Månadsarkiv: oktober 2014

Pumpor, spöken och paranormal aktivitet

Publicerat av

Har du sett ett spöke eller annat övernaturligt du inte kan förklara? Då är du inte ensam.

Winston Churchill som besökte Vita Huset såg den döde Abraham Lincoln i sovrummet och utbrister: “Good evening, Mr President. You seem to have me at a disadvantage”. Churchill var oklädd efter ett bad och en del whisky.

Hm. Men då är vi andra som sett spöken inte helt galna eftersom de flesta tyckte nog att Churchill var en klok person.

Själv såg jag ett spöke när jag var 12 och kan inte förklara hur och vem det var. Veckan innan skedde en bilolycka, en flicka kördes ihjäl av en onykter bilist, till råga på allt vid begravningsplatsen. Flickan skulle konfirmeras helgen efter. Olycka av den typen var en väldigt sällsynt händelse så jag och min bästis ville se platsen. Vi gick dit precis veckan efter och i samma tid också och vi tänkte sjunga en psalm och be för henne. Då såg vi flickan sväva över vägen i en lång vit klänning. Vi båda såg hur hon gick över gatan och försvann bakom stenmuren in till kyrkogården.

Vi var förskräckta men försökte följa efter henne men såg inget på kyrkogården.

Veckan efter gick vi dit med några kamrater och på samma tid, men sa inget om vårt spöke. Vålnaden gick över gatan. Några av kompisarna skrek och sprang iväg, bland annat de tuffe pojken som alltid plågade oss yngre. Veckan efter såg vi ingenting. Då hade hennes begravning redan varit.

Vem spökade för oss? Det fick vi aldrig veta och när några av oss pratade med sina föräldrar hotades de med stryk. Jag höll mun men funderade länge om det verkligen var hennes ande eller någon som spelade oss ett spratt. Jag har inte löst mysteriet.

Historier om utomjordingar är många, jag har sett ett av dem, inte som en levande utomjording men något som misstänktes vara rymdfarkost. Vi var på väg hem, jag tror det var 1952. Vi hade varit på födelsedagskalas – nykter sådan för mina föräldrar och deras vänner var helnykterister – och gick hem vid 21 tiden, min mor, far, lillasyster, den minsta i barnvagn och jag. Det var stjärnklart, jag tror det var november. Hastigt lyste en stjärna mer än de andra. Den såg ut att närma sig jorden. Den var som en lysande djup tallrik, for i hastig fart ovan staden, försvann och lämnade min religiöse mor mumlande om världens undergång. Det var flera andra som såg ljusfenomenet, ingen lyckades ta en bild för kameror var inte allmänna på den tiden, och någon riktig vetenskaplig förklaring fick vi aldrig i tidningarna. I varje fall var det inte flyget från vår flygplats. Meteor?

Finns det någon där ute? Förmodligen, men knappt så att de kommer på ett snabbt besök. Eller såg de att vi hade raserat världen ganska så ordentligt och ville inte stanna?

Personligen tror jag att det finns en bra förklaring till båda händelserna, men ingen kom på det då.

Halloween med pumpor syns lite överallt. Kanske ser vi också några spöken under helgen? Kan hända att någon knackar på dörren? Jag har förberett mig i år och köpt lite godis till besökande spöken.

Pumpan med katten är från Linda.

De bästa årtiondena för mänskligheten är förbi.

Publicerat av

”Gud har redan övergivit Afrika”, säger Bruce Willis i en film. Trots att det var bara en rad i en halvdan film, där Willis spelar hjälte som vanligt, stämmer det nog.  UD har en reseavrådan på grund av krig, terrorism eller oro för 26 av Afrikas länder och hela Mellanöstern. Världen är sönder. Gud har övergivit oss eller har vi övergivit Gud? Älska din nästa gäller inte längre?

Vad hände med de länder där västländerna försökte byta ut någon envåldshärskare, för demokratins skull? Det är inte alla despoter som blir utjagade och mördade. Några blir utrustade med vapen, andra accepterade med någon välformulerad kritik ibland. Det är skillnad på makt och makt, vart och vem. Kommer vi ihåg hur det började spåra ur i Syrien? Vilka stödde vem och hur? Jag tror ingen vet längre men visst ligger det någonting i kommentaren jag klippte ur någonstans:

”4 years ago we have safe and secure Syria with secular dictator like asad and now we have ruined and failed state with many many terrorist”.

Samma gäller i Libyen, nästan försvunnen ur media och nog liknar Irak en katastrof. Afghanistan är som en tickande bomb nu när väst drar sig ur. Vad gjorde vi för fel eller ligger felet i den historiska utvecklingen sedan begynnelsen?  Går det att inplantera vår demokrati i andra samhällen? Vad skiljer en terrorist från en frihetskämpe? Kan det finnas goda tyranner?

Jag såg filmen Guds Hästar häromkvällen. I början är det trögt, alla skriker åt varandra, livet är fattigdom, droger, försök att existera men sedan sker något. Huvudpersonerna finner gemenskap i en muslimsk sektion. De blir trygga i den reglerade tillvaron. Någon ser dem. Sakta byggs upp en grupp terrorister genom broderskap, ritualer och religion. De unga männen längtar efter något meningsfullt och spränger sig samt en skara oskyldiga – de otrogna – i tron att de gör rätt och kommer till paradiset som belöning. En film om självmordsbombarens födelse och död. Se den!

Tro och krig har alltid varit en oslagbar kombination. Präster välsignade soldaterna före slag, min far läste Bibeln till sina soldatkamrater när de dog av sina skador, han kunde inte lindra deras plågor på annat sätt. Han blev sjukvårdare när den riktiga sprängdes i bitar. Det finns även scener där präster välsignar bomber. Idag ropar muslimska krigare Allahu akbar. Tron har gift sig med död och förstörelse.

Aldrig mer krig sa vi alla efter andra världskriget. Bovarna skulle nedrusta. Det var hoppfullt. Jag minns att min barndom efter kriget var just hoppfull, även om vi var fattiga och hade inte ens nog med mat. Utvecklingen gick framåt, med tiden blev livet bättre även materiellt. Arbetarens barn kunde utbilda sig så långt viljan och förmågan räckte. Den medicinska vetenskapen botade sjukdomar. Vi tog oss till rymden, det var stort. Även religionen släppte sitt grepp, inte i min släkt förstås vilka var læstadianer, men de andra jag kände bad bara aftonbönen och använde kyrkan för de fem viktiga händelserna i livet: julkyrka, dop, konfirmation, bröllop och begravning. Så ser det ut i många kristna familjer idag.

Idag har flera barn noll hopp. Läget i världen är värre än på många år. Vi oroar oss för Ebola som skördar offer. Helt riktigt, det är skrämmande, men samtidigt dör, skadas och flyr flera människor från kriget i Syrien/Irak och i andra länder vars krig har fallit ur tidningssidorna. Den mänskliga miljön blir totalt raserad. Jag ska inte klaga alltför mycket på fredens religion men det ligger nära till att säga islam är inte fredlig, utan de flesta krig har något med islam att göra eller islam används som kamouflage för gangsters. Vi kristna har haft våra egna religionsproblem, korståg, strider mellan katoliker och protestanter, reformationen, inkvisition, häxbränning, missionärernas tvångsmässiga omvändelse av människor vi betraktade som något efterblivna, gräl om vilken uppfattning om Gud och uttryck av den är rätt och tillåtet, prästernas makt i samhället, mer … Men vi har vuxit ur religionens tvång och idag är kristen tro en privatsak som inte kräver speciella förmåner eller lagar, inte något vi måste tro på eller gå i krig för. Nu är det islamister som krigar, som omvänder folk, förföljer kristna och andra troende, som halshugger de otrogna med sändningar på Internet. De har moderna vapen och medietillgång. Det ger mera makt och mera förstörelse.

Är pågående krig som förs i religionens namn islams korståg? Är det sökandet efter ren tro, som islam var i början innan utveckling och vetenskap blandade sig i tron och människornas liv? En kvinna i Mosul sa att de hade fått gå tillbaka till år 632, året då Muhammed dog.

Är det ett försök att rekonstruera kalifatet, det land som 70 år efter Muhammeds död sträckte sig från Spanien till Marocko, Mellanöstern, Afghanistan och en del av Pakistan under en enda ledare? Återskapa islams guldålder? Är det en galen dröm som inte kommer att förverkligas hur man än skjuter?

Eller, är tro bara ord? Ett sätt att leka Gud? Är det bara rövargäng som härjar? De krigande är i minoritet bland muslimer, både i tanke och handling. Men varför protesterar de andra så lite? Hur reagerar våra svenska muslimer inför IS och andra terrorhandlingar? Det är väldigt tyst i media. Är de rädda? Vad händer med oss här hemma när terroristerna återvänder och finner ingen plats i samhället. Att kunna mörda är inte en merit på vår arbetsmarknad.

Kanske kommer även IS att kollapsa? Genom trötthet eller andras vapen? Andra grupper tar vid. Oron fortsätter någon annanstans. Jag undrar: kan religion bli en privatsak och fritt val – även för en muslim? Är det ens tänkbart?  Det känns inte så just nu.

Vi i Europa har kanske lärt något av vår historia? Inte riktigt, för våra fingrar är på avtryckaren i världens krig på något sätt. Men vi löser inte våra religiösa bekymmer med krig och tvång längre utan låtsas att det är för demokrati vi deltar i andras väpnade konflikter. Ofta är det billig olja vi är ute efter. Vi ropar i alla fall inte på Gud om vi skjuter.

De bästa årtiondena för mänskligheten är förbi. Det var 1990- och 2000-talen. Det är Carl Bildts bedömning. Det var optimistiska år präglade av om inte ideologiernas död så i alla fall de stora fasta maktblocken krympte. Jag håller med Bildt till fullo även om åren efter andra världskriget minns jag som mer hoppfulla.

Världen är inte hoppfull idag. Allt känns oerhört tröstlöst.

Texten på Twitterbilden: ’Twitter oh Twitter — believe me — don’t bother yourself — You can’t beat us, with Allah’s permission’