s be clear: Islam is not our adversary. Muslims are peaceful and tolerant people and have nothing whatsoever to do with terrorism.” Hillary Clinton

”I’d Rather Die Standing Than Live on My Knees.” Stephane Charbonnier.

While values like equality, tolerance, and transparency may often be associated with Sweden’s reputation abroad, Rosling argues such values aren’t actually Swedish. He says. “If anything is Swedish it’s alcoholism.” Hans Rosling.

”Vi tvingas tillfälligt anpassa oss efter verkligheten”! (Riktigt citat eller inte så sammanfattar det dock rätt hennes inställning i asylfrågan.) Åsa Romson

Jämlikhet
Det finns oändliga aspekter på jämlikhet men eftersom jag inte är feminist, långt ifrån tar jag bara upp de späda barnen. Hur ser vi på kvinnor som föder barn? Ett arbetshinder? Hur ser vi på pappor? Garanterat som hjälplösa personer vilka inte fattar att vara hemma med babyn tillräckligt många dagar. Jädrans kvinnor som snor tiden! Men nu ska pappa Staten åter fixa det med 90 icke delbara dagar.
Att familjer själv skulle dela vården av det nyfödda barnet som de tycker är bäst behagar inte pappa Staten. All energi att styra familjerna till jämlikt liv har lagts på barnets första år. Sen går ungen i dagis med kvinnor, lågstadiet med kvinnor, BVC med kvinnor, många ensamma mammor… men då finns ingen oro för bristande jämlikhet.
När första året i barnets liv är över finns 17 år kvar innan myndighetsålder. Men när Staten inte kan styra de åren dividera med föräldrapenningen.

IMG_4487

Årets utlandsresor
Resan gick till Florens och Pisa med ett plusbarnbarn, ålder 13. Broar, kyrkor, Vasari korridor med sin fantastiska porträttsamling (rekommenderas!) och förstås tornet i Pisa.
Det är roligt att resa med ett barn i taget. Man förstår snabbt hur olika barnen är, vilka preferenser de har och kanske något om vilken framtid hägrar eller önskas. Det sistnämnda är dock ett stort frågetecken för oss alla. Inte bara skolan utan många samhällen är på sluttande plan. Kommer vi att resa som nu i framtiden? Kommer världen vara öppen som nu?
Gatubilden har förändrats. Överallt finns skaror av resande människor i jakt efter något bättre, sittande på trottoaren med sina pappmuggar. 2-3 år sedan såg jag inga tiggare under Italienresor men nu hade Florens folk från Mellanöstern/Afrika som drog runt. Armodet, människohandel, prostitution och kriminalitet är ständigt närvarande.

IMG_4732

Årets motionsrunda
Årets vandring gick till Alperna, Tour du Mt Blanc. Sista gången? Det är ganska enkelt att vandra på Alperna eftersom man kan köpa mat på vägen, bara man passar affärstiderna för där överlever folk fast mataffären är stängt under eftermiddagen, tidigt på kvällen och oftast på söndagar. Är det uselt väder kan man skippa tältet och sova i en refug. Det kan uppstå de mest oväntade möten och samtal under middagen med folk från alla världens hörn. Chamonix är en charmig stad med utsikt mot Mt Blanc oavsett var man är. Jag skulle inte ha något mot att bo där men priserna på lägenheter är inget för en fattig pensionär. (Mer om vandringar klicka på etiketten vandring.)

Nytt år eller bara en upprepning?

Blir allt bättre i år? Det är väldigt, väldigt tveksamt. Gott Nytt år 2016. Stå på er, innan någon annan gör det. Livet är inte ett genrep det är själva föreställningen