In i skogen eller kalhyggen…

Hur mår världens skogar? Inte så bra enligt senaste forskning. Avskogningen fortsätter och tillsammans med den försvinner livsbetingelserna för många växter, djur, stora och små. Kanske för oss också för skogen sägs vara världens lungor?

Varje minut försvinner 50 fotbollsplan skog. Behovet av odlingsmark och betesland ökar med befolkningsökning och ändrade vanor. Vi köper mer utländsk mat som frukt och kött.I Brasilien hugger man ner en bit regnskog, gräset växer, biffkorna släpps på, slaktas sedan, styckas, paketeras med texten naturkött, fraktas till din affär och du kan köpa entrecote för 99 kronor kilot medan den svenska kostade 298 pix. Kanske oxfilé till fredagsmiddag för 148 för inte köper vi svenskt närproducerat för 498 kronor…

I den regnskogen som fanns förr i Indonesien växer nu oljepalmer. Mattias Klum larmade om Borneos regnskogar länge sedan men de som styr lyssnar bara på pengarnas klirr inte på fotografens klick. Vad driver skogsskövlingen? Visst vet man att oljepalmsplantagerna utgör ett dödligt hot mot orangutanger, tigrar och tusentals andra arter i södra Asien och kanske för oss själva i det föränderliga klimat som triggas av skogsdöden. Varför vill då så många odla just oljepalmer?

Svaret är enkelt: Oljepalmen är kanske den mest lönsamma nytto-växten i världen. Ett hektar oljepalmer kan ge en skörd på upp till fem ton ren palmolja – motsvarande 6000 liter – per år. Plantagerna ger arbete för den ökande befolkningen. Levnadsstandarden ökar. Det är vi – långt borta – som är upprörda över skövlingen, inte de som har fått bättre levnadsförhållanden, för ett tag i alla fall. Är det rätt att vi kritiserar andra människors livsval när de gör det för överlevnad?

Oljan finns i tvål, schampo, tvättmedel och smink. Men också i kakor, chips och i en massa andra livsmedel som margarin. När köpte du något av detta sist? Men – ska vi inte kunna hålla oss rena utan att ha dåligt samvete? Och snart är den stora chipsätardagen, jag menar melodifestivalen! Funderar du över eventuella miljöproblem vid inköp i mataffären? Läser du det finstilta? I så fall är du en sällsynt varelse.

Det är svårt att leva rätt när vi inte ens vet vad vore rätt, vem har rätt och hur kan lösningarna kan se ut. Medan bildäcken brann i Ukraina och kriget fortsatte i Syrien, självmordsbombare  i Afghanistan dödade 9 personer och tillsammans med många andra oroshärdar raserade min sopsortering och min vegetariska matlagning av närproducerade grönsaker tusen gånger om. Vad kan en liten vanlig människa göra? Inget? Vem skulle lyssna på mig om jag ropade ut att nu är det nog med krig och nu ska alla plantera ett träd var och ingen ska köpa mera plastkassar? Det sistnämnda bröt jag mot idag när jag bar hem böckerna från bokrean, bland annat boken ovan.

Så? Ingen?

Plantera ett träd i alla fall. Jag som inte har mark har planterat 1000 träd i Afrika. Jag hoppas – mer kan jag inte göra – att träden faktiskt planterades, gav mat och skugga som reklamen lovade. Dock är det bara som litet plåster på det dåliga samvetet att inte förmå mer för världen jag lämnar till mina barnbarn.

Trädbilder från Wikipedia.

Din plats på jorden

Jag har börjat läsa en bok som stått länge på min boklista: Edward Abbey: Desert Solitaire, på finska Kesä autiomaassa (Sommar i ödemarken). Den fanns inte på svenska så jag bestämde mig att köpa den på finska och pigga upp mitt haltande modersmål. Abbey börjar boken med att beskriva hur vi alla har en bild om den ideala platsen, verklig eller fantasi. Platsen där man är hemma.

Jag började genast tänka på ”min plats”. Har ni upplevt den där känslan att vara på rätt plats, som hemma, på en plats där man borde vara? Den där märkliga uppfattningen att just nu är jag där jag var avsedd att vara. Även om man inte kunde leva där, eller ens stanna en längre tid vet man bara att det här är min plats. Även om det vore den första gången man är på den platsen kommer en tanke att här har jag varit förut, nu återtar jag den. Så klart finns det begränsningar i val av plats för den som inte har rest runt i världen och kollat läget överallt men de flesta får vara lite rimliga i sina önskningar.

Var är din plats på jorden?

För mig ligger platsen på fjället. När jag kom till fjället för första gången var jag förlorad. Jag ville åka genast tillbaka. Det är än möjligt att hamna på en plats i den svenska vildmarken där inga andra fötter har trampat på – ungefär i alla fall. Man kan vara en vecka eller två, även mer i ödemarken utan att träffa någon, kanske bara se en annan vandrare från långt håll. Man måste klara sig själv med mat och annat nödvändigt, även utan mobil om man vill gå där det är väglöst land. Tja, för mig som inte har mobilen med annat än i undantagsfall är det ingen uppoffring. Det jag sörjer idag är att mina möjligheter till vandring har begränsats. Jag hade en tanke att ta min ryggsäck och gå länge när pensionen började men livet bestämde annorlunda.

Det finns en plats till som har gett mig en extra stark upplevelse av tillhörighet, så jag var övertygad om att ha varit där förut fast det var inte sant och när jag blundar står jag där med platsen på näthinnan.

Naturen är nödvändig för oss men få utnyttjar naturen. Den ger vila, rekreation, tröst, motion, mat, upplevelser och återhämtning. Abbey skriver:

Wilderness is not a luxury but a necessity of the human spirit, and as vital to our lives as water and good bread. A civilization which destroys what little remains of the wild, the spare, the original, is cutting itself off from its origins and betraying the principle of civilization itself.”

Att vara på rätt plats kan förstås innebära att man har rätt yrke, rätt jobb, rätta livets omständigheter och man skulle inte vilja byta ut det. När jag går med min gubbe till vårdcentralen och träffar hans sjuksköterska känner jag redan i korridoren, när hon hämtar oss, att hon är på rätt plats. Hon utstrålar det. Den halvtimmen gubben och jag har hos henne ger inte bara den medicinska vården utan något till själen.

Det är en sällsynt förmåga. Jag tror dock att vi missar ofta de ”på rätt plats människorna” eller säger du något uppskattande när du träffar dem? Jag tackade nyligen en person i en telebutik som hade hjälpt mig extra bra och han blev röd och nästan skamsen. Är vi så snåla med uppskattning? Visst, vi kan pricka in lite stjärnor på Internet eller skriva en anonym rad men att tacka någon i live – är det så svårt?

En gång ringde en patient hem till mig. Det var ett år efter jag hade slutat på jobbet. Han hade lyckats sno mitt hemliga nummer från sin socialsekreterare, bekant till mig. Han ville bara tacka för sin familjs räkning, han hade aldrig tackat ordentligt. Jag blev rörd. Så, glöm inte tacka när någon ställer upp för dig och är på rätt plats om bara den stunden.


Mot slutet?

Stephen Hawking, en av vår tids genier yttrar sig om världens tillstånd. Det sätter Svenskan på kultursidan. Det kanske var rätt? Han anser att vår kultur håller på att rasera sig själv.

Det är lätt att hålla med Hawking. Det finns alltför många krigshärdar och orosområden i världen, inte bara det för dagen värsta: Syrien. I många länder behandlas medborgarna illa. Nyligen kom en rapport om Nordkorea där folk svälter, avrättas eller hamnar i fångläger om de inte älskar sin ledare på rätt sätt. Rapport om pressfrihet i världen var mörk läsning. Och visst har vi vapen så vi kan utplåna oss fler gånger om. Krig och vapenhandel är de lukrativaste affärerna, före droghandel. Ja, inte för den som får en kula i skallen eller sitt hem raserat förstås. FN är en hjälplös organisation utan makt, förmåga och mandat att lösa konflikter. EU? De har fullt upp att reglera våra liv.

Hawking tar speciellt upp Syrien som bevis att vi är på väg att utrota oss. Om världssamfundet inte ens kan lösa konflikten i Syrien trots att hundratusentals människor dödas obarmhärtigt finns risken för större konflikter. Det faktum att världssamfundet står handfallna är ett tecken på att människan inte längre kan styra sin framtid, menar Hawking.

Today in Syria we see modern technology in the form of bombs, chemicals and other weapons being used to further so-called intelligent political ends.

But it does not feel intelligent to watch as more than 100,000 people are killed or while children are targeted. It feels downright stupid, and worse, to prevent humanitarian supplies from reaching clinics where, as Save the Children will document in a forthcoming report, children are having limbs amputated for lack of basic facilities and newborn babies are dying in incubators for lack of power.

What’s happening in Syria is an abomination, one that the world is watching coldly from a distance. Where is our emotional intelligence, our sense of collective justice? (Stephen Hawking) Läs hela på:

http://www.washingtonpost.com/opinions/stephen-hawking-syrias-war-must-end/2014/02/14/a71dea72-94f0-11e3-83b9-1f024193bb84_story.html