Framtiden är vacklande.

Personligen var året 2017 ett av de sämsta år jag haft i mitt vuxna liv. Det finns väldigt få händelser värt att minnas. Året 2017 får gärna gå till historiens soptipp för min del.

Sverige är på sluttande plan. Ute i den stora världen är läget lika illa.

Krig, svält, överbefolkning, vattenbrist, skaror av arbetslösa unga män som försöker tränga sig till EU, flyktingar,  obegåvade politiker, terrorister… oro i flera länder.

De som analyserar läget för nästa år säger:

“If 2017 did not look good, predictions for 2018 are no better: violence and insecurity are likely to deteriorate in Afghanistan, Democratic Republic of Congo, Libya, Ethiopia, Mali, Somalia, and Syria next year,”

”Next year Ethiopia will join northeast Nigeria, Somalia, South Sudan and Yemen as places at risk of famine”, från rapport “Humanitarian Overview: An analysis of key crises into 2018” av ACAPS (Assessment Capacities Project).

Och så vidare…

Så, Gott Nytt År? Bättre helst!

Jag önskar alla läsare Gott Nytt År. Ta vara på dagarna som går. De kommer inte åter. Få saker går i repris så man kan få fatt det man missade. Tro inte på dem som säger att man hinner nog senare…Dröm inte. Gör något åt det.

Livet är det som pågår medan du väntar på sådant  som aldrig händer (Kristian Anttila)

Tomten, en fel sorts manlig skuggfigur.

Även Jultomten, den snälla gamla trösterika figuren har drabbats av genushatet. Patriarkat!

Lik Gud, vilket kyrkan försöker göra till mindre manlig uppfattning, är Tomten en man, vit person som står i vägen för feminismens rätta läror.   Alla våra manliga goda förebilder är i fara att feminiseras på ett obehagligt sätt. Lucia är ju fel fast åt andra hållet, hon var kvinna men de rättrogna vill ha en valfri helst könlös person. Tomtefar, mor och de små nissarna kan ses som en bild av en lycklig familj glädjande oss en gång i året och det är ju så icke PK. Vi är inte man och kvinna utan något valbart utöver då det gäller orättvisor mot kvinnor.

Ja, varför slipper Tomten normkritik, frågar genusexperterna?

Därför att de flesta av oss gillar Tomten och vill se honom just som Tomten, en gammal, vänlig, skäggig man i röda kläder, inget annat. Gärna med renar och en stor säck julklappar.  Han har en fungerande funktion under Julen som inte kan ersättas. Han är tradition av större art och har samsats om utrymme med Jesusbarnet utan att vålla bråk. Hittills.

En del vill förstås spola Jesusbarnet också eftersom han representerar kristenhetens  stora dag, födelsen av en frälsare, han som är starten till vår religion. Jesusbarnet bli hen i svenska kyrkans läror. Jesus och kristendomen islamiseras. Kyrkor firar Mohammed, inte Jesusbarnet. Viljan att göra islam till lags är större än att bevara den kristna läran.

Ingenting som ger oss glädje och förtröstan, Gud eller Tomte, får vara kvar i det könlösa feministiska paradiset där alla män är förövare och alla kvinnor offer.

Är inte Tomten men framför allt  Jesus några av de spikar som håller vår kristna civilisation, vårt land ihop? Om flera av spikarna är utdragna, faller resten snart? Se dig om i världen? Vad vill du ha i stället?

Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.

Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.

Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.

När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.

Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.

Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.

Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.

På några brevlådor hängde ett kuvert  med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren  där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.

Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor,  var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.

Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.

Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.

Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.

Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.

God Jul!  Från elina iniskogen

Har Internet stulit våra barn?

Kan jag gå nu, sa barnet när vi bakade kakor till Julen. Kakorna var i ugnen.  Okej då, sa jag fast jag ville säga nej, du gör färdigt. Internet drog. Det spel hon spelade innan baket var mer spännande än att baka kakor.

Baka kakor har vi gjort så många gånger. Den fantasivärlden hon byggde på Internet var en nyare upplevelse. När kakorna var färdiga satt jag mig med henne för att se vad var så spännande att det gick före julbaket.

Hon hade byggt ett hus med en katt som gick omkring, en kvinna bodde i huset, barn kom från skolan, trädgård… det var ett fint bygge.  Nu styrde hon händelserna i huset. Inget julbak dock. Det var ett fantastisk bygge.

Som mormor blir man tämligen obehövlig i att sysselsätta barn som hunnit bli över tio år. Någonstans där ökar användningen av digitala medier. Internet fixar innehållet. Man blir snabbt en som ser till att hemmet fungerar, tvätten fixas, huset dammsugs, mat lagas, i tid till skolan, ett slags ”ha koll” person. Tiden då man gjorde roliga saker som julpyssel tillsammans med barnbarnen försvann ungefär efter tioårsåldern. Lägg till  läxor och aktiviteter flera kvällar i veckan utanför hemmet så blir det inte mycket tid över, varken för kakor eller Internet.

Man är inte så rolig längre. Internet har slagit ut oss gamla.

Kanske har flytten från mormor till Internet skett  ännu tidigare för andra? Nu under jultiden ser man flera äldre gå ut med barn som ser ut att vara barnbarn. Barnet håller i en mobil och stirrar i rutan medan den medföljande äldre försöker säga något. Bäst att bli intresserad i vad som händer i mobilen? Annars är man väl ute?

Jag är inte riktigt förtjust i barndomsupplevelser som sker per Internet. Den magiska rutan stjäl våra barn. När man väl släpper in barnen i Internetvärlden blir det som en drog, svår att avbryta. Forskare säger att Internet stimulerar samma punkter i vår hjärna som droger. Inte märkligt att vissa inte kan avbryta spelandet. Internetmissbruk är nu mera klassad som vårdbehov.

Vi outsourcar vårt minne till en hårddisk. Hur påverkar det vår förmåga att minnas och sortera information? Blir vi dummare fast informationsmängden borde spå annat?

Det finns en massa kunskap på nätet, inte bara skräp. Det är som en jättestor uppslagsbok. Frågan är vad och hur barnen väljer? Youtube med kändisar? Till min glädje insåg jag att mina barnbarn är som svampar. De suger åt sig information. Frågan är om de i den åldern kan sortera ut det falska, de för dagen ”rätta åsikterna”, utsagor avsedd att påverka? Snopet var de i alla fall att få veta vissa saker som i svensk press presenterades som sanning medan de inte stämde med verkligheten, alls. Inte när man började vidga sina vyer med utländsk press.

Va?! Median ljuger!

Ja, massmedian har sin agenda. Det har också mormödrar.