Föda barn – en helt annan historia på 60 – talet.

På grund av pandemin har sjukvården begränsningar även inom förlossningsvården. Ens partner får vara med under själva förlossningen men sedan får denne gå hem. Ingen plats på BB, ifall nu den nyförlösta kvinnan får plats där. Idag går många hem efter sex timmar. Snittade, flerbörd och de med komplikationer eller för mycket blodförlust får stanna kvar. Många är idag missnöjda när partnern inte får stanna kvar.

Sedan finns ju de som föder hemma på hallgolvet, i bilar och så. Förhoppningsvis med en partner eller anhörig närvarande men inte ens det är säkert. Förlossningsvården är inte någon paradgren. Det larmas ständigt om brister och personalproblem.

Hur var det på min tid? Graviditet var barnmorskans, inte min. Jag antog att allt var väl eftersom hon inte sa så mycket. De finesser som nu finns, ultraljud och möjlighet att lyssna på hjärtljuden fanns ju inte då. Man gjorde dock flera besök än nu. I slutet skickade barnmorskan mig raka spåret till sjukhuset med ett kuvert, men sa inte varför. Jag fick gissa. Jag hade gått över tiden, var något gul, lades in och fick några piller som skulle starta förlossningen. Jag fick en säng i en fyrsal men fick flytta till förlossningen nästa dag.

Jag hade lärt mig Lamaze – metoden av en väninna som hade fött barn i Frankrike men det föll inte i god jord hos barnmorskan. Jag var konstig. Hålla på att flåsa så där. Dessutom var jag inte gift.  Hon lämnade mig åt mitt öde och gick. Ring om det är något, sa hon. Jag fick till sist förlösa mig själv, eller ska jag säga att barnet bara bestämde sig att det var dags att komma ut utan hjälp. Jag ringde när jag lyckades få tag på ringklockan som hängde högt upp ovan sängen.

Jag glömmer aldrig barnmorskans min när hon kom in. Föda barn så där! Hon ringde efter mer hjälp. Hon var så förfärad och försökte mumla ursäkter och upprepade oavbrutet hur fint barnet var. Jag sa kallt att om barnet var skadad skulle jag anmäla henne.

Någon möjlighet att ringa hem fanns inte. Jag mutade ett biträde med en slant som ringde hem till min sambo.

När det första barnet föddes var vi, blivande föräldrar, sambor, en ganska modern uppfinning som inte passade förlossningen och BB. Han fick inte ens besöka mig och babyn. Det fanns en kontroll vid dörren. Synd var något Allmänna BB undvek. Inga lösa förbindelser där inte. Ja, jag fick inte heller se min baby sedan annat än en glimt. Barnen flyttades till barnsalen för att tas hand om av de professionella vårdarna. Vi mammor fick ha våra barn cirka 20 minuter per gång när vi skulle amma vart fjärde timme, snabbt och effektivt. På nätterna tog barnsköterskorna hand om dem. Efter amning vägdes barnen och sköterskan meddelade med allvarlig min hur lite barnet hade ätit och vad den vägde. Vi var så misslyckade allihopa och mina rumskamrater grät.

De andra, ärbara kvinnorna, fick visa sina barn till maken genom en glasruta. Min sambo släpptes inte in. Inget löst folk där inte. Till sist bad jag att få prata med översköterskan. Jag neg och förklarade att jag skulle bo med min bror som skulle ta hand om oss och jag bad ödmjukast att han skulle få se barnet. Hon veknade och släppte in honom och vi fick se vårt barn genom glasrutan i några minuter. Sköterskan hade satt en rosett på hennes hår. Vi vågade inte ens hålla varandra i handen och efter några minuter visades han ut igen. Men sköterskan sa till honom vid dörren att han var en god man som tog hand om ett oäkta barn.

Eftersom jag hade feber blev jag liggande där en vecka. Den sjunde dagen fuskade jag med termometern och skrevs ut dan efter. Sköterska följe ut till taxin och la barnet på mina armar. ”Det är nu ditt fulla ansvar, fröken”, sa hon. Då fick jag nästan ångest.

Jag har satt på extra värme”, sa taxichauffören som var van att köra nyblivna föräldrar. Jag klädde av mitt barn i taxin för att se henne. Inga barnstolar eller liknande då inte.

Den andra gången var jag gift. Även då fick männen sitta och vänta utanför under förlossningen. När de släppte in maken till rummet fast barnet var inte fött än blev jag livrädd. Något var fel. Jag visste att om de lät maken komma in var det något allvarligt. Man skulle dö eller barnet dog. Men det var inte så utan barnmorskan tyckte han skulle få vara med i slutet eftersom jag hade legat på förlossningen i alltför många timmar. Hon var så modern. Alla tyckte inte så.  De nu fem personerna i rummet ägnade all omsorg för honom, pratade och förklarade – män kunde ju svimma, även de modiga – och han fick hålla barnet efteråt.

Nu hade man infört besökstider för alla pappor oavsett vigselring, men barnen visades än genom glasrutan. Barnet låg i barnsalen utom tiden för amning och mammor fick ligga kvar uppemot en vecka. Jag visste ju knepet med termometern så…

Jag antar dock att detta omhändertagande och kontroll ökade överlevnaden både för barn och för mammor på den tiden.

Jag är glad över att barnmorskans roll är idag att finnas till för de blivande föräldrarna, inte bara för sjukvården och sin egen yrkesutövning. Att det finns smärtlindring och mammorna inte behöver känna sig som överkörda av en buss, som min väninna sa. Att maken/partnern inte är portförbjuden varken på förlossning eller BB. Att ingen ser ner på de ogifta mammorna, de är ju många idag. Men när en pandemi  – utan att vi garanterat ens vet hur det smittar  för det grälas om dropp- och aerosolsmitta – råder i samhället får man böja sig och undvika att göra saken värre.

Nu klagar mammorna att allt inte går som de önskar. Partnern får inte vara på BB, bara under förlossningen. Kvinnorna känner sig övergivna, inte sedda och mer. Ja, det är synd om dem, vill nästan skriva snöflingorna. Men alla borde göra sitt bästa för att minska smittan, även nyblivna mödrar. Att få en smittspridning på BB bland snittade mammor eller andra riskgrupper med större vårdbehov vore en katastrof. Ingen vet idag heller hur nyfödda barn påverkas om de smittas med Corona. Anknytningen till barnet raderas inte på några dagar. De fäder som förr inte ens släpptes till förlossning eller BB blev också goda fäder. Oavsett vad man påstår är modern som födde barnet det viktigaste för babyn att börja med. Speciellt om hon ammar. Och, det var hon som gick genom en förlossning i kroppen, inte partnern. En absolut unik upplevelse, inte alltid så underbar.

Livet går inte alltid som vi har planerat. Risken är att vi får dras med pandemin länge när folk inte orkar följa de få regler Myndigheter erbjuder oss som hjälp. Det ser illa ut redan med 74 898 laboratoriebekräftade sjuka varav 443 är barn under 9 år och 5526 döda. Våra grannländer vill ogärna öppna gränsen för oss. Det är tungt än inom sjukvården. Fick nyss ett meddelande av en specialist: ”Går hem. Jag har nu varit i tjänst i 4,5 dygn.” Trots att andel intensivvårdade Corona patienter går ner finns det ingen ljusning för sjukvården. Vårdskulden är omöjlig att beta av.

Vi alla bör försöka göra bättre angående smittan och skippa egoismen oavsett hur orättvist det känns.

Bild: min dotter och jag 1964.

Förbättringspotential?

När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.

Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.

Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.

I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.

Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de  skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.

Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och  han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha  plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.

Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.

Det var inget liv.

Personalen som avlöste mig hemma  var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.

Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.

Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.

Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)

Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.

Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.

Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas.  Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.

När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker.  Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian  skriver en artikel undrande vems fel det var.

Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.

Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är  inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och  de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?

Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer?  De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.

Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.

Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.

Respekt  för livets gång får inte vara en bristvara.

The Guardian:

Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.

About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.

Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.

Sjukdomar utan gränser.

Kanske är det dumt att skriva om nära döden händelser när så många dör av en allvarlig sjukdom? Om jag ser på de registrerade svenska dödstalen på Corona visar statistiken att de äldre dör men flera av de yngre klarar sig. Av de 1580   döda idag är de flesta över 70.

Nu hotar andra länder som UK att personer 70+ får finna sig i att vara isolerade tills det kommer ett vaccin. Det räcker inte ens hoten om karantän till årets slut. Försök bara att göra så i Sverige. Regeringsformen Lag (2010:1408).  säger i     8 §   Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Så… Kan Regeringen med sin nya makt ändra detta? Det skulle bli svårt att låsa in folk för att undvika en sjukdom.

Jag håller på att packa ryggsäcken och drar snart iväg till en svensk vandring som är möjlig. Det får ersätta den planerade Dream Trail utomlands. Hur ofta ser man folk i skogen? Garanterat en tryggare plats än en park eller en gata för att inte nämna en utefik i Stockholm.

Det syns att ekonomin tar stryk i hela värden, inte bara här hemma. Sjukvården är nära krisläge och även vårdarbetare dör. Vi gamla ska hålla oss undan sjukvården. I Sverige läggs man nog bara till sidan i sjukhuset om man hör till de gamlas gäng? Triage, nytt ord vi har lärt oss. Jag är inte en rädd typ men reglerna om vem ska få vård var oroväckande, läge för död alltså. (Läs mer på inlägget med-naivitet-som-ledstjarna-finns-det-inga-lager/)

Jag minns hur man gjorde med de alldeles för tidigt födda barnen som inte borde överleva. Man la de i värmen. Om de levde efter en timme gjorde man allt som var möjligt och ibland även omöjligt. När den exceptionella barnläkaren i sjukhuset jag arbetade i gick i pension strömmades barnavdelningen av barn och vuxna, de som hade överlevt fast de inte borde. Jag vet inte hur man gör och bedömer idag när tekniken är mer avancerad.

Sedan fick kuratorn ta hand om föräldrarna till barnet som dog. Mest var det mamman som kände sig oduglig. Hon klarade inte ens att hålla barnet i magen tiden ut. Det var så mycket ångest och tårar. I några fall blev kontakten lång tills paret fick ett friskt barn. Vi gladdes åt tillsammans. Livets mirakel. Idag är barnafödsel ingenting märkvärdigt. Du kan föda vart som helst, i bilen, hallgolvet och så. Det finns ett slags förakt mot den gravida kvinnan, hon är bara till besvär. Jag borde skriva om hur vi tog hand om de gravida på riskavdelning för missbruk och HIV, men då blir de ”vanliga” gravida förbannade. Kanske någon gång?

Omhändertagandet av de gamla och de späda barnen mäter samhällets moral.

Föraktet mot de gamla samt personal i äldreomsorg manifesteras varje dag. Onödigt med skyddsutrustning sa man senast i Värmdö kommun (se PS). Hur lång tid tar det innan de som tryggt sitter i sina kontor begriper riskerna för folket på golvet? När bedöms äldreomsorgen som en viktig del av Samhällets omsorg, inte något pyssel som vem som helst från gatan kan göra? När börjar vi uppskatta vårdbiträdena som försöker ta hand om våra gamla med bristfälliga resurser och för få arbetskamrater? Vården av de gamla har inte avancerat långt från ättestupan, tankegångarna är liksom lika. Eget rum och glada affischer på väggarna döljer inte avsikten att de gamla är bara till besvär och kostar.

Kanske kan man bara bädda ner de gamla i en varm säng med en dos morfin? Ja, det händer redan. Morfindöden är bekant i varje äldreboende. Så dog min sambo, nästan naken under ett lakan neddrogad av morfin. Inget värme där inte. Just frånvaron av kläder förargade mig eftersom han alltid hade varit noga med sitt utseende. Det var kränkande. Enklare för personalen? Ordet omsorg har bytts mot effektivitet eller bara simpel förvaring.

Värderar man inte personalen har omsorgstagarna inte heller något värde.

Teknik och medicinsk vetenskap har utvecklats under min livstid. Tekniken är enorm. Medicin finns för nästan allt. Jag tänker på något så vanligt som penicillin. Du tar några piller och botar infektioner som kunde orsaka död. Virus däremot, det är elaka ting vi kämpar med. Det är inte för det tuffa rymdutseendet man använder skyddsutrustning till. Det är livräddande både för personal och  för de sjuka. Om det finns att tillgå så att säga.

Penicillin har jag dock mindre glada minnen av. Penicillinet upptäcktes av en slump av Alexander Fleming 1928. Han var en brittisk bakteriolog född 1881 i East Ayrshire i Skottland, död 1955 i London. Efter upptäckten lyckades Ernst Chain och Howard Florey i Oxford producera rent penicillin och visa dess utomordentliga effekt som behandling mot bakterieinfektioner. 1941 kunde penicillinet börja produceras till allmänheten. Fyra år senare, 1945, fick de alla tre dela på nobelpriset i medicin för upptäckten. Nu klagar man på överskrivning av antibiotika och att det till sist blir resistent.

Mig höll penicillinet ta död på. Det fanns inte några lager av den nya medicinen i Finland och den användes bara i kris. Det var ju efterkrigstid. Jag blev sjuk. Fråga mig inte vad det var, jag var knappt 5 år. Men febern bara steg, jag slutade äta, kräktes, hade gula ögon och till sist gav läkaren mig penicillin och jag dog – nästan.

Jag var allergisk.

Väldigt många år efter genomgick jag en hälsoundersökning och flera vaccineringar på grund av ett biståndsjobb utomlands. Då sa läkaren: du har haft A hepatit, eller? Du behöver inte det vaccinet.

Under tiden i det landet  trodde myndigheter att området hade pest. Vaccin köptes från ryssarna. Flertal blev sjuka. Vaccinet hade förvarats fel – trodde man. Jag fick pestbölder på armar och rygg. Då sa läkaren: du får välja att dö av pest eller antibiotika. Pest eller kolera val i ny form? Jag valde antibiotikan. Det var inte kul.

När man arbetar i ett sjukhus är ju sjukdom, bot och död arbetets huvudnummer. Det finns hur många varianter av sjukdomar som helst. Egentligen är det märkligt med så hög  levnadsålder som vi har. Men pengarna sätter gränsen för vård, ibland tänker man inte efter före. Ofta vill jag säga. Det ”felet” finns både hos den offentliga vården och hos folk i allmänhet. Rökare, missbrukare, soffsittare, just nu är de överviktiga också en riskgrupp. Vi spelar själv roulett med vår hälsa. Men idag är även sjukdomar utan gränser, de vandrar ut och in som de vill.

Jag tänkte speciellt på Tuberkulos, eftersom det är trist nog en sjukdom vi hade nästan fått bukt med men som nu sprids in över gränsen. Inga stora tal men så onödigt. Tuberkulos idag finns främst hos invandrargrupper. Många sjukdomsbärare blir inte upptäckta eller behandlade för vi har ju slutat med hälsokontrollerna för asylsökanden eftersom det blev för omfattande. Eller varför? Idag är det frivilligt. Du söker vård när du blir sjuk nog. Så du kan gå ute och smitta folk med tuberkulos, HIV och vad allt nu heter om du är sjuk och inte upptäckt. Man sparar i en ända och betalar i en annan.

Men nu är det bara Corona som gäller. Folk åker inte ens in på sjukhus vid misstänkt hjärtinfarkt. Det finns likheter med råden för TBC och Corona. Hosta i armvecken, tvätta händerna, håll dig från folk…

Så, mina vänner, riskera inte döden nu utan håll er på avstånd och har ni hört det förr, tvätta händerna!

PS 1. Ser samtidigt Roms operas föreställning ”Traviata” där huvudpersonen sopranen, dör av lungsot. Bild ovan. Varje dag skördar tbc 3 500 dödsoffer i världen. För varje person som inte får behandling mot sin tbc smittas i snitt 10-15 personer till per år. Behandlingen är lång.

PS 2. Om Värmdö från Aftonbladet: Enligt kommunens direktiv arbetar personalen inte med munskydd eller skyddskläder om det inte finns misstanke om smitta.

Finns misstanke om smitta ska personalen kontakta sjukvården för vidare undersökning.

Vi har en kund som har haft misstänkt corona. Men han ville inte låta sig testas. Så då var vi tvungna att fortsätta åka dit utan skyddskläder eftersom det inte fanns några bevis på att han var smittad. Och efter det måste vi fortsätta åka till våra andra kunder, säger den hemtjänstanställde.

Fullständigt sanslöst. Det krävs klädprotest. Ingen kan väl reglera vilka kläder jag har på jobbet när det inte gäller uniform?

Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.