Äventyr är bara dålig planering?

Dag 20 på Pacific Crest Trail mötte jag en man som sprang. Mötte? Det var för mycket sagt. Han ropade något som att ge plats och kutade förbi. Först trodde jag att det  hade skett en olycka men några som kom efter sa att mannen försökte slå rekord, den kortaste tiden från México till Kanada. Han lyckades inte slå rekordhållaren belgiske Karel Sabbes 52 dagar, 8 timmar och 25 minuter från 2016, alltså ca 82 km om dagen. PCT är 2,653 mile, 4,270 km från gräns till gräns.

Han sprang förgäves. Han blev inte först.

Varför ville han springa? Det finns inte så många rekord och fantastiska äventyr att slå mer så allt skall gå så fort. Vem är snabbast upp till toppen, på cykel, maraton, på racerbanan, multisport, på PCT – den är en hjälte? Vara först och snabbast är det som gäller. Och helst ska det ske utan större uppoffringar.

Vem gör idag stora uppoffringar för att nå sitt mål? Vem gör något omstörtande även om allt är mot en? Finns det något att erövra än idag? Forskning, teknik, medicin, AI… och rymden förstås. Men det är inte så äventyrligt, kroppsligt krävande, bara ett segt, långsiktigt arbete, oftast i en lika hårt arbetande grupp eller flera över världen. Ständig trial and error till den dagen när målet eller något överraskande har nåtts.

Att komma till Mars som först vore något. Varför tar ingen sig till Mars? Ingen frågar: finns det någon manick som kan ta mig dit så åker jag med nu? Eftersom man har kunnat skicka dit bilar finns någon sorts transportmöjligheter uppfunna. Antagligen skulle det inte gå så bra men ingen försöker ens. I stället har vetenskapen fastnat i detaljer, perfektionism, säkerhet, träning och erövrar inga andra världar.

Finns det riktiga äventyrare kvar? Världen är undersökt till sista punkten.  Är det bara fart som gäller? Att vara den absolut yngsta eller äldsta ger skryt också en stund.

Jag såg filmen om polarforskaren Roald Amundsen.  Han var besatt av de två polerna och såg till att komma dit,  först. Han satsade oavsett hinder,  möjlig död och taskiga finanser. Han var den första genom Nordvästpassagen. Senare Nordostpassagen då han satt år  fast på isen några omgångar. Han ruinerade sig och utnyttjade sin bror som lät sig utnyttjas. Men han var det frivilligt, av det band som nära släktskap ger. Det kan hända att Amundsen inte var så trevlig person utan äregirig, men han höll ihop sitt följe och uppfyllde sina mål. Det var antingen eller, lyckas eller dö. Inga mellanting.

Han och två till dog när han försökte undsätta Umberto Nobile som hade havererat med luftskepp efter att ha flugit över Nordpolen. Jag undrar, vad tänkte Amundsen när han insåg att det var slut? Insåg han? Kroppen hittades aldrig.

Han var en polarforskare av rang. Filmen är värd att se.

Ibland när jag vandrar på fjällen och tar en udda väglös väg får jag den underbara känslan: kanske ingen har satt sin fot här. Troligen är det inte sant. Under årens lopp har otaliga människor gått över högfjäll men känslan av exklusivitet är mäktig. Det har funnits några sådana stunder i mitt liv. Att vara först…eller äldst.

Vart finns dagens Amundsen? Eller någon av de andra som trotsade den outforskade naturen?

Roald Engelbregt Gravning Amundsen, föddes 16 juli 1872 i Norge och dog troligen 18 juni 1928 nära Björnön Svalbard.

Vi EU skeptiska dumhuvuden…

EU-skeptiska och högernationalistiska partierna utgör ett hot mot den europeiska gemenskapen, säger EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i en intervju med CNN. Enligt vissa mätningar ser EU-skeptiska partier ut att bli det största blocket i parlamentet efter valet.

Han föraktar en del av väljarna men förväntar sig att vi betalar hans ord och liv.

De här populisterna och nationalisterna, dumma nationalisterna, är förälskade i sina egna länder, säger Juncker.

Skall man inte vara det? Är det inte så vi människor fungerar? Först på ”älska listan” kommer ens barn, partner, familj, därefter anhöriga, andra som står oss nära, kanske en hobby, sedan bygden man bor i, arbetsplatsen, landet man lever i, den Stat som gav oss plats och medborgarskap. Först långt därefter kommer andra länder om det inte är så att man har utvandrat och håller än det landet kär. Eller älskar ni alla länder utan urskillning huller om buller?

Inte jag. Snarast blir det ibland en känsla av medlidande.

Juncker sager vidare: ”It’s always easier to mobilize negative forces than to mobilize positive forces.”

Kanske så, men det positiva måste man tjäna in. Samarbete i EU måste ge något som folk ser i praktiska livet. Prat om EU skatt får de flesta att bli negativa. Inskränkningar i livet vi är nöjda och vana med likaså. Lyxliv för fifflande representanter få oss att bli väldigt negativa. Fred är prioritet nummer ett för de flesta. Vi har inte krig mellan nationer i EU idag men i våra förorter pågår lågintensivt inbördeskrig.  Ändå vill EU ha mer av samma vara? Jag måste ha frågetecken på det eftersom intentioner är oklara för mig, kanske för dig också.

England ansåg inte ha sig tillräckligt nytta av EU men hamnade i ett kaos där ingen är nöjd. Jag minns i TV en engelsk protestdemonstration då reportern frågade de demonstrerande unga om de hade röstat. Svaren var nej. Åter nej. Nästa nej. Men det gick bra att skrika på gatan. De engelsmän jag har träffat ansåg att orsak till att lämna EU var den öppna dörrens politik som blev för kostsam, mänskligt och ekonomiskt. Kanske är det lika för de andra nationalistiska EU medborgare?

I år pratar partier om att förändra EU inifrån, göra det mera lagom. Glöm det. Ingen kommer att ge bort ens en smula av sin makt och sina inkomster för att minska det uppsvällda byråkratiska maktkomplexet. EU har inte ens lyckats bestämma placeringsort för sig.

Nej, ingen kan älska hela EU, allt och hela världen. Det är falsk påstående. Vi söker oss nästan alltid till våra likar, de med samma språk, samma uppfattning om livet, samma kultur, religion… även om kulturens ingredienser kan vara svårt att uppfatta för en främling. Den oskrivna koden blir så tydlig när vi delar livsutrymme med andra av motsatt okänt  värdesystem.

Över EU har det växt områden långt ifrån europeisk kultur. Kanske det västerländska var inte livskraftigt nog?

Att uppskatta mest sitt eget land innebär inte hat mot det okända. Det innebär att vi gillar mest våra egna länder, kultur, uppfattning, där vi är hemma. Men människans sinne är rörligt. Vi är nyfikna. Vi förändrar oss. Men att inte ha någon rot till folk, plats, kultur gör oss vilsna, som utan ankring i vardagen. Det är då man blir likgiltig och slutar bidra. Det är då man söker efter annat att fylla livet med. Varför ska vi betala skatt och försvara ett land vi inte ens tycker om?

Utan att känna sig som svensk, fransman, italienare… kan man inte heller se de andra att representera sina länder. Det blir en multikulturell soppa utan innehåll. Är det just det EU-Juncker önskar? Är det dit vi är på väg ivrigt hejade av politiker? Alla lika hemlösa och lika lydiga.

Varför skulle vi européer inte älska våra länder och vår kultur när väldigt många invandrare nästan krampaktigt försöker behålla det bagage de hade med sig från länder de flyttade ifrån? Då är det accepterat att vara som man vill och ha sina åsikter, krav och tro kvar. Men de vita européerna…fy! Ordet rasist kommer snabbt fram.

Vart går gränsen för beundran? När är nationalism bara uppskattning av sitt eget land? Om det blir avsky mot alla andra, kravet på underkastelse eller rentav  döden? Har vi inte det smygande i våra länder fast inte i form av den nationalism Juncker menar?

Skall radikal islamism inte jämställas med den onda nationalismen och få hån av Juncker också? Borde vi inte vara lika avståndstagande för det som för nazismen?

Det blir spännande val till EU. Har du röstat? Missa inte det. En dag kan din fria röst vara väldigt ofri.

https://edition.cnn.com/2019/05/22/europe/jean-claude-juncker-interview-european-elections-intl/index.html

Tills döden skiljer oss åt…

Jag läste om en engelsk 84 år gammal man som slog ihjäl sin dementa hustru. Det gick inte längre utan han skulle bli tvingad att lämna henne till ett vårdhem fast hon inte ville. Han slog ihjäl henne och ringde sedan 999. Jag kan förstå hans förtvivlan. Mord är dock ingen lösning.

När jag läste om denna tragiska händelse tänkte jag på det enda anhörigmötet jag besökte. Det gav en verklighetsbild om att vara anhörigvårdare fast det skulle ge oss en trevlig stund bland våra likar.

Jag deltog således endast en gång på dagcentralens anhörigmöte, där min sambo var fyra timmar i veckan. Jag klarade inte av att gå dit flera gånger. Nej, det var inget fel på hur mötet var ordnat. Kaffe och fina smörgåsar, all personal närvarande. Sysselsättning och fika till våra dementa anhöriga i ett annat rum. Vi tog våra vårdtagare med oss eftersom vi inte hade någon som kunde passa dem.

Jag blev deprimerad av mötet.

Av alla 25 tal besökare var tre omkring 60 – 70, varav en man. Resten var kvinnor 80+, någon över 90. Flera av de äldre kvinnorna hade själv hjälpbehov från hemtjänst och sjukvård. Några gick med rollator och flera klarade inte trapporna till mötesrummet utan tog varuhissen. En och annan hade missat hjälp som de var berättigade till från Kommunen. Flera av deras män hade svår demens, likaså min sambo.

De alla var gamla kvinnor som tog tappert hand om sina makar vilka var drabbade av demens/alzheimer och även andra sjukdomar. De var 30 – talister, de som hade byggt det här samhället. Nu tog de hand om Kommunens ansvar över äldreomsorgen, ändå till döden.

Tills döden skiljer oss åt…

Det var egentligen förfärligt.

Jag tänkte på varför slet dessa kvinnor så hårt som sjukvårdare och dygnet runt personlig assistent i 80+ ålder? Var det ekonomin? Om maken fick plats i ett boende, kunde kvinnan då betala sin hyra? Troligen inte utan hjälp från barnen och bidragssystemet. Några kunde riskera att hamna på gatan. Ekonomin slutar innehålla nyinköp, som kläder. Två pensioner räckte, men inte en. Det kanske var behovet av samhörighet, löften av kärlek man höll fast vid även när kärlek hade bytts mot omsorg? De kunde vara känslan att man inte ger upp och blir beroende av Samhället? Den gamla stammen som gjorde sitt. Det kunde vara Kommunen som gjorde ett besök per år och snabbt bedömde läget utan att se verkligheten? Kanske kunde den handläggaren inget om demens heller? Av de 6 som besökte oss, ett besök i året alltså, var en kunnig i demens, de andra hade knappt erfarenhet av omsorg.

Om den gamla typen av äldreboenden än hade funnits skulle en stor del av dessa kvinnor få en plats där med sin make. Om…

Deras slit är förstås helt galet. Finns god omsorg i ett demensboende att tillgå – god, inte något sparmål – är det att föredra när demens har utvecklats till svår nivå. En maka kan förbli en maka lite grann, inte en dygnet runt assistent och vårdare. Bryr sig Kommunen om de äldre låter de ingen gammal kvinna slita med sin demente svårskötta make utan erbjuder mer än två timmar avlösning i veckan.

Till sist hamnar man i ett läge där den demente har förlorat sitt minne till obefintlig grad. Då han inte alltid känner igen den han bor med, inte sina barn och absolut inte den hemtjänst som ofta är olika personer. Då den enklaste göromål blir omöjligt att genomföra. Då språket försvinner. Insikten saknas. Ilska kan tillkomma även hos den fredligaste personen. Den partnern som fanns länge sedan är borta. Kanske finns ett igenkännbart skal – utseendet  – kvar.

Ändå kämpar många kvinnor – kanske även män – i den oöverkomliga situationen 24 timmar i dygnet med några timmars avlösning i veckan.

Så gjorde även jag länge. Flera vistelser i ett korttidsboende orsakade besök på VC eller Akuten omgående. Han var smutsig och hade tappat vikt. Hur skulle jag kunna lämna honom permanent i ett sådant boende? Jag kunde inte göra det fast jag borde för min egen hälsas skull. Till sist var det frågan om liv och död, min alltså. Han överlevde inte i det permanenta boendet mer än några veckor. OK, han var sjuk men den likgiltighet för hans behov som personalen visade lämnar mig aldrig.

Jag kan förstå mannens förtvivlan när han slog ihjäl sin fru, fast mord inte är en lösning. Eller var det för henne?

https://www.dailymail.co.uk/news/article-7014309/The-moment-pensioner-tells-999-call-handler-killed-wife.htm

Världshälsoorganisationen (WHO) har lanserat sina första riktlinjer för hur människor kan minska risken att få demens. Det är det gamla vanliga sluta kröka, sluta röka, lev hälsosamt med bra mat samt motionera. Samt fixa goda gener hur det nu går till.