Etikettarkiv: socialtjänst

Frisörterapi

Utvalda

Publicerat av

Som socialsekreterare tyckte jag att ärenden med kvinnomisshandel var svåra. Vuxna kvinnor kunde Socialtjänsten inte lyfta ut ur hemmet om det inte fanns så grav missbruk att akut vård var aktuellt. Kvinnan hade en egen vilja. Det fanns ingen lagparagraf för det. Om kvinnan inte vittnade mot mannen var rättegångar också väl så lönlösa.

Att rädda någon från ett förhållande man själv bedömer som dålig går sällan. Även det usla är ett val tills det inte längre existerar några. Jag brukade säga att misshandel hemma är en misslyckad tvåvägskommunikation. Det fick jag alltid skit för. Även kvinnor slår eller använder psykisk verbal misshandel, det är inte bara män som misshandlar.

Att bli misshandlad och fortsätta leva ihop är komplicerat. Dessutom är det oftast kvinnan som ska gå, bryta upp. Som jag skrev en gång borde den som misshandlar alltid dömas till fotboja och hindras att vara på den orten den misshandlade bor. Ska vi säga hålla sig 100 km från? Grymt? Inte alls. Enkelt? Inte det heller för vill den skyldige skada offret kan man ju använda ombud eller hinna bryta bevakning.

Den som misshandlar och döms för det ska flytta eller utvisas. Varför ska offret behöva börja om? Varför ska barnen ryckas upp?

Men, i alla ärenden jag hade både hos socialtjänst och som kurator flyttade kvinnan. Men ibland hände oväntade saker.

Jag blev larmad till ett par. Grannarna ringde Socialtjänsten för de hade hört gräl. De hade inte råkat se kvinnan på några månader så de var oroliga.

Jag ringde på. Egentligen skulle vi vara två i sådana besök men just då var det överflöd av arbete så jag gick själv. Jag ska genast säga att besöket blev inte enligt regler eller professionellt alls. När jag slutade på byrån stor det i mitt tjänsteintyg att jag var effektiv och modig. En finare omskrivning av att icke följa regler?

En man öppnade, välkomnade mig så glatt, ropade till hustrun att de fick fint besök.

Mannen skyndade sig att ordna kaffe. Kvinnan avstod från att prata med mig. Hon satt bara alldeles tyst i ett hörn utan ansiktsuttryck. Kvinnan satt inte med oss, hon sa sig dricka senare. Under tröjan och på armarna skymtade blåmärken. Hon drog halslinningen uppåt. Det såg ut som hon hade förlorat en hårtuss.

Hon var en oattraktiv kvinna på utseendet. Överviktig. Slapp. Kläder som var utan form och alltför slitna. Håret i testar med en kal fläck. Hon hade inte gått ut på flera månader, sa maken. Hon behövde passas upp, minsann. Hon var lite svag. Han tog hand om henne. Han erkände att ytterdörren låstes när han gick till jobbet. Hon var så vimsig och kunde gå vilse så hon hade ingen nyckel.

Mannen var snygg, vältränad, välklädd. Han hade ett bra jobb för en statlig myndighet. Han tränade, spelade tennis. Hon satt och stirrade i taket och lät sig bli slagen.

Båda två var i övre medelåldern. De var ett udda par. Allt verkade sjukt. Var kvinnan psykiskt sjuk? Vilken nytta hade de av varandra? Det fanns många frågor men inga svar just nu. Jag ville kalla på polisen men insåg att det inte skulle fungera. Hon skulle inte öppna munnen. Det gällde att tassa i ullstrumpor.

Jag ville ta kvinnan med mig till sjukvården men hon tackade nej med klar, hövlig mening. Jag tryckte på. Hon sa: min make tar hand om det, jag är väldigt klumpig och ramlade i trappan.

Det fanns två trappsteg. De bodde i bottenvåningen med direkt utgång till gården.

Jag kom ingenvart. Så jag talade om för maken att jag skulle skicka en sjuksköterska för henne, blev hon inte insläppt så skulle hon komma in med polis. Om jag fick så mycket som en viskning av att frun behandlades illa blev det polisutredning. Jag nämnde min kontaktpolis som var kriminalvårdschef i stan. Jag ringde faktiskt honom sedan för råd men det blev för sent.

Jag meddelade dem att jag skulle besöka dem igen snart och att utredningen skulle behöva minst fem besök. Jag skulle ringa och ge dem tiden då sjuksköterskan kunde komma.

Mannen sa javisst, ni är så välkomna.

Jag frågade vad kvinnan ville, utöver att jag försvann. Jag väntade envist. Till sist sa hon att hon skulle gärna gå till frisören, men hon orkade inte.

Jag sa att en frisör kommer att besöka henne, jag ringer om när.

Det fanns inget mer att göra just då. Men jag kunde ta med en polis om jag inte blev insläppt. Vi brukade göra hembesök ihop när det behövdes.

En distriktssköterska blev insläppt. Hon bokade också en tid på Vårdcentral för kvinnan. Hon sa kallt att vissa prover kunde tas bara där. Kvinnan nickade. Mannen sa vänligt att han skulle köra henne dit.

Jag skickade en frisör till henne med batteri av hårvårdsprodukter. Eftersom kvinnan hade inga inkomster förde jag räkningen till kontot om förebyggande insatser. Jag ville inte gräla med maken. Det visade sig vara rätt. Förebyggande alltså.

När jag besökte paret nästa gång var det hon som öppnade. Jag besökte dem ytterligare en gång. Sedan skedde en överraskande utveckling.

Nästa gång var hon borta. Hon hade flyttat och sökte skilsmässa. Mannen var arg och nedslagen. Så otacksam hon var. Han skyllde inte på mig. Men nu skulle han leva när hans dumma fru var ur bilden. Han var lika vänlig och hövlig, kanske mer insmickrande mot mig som vid första besöket. Det kröp i mig men jag sa lika vänligt att min manlige arbetskamrat fanns för honom om han behövde någon att prata med. Jag lämnade numret och tackade nej till kaffe. Han hörde aldrig av sig.

Kvinnan ringde mig. Hon bodde hos en släkting i en annan stad. Hon hade inte velat säga något innan hon var långt borta från mannen. Hon sökte arbete men det var svårt i hennes ålder. Kanske blev det förtidspension. Hon hade varit sekreterare där hennes nu fd. make arbetade men slutat när de gifte sig. Hon var då 40 år och det var hennes första äktenskap. Han hade varit gift förut men hon hade aldrig träffat henne.

Hon tackade mig. Jag hade gett henne ett nytt liv.

Vad fanns det att tacka för? En frisör och en distriktssköterska.

PS. Bilden är en frisyr från en operaföreställning och har inget med innehållet i inlägget att göra bara en dekorativ funktion.

PS. Jag slutade hos Socialtjänsten i slutet 1980 och fortsatte hos sjukvården som kurator. Bildade kvinnojour i början -80 talet med några till som arbetade inom socialtjänst/vård. Kvinnan gav medgivande att använda hennes fall i undervisning men båda två är döda idag.

Skicka tillbaka importfruarna …

Hemland Sverige?

Publicerat av

Historier från ett skymningsland.

Jag är på landet i en stuga vid havet. Det svenska Samhället visar här en solig, trevlig, lugn sida. Mitt normala liv i en Stockholmskommun med dagliga skjutningar och våld är långt från mig för ett tag. Det är så lugnt här. Människorna har semester eller har valt att bo här året runt. De grillar, fiskar, odlar grönsaker, promenerar och umgås med varandra. Det är långt till närmaste tätort genom många vägskäl. Ingen orkar ta sig hit och bråka.

Den andra verkligheten är på tidningssidorna. Läser jag inte dessa är Världen god och ondskan långt borta.

Verkligheten tar semester om man håller sig från Internet. Jag har svårt med det. Jag har alltid varit nyfiken på Världen från den dagen jag kunde läsa rubrikerna i morgontidningen.

Jag såg nu en rubrik: svenska IS familjer snart hemma i Sverige. Den väckte frågan: vad är en svensk person och vad är hemma? Tidningarna använder ordet ”familj”. Det känns så mjukt, stackars familjer, små barn, oroliga föräldrar i ett skitläger. Offer.

Hemma i Sverige. Låter som om dessa kvinnor hade hamnat i fötterna på ett krig helt ofrivilligt, lik överfall på en semesterort. Vad är hemma för dem? För IS medlem är det nog ingenting annat än en seg dröm idag. IS paradiset har kollapsat. Nu vill kvinnorna tillbaka till Sverige, få lägenheter, daghem, skola, sjukvård och bidragen de förkastade.

Undervärdera dem inte. Integration är en fantasi, ett politiker ord som bara finns på papper.

Jag vill inte integrera mig med IS världsbild. Och de har inte velat integrera sig med min.

UK drog kallt medborgarskapet av en som deltog i andra länders – Syriens – krig genom IS. Det är väl även för svenskar olagligt att delta i krig för något annat land än just Sverige? Men i jämlikhetens land Sverige ses kvinnor som naiva offer.

I oktober 2020 gjorde UD det första officiella konsulära besöket till lägren i nordöstra Syrien. UD gjorde då orosanmälningar för barnen där enligt Socialtjänstlagen till den svenska Socialtjänsten.

”Grunden för orosanmälningarna är att miljön som barnen lever i, och har levt i, har en stark negativ påverkan på barnens psykiska och fysiska hälsa även om inget barn är akut sjukt”, skriver UD:s presstjänst.

Nog så sant. Barnen har det för jävligt eftersom deras föräldrar sket i barnens bästa. Frankrike har försökt rehabilitera ”IS barn”. Det var inte enkelt, milt sagt. Jag tvivlar på att Sverige är mer lyckosam.

Har Sveriges Socialtjänst ansvar för barn i andra länder? Gäller det alla barn som har svensk anknytning? Kanske Världens alla barn? Även semesterfirande föräldrar som söp bort pengarna, andra som har emigrerat men hamnat i svårigheter, dumbommar vilka inte räknade ut konsekvenser, biståndsarbetare som hamnade i krig?

Sverige ska ta hand om sina medborgare, vart än de är. Då åker UD och räddar folk?

Nej. Åker du ut ska du se till att ha resurser som försäkringar och egna pengar. Du ska inte resa till länder dit UD avråder dig från att åka. Syrien är ett sådant land. Ursprungligt beslut om avrådan till Syrien togs 28 april 2011, det gäller än. Eget fel om du hamnar i fötterna på ett krig.

Är jag spydig? Absolut inte. Jag försöker dra en slutsats av UDs agerande. När min familj med flera, många med barn, hamnade i ett krigsläge på ett svenskt biståndsprojekt där vi arbetade, sa UD ungefär: skyll er själva, åkte ni inte frivilligt dit.

Mycket i svensk vänsterpolitik och media handlar om vår välvilja och att göra gott, mer än eventuella personliga skyldigheter och egen vilja. Den Lutheranska kristna moralen att vända andra kinden till och förlåta hur många gånger som helst styr mycket om vår hantering av kriminella, klaner, immigration, diverse skurkar och vem vi tycker skall ha vårt hjälp. Trots att religionen är död i Sverige följer de flesta svenskar dess regler instinktivt. Vi tycker hellre synd om folk än ställer ens normala krav på uppförande.

Vi är så humana att vi går under.

Är allt egentligen vårt eget fel? Vi lyckades inte visa det i Sverige bosatta IS anhängare att livet i Sverige är bättre än att vara våldsverkare i Syrien. De åkte med svenskt pass, vissa fick även sina sociala förmåner skickade till det nya hemlandet. Är inte det acceptans?

Vi hade noll koll.

Har vi kontroll över vilken väg vi väljer för vårt land och vilka konsekvenser det ger är en bra fråga.

Kommentarerna avstängda.

Den imaginära fotbojan

Publicerat av

Det var en mindre ort någonstans i Sverige, länge sedan. Alla kände alla. Byn hade sina anständiga människor, fyllon, få skurkar, några lokalkändisar och en pojke som hade spårat ur gängse liv och skola redan vid 13 år. Nu var han 17 och hade ett register av  småbrott och fylla. Några åtal med noll resultat, bara böter som inte betalades. Socialtjänsten jobbade på men inte blev det någon förändring i pojkens liv. Man hade provat hela registret, ett smörgåsbord av åtgärder. Familjesamtal, hembesök av polis och socialtjänst, psykolog, fritidshem,  belöningar, allvarsprat hos socialtjänst, assistent i skolan, regler, hot, och nu återstod endast placering med tvång någonstans.

Killen hade skippat skolan fast intelligensen var inget fel på. Han snattade, tog en bil, vilken som helst på gatan och for iväg till stan. Vad han gjorde där ville ingen veta. Bröt sig in i mataffären om han saknade något på natten, stal nya kläder och trängde sig in på bio utan biljett och lite då och då låg han asfull på något ställe han inte skulle vara på. Det ryktades om knark också. Knark var inte så vanligt på den tiden. Detta var 1983 när jag var en tillfällig inte ens helt färdig socialsekreterare utan större rutin, speciellt inte på en 17 årig pojke som gjorde samhället osäker.

Modern grät till ingen nytta. Den frånvarande fadern svor.  Skolpsykologen vred sina händer. Socialtjänsten letade efter ett ställe med lås. Killen ville inte flytta, han hade precis hittat en flickvän och tänkte ge henne en fin ring, inte köpt förstås.

Jag stötte på kommunpsykologen av en slump och vi pratade om ärendet. Han arbetade inte i regel med individärenden utan med något mer flummigt som råd för politiker och anställda. Jag presenterade ärendet för honom. Vi började grubbla. Fanns det något som hade fungerat för pojken i tonåren? Ja. När ärendet gick upp i Socialnämnd med förslag till placering i ett familjehem med goda ”normala” hobbyer som hästar och tennis för en fager summa per dag kom vi med ett motförslag. Han skulle ha en imaginär fotboja. Det enda grejen killen hade trivs med och fullföljt de senaste åren var arbete på återvinningsstation där han hade gjort prao och kort kommunalt sommarjobb och inte smitit en enda dag. Chefen tyckte han var duktig och hittade alltid grejer som inte borde ha kastats.

Motförslaget var att pojken skulle få arbete på återvinningsstationen. Han skulle passera vissa platser på vägen dit, en affär där han hade snattat och en bensinmack han stal bensin från. Skulle han inte passera dessa i tid gick larmet till Socialtjänsten och han skulle få åka iväg.  Samma väg hem. En kväll i veckan fick han gå ut med flickvännen. Modern skulle ringa om han inte kom och gick på utsatta tider. Han skulle blåsa alkotest och lämna drogtest när det begärdes. Pojken fick en kontaktperson, en polis som han skulle träffa en gång i veckan. Psykolog och socionom skippade vi, det hade ju inte hjälpt.

Gör inte om det som inte har fungerat!

Om han inte fullföljde detta blev det tvångsomhändertagande och flytt. Handläggare med flyttförslaget letade efter något billigare ställe under tiden. Den tilltänkta placeringen var för dyr.

Ingen trodde på vår idé. Det skulle inte hålla en vecka ens.

Systemet vi snodde ihop var säkert helt utanför lagen. Kolla folk på gatan? Han skrev på, föräldrarna skrev på, de som skulle kolla honom skrev på, flickvännen tyckte det lät bra och måndagen därpå traskade han till sopstationen, ursäkta återvinningscentralen.

Jag stannade inte på den lilla orten där jag gjorde bara ett tillfälligt besök. Sex år senare ringde en vän, en socialsekreterare från byn och bad mig att läsa dagens ortstidning. Jag gick till biblioteket. I tidningen fanns en vigselannons mellan dåvarande flickvännen och nuvarande biträdande chefen för återvinningsstationen, den strulige pojken med en imaginär fotboja.

Kontrollen hade fungerat i sex månader, sedan tog man bort  ”fotbojan” och killen, nu en myndig person, fortsatte att arbeta. Det enkla är ibland det bästa, även det som inte är ”beprövad vetenskap”. Dock skulle det inte fungera idag. Det finns nog ingenting i den här sanna, men något förändrade berättelsen, som skulle få ett förortsgäng i brottsbransch att sluta.

 Läget med struliga pojkar är helt annat år 2019 än då 1983. De är så många fler. De kommer från helt andra förhållanden än en liten svensk by. Idag är de beväpnade med annat än flinka fingrar. Det är nu mer som ett pyramidspel. Gör du rätt på botten kan du hamna på toppen om du inte råkar i vägen för en kula.

Regeringen diskuterar. Det finns dock föga hopp att de kommer på något som stävjar utvecklingen idag. Läs också de som vet bättre:

https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet

Bild på fotboja från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bracelet_%C3%A9lectronique.JPG#/media/Fil:Bracelet_électronique.JPG

Mer om struliga pojkar en annan dag.

Fyllon som sköt och spritfabriken som exploderade.

Publicerat av


Jag var extra orolig för en gammal man som söp och hade inte setts till på en vecka. Han brukade ju finnas på torget, men icke nu. Jag hade förberett ett LVM ifall han inte skulle åka frivilligt till ”torken”. Vi skickade de gamla missbrukarna till en tork över semestertiden. God mat, fiske, drogfrihet gjorde underverk och vi socialarbetare kunde ha själva en semester utan att belasta de som var kvar i arbetet. Ja, på den tiden höll vi reda på gamla alkoholister och hade fullmakt på pension för hyran så ingen söp sig ur lägenheten. Idag är fullmakter kränkande så en del kan ju supa sig till gatan. Ingen skickas väl till en tork över semestern heller?

Jag hade övermåttan av arbete så min arbetskamrat och handläggaren från Länsstyrelsen gick för att knacka på dörren hos honom.

Efter ett tag kom de tillbaka utan gubben.

  • Han sköt mot oss, sa min arbetskamrat. Vi måste få polishjälp.

Jag blev förbannad. Polis? Skjuta mot mina arbetskamrater! Nu går vi tillbaka, sa jag. Jag ryckte upp hans dörr, skrek åt honom: vad i h…

Han stod halvnaken vid sängen i en fylleröra och jaktvapnet låg på golvet.

Processen blev kort. Han fick klä på sig, packa ihop lite saker, ta med fiskeutrustning och hamna i bilen med de två ganska så sura handläggare för direkt transport till torken. Jag skrev färdig LVM men han hade blivit så medgörlig när sjön  syntes vid behandlingshemmet så jag la ner det. Jag besökte honom senare och han hade inget minne av händelsen. Åtal? Nej, men vapnet togs hand av polisen.

Det var den enda skjutningen jag var med om. Ja, jag blev hotad en gång av ett fyllo med vapen, men det var tomt prat. Han var för full för att skjuta.

Några dagar efter smällde det i huset. Det blev något fel på grannens lilla spritfabrik. Ett hål i väggen och krossade fönster samt en plats på fängelse blev resultat.

  • Vi som just skulle börja sälja, klagade han.

Jag tänkte på skillnaden med socialtjänsten idag och då. En stor del av arbetet var att träffa samhällets olycksbarn, de som söp eller var i dålig psykisk skick. Kanske familjeproblem, arbetslöshet eller svårt att få ekonomin gå ihop. Idag är det nya grupper, ofta försörjning av de som knappt platsar i svenskt arbetsliv. Det är hot mot handläggare när lagar, regler och önskemål inte går ihop. På många ställen pratar du med handläggaren genom en lucka. Flyktvägarna är ordnade. Ingen skulle gå hem till ett fyllo för att rädda honom, inte till en som sköt.

Att det smäller är idag vardag. Nära mig skjuts det nästan varje dag. Folk dör, skadas eller bara försvinner från platsen. Ingen vill vittna. Att vara polis, räddningspersonal eller socialarbetare är tungt arbete. Att arbeta med korrigering av den förda politiken är ett nästan omöjligt uppdrag. Att vara en socionom hos socialtjänsten är nog helt annorlunda än på min tid.

Ibland gick min arbetskamrat och jag ut på en promenad på vårt område. Vi tog en fika. Folk kunde komma och hälsa på oss, helt öppet. Områdesstudier kallade vi det. Kanske var 80-talet den gyllene tiden för Socialtjänsten, med ny lag och positiv inställning? Än fanns pengar, än hade vi tid och ibland kunde vi säga adjö till en person eller familj som aldrig mer behövde våra tjänster. När jag slutade 1989 började ekonomin stramas åt och med det socionomers möjligheter att arbeta. Budget eller vård är en svår fråga.

Jag bytte till ett stort sjukhus och som kurator träffade jag ofta de som behövde hjälp från Socialtjänsten. Tiderna hade blivit annorlunda, liksom kallare och garanterat mer budgetfrågor.

  • Kan ni verkligen begära att vi betalar xx kronor för vård till er när Kommunen har andra viktiga åtaganden, sa en chef till familjen jag hjälpte med att ansöka plats i en familjebehandling.

Grupp mot grupp? Jag hotade till sist att anmäla henne så frågan löste sig.

PS. Gubben i bilden är inte den gubben som sköt utan min nu döde sambo i en norsk filminspelning.