Månadsarkiv: juni 2012

Skicka tillbaka importfruarna …

Publicerat av

Fruimport kan ske på så många sätt. Den värsta jag mött som socialsekreterare var en slagen kvinna med ett litet barn. Hon från ett Mellanösterland och var muslim, han svensk utan varken tro eller moral. Det var en kärlekshistoria genom arbete, vilket och vad kan vi lämna därhän – hon kunde engelska och tolkade – som ledde till äktenskap och kvinnans flytt till Sverige. Först var det gullegull och få slag. Sedan fick hon barn och blåmärkena började bli fler. När han gav sig på barnet kom hon till Socialbyrån men vågade inte ens sitta ner. Hon hade varit gift under två år.

Hon kunde inte återvända hem. Hon var från en mindre by där alla kände varandra och de religiösa reglerna var redan tänja när hon fick lov att lämna byn. Hon skulle bli utstött. Men hon ville åka hem. Vågade inte. Vi placerade henne och barnet i ett jourhem och började grubbla.

Hon fick köpa kläder och enkel barnvagn samt lite leksaker till barnet. Det gick inte att få till stånd en anmälan mot mannen eller ens komma in i lägenheten för att hämta saker. Han sket nu fullständigt i henne och barnet.

Då kom vi på en idé. Vi skrev ett officiellt papper att hon måste lämna Sverige eftersom mannen inte var kapabel att ta hand om henne. Vi kontaktade ambassaden i hennes hemland. De tyckte det var lite kul. Vi skickade henne tillbaka med socialbidrag för några månader i fickan och de nya sakerna. Hon grät och det var lyckotårar. Tänk, ambassaden körde henne hem från flygplatsen och visade pappret.  Ingen kunde förstås läsa det men vi hade stämplat på det några stämplar vi hade. Ambassaden lovade hälsa på henne och se att allt var väl. Han tyckte det var trevligt att se lite av landet.

Det gick bra för henne. Hon blev inte trakasserad, tvärtemot. Men vi bröt säkert mot alla regler. Regler är till att brytas.

Plast till middag?

Publicerat av

När man hamnar på sjukhus frågar de ifall man inte äter viss mat. Jag skrev en del som  fisk från Östersjön. Kanske  tyckte de att jag var för besvärlig när de kastade ut mig direkt efter operationen? Men vem vill äta fisk från det förgiftade havet?

Vi alla har närkontakt med skräp. Äter vi det till middag utan att veta det? Lite plast dör väl ingen av? Inte gifter från besprutning heller? Vi hör till sopkedjan, vill vi eller inte. Bara jag går ut så möts jag av fimpar, Mc Donalds muggar, papper, plastpåsar …. Just för plastpåsar är jag lite allergisk. Värsta skräpet är kanske fullt användbara grejer som vi slänger för de var gamla eller ur mode. Sopdykare är ett ganska nytt yrke. Brukar se de i vårt miljörum när jag går med min återvinningspåse.

Visst var plast en bra uppfinning? Så glada vi var när den medhavda kassen byttes till en lätt plastpåse. Det går årligen åt över två miljarder engångsplastpåsar och sedan tillkommer alla andra plastprodukter. Många av dem slutar i havet. Det tar runt 400 år för en plastpåse brytas ned i naturen. Så din påse, slarvigt slängt någonstans har ett evigt liv, kanske som fel mat åt en val, fisk eller råkar kväva en fågel. Italien, Los Angeles, Togo, Kenya, Tanzania, Rwanda, Somalia, Kina, Syd Africa, Uganda och Bangladesh har förbjudit de tunna plastpåsarna. Vi ligger efter.

Seattle är sist att förbjuda plastpåsar i affärer på grund av miljöskäl.

“Great Pacific Garbage Patch” bara växer. Nu uppmärksammar man Östersjön. Hela Östersjön är full av skräp. Var det en nyhet? På en genomsnittlig mjukbotten ligger omkring 40 kilo papper och plast per kvadratkilometer, enligt uppskattningar från Göteborgs universitet. Omräknat till vanliga bärkassar i plast blir siffran en påse per 20 meter. Forskarna tror att plasten förgiftar Östersjöfisken när den bryts ned i vattnet.

Alan Weisman skriver i sin bok: ”The World Without Us” om den eviga plasten.  (Det är en bok man bara måste läsa!) Plast bryts till mindre och mindre beståndsdelar och till sist blir det mat för oförstående havsdjur. Det är ingen ny forskning. Larmet har gått länge sedan men ingen lyssnar. Du?

Ta ut ungarna till fjällen

Publicerat av

Jag gjorde en vandring med 8 åriga barnbarnet längs Kungsleden från Hemavan till Syterskalet, en lagom tur på fem dagar. Det regnade när vi började men då gick vi bara en mindre sträcka. Dan efter ställde vi tältet på en fin plats. Dag 3 gick vi till Syterskalet och tillbaka. Dag 4 mot vägen och nästa morgon till byn och lite våfflor innan bussen gick tillbaka mot Umeå.

Att vara helt oberoende av Internet och TV är befriande. Att stanna på plats och göra mindre turer ger en chans att studera naturen. I tältet finns tid att prata med varandra, en så sällsynt lyx nu mera. Att vandra är en väldigt billig semester. Ja, utrustning kostar men det håller ju i många år. Kanske kan man låna eller hyra?

Är man två går det säkert att göra liknande turer med även något mindre barn. Träffade en tysk familj en gång med tre barn 4 – 10 år som tältat en vecka  och gjort en kort vandring varje dag. De undrade varför man aldrig såg svenska barn på fjällen.

När man planerar en tur i tält med  barnen måste den vuxne ha fjällvana själv.  Man bör tänka på att mobilen är ett osäkert kort även om de kan fungera överraskande i ödemarken. Stugorna kan ha telefoner för räddningsändamål. Och man behöver inte gå längre än att civilisationen försvinner ur sikte. Det räcker bra för vildmarkskänslan.

The Trip We Want eller om minglande på FN konferenser

Publicerat av

Jag har också minglat på några tjusiga möten med världens grädda. På FN konferens om missbruk och droger då hela världen dryftade problemet med ett glas i handen hos borgmästaren, konsthallen, mottagningen den ena och den andra. Prinsessan Diana öppningstalade. Måste säga att hon tog det på allvar och bjöd ingen alkohol på sin mottagning. Vissa tyckte det var ohövligt. (Det var på mitten av 90talet, har glömt året, men jag har kvar kilten jag köpte.)

Jag tyckte det var en trevlig konferens. Det var givande att prata med folk från olika världsdelar, äta gott och även hålla sitt eget tal i en arbetsgrupp vars resultat var nog ”vi har hört om varandras arbete och det var så givande”. Men resultaten vet vi ju. Se bara på närmaste gathörn nära en skola där droger byter ägare. Jag vill påpeka att jag kostade inte skattebetalarna ett öre. Trots inbjudan att representera Sverige fick jag bekosta det själv så jag sökte stipendier och det betalade hälften. De som Regeringen skickade mötte jag inte ens. De bodde på ett dyrare hotell.

Den andra gången var EU möte om trafficking då folk som arbetade med frågan skulle dryfta problemen, speciellt på Europas östra gräns. Jag representerade inte Sverige utan mig själv som speciellt inbjuden gäst (de betalade resan) och det blev pinsamt för mig.  Sverige tyckte problemet var så obetydlig att de skickade inte en egen representant och alla trodde jag var sändebudet. Det var betydligt enklare 2 dagars möte med bara en fin middag ute. Jag sov hos släkt för att spara på mötets utgifter. Och som vi vet har inte det mötet lett till större resultat men sedan träffades ju högre EU gubbar/gummor om problemet. Jag är säker på att de hade trevliga möten med mera dricka.

Fredrik Reinfeldt anser att det viktiga med den här typen av möten kanske inte är utgången, utan att de håller liv i själva problematiken.

–        Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda. Tar du bort den här typen av möten blir vi hänvisade helt och hållet till vad nationalstaterna gör själva. Det skulle inte ge en mer hållbar värld, säger han.

Hållbar värld? Finns det ett sådant ens i fantasier? Det är tryggt att hoppet lever?

Jag tror också att vi måste mötas. Inom en Kommun, ett land, i Europa… slopa mastodontmöten och börja på enklare nivåer nära de som skall göra jobbet. Hur skall idéer annars bli förankrade hos dem som sedan förväntas tillämpa besluten? Att 50 000 personer flyger till FN konferenser för att mingla och hålla vackra tal är inte hållbart på något sätt.

– Det kanske skulle vara en bra idé att fundera på om man ska börja med en lite mindre ”klubb” av länder som kan diskutera gemensamma åtaganden och en färdplan framåt, snarare än att förlita sig på de här multilaterala förhandlingarna när 200 länder ska komma överrens i konsensus. Det känns inte riktigt som vi har tid med det, säger Måns Nilsson på Stockholm environment institutet.

Bild: Vackra Kelvingrove konstmuseum, Glasgov där öl och viskyprovning anordnades under FN s missbrukskonferens.