Julmartyrer?

Utvalda

IMG_0682

Det här skrev jag 2015 men julmartyrer är aktuella igen, varje Jul. Så jag återbrukar det med en ny gnäll längst ner.

Vem fixar Julen hos er? Eller hör ni till de unika familjerna där alla gör sin del så att det blir helt rättvist och ingen får glänsa? Hur gör ni då? En väl avvägd lista och tidtagning?

Julmartyrer? Känns det  bekant? Några kvinnor skriver om hur de vill inte längre vara den som bakar bullar eller fixar julmaten, klapparna och myset. Någon annan som maken eller barnen ska göra det eller så skippar man det mesta. Jämlikhet var ordet.

Enligt undersökning är många traditionella i sitt julfirande. Samma mat, hemlagade köttbullar. Men det är inte bara själva maten som är traditionell, även arbetsfördelningen är det. 40 procent av de kvinnor som tillfrågats uppger att de tar ”stort eller fullt ansvar” för julbordet, samma siffra för männen ligger på 17 procent. Det innebär att kvinnor i hög utsträckning måste jobba dubbelt under julen. Så män ligger på soffan och jäser?

Årets siffror ser ännu värre ut. 8 av 10 kvinnor i en barnfamilj är Julens projektledare. Men är det inte bra att styra?! 

Män släpar hem julgranar, bär matkassar, hämtar ungarna från daghem, går runt med barnen och köper julklappar, står i postkön och bär hem paket, står i Systembolagskön och det är inte bara öl de köper utan vin och champagne, ser till att bilen är fixad för resan till släkten. Dessutom arbetar män ofta längre dagar än småbarnsmammorna. Nu när jag handlade sent vid 19 tiden igår var det flera män som handlade matvaror enligt en lång lista, kanske skriven av en kvinna.

Vad är det för fel på oss? Håller jämlikhetssträvan att äta upp allt som livet innehåller, även Julen? Ska vi skippa julen för det är inte delat med millimeterrättvisa? Kan vi fira jul med barnen om jämlikhet brister? Hur gör alla ensamma föräldrar med svikare till f.d. partner? Gör bara hälften? En halv julklapp och halv prinskorv var?

Barnen får fixa gran och julpynt. Barnen får julstäda. Barnen får fixa julmaten. Barnen får fixa julklappar och slå in paket. Barnen är från och med nu projektledare över julen, inte jag, skrev en jultrött mamma.

Vad ska föräldrar göra? Resa bort? När blev det fel att ordna och fixa tillsammans med barnen? Ja, är de i tonåren kan de ju ta över en del.

Har inte barnen fått göra julpynt, städa sina rum, hjälpa till med bak och mat även förr? Har de inte fixat julklappar och slagit in de? Har de inte fått delta i julförberedelser som små med föräldrar? Eller har gnällspikarna fixat allt i låsta rum?

Någon jämför julförberedelserna med slöjbärare i Iran. Om kvinnor där kan ta av slöjan kan vi sluta stressa inför Julen. Vilka jämförelser! Att förenkla riktig kvinnoförtryck till hemlagade köttbullar och julpynt. Någon klagade att det inte räcker att bara baka bullar och hålla barnen hela och rena för att ses som en bra mamma.

Det har faktiskt aldrig räckt. Det krävs så mycket mer. Ja, vi har lämnat en del till daghem och skolan i tron att de fostrar barnen. Vi ser resultat av den kollektiva fostran på många sätt idag, på gott och ont. Som förälder skall man leda barnen i livet, lära dem att klara av saker, till och med Julen och ge dem någon slags moral och ram för tillvaron. Att älska, leda och lära ut och fixa en massa praktiska saker är uppgiften för föräldrar. Bara bullar räcker inte. Men det är inte alls fel att kunna baka. Bak är en bra syssla att göra med barnen.

Det räcker inte med kärlek.

Många av dagens barn är fattiga. Jag menar inte att de har brist på mat eller prylar utan fattiga på familjeminnen, saker som mamma och pappa gjorde med dem, inte dagisfröknar eller fritids, inte badresan till Thailand eller senaste mobilen. Vilka minnen ger vi till barnen? Julgnäll?

Så, pepparkaksbak nästa? Deg kan man köpa färdig.

I år klagas det igen. Kvinnan är projektledare till Julen och förlorar till och med pensionspengar och blir sjukskriven.

Jag blir bekymrad när jag ser att det är kvinnorna som tar merparten av ansvaret. Inte minst i familjer med barn, där åtta av tio kvinnor tar huvudansvaret. Är det inte de kvinnorna är det inte sällan en mamma eller svärmor till dem som tar ansvaret för att få julen att gå ihop, säger Therese Svanström, ordförande TCO december 2021

Skippa Julen?

Utvalda

WHO uppmanar oss att ställa in Julen. Är Covid den nya Grinchen? Eller är det WHO (läs makten) som vill göra våra liv miserabla? Alla lika olyckliga och ensamma i sina hem eller under broarna. För WHO tindrar inga juleljus

Har vi ingenting att se framemot som en stunds samvaro med våra närmaste och våra vänner vad finns det då att leva för? Arbeta. Sitta hemma och vänta på hemtjänsten. Betala skatt och lyda överheten? Vaccinera sig mot covid på löpande band – inom mindre än ett år har vi avancerat till dos tre och fyran är säkert på intåg. Bli sorterad till de goda och till de onda, vaccinerade och inte vaccinerade, de som får röra på sig och de som inte. Mönstermedborgare och parasiter.

Skippa inte Julen. Fira Jul även i år! Hemma eller borta. Oavsett hur världen ser ut. Förra Julen var redan stulen för många. Kanske är nästa Jul också borta? Använd förståndet men ha en Jul. Jag tror inte vi kan vara rädda för virus i flera år. Det kommer att förstöra oss.

Det är traditioner som håller tiden ihop för oss. Tiden räknad i veckor, månader, år. Avbrotten med de kristna helgerna som Jul, Påsk, Pingst. Midsommar, semester, födelsedagar. Skolans början och slut. Skolloven. Var och ens speciella minnesdagar. Dessa dagar gör brott i året så vi orkar vidare. Inte alls oväsentligt.

Förra året samlades vi ute vid brasan. Ja, vi grillade också. I år äter vi inne.

Julens mening?

Utvalda

I TV visas de obligatoriska amerikanska julfilmerna som tycks komma år efter år. De alla har samma tema: problem med kärlek och arbete som får sin lösning under julhelgen.

Huvudpersonen är en kvinna, så passande. Hon är inget våp utan hårt arbetande, gärna inom media. Det är press på arbetet, deadline eller något som kanske kan ge befordran eller förlust. Artiklar som stampar och har tappat inspirationen. Fabriker som riskerar nedläggning. Ens verksamhet i fara. Någonting drabbar den vanliga lunken och måste åtgärdas, gärna i en julig stad. Det orsakar en träff med en snygg man, kanske en singelpappa som förlorat sin hustru i något tragiskt. Gammal kärlek kan också glimma igen. Ibland är det en sann historia som har filmats.

Vissa ingredienser finns alltid. Varm choklad. Julkakor. Julgranar. Skridskoåkning. Snöfall även i söder. Stadens julfest. Familj. Barn, som borde ha slutat tro på tomten länge sedan. Jultomte. Julpyntat till max. Snälla människor. Den mindre stadens charm. Det ser ut som om många amerikanska småstäder har gjort sin egen julfilm. Man kan hitta de på kartan.

Kvinnorna är vackra men mer som girl next door och de ler hela tiden. Männen är så där amerikanskt stiliga, tänk på Tom Cruise som yngre. De är B kanske C skådisar vilka återkommer i liknande filmer. Inga stjärnor men vissa har blivit mer kända genom TV serier.

Det är väldigt sedesamt. Kyssar är inget man slösar med. Det hör till slutet när livet har vänt och Julens mening är så uppenbar. Kärlek. Familj. Hemstad.

Men det finns ändå något av värde även i dessa filmer: hopp och gemenskap. Hopp om att människor gör goda saker, tar hand om varandra. Att vi finner kärlek, vem vill inte det. Att familjen är grundbulten i vår stad där även de ensamma kan finna en plats. Att vi bryr oss om vårt Samhälle och de som behöver hjälp och tröst.

Julens mening liksom. Det är inte shopping.

Har du en favorit bland julfilmer? Se en och förlora dig i en värld som alldeles nyligen var även vår.

Nej, jag sitter inte i dagarna och ser på Julfilmer men under årens lopp har det blivit några. Oftast räcker det att läsa presentationen på TV tablån.

Love Actually och Die Hard 1 är nog de jag skulle välja. Av de svenska Fanny och Alexander..

Min smak är mer för det dramatiska och mörka hållet.

Såg ”Wind River” (undantag att se på Statstelevision) Med Jeremy Renner, som inte ens behöver spela för att fånga in en, mest känd från ”The Hurt Locker” som fick 6 Oscar bl.a. bästa film – det finns scener man aldrig glömmer – och Renner nominerades för bästa skådespelare. Men priset gick till lysande Christoph Waltz i ”Inglourious Basterds”.

Wind River” är inget att se för den som söker kärlek och godhet. Bara rå verklighet.

Filmaffischerna från Wikipedia.

Julminnen och skuggsidor.

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 61 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en stor julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar eller liten gran på bordet. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Jag tror inte han hade pratat med någon om det. Nu inför döden och det han visste om mitt arbete lät han allt komma ut. Jag besparar er om det. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.