Fruimport kan ske på så många sätt. Den värsta jag mött som socialsekreterare var en slagen kvinna med ett litet barn. Hon från ett Mellanösterland och var muslim, han svensk utan varken tro eller moral. Det var en kärlekshistoria genom arbete, vilket och vad kan vi lämna därhän – hon kunde engelska och tolkade – som ledde till äktenskap och kvinnans flytt till Sverige. Först var det gullegull och få slag. Sedan fick hon barn och blåmärkena började bli fler. När han gav sig på barnet kom hon till Socialbyrån men vågade inte ens sitta ner. Hon hade varit gift under två år.
Hon kunde inte återvända hem. Hon var från en mindre by där alla kände varandra och de religiösa reglerna var redan tänja när hon fick lov att lämna byn. Hon skulle bli utstött. Men hon ville åka hem. Vågade inte. Vi placerade henne och barnet i ett jourhem och började grubbla.
Hon fick köpa kläder och enkel barnvagn samt lite leksaker till barnet. Det gick inte att få till stånd en anmälan mot mannen eller ens komma in i lägenheten för att hämta saker. Han sket nu fullständigt i henne och barnet.
Då kom vi på en idé. Vi skrev ett officiellt papper att hon måste lämna Sverige eftersom mannen inte var kapabel att ta hand om henne. Vi kontaktade ambassaden i hennes hemland. De tyckte det var lite kul. Vi skickade henne tillbaka med socialbidrag för några månader i fickan och de nya sakerna. Hon grät och det var lyckotårar. Tänk, ambassaden körde henne hem från flygplatsen och visade pappret. Ingen kunde förstås läsa det men vi hade stämplat på det några stämplar vi hade. Ambassaden lovade hälsa på henne och se att allt var väl. Han tyckte det var trevligt att se lite av landet.
Det gick bra för henne. Hon blev inte trakasserad, tvärtemot. Men vi bröt säkert mot alla regler. Regler är till att brytas.
