Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Årets ord.

Årets ord? Många ord har tävlat om att bli årets ord. Oxford English Dictionary som brukar utse ordet  väljer bland Coronavarianter som covid-19, r-tal, munskydd, pandemi. Ett enda ord räcker inte i år. Låter inte så positivt men det var inte 2019 års Klimatnödläge heller.

I Sverige vinner nog ordet munskydd. Munskydd eller inte? Myndigheter har käftats om det nu i 7 – 8 månader. Det hjälper inte. Ja det ska användas vid patientnära kontakter. Nej, man smittar inte så i folktäta utrymmen att munskydd vore nödvändigt. Undersökningar visar att det skyddar bara si eller så många procent. Man lurar sig och…

Och det bästa: folk är för dumma för att begripa hur man använder munskydd rätt. Att lägga ut en video om det? Nej, då kan ju folk tro att det skyddar.

Kanske ordet ”äldreomsorg” kan också hamna på listan? Som en stor överraskning visade det sig att äldreboenden saknade hygienrutiner, skyddsutrustning,  personalen kunde ha bristfälliga svenskkunskaper eller sakna utbildning. Sjuksköterskor och läkare var sällsynta. Morfin ordinerades lite som  en standardlösning för covidsjuka. Utöver alla andra brister som usel mat och otillräcklig omhändertagande och vård. Dålig lön och arbetstider, föga uppskattning från arbetsgivaren ovan allt. De boende dog ensamma, nedsövda av morfin, utan att anhöriga fick hålla dem i handen. För de anhöriga var ju smittkällan och portade från boenden

Det är sällan vi har drabbats av så inhuman behandling av sjuka och döende genom en Regering i en så kallad västerländsk demokrati. Nu klagar politiker som har det yttersta ansvaret. Så dags då.

Nej, det är inte fel på Kommuner, de vill bara kunna täcka alla utgiftshål och sina fantastiska projekt och så. Det är fel på oss anhöriga som inte klagar.

Jag gjorde det en gång. Det hände absolut ingenting. Ingenting var fel. Jag kunde ha anmält vid flera tillfällen men gav upp. Mitt fel.

IVO, Inspektionen för vård och omsorg, kritiserar nu alla Sveriges regioner för brister i vården av äldre på särskilda boenden under pandemin.

Till exempel konstaterar IVO att under en period så sattes vård i livets slutskede, palliativ vård, in för samtliga äldre som uppvisade corona symtom. IVOs undersökning bekräftar de äldres värde. De är inte vårda något, bara besvär. Det bekräftar också Samhällets moral. Den är inte god.

Det moderna sättet att ta död på folk. Morfindöden. Det är dock inte någon ny uppfinning, inte heller det att äldreboenden inte informerar anhöriga, utan ”äger” de boende.

Nu skäller IVO och Regeringen lovar igen helt fantastisk äldreomsorg. Hur var det någon sa? Förbättringspotential? Ska vi vara så dumma att vi tror på det?

Kanske ska vi inte skylla på personalen? Många av dem gör mer än de orkar. Oavsett vart inom vården man arbetar idag gäller det att försöka arbeta på heltid som en läkare sa efter hon hade med eller mindre bott på arbetet en vecka och sen kom en vecka till och nästa…. Vården är feldimensionerad till befolkningen. Det liknar krig på sina ställen. Man går inte därifrån innan man kollapsar. Eller smittas och dör.

PS. Såg nu att ”lockdown” är också utsedd till årets ord.

Lockdown” has been declared the word of the year for 2020 by Collins Dictionary, after a sharp rise in its usage during the pandemic. It ”encapsulates the shared experience of billions of people”, Collins said.

Lexicographers registered more than 250,000 usages of ”lockdown” during 2020, up from just 4,000 last years.

Virusbild och munskydd från Wikipedia

Årets Julklapp – bra val!

HUI Research har presenterat Årets Julklapp. Det är är något alla borde ha i skåpet: ett stormkök. Alltså ett friluftskök av någon form. Lägg till gas eller annat bränsle. Tändstickor eller tändare, lita inte på de tändare som finns fast i kök. Vilken bra idé, betydligt bättre än elcykel som vanliga inkomsttagare, pensionärer och andra fattiga inte hade råd med. Eller idiotin mobillådan. Ja, tanken var god med att fostra folket.

Stormkök? Varför då, jag campar inte, vandrar inte och skulle jag plocka svamp har jag en termos med mig, säger säkert flera. Javisst, men hur fixar du kaffet och välling till babyn när strömmen går? Har du en dunk vatten lagrad och ett stormkök fixar du alltid något medan du väntar på strömmen.

Så, bli lite prepper nu. Men elda inte upp bostaden. Ett friluftskök ska vara ute i fria luften, kanske på balkong när krisen kommer. Blir det ingen kris gå ut och njut av en tur till naturen.

Motivering för valet: För trettiotredje året i rad utser HUI Research Årets julklapp. Till följd av coronakrisen har utomhustrenden accelererat kraftigt och besöken på vandringsleder och fjälltoppar har slagit nya rekord – trots en mycket begränsad turism från utlandet. Semestern blev till svemester och restaurangmåltider med vin ersattes med stormköksmiddag och termoskaffe. 2020 var året då svenskarna återupptäckte den svenska naturen och stormköket representerar därför den, på många sätt märkliga, tid vi lever i.

Några senaste ”årets julklapp”:

2011 Den färdigpackade matkassen
2012 Hörlurarna
2013 Råsaftcentrifugen
2014 Aktivitetsarmbandet
2015 Robotdammsugaren
2016 VR-glasögonen
2017 El cykeln
2018 Det återvunna plagget
2019 Mobillådan
2020 Stormköket

HUI Research https://hui.se/

Bilderna från årets vandring på Sörmlandsleden.

Är allting bara en slump?

Har du tänkt över vad som hade hänt om slumpen inte varit närvarande? Eller har ditt liv varit så välplanerad att inga överraskningar kunde rubba den? Ibland känns det att livet går i förutbestämda cirklar, en händelse följer en annan med viss logik men sedan kommer den oväntade slumpen som rubbar allt.

Tänk bara på dinosaurier.

60 miljoner år sedan krockade en asteroid med Jorden i nuvarande Mexiko.  Det blev en miljökatastrof. Atomvinter. Vissa mindre djur i hålor överlevde. Våra förförfäder så att säga. Dinosaurierna dog ut. Idag är den asteroidkollisionen med Jorden godtagen som den mest troliga orsaken till dinosauriernas död.

Om asteroiden hade krockat med jorden 30 minuter tidigare  hade den landat i Atlanten, 30 minuter senare I Stilla havet. I båda fallen hade följderna varit mindre. Dinosaurierna hade troligen överlevt. Människan då? Kanske  blev det inga av oss?  

Förr i tiden då vi än trodde på Gud som alltings skapare och överhöghet var ingenting en slump utan hade en förutbestämd Guds  mening. Vår påverkan på vårt öde var tämligen begränsad.  Vi kunde bättra på våra odds med bön och anständigt liv. Men vetenskapen började göra vår tro osäker. Om inte Gud styr, vem då? Överheten?  Jag själv? Sedan kom Darwin och  krockade med Gudstron genom evolution. Kyrkan såg inte det med välvilja. Den allenarådande Guden byttes mot egen skuld och vilja, åtminstone i världens kristna regioner. Den överordnade stora planen blev frånvarande. Människan blev ensam med sitt självvalda öde.

Men slumpen är närvarande? Eller inte? Så många ropar idag ”jag såg det inte komma” och lägger skulden på en elak slump i stället egen blindhet. Eller, vi tenderar att se mening i sammanträffanden trots att det inte finns någon. Vi tolkar slumpen som synkronicitet, ett meningsfullt sammanträffande, ödet som just drabbade oss. Nej, jag ska inte fördjupa min i C.G.Jung nu, för jag tror inte på ödet och dessa nästan utomjordiska samband. Inte heller att Planeternas rörelser och Universum styr våra personliga göranden.

Men, ibland undrar man.

Har du också tänkt ”om jag inte hade gjort, gått, bestämt…just det då så hade inte  X hänt? Jag har funderat på det ett antal gånger och har fått erkänna att ibland är livet en stor slump, oinskrivna  scenarion vi kastas in i. Jag har undkommit döden med ett hårsmån några gånger av en slump. Ibland har mina känslor tagit över  och jag lät slumpen råda. Bruksanvisning saknades för nya mänskliga val. Att göra något bra av slumpen är en human uppgift men ibland ack så besvärligt.

Slumpen  lät mig träffa mannen jag gifte mig med, fick två barn med. Jag hade nog aldrig träffat den mannen om jag inte bestämt mig att gå på en föreläsning i sista minuten. Om jag inte gått under pausen långt från  de några hundratal som trängdes runt föreläsaren hade jag inte lagt märke till honom.  Han hade också flytt gruppen. Där stod vi, två ensamma. Han sa ”har du också flytt kaoset, vi borde kanske ses.” Han hade gått förbi lokalen på väg hem från sitt arbete, sett reklamen vid dörren och bestämt sig att gå på föreläsningen som handlade om Kina.  Någon skulle genast ropa om förutbestämd synkronicitet. Men hur förutbestämt var det med skilsmässan då?

Slumpen? Inte någon Gudomlig ordning i alla fall. Det var dock osannolikt att vi två hade träffats någon annanstans. Vi var på helt olika planhalvor, kan man säga. Vi hade inga intressen, som hobbyer, vilka överlappade. Kärlek är märkligt. Använd huvudet mer än känslor är mitt råd. Men, förmodligen hade jag gift mig med någon annan och fått andra barn än de jag har om inte vi hade träffats. Den tanken låter rent av kusligt med tanke på mina så älskade barn. Jag tror inte alls att det finns en enda ”soulmate” för oss. Jag tror på ett betydligt större urval. Ens livs kärlek beror på slumpen och valet, inte att det finns en enda att förälska sig i på Jorden.

Nej, vårt liv, vardagsliv, våra göranden och det vi låter bli är inte en slump. Vi väljer. Vi väljer mellan det goda och onda, det enkla och mödosamma. Även när det oväntade inträffar är vi sällan i händerna av det utan har – oftast – valmöjligheter, ynkliga eller stora. Men om våra val har påverkan i det stora hela är tveksamt. Så här på ålderns mörka höst funderar jag över om mitt liv har haft en mening. Vilken är det då?

Jag tror att vi bör inse hur små och obetydliga våra liv är på Jorden, men ändå göra det allra bästa vi kan. Vår jord är bara en smula i det stora Universum. Vi är en liten planet bland miljoner stjärnor, planeter, nebulosor, asteroider, galaxer, månar, svarta hål, stenbumlingar som far där uppe, det vi inte har ens upptäckt än. Slumpen gjorde just vår planet beboelig för oss. Snabbt började vi omforma vår boplats. Vilket ansvar har vi gentemot vår jord? Att utveckla eller avveckla  det som finns? Det gapas väldigt mycket om klimatet men det som är längre ner under vår himmel på jordytan, möjlig att påverka, får betydligt mindre uppmärksamhet. Miljöförstörelse. Krig. Hunger. Överbefolkning. Sjukdomar vi inte ens försöker  bota. Vattenbrist. Sopor. Mer… Så mycket mer.

Mars som forskarna  och miljonärerna  riktar sina blickar åt är inte speciellt vänlig planet och kommer att kräva betydligt mer uppoffringar än det Jord vi lever på.  Men om jag vore ung och inte så förskräckligt oteknisk som jag är hade jag inget mot att flytta till Mars. Lite mer äventyrligt än en lång vandring på jorden. En dag överlever vi inte här och bara några få utvalda kommer då att försöka tampas med den röda planetens ogästvänliga yta. Om vi inte lyckas hitta andra lösningar.

Det är ingen slump att vi letar efter andra världar att bosätta oss i, bara resultat usel förvaltning av planeten Jord. Allting har sin början och allting har sitt slut. Nej, de klimatentusiasterna vilka flyger runt Världen i sina privatplan gör ingenting som skulle rädda Jorden. Det är en helt annan historia och helt andra syften.

Se på Rymden. Vilken slump startade allt? Vidga dina vyer. Det finns en Internetsida jag kollar varje dag. Det är: https://apod.nasa.gov/apod/archivepix.html

Asteroid och Mars från:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Asteroid#/media/Fil:243_ida.jpg

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mars_(planet)#/media/Fil:Mars_Hubble.jpg

Högst Upp: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Hubble_eXtreme_Deep_Field.jpg