Den imaginära fotbojan

Det var en mindre ort någonstans i Sverige, länge sedan. Alla kände alla. Byn hade sina anständiga människor, fyllon, få skurkar, några lokalkändisar och en pojke som hade spårat ur gängse liv och skola redan vid 13 år. Nu var han 17 och hade ett register av  småbrott och fylla. Några åtal med noll resultat, bara böter som inte betalades. Socialtjänsten jobbade på men inte blev det någon förändring i pojkens liv. Man hade provat hela registret, ett smörgåsbord av åtgärder. Familjesamtal, hembesök av polis och socialtjänst, psykolog, fritidshem,  belöningar, allvarsprat hos socialtjänst, assistent i skolan, regler, hot, och nu återstod endast placering med tvång någonstans.

Killen hade skippat skolan fast intelligensen var inget fel på. Han snattade, tog en bil, vilken som helst på gatan och for iväg till stan. Vad han gjorde där ville ingen veta. Bröt sig in i mataffären om han saknade något på natten, stal nya kläder och trängde sig in på bio utan biljett och lite då och då låg han asfull på något ställe han inte skulle vara på. Det ryktades om knark också. Knark var inte så vanligt på den tiden. Detta var 1983 när jag var en tillfällig inte ens helt färdig socialsekreterare utan större rutin, speciellt inte på en 17 årig pojke som gjorde samhället osäker.

Modern grät till ingen nytta. Den frånvarande fadern svor.  Skolpsykologen vred sina händer. Socialtjänsten letade efter ett ställe med lås. Killen ville inte flytta, han hade precis hittat en flickvän och tänkte ge henne en fin ring, inte köpt förstås.

Jag stötte på kommunpsykologen av en slump och vi pratade om ärendet. Han arbetade inte i regel med individärenden utan med något mer flummigt som råd för politiker och anställda. Jag presenterade ärendet för honom. Vi började grubbla. Fanns det något som hade fungerat för pojken i tonåren? Ja. När ärendet gick upp i Socialnämnd med förslag till placering i ett familjehem med goda ”normala” hobbyer som hästar och tennis för en fager summa per dag kom vi med ett motförslag. Han skulle ha en imaginär fotboja. Det enda grejen killen hade trivs med och fullföljt de senaste åren var arbete på återvinningsstation där han hade gjort prao och kort kommunalt sommarjobb och inte smitit en enda dag. Chefen tyckte han var duktig och hittade alltid grejer som inte borde ha kastats.

Motförslaget var att pojken skulle få arbete på återvinningsstationen. Han skulle passera vissa platser på vägen dit, en affär där han hade snattat och en bensinmack han stal bensin från. Skulle han inte passera dessa i tid gick larmet till Socialtjänsten och han skulle få åka iväg.  Samma väg hem. En kväll i veckan fick han gå ut med flickvännen. Modern skulle ringa om han inte kom och gick på utsatta tider. Han skulle blåsa alkotest och lämna drogtest när det begärdes. Pojken fick en kontaktperson, en polis som han skulle träffa en gång i veckan. Psykolog och socionom skippade vi, det hade ju inte hjälpt.

Gör inte om det som inte har fungerat!

Om han inte fullföljde detta blev det tvångsomhändertagande och flytt. Handläggare med flyttförslaget letade efter något billigare ställe under tiden. Den tilltänkta placeringen var för dyr.

Ingen trodde på vår idé. Det skulle inte hålla en vecka ens.

Systemet vi snodde ihop var säkert helt utanför lagen. Kolla folk på gatan? Han skrev på, föräldrarna skrev på, de som skulle kolla honom skrev på, flickvännen tyckte det lät bra och måndagen därpå traskade han till sopstationen, ursäkta återvinningscentralen.

Jag stannade inte på den lilla orten där jag gjorde bara ett tillfälligt besök. Sex år senare ringde en vän, en socialsekreterare från byn och bad mig att läsa dagens ortstidning. Jag gick till biblioteket. I tidningen fanns en vigselannons mellan dåvarande flickvännen och nuvarande biträdande chefen för återvinningsstationen, den strulige pojken med en imaginär fotboja.

Kontrollen hade fungerat i sex månader, sedan tog man bort  ”fotbojan” och killen, nu en myndig person, fortsatte att arbeta. Det enkla är ibland det bästa, även det som inte är ”beprövad vetenskap”. Dock skulle det inte fungera idag. Det finns nog ingenting i den här sanna, men något förändrade berättelsen, som skulle få ett förortsgäng i brottsbransch att sluta.

 Läget med struliga pojkar är helt annat år 2019 än då 1983. De är så många fler. De kommer från helt andra förhållanden än en liten svensk by. Idag är de beväpnade med annat än flinka fingrar. Det är nu mer som ett pyramidspel. Gör du rätt på botten kan du hamna på toppen om du inte råkar i vägen för en kula.

Regeringen diskuterar. Det finns dock föga hopp att de kommer på något som stävjar utvecklingen idag. Läs också de som vet bättre:

https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet

Bild på fotboja från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bracelet_%C3%A9lectronique.JPG#/media/Fil:Bracelet_électronique.JPG

Mer om struliga pojkar en annan dag.

Fyllon som sköt och spritfabriken som exploderade.


Jag var extra orolig för en gammal man som söp och hade inte setts till på en vecka. Han brukade ju finnas på torget, men icke nu. Jag hade förberett ett LVM ifall han inte skulle åka frivilligt till ”torken”. Vi skickade de gamla missbrukarna till en tork över semestertiden. God mat, fiske, drogfrihet gjorde underverk och vi socialarbetare kunde ha själva en semester utan att belasta de som var kvar i arbetet. Ja, på den tiden höll vi reda på gamla alkoholister och hade fullmakt på pension för hyran så ingen söp sig ur lägenheten. Idag är fullmakter kränkande så en del kan ju supa sig till gatan. Ingen skickas väl till en tork över semestern heller?

Jag hade övermåttan av arbete så min arbetskamrat och handläggaren från Länsstyrelsen gick för att knacka på dörren hos honom.

Efter ett tag kom de tillbaka utan gubben.

  • Han sköt mot oss, sa min arbetskamrat. Vi måste få polishjälp.

Jag blev förbannad. Polis? Skjuta mot mina arbetskamrater! Nu går vi tillbaka, sa jag. Jag ryckte upp hans dörr, skrek åt honom: vad i h…

Han stod halvnaken vid sängen i en fylleröra och jaktvapnet låg på golvet.

Processen blev kort. Han fick klä på sig, packa ihop lite saker, ta med fiskeutrustning och hamna i bilen med de två ganska så sura handläggare för direkt transport till torken. Jag skrev färdig LVM men han hade blivit så medgörlig när sjön  syntes vid behandlingshemmet så jag la ner det. Jag besökte honom senare och han hade inget minne av händelsen. Åtal? Nej, men vapnet togs hand av polisen.

Det var den enda skjutningen jag var med om. Ja, jag blev hotad en gång av ett fyllo med vapen, men det var tomt prat. Han var för full för att skjuta.

Några dagar efter smällde det i huset. Det blev något fel på grannens lilla spritfabrik. Ett hål i väggen och krossade fönster samt en plats på fängelse blev resultat.

  • Vi som just skulle börja sälja, klagade han.

Jag tänkte på skillnaden med socialtjänsten idag och då. En stor del av arbetet var att träffa samhällets olycksbarn, de som söp eller var i dålig psykisk skick. Kanske familjeproblem, arbetslöshet eller svårt att få ekonomin gå ihop. Idag är det nya grupper, ofta försörjning av de som knappt platsar i svenskt arbetsliv. Det är hot mot handläggare när lagar, regler och önskemål inte går ihop. På många ställen pratar du med handläggaren genom en lucka. Flyktvägarna är ordnade. Ingen skulle gå hem till ett fyllo för att rädda honom, inte till en som sköt.

Att det smäller är idag vardag. Nära mig skjuts det nästan varje dag. Folk dör, skadas eller bara försvinner från platsen. Ingen vill vittna. Att vara polis, räddningspersonal eller socialarbetare är tungt arbete. Att arbeta med korrigering av den förda politiken är ett nästan omöjligt uppdrag. Att vara en socionom hos socialtjänsten är nog helt annorlunda än på min tid.

Ibland gick min arbetskamrat och jag ut på en promenad på vårt område. Vi tog en fika. Folk kunde komma och hälsa på oss, helt öppet. Områdesstudier kallade vi det. Kanske var 80-talet den gyllene tiden för Socialtjänsten, med ny lag och positiv inställning? Än fanns pengar, än hade vi tid och ibland kunde vi säga adjö till en person eller familj som aldrig mer behövde våra tjänster. När jag slutade 1989 började ekonomin stramas åt och med det socionomers möjligheter att arbeta. Budget eller vård är en svår fråga.

Jag bytte till ett stort sjukhus och som kurator träffade jag ofta de som behövde hjälp från Socialtjänsten. Tiderna hade blivit annorlunda, liksom kallare och garanterat mer budgetfrågor.

  • Kan ni verkligen begära att vi betalar xx kronor för vård till er när Kommunen har andra viktiga åtaganden, sa en chef till familjen jag hjälpte med att ansöka plats i en familjebehandling.

Grupp mot grupp? Jag hotade till sist att anmäla henne så frågan löste sig.

PS. Gubben i bilden är inte den gubben som sköt utan min nu döde sambo i en norsk filminspelning.

Skriet från Socialtjänsten och den döda kanariefågeln.

Canary

Någon jämförde socialsekreterare med gruvornas kanariefåglar. De har definitivt slutat sjunga, socialsekreterarna alltså. Det yrke som skulle vara samhällets sista skyddsnät har nu mera så stora hål att mycket faller genom.

Det är sällan som socialsekreterarna får tack för sitt arbete. De är syndabockar. Några som inte hinner med att täppa till samhällets brister. Kanariefågeln har dött länge sedan.
Vad beror detta på?

Jag tror det är nya problem man inte var utbildad för. Det är för många arbetsuppgifter.  Det är orimliga förväntningar. Och när du går hem och kollapsar på soffan öppnar du räkningen från CSN och får betala en månadslön tillbaka som studieskuld. Du ligger på en lönenivå du hade fått även utan utbildning. Dessutom hade du kunnat lämna arbetet bakom dig när du stänger dörren till hemmet.

Missförstå mig inte. Att vara socialsekreterare var det näst bästa jobbet jag har haft. Det bästa var kurator med forskningsuppgifter men det är ju ganska lik socialsekreterarens arbete, bara att man inte arbetar enligt lag och ger beslut som kan överklagas. Man har inga pengar att dela ut. Därför vill många socionomer bli kuratorer, det stämmer liksom bäst med tanken på yrket: att stötta och hjälpa folk må bättre och använda sina egna resurser.

Situationen för landets socialsekreterare har kraftigt försämrats de senaste åren. Nio av tio kommuner har svårt att rekrytera socialsekreterare. Allt färre socionomer vill arbeta i kommunerna, där arbetsbelastningen är hög och lönen relativt låg och uppskattningen bristvara. Sju av tio socialsekreterare funderade redan i våras på att lämna sin kommunala tjänst, enligt Akademikerförbundet SSR. I många kommunledningar finns en utbredd oro för att kostnaderna ska skena genom att användningen av hyrd personal ökar.

Hot och våld är vardag för många socialsekreterare. Socionomer vill i dag ogärna ta på sig myndighetsansvaret som utgör samhällets yttersta skyddsnät. Följer du lagen och nekar folk pengar eller omhändertar barn på grund av vanvård är det ganska säkert att du inte blir sams med klienten. Kulturkrockar är också svåra.

The_Scream
Enligt Arbetsmiljöverket har en tredjedel av landets 36 000 socialsekreterare, varav 30 000 är kvinnor, övervägt att säga upp sig till följd av orimliga arbetsförhållanden. Den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro är hot och våld. Vart tredje socialsekreterare har blivit hotad på arbetet. Vissa har fått fly och flytta när personer vilka anser sig har blivit felbehandlade har hotat dem.

Tidningen Framtidens Karriär – Socionom där socionomer svarat på varför de lämnar myndighetsutövande arbeten anger 83 procent hög arbetsbelastning. 68 procent upplever arbetet som för stressande, 62 procent anser att lönen är för låg. 51 procent anser att personalomsättningen är för hög och 49 procent upplever arbetet som för mentalt pressande.
48 procent upplever att arbetsmiljön är för dålig och en lika stor andel anser att de har för lite tid till det sociala arbetet. Det var ju liksom meningen med jobbet! 45 procent upplever att de har för dåligt stöd inom organisationen.

61 kommuner bedömer att de brister så allvarligt i omsorgen av ensamkommande flyktingbarn att de Lex Sarah-anmält sig själva. Men var hjälper det i praktiken?

Regeringen lägger en miljard på att öka bemanningen på landets socialtjänster, med särskild inriktning på barn- och ungdomsvård. Orsaken är den kraftiga ökningen av ensamkommande flyktingbarn som lett till stor belastning på socialtjänsterna. 250 miljoner kronor om året betalas ut 2016–2019. Det låter mycket men dela det med 35 000 ensamkommande ”barn” och alla de som är på väg hit så låter det genast som ett piss i havet. Mycket handlar om de ensamkommande vars status som ”barn” är oklar och diskuterad. Ibland undrar jag vilken stöd får de ”svenska” fosterbarnen? Vem hinner bry sig om dem?

Och vart tar du nya socionomer ifrån  när dagens AF har 1458 lediga tjänster, samt flera hundra liknande arbeten vilka just handlar om de ensamkommande ”barnen”.
Samtidigt får Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 24 miljoner kronor till kommunerna för att öka kompetensen hos socialsekreterare utifrån flyktingsituationen. Det var ju snällt. Ca 80 000 per kommun samtidigt som ett enda ensamkommande ”barn” kan kosta en mille.

037
Yrket socionom har förändrat sig. Samhällets yttersta ansvar är lika kollapsad som polisen, kanske kan man lägga dit brandkåren, ambulansen, biblioteket, skolan, andra allmänna serviceorgan och platser. Kanariefågeln har slutat sjunga. Nog är den död och kan inte återupplivas..

Jag har medkänsla för min yrkesgrupp, socionomer. En dag har vi gått ut med utbildning och glädjefull tanke: vi ska göra världen lite bättre för de människor som söker och behöver hjälp. Idag kraschar den tanken alltför fort. I den multikulturella världen är även problem multikulturella och kanske omöjliga att överbrygga.

Men politikerna fortsätter blunda, hålla för öronen och dela ut smulor för en utsatt yrkesgrupp som får ta hand om de problem politikerna har orsakat. Med Regeringens val av invandringspolitik knäcker man ner en hel yrkeskår.

Skolan, polisen, socialsekreterarna… Blir det kvar några tappra själar som kan yrket och står på barrikaderna?

Skäms någon över situationen? Någon skyldig politiker?

Inte Centerpartiet i alla fall för C tycker att utbildning är ganska irrelevant.

Alliansregeringen införde krav på att de som arbetar med barn och unga i myndighetsutövande funktioner i socialtjänsten ska ha socionomexamen eller annan relevant högskoleutbildning. Nu vill C slopa kravet under fem år när kommunerna ska anställa den nya personal som behövs.
De tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Det är snarare så att man därmed höjer den, tror Anders W Jonsson vice partiledare. Han är barnläkare och skulle säkert inte lämna sina barn i händerna på någon outbildad med ungefärlig utbildning.

Samhällets städgummor och en man med en gul telefon

22_socionom.gif

Jag arbetade som socialsekreterare på -80 talets slut. Ett av de roligaste ärenden var en man med en gul telefon. Men först om situationen för socionomer idag. Om Socialtjänsten syns i media är det på grund av försummelser, inkompetens och oförmåga. När vanligt folk pratar om Socialtjänsten låter det sällan uppskattande. Socionomer är en grupp som ofta får skylta för misslyckanden och vara syndabockar för något de inte rår över.

Jag har mött konstiga uppfattningar om socialsekreterare. Som att de delar ut tusenlappar i kuvert till asylsökanden så de kan köpa nya mobiler. Eller att de vill ta andras barn helt utan orsak. Eller … ja, det är sällan man hör något positivt om samhällets städgummor.
För visst är de städgummor? Hos Socialtjänsten arbetar övervägande kvinnor för könsfördelningen är sned redan inom utbildningen. Av dem som sökte i år till socionomprogrammet i Göteborg som förstahandsval var 183 män och 904 kvinnor. Fördelningen är likartad över landet.

Samhället har både lagar och en idealbild om hur vi skall interagera med varandra, hur barnen tas hand om och vad är passande beteende i landet. Även om förfarandet inte vore olagligt så vill Samhället justera beteenden till den rätta. Information, behandling och rådgivning finns för alla möjliga svårigheter och livsval, till och med mobilberoende. Alla som ser på TV nyheterna får en dos av rätt tyckande. Även kriminella som mördat folk i Syrien tros bli goda och anpassade bara de tas hand om på rätt sätt. Många av dessa arbetsfält har socionomer anställda.

Socionomer är i centrum av det kommunala behandlande och förebyggande arbetet, korrigering av otillräcklig ekonomi samt opassande beteende. De arbetar med allt som felas i Samhället och förväntas att hålla mänskliga problem under mattan. Fältet är brett. Pedofilskandaler i daghem, sexuella övergrepp, missbruk, barnmisshandel, hustrumisshandel, uppsupna hyrespengar, ungar som vägrar gå i skolan, fosterbarn, begravningar, skruttiga gamla, fallen ekonomi, vilsna ungdomar, brottsoffer, bostadslösa, arbetslösa och kulturella krockar med samhället är bara några exempel om uppgifter som en socionom anses kunna fixa med eller utan hjälp.

Socionomer hanterar ofta beviljandet av försörjningsstöd, vilket kanske är slöseri med utbildningen. Ärenden kan kräva tolk och det är inte enkelt. Ibland finns ingen tolk att hitta, vi har ett par hundra olika språk i Sverige. Under min tid på -80 talet hade jag bara 2 ärenden på fyra år som behövde tolk. I båda fallen var det relaterat till olika uppfattningar om hur barn skall få leva i Sverige.

Det är personalbrist inom Socialtjänsten och social omsorg. 1076 utannonserade tjänster märkt socionom finns idag. Var och en har också för många ärenden på sin post. Flertal sjukskrivna. Många försöker lämna jobbet. Migration är en nyare arbetsuppgift som tar en allt större del av arbetstiden och de totala resurserna.  Hos Malmö socialtjänst är nog läget sämst i Sverige.

Hälften av personalen på sociala jouren i Malmö har sjukskrivit sig och nu tvingas kommunen kalla in nya socialsekreterare från Malmös stadsområden. Facket är oroligt för att arbetsmiljön ska bli ännu sämre om Malmös stadsområden blir av med erfarna socialarbetare.
Den krisledningsgrupp som leder arbetet med ensamkommande har uttryckt det som ett ”akut läge” för bemanningen inom sociala jouren. Nu har man bestämt att fem socialsekreterare, en från varje stadsområde, ska stötta upp där under tre månader. Det är inte klart än hur man ska lösa bemanningen på stadsområden efter flyttningen.

Men, det är poppis bland tjejer att bli socionomer med siktet på att hjälpa folk. På topp-20-listan över de populäraste programmen finns socionomutbildningarna vid Göteborgs och Stockholms universitet. Göteborgs utbildning ligger på 12:e plats och Stockholm på 15:e i år.

För socionomexamen krävs 3,5 års högskolestudier varav 2 terminer praktik som är obetald. Många socionomer vill bli kuratorer eller arbeta med behandling, men majoriteten hamnar på Socialtjänsten i alla fall för några år. Medellönen för socialsekreterare är 25 152kr och median 25 000kr efter 4,9 år i arbetet enligt lönestatistik. Socialsekreterare ger beslut enligt Socialtjänstlagen (Socialtjänstlag 2001:453)  vilka kan överklagas. Att Socialtjänsten bedrivs enligt en lag och att politiker, inte socialsekreterare, genom Socialnämnd tar besluten i många fall glöms ofta bort när socionomer skälls ut. För försörjningsstöd finns fasta normer.

För att överleva som socialsekreterare krävs fungerande rutiner, bra chef som finns för sin personal och luft i kalendern. Idag sysslar cheferna ofta med att hålla budget, inte att stödja personalen. Det räcker inte att vilja hjälpa folk och definitivt inte att tycka synd om någon.

220px-Telefon04_2
Men, hur vad det med mannen och den gula telefonen? En dag fick jag ett samtal från hemtjänsten. De ville att jag skulle åka ut och ta reda på en gammal man. Kör bara mot L. så ser du, sa hon. Jag avbröt skrivandet av en utredning, tog taxi och om ett tag såg jag en väldigt lättklädd man med tanke på decembervädret. Han hade en gul telefon som han drog efter sig i sladden. Kanske 20 meter bakom gick två kvinnor. De var gruppchefen för hemtjänsten och ett vårdbiträde.

Jag bad bilen att stanna och vänta. Gick ut till mannen och frågade med låg röst: hotar dom kvinnorna dig? Han fattade galoppen genast och nickade. Han sa att de hade flyttat ut honom från lägenheten under natten till en likadan, men han hade upptäckt förändringen. Jag sa att han var smart och frågade hur han kunde komma på det. Ja, dammtussen med en tråd var inte kvar under mattan. Han kollade det varje morgon. Han hade räddat telefonen från lägenheten.

Nu måste jag gå till banken, sa han. Någon kan ha tagit pengarna.

Jag tyckte det var bra att ha telefon med sig och föreslog att vi tar taxin till banken. Han hoppade in när de två kvinnorna gjorde ett hastigt närmande. Jag hade vinkat till dem att komma bakom ryggen och de fattade vinken.

Vi ska genast till banken på X gatan, sa jag till taxin. Den adressen var till psykiatriska kliniken. Chauffören spelade med och väl framme gick den frusna mannen med sin telefon in utan krångel. Han trodde sig vara på banken och så höll det någon dag till då psykosen började klinga av tack vare medicinering.

Hemtjänsten hade ringt till psykiatrin men svaret var att frivillighet gällde och man åker inte ut och hämtar patienter på gatan. Då rycker socialsekreteraren in. Hon är den sista livlinan i samhället, när något personligt går galet, inte bara för hemtjänsten. Om inte polisen rycker in. Vi borde tänka på det när vi klagar.

Det är tuffare nu hos Socialtjänsten än under min tid. Dock hade jag 86 pågående ärenden och många övertidstimmar när jag sa upp mig. Jag slutade inte av missnöje utan av viljan att utvecklas. Idag är många socionomer på randen till kollaps på grund av arbetstyngd. De åker inte för att spana efter psykotiska män med gula telefoner. Dessa får kuta ute i kylan bäst de vill.