RÄTT väg eller böter.

Har du någonsin hotat dina barn eller din partner kanske gamla virriga föräldrar beroende av dig eller dina anställda att om du inte gör som jag säger händer det eller det… Hur gick det i så fall, lydde de dig? Nog har flera föräldrar hotat barnen på något sätt om – du – så.  Eller har ni alla varit änglar. Barn kan också hota föräldrar då gör jag inte det eller det. Men oftast stannar ju allt där, i ord. En usel stund i familjen som snart planar ut och klaras av med ursäkter och kompromisser. Det är inte så ofta som orden blir handling men tyvärr händer det. Våld i en familj är inte ett sällsynt undantag.

Kanske har du motat eller belönat barn för att få som du vill, inte så ovanligt.

Hur skulle det kännas att bli hotad av en myndighet avsedd att stödja och hjälpa. Bötfälld om du inte lyder? Det finns ett förslag från Regeringen i jakten på klankriminalitet och klanernas barn soldater. Om föräldrar inte samarbetar med socialtjänsten kring sina barn riskerar de vite och i förlängningen böter, så enligt ett nytt förslag från regeringen.

 En ny nationell kartläggning visar att antalet orosanmälningar till socialtjänsten har ökat över tid. Under 2024 inkom cirka 514 000 anmälningar till landets socialtjänster – en ökning med 22 procent sedan 2021 och 55 procent sedan 2018 enligt en kartläggning. Sammanlagt berördes har omkring 233 000 barn, motsvarande 10,8 procent av alla barn i Sverige.

Vad är det som händer?10,8 % av våra barn!

Ökningen av orosanmälningar syns i hela samhället bland flera olika aktörer. Polis, skola samt hälso- och sjukvård står för knappt 60 procent av orosanmälningarna,

 Den vanligaste anmälningsorsaken handlade om förälders eller vårdnadshavares problematik, 44 procent, och anmälningar relaterade till våld i nära relation uppgick till 16 procent. Anmälningar relaterade till barnet uppgick till 30 procent. Sammantaget rör en majoritet av anmälningarna alltså förhållanden i hemmiljön.

Grupppen13–14 år och15–17-åringar är överrepresenterade i förhållande till sin andel av barnbefolkningen. Barn i åldern 0–3 år är däremot underrepresenterade.

 Varför har anmälningarna ökat eller har behovet att få hjälp ökat? Ä världen farligare för barn nu. Är föräldrar mer odugliga idag? Eller anmäler man ifall att? På min tid, -80 talet var de anmälningar jag fick i tjänsten som socialsekreterare så få att jag minns än de alla. Anmälde man för lite då?

 Det finns en viss desperation i åtgärder speciellt när det gäller gängrelaterade ärenden.  Utbildningen av socionomer skall innehålla kriminalitet och gäng som examensmål. Alltså Regeringen bestämmer vad en akademisk utbildning skall innehålla. Det var nytt. Skall Socialtjänsten vara ett rättsväsende utan domare . Insatserna kan handla om att barn och unga ska uppmanas att lämna drogtester, att de ska uppehålla sig i bostaden under vissa tider eller närvara i skola eller på fritidsaktiviteter. Det låter väl rimligt. Även fotboja diskuteras. Men om föräldrar inte samarbetar med socialtjänsten kring sina barn riskerar de vite och i förlängningen böter, enligt ett nytt förslag från regeringen.

Tanken är att storleken ska variera beroende på föräldrarnas inkomster.

– Det här är inte en bestraffning, utan ytterligare ett verktyg för att skydda barn, säger socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M). Nog är det en bestraffning om det har gott så långt. Kanske har föräldrar inte längre någon makt över barnet utan denne lever eget liv. i ett gäng. Varifrån kommer alla insatserna från också en bra fråga. Mera fritidshem? Tvång att gå i terapi?

 Ny var jag spydig men jag tror inte på att vi skall ge mer makt åt socialtjänsten.

Socionom är ett kvinnoyrke. Socionomprogrammet i Sverige är en kvinnodominerad utbildning en stor majoritet av studenterna kvinnor, ofta uppåt 80–90 % på vissa lärosäten, Obalans om något. Mycket känslor vågar jag påstå. Ofta är det ganska unga personer utan erfarenhet av livet som sedan får handlägga svåra ärenden. En omöjlig uppgift för en nyutbildad. Ofta tänker allmänheten om utdelning  social  bidrag men Socialtjänsten skall i praktiken korrigera allt som är fel i Samhället från ekonomi till klankrig.

Hur kom vi till ett läge där föräldrar bötfälls när de tackar nej till åtgärder när de inte har fått ungarna att lyda. När försvann ungarna som inte ville få skäll av föräldrar och inte göra dem ledsna. Efter min generation eller nästa av barn?

Nej jag vill inte ha en stat i staten, en dold domstol och socialpoliser med ökade befogenheter att bötfälla folk utan dom.

När Regeringen tänker ta till så desperata åtgärder som böter och tvång utan att ha dömts undrar jag om vi är förda bakom ljuset. Om situationen är betydligt sämre än median uppger, om barn i kriminalitet är större än på tidningssidorna.  Om föräldrar verkligen vansköter ungarna från tidig ålder. Kanske har andra uppfostringsmetoder som våld och hot redan tagit över flera hem och föräldrarna kanske applåderar för stöldgods i stället att göra Bertilrundor (jag hade sådant fall på 80 talet då barnet fick uppmuntran och belöning när den kom hem med stöldgods.)

 Visst finns det föräldrar som är olämpliga och rent av farliga för sina barn både egna och andras. Det har vi lagar till. Redan barnmorskan på mödravården kan upptäcka dem om hon har viljan och tiden. Det kan till och med vara så att dagisfostran inte var så lyckat utan barnen knöt inte an till någon utan rent av saknade fostrande föräldrar eller någon speciell person att knyta an till, någon de såg upp till och kände trygghet med. Att de små barnen helt enkelt kände sig övergivna. Att fritidshem inte var avgörande för god barndom. Kan hända, en rasistisk tanke att alla inte fostrar sina barn med svenskt sätt, vad det nu är,  utan har helt enkelt andra måttstock från andra kulturer.  Oavsett kan det vara en brist på  att ha någon att lita på och ty sig till.

 Och barn som inte har någon att lita på är enkla offer för dem som bryr sig extra med lockande saker, som väljer ut en.

För alla vill vara utvalda av någon. Speciella. Är det inte en förälder blir det någon annan.

Eller är misslyckade föräldraskap bara ytterligare bevisning över vår kulturs fall. Är familjen en institution på lerfötter ? Ungarna  fostras i Socialtjänstens hägn? Betala bara böter så är det avklarat.

https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/fler-barn-orosanmals–men-ofta-nar-det-har-gatt-for-langt/iminalitet.

PS. Socialtjänstens huvuduppgift är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det är en kommunal verksamhet som har det yttersta ansvaret för att människor som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Det är en lagstadgad verksamhet vars beslut kan överklagas.

En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Såg att bidrag till olika handikapporganisationer tas upp i Riksdagen och risken finns att vissa förlorar sina bidrag då. Elöverkänslighet är inte en erkänd medicinsk diagnos enligt Socialstyrelsen, men genom ett regeringsbeslut från 1995 räknas elöverkänslighet som ett funktionshinder. Elöverkänsligas Riksförbund är en handikapporganisation som saknar vetenskapligt stöd, men får i statsbidrag, runt 1,7 miljoner kronor varje år.  

Bidragsutbetalningar till handikapporganisationer kan komma att ändras. Majoriteten av riksdagspartierna anser att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen om stöd (pengar) ses över.

Återpublicerar ett tidigare inlägg om min elöverkänsliga klient på socialbyrån. Det är inte en åsikt i frågan, bara ett fall från länge sedan.

Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi ett trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 80 talet då datorer och mobiler var bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor, kokade te. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänstens bidrag och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Som ur en film…

Jag blev lite grinig över ett brottsfall men det är inget ovanligt idag. Dock har just detta upprört flera i den kommunen.

Det finns nya jobb vi inte hade ens hört talas om. Jag menar inte arbeten inom AI och teknik. Ett nytt är mordorganisatör. Nu fantiserar jag lite hur det yrket jobbar men jag är nog ganska nära sanningen.
Vad gör en sådan? Anställer mördare. Skaffar vapen. Fixar så offret är lätt tillgänglig på en plats. Den nu ”anställde”, helst under 18 är, skjuter, dödar alltså. Sedan behövs transport för flykt. Och lönen för de inblandade.
Om man åker fast blir man en snäll gosse som charmar Socialtjänstens utredare. Dessa föreslår några samtalsträffar som ”straff”. Den som sköts till döds på en allmän plats var 15 år.

Socialsekreterare skall vara Samhällets utpost för att skydda och ta hand om barn och behövande. De ger lagstadgade beslut som kan överklagas. De skall arbeta förebyggande i Samhället så det blir en bättre plats för alla. Det är ett tungt arbete. Att mördare springer ute och samtalar lite med någon handläggare är inte något som fungerar. Jag tvivlar på att sådan undergörande terapi finns. I så fall, varför används det inte för alla kriminella? Billigare än allt annat.
Samtal med en ung förstagångskriminell som har stulit något kan hjälpa om samtalet sker med familjen och helst med hjälp av en polis som inte förstår den skyldige i övermåttan.

Nu fick jag kräk smak av det hela

Det här är inget nytt, bara i större skala. När jag gjorde utredningar till kriminalvården tyckte jag att det var ska jag säga mjuk inställning mot invandrarkillar bland vissa socialsekreterare. Samtal mellan klient och socialsekreterare såg ut snarare som samtal mellan kompisar än allvar. Tycka synd om mentalitet var uppenbar. Några sa det öppet. Synd om dem, tanka sig att komma hit så långt ifrån och … en så trevlig kille. Den trevliga killen hade just utfört ett brott som skulle ge 4 år för en vuxen.

När jag som utredare föreslog tre månader i fängelse, det som var möjligt att döma till,, i samråd med kriminalvårdens handläggare, blev jag en så hatad person att jag föreslogs polisskydd. Jag var inte den som dömde men alla passade på att hacka en socialsekreterare. Enklare? SVT nyheter talade om att jag var utan hjärta. Jag hade förstört livet för den arma pojken med tjockt brottsregister. Nej, de sa inte mitt namn men på en ganska liten stad känner alla kriminella hela Socialtjänsten.

Så var inställningen på -80 talet. Nog så även idag. Att föreslå samtal som straff rent av kan vara att beskydda sig själv. På sina ställen pratar du med klienter genom en glasruta. Det är inget arbete för de lättskrämda.

Min tid var före den stora invandringen. Men idag möter Socialsekreterare ofta unga kriminella som har invandrarbakgrund och klanmedlemskap. Tycker de synd om dem eller synd om offren?
Jag är glad över att inte längre arbeta på den branschen. Jag skulle vara osams med andra varenda dag.

Jag är absolut ur tiden.

PS.

Idag 11/2 fastställdes domen på 18 år för en då 20 år gammal uppdragsgivare.  Han sköt alltså inte själv utan organiserade skjutningar med tre 14 – 16 åringar. 18 år i Hovrätten. Lite annat än samtalsträffar med socialsekreterare.

Han gav barnen order om att ”att skjuta tills kulorna tog slut”, att ”wakka (döda) någon grabb, vem som helst”. En av de minderåriga pojkarna som tog på sig ett av uppdragen skrev till en vän att han skulle få ”100 lax” för att döda.

PS. Bild död skog med barkborrar och vindfällor. Lämplig för situationen.

Sagor från en annan tid – om kriminella ungdomar och samarbete.

Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete Uppsala universitet, är starkt kritisk mot utbildningen av socialarbetare i Sverige. Han anser att brister i utbildningen är en viktig förklaring till att barn hamnar i grov kriminalitet.


Socialtjänsten har inte kompetens, sa han till SVT:s Aktuellt i november förra året.
Social myndighet ska gå in och jobba med de här familjerna med en kompetens som inte är tillräcklig på långa vägar. Socialarbetare läser ingenting om kriminologi i sin utbildning. De läser för lite juridik. Utbildningarna innehåller ingen kulturkompetens, sade han till SVT:s Aktuellt i november förra året.

Jag håller helt med utbildningens brister för Socialtjänsten är inte kriminalvården. Inte heller har socialsekreterare utbildning i mellanösterklaner. Inte sedvänjor i andra kulturer. Inte språk heller. De pratar oftast svenska. Det känns som att sparka på den som redan ligger.

Samarbete pratas det också om. Alla skyller på sekretess i stället att göra något.

Nu är det länge sedan jag gick min utbildning. Nej, inte heller då utbildades socialsekreterare att handskas med kriminella. Det var nog inte meningen med Socialtjänst heller. De kriminella hörde till Kriminalvården. Dock samarbetade jag med dem. En dag i veckan satt skyddskonsulenten på Socialbyrån under vår chef. Sekretess löstes så. Jag besökte med honom alla som skulle friges från fängelse för planering. Arbete, boende, en veckas matpeng och tid på byrån samma dag som bussen kom från anstalten.
Det märkliga var att alla kom på det besöket. Pengar talar förståeligt språk. Men ibland var det som att prata med en sten. Att se konsekvenser av sitt handlande kräver viss intelligens. Idag skulle det inte fungera. Det krävs hundratusen innan en kriminell anser det vara värt att samarbeta med Socialtjänsten vid utskrivning från något SiS hem där de unga skurkarna vårdas.

De kriminella som huserar nu är av annan typ än under min tid. Inte helt. Det sista året som socialsekreterare i slutet -80 talet var de kriminella ungdomarna nästan bara barn till invandrare. Jag gjorde utredningar för Kriminalvården som extraknäck. Jag larmade, föreslog åtgärder för deras föräldrar. Men ingen lyssnade eller var orolig. Enskilda fall. Biståndshandläggaren för invandrare sa att det är så synd om dem. Inte kan vi kräva något av dem…
Nej, inte kunde vi kräva något då. Nu sitter vi här mitt i ett krig med sprängda hus och tre döda inom 12 timmar. Vi slår snart Mexiko. En av de döda hade inget med klankrig att göra. Inte heller den blinde mannen som sköts några dagar sedan.
Skjuta en blind gammal man. Vilken moral.

Inte reagerade många på -80 talet på de elaka pojkarna och föräldrarna som ville hålla sina flickor från den syndiga svenska gymnasieskolan.
Efter flera unga dömda kontaktade jag den religiöse ledaren. Han ryckte faktiskt in. Redan då fanns en del av arbetslösa fäderna i ett kafé med sina vänner och kvinnorna hemma, kanske i städjobb eller hemtjänst. De fäderna var inte goda exempel om arbetslinjen.
(Lär dig själv arabiska så fattar du hur svårt det är att lära sig svenska, speciellt om man är nästan analfabet.)

Den religiöse ledaren samlade in pojkarna som var i riskzonen/dömda och gjorde en resa med dem till hemlandet. Det flesta var från ett visst område. Han visade dem de förfallna husen, jordbruket som var nu nedlagt och livet föräldrarna hade haft. Varför hade de emigrerat till Sverige? För att ge barnen bättre liv.
Det var effektivt. . Tänka sig, så otroligt. Av den gruppen kom ingen till byrån eller kriminalvården, de närmaste åren i alla fall. Jag följe dem i några år, sedan fick jag ett drömjobb i den Kungliga Huvudstaden och hade tårfyllt avsked från socialtjänsten.

En sak till som säkert var fördelaktigt. Min arbetskamrat och jag fikade ute på arbetstid då och då. Vi hade valt ett fik där flera av missbrukarna och annat ”löst folk” brukade ta en kopp kaffe. En och annan av de småkriminella grabbarna hängde också där vid flipperspelet. Det hände att vi gav en tid på byrån. Sedan tog vi en runda på vårt område. Hur var det med bensinmacken, hade de problem med missbrukarna? De bekräftade att T sprit såldes och de unga ville köpa cigaretter och vi tyckte synd om bensinmackens problem. Kan de placera spriten osynligt bakom lås? Skylla på oss för cigaretterna? Ja det var en bra idé. Eller mina promenader med överläkaren från psykiatrin då vi besökte de som skulle kunna behöva mer stöd. En gång i månaden tog vi en runda. För mycket kaffe blev det men det hindrade framtida trubbel. Sekretess? Han ringde innan och frågade om jag kunde hänga med.

På den tiden hade vi koll på läget, var kända på området och det hände att folk tog kontakt spontant ute och även vinkade till oss. Det var enklare att göra bra arbete. Det var andra halvan av -80 talet i en mellanstor stad.

Det var en annan tid. En tid i brytpunkten för svensk socialvård. En ny lag med rättigheter hade nyss tillkommit. Vi lutade mot lagen och var stolta över att Socialtjänsten hade tappat fattigvård stämpeln och fanns för alla behövande. Snart blev det annat men jag är glad över att ha fått arbeta under så goda förhållanden. Nej, någon vidareutbildning bjöd Kommunen inte och än var det obehövligt. Betalade själv en kurs om handikapp och utvecklingsstörning – som det hette då. Men jag hade också lite mer, fil kand i statskunskap, nationalekonomi, historia och sociologi och forskarutbildning. Och jag var ensamstående med tre barn, det var en merit sa chefen när jag anställdes.

Läget i Sverige är bedrövligt idag, speciellt med de unga förövarna. Kanske är det brister i vissa barns fostran? Kultur som inte är anpassbar till Sveriges sätt att leva? Ovilja för förändring, det som kallas integration? Livet som de unga hämtar på Internet i stället skolan? Pengar som öppnar shoppingrundor av märkesvaror i de fina affärerna? Språket?

Men det går bättre att skylla på Socialtjänstens brister och de socialsekreterare som arbetar lik Samhällets städgummor med skyldighet att rätta till allt som går fel från ekonomi till kulturkrockar och kriminella pojkar som leker Internetspel med vapen i handen ute i verkligheten.

PS. Idag ber Regeringen militären om hjälp mot våldet. S har också föreslagit det, vilka andra är med vet jag inte just nu. Militären anser sig inte ha resurser eller vill hjälpa till, beror på vem man frågar.

Nyheten var snabbt ute i Världen. Att militär går ut och agerar på fredstid brukar ske bara i parader eller i skurkländer.

Vart leder detta är en så kallad bra fråga. Nog är den svenska modellen sönderslaget.