En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Utvalda

Såg att bidrag till olika handikapporganisationer tas upp i Riksdagen och risken finns att vissa förlorar sina bidrag då. Elöverkänslighet är inte en erkänd medicinsk diagnos enligt Socialstyrelsen, men genom ett regeringsbeslut från 1995 räknas elöverkänslighet som ett funktionshinder. Elöverkänsligas Riksförbund är en handikapporganisation som saknar vetenskapligt stöd, men får i statsbidrag, runt 1,7 miljoner kronor varje år.  

Bidragsutbetalningar till handikapporganisationer kan komma att ändras. Majoriteten av riksdagspartierna anser att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen om stöd (pengar) ses över.

Återpublicerar ett tidigare inlägg om min elöverkänsliga klient på socialbyrån. Det är inte en åsikt i frågan, bara ett fall från länge sedan.

Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi ett trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 80 talet då datorer och mobiler var bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor, kokade te. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänstens bidrag och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Hopp för mänskligheten?

Utvalda

Give my heart a break” är en fin symfonipopkomposition som hon framför med både energi och pondus. Tillsammans med Jacqlines bastunga, superstjärnedoftande “Effortless” som Carlebecker också varit med och skrivit är de utan tvekan kvällens två bästa låtar. Att båda två röstades vidare direkt till final ger mig nytt hopp om mänskligheten.” Kulturjournalist om Melodifestivalen 18/2 på SVT kultur.

Hopp om mänskligheten?

Varifrån kommer dessa obegåvade svulstiga journalister från?  Fanns det verkligen ingen bättre val av ord?

Vad var så hoppingivande? Folk hade röstat enligt kulturjournalisten på rätt låt.

På vilket sätt var två mediokra låtar så stort hopp för oss?  Sång var, ja de sjöng ok, men allt låter ju nu mera så bekant att man kan sjunga med – om man vill – ett ton före den som uppträder fast man aldrig har hört det förr.

De som sjöng då? Den ena hade liksom mjukporr på scenen och den andra tror jag var en fluffig rosa person med flätor. Hopp?

När jag provsjöng till den berömda barnkören i min hemstad var sången precis så. Jag skulle sjunga –aaaaa- en ton före orkesterledaren som spelade piano.  Den sökande skulle ha så bra sinne för musik att den uppfattade även en obekant melodi som bekant och visste då hur nästa ton lät. Det var svettigt. Senare vann den kören även priser men då var jag för gammal och fick hålla mig till kyrkokören.

Tur att jag inte är en kulturjournalist. Läser i regel inte SVT men såg orden ”hopp om mänskligheten” så jag kollade. Nej, det var inte förhandling om slut på kriget i Gaza. Inte att ryssar stack tillbaka hem från Ukraina. Inte att överhögheten slutade skrämma oss om allting klimatmässigt utan beslutade sig att gå med gott exempel. Noll privatjet, bara en mindre bostad, en bil… med mera vi andra, vanliga jävlar redan gör. Inte heller för någon uppfinning som mänskligheten skulle ha stor nytta av.

Hopp har reducerats i ingenting i SVT s värld. Och det betalar vi med tvångsutmätning per skatt.

Jag såg melodifestivalen med ett öga. Som mormor bör man inte vara helt ute ifall de yngsta barnbarnen undrar såg du. Jag läste utländska nyheter samtidigt och det fanns ingenting där som syftade till hopp för mänskligheten genom den svenska tävlingen och dess vinnare.

Bild:Smältande is beskriver nog bra ”hopp för mänskligheten”.

Var tacksam för dina barn.

Utvalda

Idag, på Alla Hjärtans dag, minns jag de gamla som ingen besökte i Ålderdomshemmet. De gamla kvinnorna utan levande släktingar. Flertal hade mist sina anhöriga i kriget. Deras liv sköttes av en gode man som betalade räkningarna och anställd personal. ”Vi övergivna”, som en av dem sa.

Hur många mödrar har förlorat sina söner och även döttrar i de eviga krig som pågår? Då andra Världskriget, nu närmast oss kriget i Ukraina som snart har sin tvåårsdag.

Då. länge sedan, bildade jag och min kompis en besöksgrupp som besökte dessa gamla i det stora boendet i min hemstad. Vi var uppskattade tills någon byråkrat kom på att det stred nog mot lagen. Nej, vi tog absolut inte mot pengar men fick ibland bulle och saft. Vi var 12 – 14 år gamla. De ensamma gamla blir snart fler än förr med sjunkande barnantal. Många kvinnor i de mer välmående länderna väljer bort barn, det finns roligare självförverkligande på andra sätt. I vissa länder är barnkullarna än för stora jämfört med ekonomin. Kan vi ana nya flyttströmmar?

Idag annonseras efter besök hos ensamma även på Internet. ”Bli besöksvolontär för ensamma dementa.” Jag har haft nog av demens.

Idag tänker jag också på oss som har en livförsäkring. Nej, jag menar inte de eventuella pengar som någon får efter vår död utan våra barn. De barn vi nu gamla mödrar har fostrat upp eller i alla fall försökt. De barn som stod ut med vår oförmåga. Barn som skötte skolan och hade hobbyer. Barn som aldrig klagade trots brist på pengar. Som inte sa mot när vi förändrade deras liv med skilsmässor, flytt, skolbyte, nya partner. De barn som än håller kontakt, ser till sina mödrars behov trots att de har sitt och de sina att sörja för. Som även förser sin mor med sådant en fattigpensionär inte kan prioritera.

De barn, trots att de inte är kristna mer än till arv, vilka hedrar sin mor som har haft en stor påverkan i deras liv, i år räknat.

Jag är lyckligt lottad. Jag har världens bästa barn. Har du också sådana barn? Var då lycklig över din livförsäkring. Det är det bästa du kan få i livet. Att lita på Samhället och Regeringar blir bara en stor besvikelse.

Så länge min mor levde kom jag ihåg henne på Alla Hjärtans dag med ett kort och min syster eller bror köpte blommor från mig. Hon kom ihåg varenda födelsedag, så kom vi också ihåg henne.

(Far då? Det får någon far skriva om.)