Som att ropa i öknen…

Har du någonsin varit grinig på morgonen och inte velat stiga upp och till jobbet, frågade jag reparatören en tidig morgon. Själv hade jag ryckts upp ur sängen när han ringde på dörren. Jag kollade i portögat. Då jag kände igen reparatören från ett tidigare besök släppte jag in honom.

Hade han varit grinig en morgon eller hörde han till de omöjliga personerna som var glada trots det tidiga klockslaget? Jag hatar morgnar. Den stora fördelen i att vara pensionär är just morgonen. Jag behöver inte stiga upp tidigt, om jag inte vill. Jag är inte vaken i hjärnan innan efter 11. Före det irrar jag bara runt.

Ja, svarade han på min fråga. Nu kommer också kylan och jag hatar det. Jag vill flytta till något varmare ställe i söder och jobba lite mindre.

Det är många som vill flytta från Sverige. En del vill dock flytta bara kroppen, inte förmånerna. Tidigare hade vi en irakisk minister som lyfte bidrag här.  Nu en hög tjänsteman i afghansk regering. Vilka löner har andra länders regeringsmedlemmar när de även måste använda bidragsfusk? Den förra åtalades inte. Jag misstänker att afghanen slipper undan, eller börjar man ta i med hårdhandskarna om bidragsfusk? Knappast.  Jag tror att bidragsfusket är omfattande i Sverige. Systemet är helt enkelt fullt med hål.

Några andra som har flyttat helt legalt utan fusk skriver analyser över Sverige och utvecklingen här från någon varmare hörna i världen utan att behöva närma sig samhällskylan. Skall vi ta deras analyser på allvar?

Det är många som vill fly från kylan. Då menar jag inte på vädret utan den kylan som finns i samhället. Den ångest du känner när ditt barn inte svarar i mobilen och du vet inte om han har kommit hel hem från skolan och mår bra. Den olust du känner när du går hem från hemtjänstjobbet sent i mörkret med mobilen i handen och nödnumret i displayen. Den oro du känner när du skulle ta ut pengar i automaten men avstår eftersom ett gäng yngre män står och kontrollerar dina avsikter. Tvekan att öppna dörren när du inte kan avgöra om det är just reparatören eller hemtjänsten som kommer utan någon med uppsåt att råna dig.

I Sagerska palatset pyr dock ingen oro. I riksdagen sitter bara 55 stycken vid behov. Regeringen? Tja, de stödjande Liberalerna börjar känna kylan och längta till Alliansen. Så dags nu. Lööf? Vilken kappa vänder hon? Den svenska politiken är ofta på gränsen till dålig komedi, ett slags folklustspel, en sådan ingen skrattar åt. Att Sverige kallas utomlands för Pariah State är bara elakt tal och ingenting av det är sant. Människor befinner sig bara på fel ställe ibland. Man bör lyda på de kriminellas avspärrningar och de som viftar med vapen. Barnkanalen har visat en film hur barn ska bära sig åt när de blir rånade.

Inget att se. Cirkulera!

Flera av finnar jag har känt eller råkat möta i jobbsammanhang  har flyttat tillbaka till Finland vid ålders höst. Som en sa: om behöver man äldreomsorg, så… Tilliten var noll hos vissa som själv arbetade i hemtjänsten. Även om ganska få av de svenskar jag känner har lämnat Sverige finns känslan att många ändå har avflyttat i tanken. Man lever här på ett slags avvaktande basis. Men gräset är grått i många länder.

Några som än finns här med ord och rak analys är fria bloggare. Flera av dem känner sig lik ropande röst i öknen. För, det är starka rörelser som styr Europa och Västvärlden med sikte att kollapsa det system som finns och fungerar och ersätta det med en global sörja. Därför, vi måste hålla de kritiska rösterna i liv. De som inte kamouflerar verkligheten. De som än har ork att ge analys över den tiden som nu rusar förbi. Eller få lite bra humor i det hela. Utan orden har vi ingenting. Det vore som att stå på en trasig brygga på väg att frivilligt gå in i det djupa vattnet.

I Sverige ska vi vara toleranta och inte rasister. Läget är ok. Blunda gärna och gå till jobbet. De 40 kriminella klaner inflyttade till Sverige som krigar med varandra dödar bara få andra av misstag. Corona tog inte helt död på företagsamhet. De gamla pensionärerna som dog skulle ju ändå dö snart. Skolorna är öppna och värdegrunden inlärs. Alldeles snart börjar julreklamen komma. Igår kom det första genom brevlådan trots en skylt: Ingen reklam. Köp nu! Förjulpriser!

Att försöka ruska om politiker och be dem att tänka ens i tioårsperspektiv är värdelöst. De har nog att tackla dagen med något löfte eller lova en utredning.  Hur ser landet ut om tio år om allt fortsätter som nu? Det är en onödig fråga för för politiker. Valperioden är bara 4 år och det gäller att vinna, inte att tänka i längre perspektiv. Landsfadern utan barn ställer inte frågan: hur blir det för mina barn om tio år? Eller längre?

Vi får acceptera att det gamla Sverige kommer inte åter. Försöka finna vägar. Tiden har gått. Möjligheter passerats. Det är en annan värld nu. Som en muslim sa: flytta från Sverige om det inte passar. Om dessa kvinnor en annan gång. Nu tackar jag bara de som orkar skriva. Speciellt Inre Exil och Anybody, av skäl som jag håller för mig själv.

https://inreexil.blogspot.com/

http://anybodys-place.blogspot.com/

Mats Löfving, biträdande rikspolischef Ekots lördagsintervju. 

I dag finns 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige.

De har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar, säger han. 

Han säger att Samhället ska ta ansvar. Min fråga: vem menar han då?

Mors dag varje dag?

Alma satt sig på stolen närmast hissen för att  vänta på sina barn och barnbarn. Det var mors dag. Snart skulle hennes anhöriga kliva ur hissen med blommor, choklad och tårta. Så var det på födelsedagen och på mors dag. Hon hade redan tagit fram kaffekopparna, de med rosor på. De skulle dricka kaffe ihop. Som alltid. Två gånger i året.  Till Jul gällde andra traditioner. Då spred släkten ut sig så de kom på olika dagar en stund. Almas anhöriga hörde till dem som ibland besökte henne även om det inte var någon bemärkelsedag.

Det kom in en strid ström anhöriga på eftermiddagen. Inte hennes. Ja, det fanns någon till som saknade anhöriga så de serverades eftermiddagskaffe i matsalen som varje dag klockan 14.30. Nej, det var ingen tårta utan de vanliga halvtorra bullskivorna och ett kex.

Jag försökte få Alma att flytta på sig till kaffebordet. Till sist gav hon upp och drack en kopp.

Har ingen ringt, frågade hon om och om igen. Hon var sur.

Resten av dagen spelade hon oberörd. Det är ju mors dag varje dag, upprepade hon. Middagen lämnade hon och det var svårt att trösta henne. Vad skulle vi säga? Hon var övergiven på mors dag. Hon med tre barn, barnbarn och även  barnbarnsbarn. Alla bosatta i samma stad.

Tre dagar senare dö alla upp på kvällen. Jag sa till anhöriga att hon hade väntat på dem på söndag.

Det var så fint väder så vi åkte ut till landet, sa de.

Hade jag vågat hade jag sparkat dem på benen. Alma var ganska kall mot dem tills de presenterade en annan historia. Sjukdom. Alma berättade det till alla dagen efter.

Ordningen var återställd.

På de 2 demensboenden jag arbetade extra i var besök  snarare sällsynta än talrika .Det vanliga var de fyra obligatoriska besöken: födelsedag, mors dag/fars dag, omkring Julen och när anhöriga åkte på semester och meddelade om och hur de var anträffbara. Några gamla fick besök regelbundet. Det märktes att de var älskade personer. Men ibland var det inte omsorg utan annat. Det var oroskontroller. Någon kom nästan varje dag på kort besök och skällde ut personalen oavsett hur läget var. Men majoriteten fick knappt några besök. Anhöriga kunde också vara döda. Någon hade aldrig gift sig så det fanns inga barn eller barnbarn. Andra hade släktingar lång borta, även utomlands, så besöken var sällsynta. Är du 90+ kan även dina barn vara pensionärer och kanske i behov av egen hjälp.

Sedan fanns de som kom och tog en del av arbetet, det personalen inte hann med eller sket i.  De pyssliga fixade nya gardiner till rummet och skötte om blommorna. Någon höll hela avdelningen som sin och besökte alla. Ingen sekretess där inte. Vissa kom aldrig, även räkningar betalades genom god man. Någon gamling som var rik fick bara besök av sin advokat medan släktingarna väntade på döden.

Hela den gamlas tidigare  personliga förhållanden var fullt synliga för alla som arbetade.

Jag tror att Corona har fört oss närmare våra gamla, dock inte bokstavligen utan i tanken. Oron över hur det blir med mig själv hör jag också från flera. Äldreomsorgen har inget gott renommé längre. Vi har sett det på mer märkbart sett. Vi ser att de gamla sjuka hamnar inte på sjukhus. Pressen har nyss skrivit om det minskade antalet gamla i sjukvården trots att de är de som är sjuka i Corona. Jag tror dock att flytta de gamla runt är ingen bra sak men äldreboenden ser inte ut att ha varken kunskap eller resurser i att ta hand om de svårt sjuka. Morfin är lösningen. De gamla sköts ofta av outbildad personal som inte ens kan förstå fullt ut de gamlas språk. Vilket värde har det arbetet! Vilket sätt att värdera de gamla!

Nu har Myndigheter stängt de anhöriga helt ut från äldreboenden. Insynen är noll. Kanske kan man träffas ute om det sker säkert. Äldreboenden kommer inte att behöva oroa sig för anhörigas oro, klagan eller ens tacksamhet. (Fungerar vården bör vi tacka.) Inga kommer att kontrollera hur ens mor och far, släkting eller vän har det.

Regeringen tillsammans med Folkhälsomyndigheten och vad de alla nu heter beslutat åter att vi inte skall besöka våra anhöriga, precis före mors dag. Förbudet som skulle räcka till 1 juni blir förlängt över sommaren. Idrott släpps dock fri. Och gymnasieskolorna just när de har börjat sitt sommarlov. Smart, det ger intryck att situationen är bättre och Regeringen är omtänksam och har kontroll.

Kunde man ha haft andra medel i hemtjänst och boenden? Ja, om personalen hade getts utbildning och skyddsutrustning genast när viruset spred sig i Kina. Det fanns ju än lite tid när de första signalerna kom. Om skyddsutrustning vore normalt. Om personal skulle testas. Kanske borde man ha tagit tempen av besökare som man gjorde på vissa flygplatser? Något borde de skarpa hjärnorna vilka arbetar med smittskydd ha kommit på. Men än käftar de, om tester, om hur, vem och hur många.

Även en dumbom kunde gissa hur det utvecklas även om man inte förstod omfattningen.

Gör revolt. Nu måste anhöriga få insyn till äldreomsorgen. Hade jag en anhörig i ett boende skulle jag skita i Regeringen idag, på mors dag. Med munskydd och plasthandskar, helst även glasögon och två meters avstånd..

PS 1.

Regeringen beslutade igår den 30 mars om ett besöksförbud på samtliga landets äldreboenden för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19. Beslutet träder i kraft den 1 april och har nu förlängts till över sommaren.

 Beslutet är generellt. Den verksamhetsansvarige för ett boende får i det enskilda fallet medge undantag från förbudet om det finns särskilda omständigheter som motiverar ett undantag och om risken för spridning av coronaviruset är liten.

PS 2. Sannsaga från mitt extrajobb men Alma hette något annat.

PS 3. Jag har blivit firad av mina barn + dotterns make samt hunden August med 2 fantastiska matkassar, blommor, tårta, mm för att inte glömma jordgubbar. Vi satt ute och fikade, med avstånd från varandra. Tack! Det var en härlig mors dag!

Dö av leda? Om livet i isolering.

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Jag är inte särskilt uthållig person även om alla på jobbet tyckte att jag, minsann, gav aldrig upp, envis och tålmodig. Jag tror det var kamouflage. Om jag som gammal vill överleva lite till gäller det att vara uthållig, undvika folk ute och besök inne. Inte ens att handla mat. Det har varit svårt att inte välja själv sin mat i affären och utnyttja pensionärsdagens rabatt, fattigpensionärernas goda vän. Inte åka till barnbarn för det tar mer än två timmar om man inte flyger och flyget har snällt betalat igen mina planerade resor. Resultatet vore dock att få stå utanför huset och vinka till dem, inte särskilt meningsfullt. Eftersom man inte kan testa sig  och det kanske inte är ens 100% pålitligt får man räkna alla som sjuka, även mig själv och barnbarn.

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute med matkassar. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).

Dagens hjältar…

Är det läge att säga adjö till vår levnadsstil? Kommer Corona att påverka oss till några stora förändringar? Är det End of the World As We Know It? Jag tvivlar på det. Men en del kommer att förändras. Kan hända att även Sverige slutar tro sig att vara i särställning så inget ont kan drabba oss. Kanske slutar vi slösa pengar till onödigheter som genustrams och liknande och förser oss med sjukvårdsmaterial i stället.

Minnet är dock kort. Minnet är ett dåligt vittne. Minnet är inte lång hos politiker har vi erfarit förr. Så även nu?

Vad förlorar  vi med pandemiläget som råder i hela Världen? Döden drabbar kanske någon vi älskar eller bryr oss om. Några förlorar sitt arbete för ett tag. Semestern frös in. Vissa tror sig dock vara odödliga. Är vi i riskzon oavsett hur vi undviker varandra och tvättar händerna eller är allt överdrivet?

Har vi tilltro till att Samhället  företrätt av Regeringen fungerar fast det allmänna inte kan erbjuda oss det vi nu bittert behöver? Till exempel skydd för vårdpersonal, vilka går till jobbet varje dag med hälsan – kanske livet – som insats.

Vårdpersonalen är de nya hjältarna.

Personligen har jag oro för ett av mina barn som är specialist på sjukvården. Den vården som redan med knappa 500 personer som har behövt intensivvård  flämtar av  vårdtyngden. För att inte tala om äldreomsorgen där arbete i dödens väntrum har fått helt ny innebörd.

Förlusterna i den stängda tillvaron är många för oss som försöker lyda karantän. Vi förlorar kontakten med dem vi inte kan eller vill besöka för smittoriskens skull. Nej, Internet ersätter inte personliga möten. Även om jag tror mig vara frisk kan jag vara sjuk och helt enkelt döda någon. Test som skulle visa ja eller nej i smittläge finns bara för fåtal. Och det ser ut att Corona är lurig. Du är sjuk fast du är frisk och hur det exakt smittar enligt vetenskapliga bevis tvistas det om.

Jag saknar mina barn och barnbarn. Träffade sonen,  men han höll sig på fem meters avstånd. Jag besöker inte barnbarnen så ofta eftersom de bor i en annan stad men nu har besöken helt torkat in. Nej, vad gäller mindre barn kan man inte ta igen  förlorad tid. Barn växer så fort. Redan efter par månader är de annorlunda med andra intressen, nya färdigheter… Ens sätt att uppföra sig och tackla världen, det vi kallar moral, är dock  till grunden den samma. Det stabila barnet rasar inte ihop av dagens läge. Är barnet gammal nog söker denne information och processar det. Många barn är dock oroliga, vi vuxna måste ta tag i det och intyga att även detta tar vetenskapen genom de vuxna hand om.

Är Regeringen orolig? Ser de budgeten flaxa iväg eller är de sjuka i deras första tanke? Statsminister höll tal till Nationen. När han sa ordet plikt slutade jag att lyssna. Det finns smittskyddslag som påtalar att vi skall undvika smitta varandra, men eftersom vi inte testar brett kan ingen skylla på dem som sprider sjukdom ovetande om sitt tillstånd. Det finns ingen plikt, det finns sunt förnuft ifall vi har något kvar. Jag misstänker att sunt förnuft är länge sedan ersatt av Pappa Staten, mamma Socialbyrån, Försäkringskassan  och allt som förser oss med åtgärder, påbud, räddningspaket och att slippa eget ansvar. Vi valde att betala det  väl så heltäckande samhällssystemet som i nöd visar sig ha stora hål.

Just nu vill Regeringen ha större maktbefogenheter för snabba beslut utan att behöva omröstning  från den rumphuggna Riksdagen, 55 personer. Brukar man inte märka illa Putin och kräva sanktioner mot Orbán när han ökar makten? Demokratin är död ropar man så lätt då. Att ge det världsfrånvända MP mer makt är rent av dumt. Även SD hymlar något om  att ge makten i händerna på Regeringen, men med någon liten kontrollfunktion, kan vara skäligt för en kort tid. Krislägen är väldigt avslöjande i politik.

Vi är redan oerhört beroende av Staten och olika myndigheter.  De skattar bort en stor del av våra inkomster och beslutar över vad som är viktigt att ha i Samhället. Det var inte skyddsutrustning för vårdpersonal.

Jag vill inte ge politiker mera makt. Det är inte krig, det är elak sjukdom.

Läget Corona ser dock inte ut att drabba negativt tilltron till landets styre. Fler än nyss litar på Socialdemokraterna och kompani. Även Statsministern får flera röster. Det låter märkligt. Som om folk nu skulle lita på Regeringen – nutida och föregående – som har dragit ner sjukvården, beredskapen, matlager, ja allt är just in Time i stället framförhållning. Ja, vi är helförsörjda med morötter, socker och mjöl, mjölk kanske, det är beredskapen, annat hänger delvis eller helt på de andra länderna som också är sjuka.

Det är som om inget ont kan aldrig hända oss.

Gäller den gamla regeln att i nöd byter man varken Regering eller sina tröstobjekt. Se bara bakåt i historien. Det kan vara intressant läsning nu i isolerings tider.

Kan bristen på sjukvårdsmaterial öka tilltron? Fråga personalen som försöker tillverka sina egna visir av overheadmaterial och munskydd av bindor och kaffefilter. Uppfinningsrikedom är stor. Nedläggningen av ”ifall att” lagervaror har pågått länge. Jag minns att det stora lagret i det stora sjukhuset försvann under min tid i slutet av – 90 talet.( Persson var Statsminister.) Man kunde inte längre skicka sekreteraren dit med beställning och hämta det som saknades. Allt skulle förhandlas, snål budget skulle hållas på varje enskild enhet och uppfattningen att vi är skyddade från Världens problem var solid som betong. Det drabbar inte oss.

Jag sa då att systemet aldrig kommer att fungera vid kris. Synd att jag fick rätt.

från Steget Efter https://twitter.com/StegetEfter

Hur känner vårdpersonalen sig? Uppskattad? Utmattad? Underbetald? Vårdpersonal är vår tids hjältar. Kanske dags att lyssna på dem och fråga hur de vill ha det på arbetsplatsen när krisen är över. Då menar jag folk på golvet, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden… inte fackföreningsfolk som alldeles klart har inte brytt sig om trivialiteter som munskydd, visir och skyddsrockar och garanterat inte städning av lokaler så att vårdfolket har rimliga arbetsförhållanden.

Hur mår du i Coronakrisen? Kanske som vanligt? Eller hör du till vårdens hjältar?

PS. EU? Vad gör de?