Den blomstertid som inte kommer…

Utvalda

De val vi gör som unga och under den första fjärdedelen av livet påverkar vår tillvaro mer än vi kan räkna ut. Livet är inte en lotteri även om det händer saker vi inte kan påverka. De föräldrar vi fick, det biologiska arvet vi har går inte byta ut.

Visst, barn kan placeras till andra hem men ens föräldrar är inget vi lätt kan räkna ut. Undersökningar visar också att omhändertagna barn lyckades inte bättre i livet än de som levde kvar hos ”misslyckade” föräldrar.

Sedan kommer skolan som nu mera är ett sorgebarn i Sverige. Att klara skolan och utbilda sig till något att försörja sig med och kanske få utlopp för sin talang är ett steg till självständigt vuxenliv. Visst, det går att utbilda sig senare också eller bygga vidare på sin utbildning, men utan att ens ha nians betyg är valmöjligheterna skrala.

Att ha hoppats på stora pengar med kriminell verksamhet och knarkförsäljning i stället skolbetyg brukar sluta i elände, värsta fall död på gatan. Vi har gott om det idag.

Det är väldigt få som blir Youtube stjärnor, musiker eller influenser utan större ansträngning.

Att hitta och fånga drop outs tidigt i skolan är en nyckel men förmodligen inte längre ens tillräckligt. När yrket brott kryper ner i åldrarna behövs annat än skolbänk eller varmkorv hos polisen.

Elever vilka inte kan läsa bra senast på klass tre är en ylande larmsignal.

Vi behöver öka antalet specialklasser där de lässvaga eleverna, de som har svårt att lära sig på grund av olika hinder som bristfällig eller ingen svenska, försvårande diagnoser eller låg begåvning – ja, de finns – får adekvat stöd. Jag tror nivågruppering igen en tid eller helt vore en bra idé. Inte att försöka springa efter eleven i panik de sista dagarna i klass nio för att få ihop några betyg i sport och teckning.

Att dela upp elever beroende på begåvning är inte jämlikt men det fungerar. Var och en kan vara lyckad på sin nivå. Som lärare träffade jag aldrig obegåvade barn men nivån och arten av kunskap kunde skilja sig år mellan eleverna. Även lärare kan vara på olika nivåer. Var femte lärare saknar lärarutbildning idag. Jag var inte en utbildad lärare. Hade fil. kand i politik och ungdomsledarutbildning men lärarbristen släppte mig in. Jag var bra på att fånga in de på botten och de på toppen. Att sättas inför uppgifter eleven inte klarar av eller ligga ständigt över men ändå förväntas få samma undervisning och utfall som de andra eleverna är ett slags förakt mot barnen. Likvärdigt? Jämlikt? Vad sjutton är det?

Många elever tillbringar sin skoltid i skuggan av sitt rätta jag och kvävd begåvning.

Vi behöver läsbegåvningarna – också. Skoldebatten handlar oftast om de som inte klarar sig, sällan om att de bästa eleverna är också förtjänta av extra insatser. De är inte intressanta i skoldebatten men om några år förväntar sig Samhället att få läkare, jurister, ingenjörer, specialister av olika art för Samhällsutvecklingen.

Att förändra svenska skolan är svårt. Första steget vore att sluta tro på att alla är lika i begåvning, lämpliga att stoppas i en mall med samma utfall. Men diskussionen och förändringarna handlar ofta om friskolornas vara eller icke vara, om den rätta tidpunkten för köplats till en skola, mindre pengar till friskoleelever och till och med föreslås att inga mobiler är tillåtna i klassrummet. Mobilfria skolor finns redan.

Jag tror att undervisningen bör läggas på strax under det möjligas nivå i de fall eleven inte klarar den vanliga skolan. Att bli bra, bäst i sin nivå är ett mål. Sedan kan kraven höjas, lite. Att tro de elever som inte kan prata, läsa och skriva svenska, de som har noll hjälp hemma, de som är åldersmässigt i gymnasieåldern men borde sitta på första klass kan klara av nians betyg och fortsätta i gymnasiet är idioti om inte mer. Att sänka kraven för att få in alla på högre utbildning samt ha hittepåutbildningar kommer att bli en katastrof för den akademiska utbildningen i längden. Nyss sänkte man kraven till Polisutbildning, ett av de viktigaste yrken vi har. Vilka andra yrken ska vi sänka för att få in mer av dem som har svårt med skolan? Förslag?

Att sänka kraven för alla kan låta snällt men är väg mot ett Samhälle där de lässmarta till sist packar ihop och flyttar. Realism är något skolmyndigheterna behöver att börja med. Jämlikhet är bara ett dekorationsord. Lika värde är annat.

Det är inte så att livet är en lotteri där vissa får lotten smart och vissa misslyckade först efter skolan. Vi är individer från början. Även en baby uttrycker sig med eget tonfall. Några är tysta. Andra framkallar uppmärksamhet med skrik dygnet runt.

Vi ärver en batteri av egenskaper från våra föräldrar. Biologin väger tungt. Kanske borde vi våga prata om de ärftliga egenskaperna, inte bara om miljön och samhällets påverkan?

Rosengårdskolan, Malmö april.

Men eleven och elevens föräldrar måste vara övertygade om vikten av skolgång och lita på att det är bra för barnet. Vissa föräldrar borde fostras till sunt beteende. De ska att inte hota läraren när eleven inte får det betyg föräldrarna vill. Att inte välja en skola som har klädkod och sedan protestera i massmedia om det. Eller att kräva och få ersättning i pengar för att läraren inte går med på hittepåpronomen. Dessa är bara små exempel på svenska skolans djupa problem. Skolan är inte bara en lärdomsplats utan en del av Samhällets uppgång och även fall.

Uppdatering: idag 1/6 publicerades vad tycker partierna om skolan.

https://www.svt.se/special/sa-tycker-partierna-om-skolan/

PS.Förra läsåret 2021 hade cirka 24 procent av eleverna inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen i grundskolan klass 9. Lite mer än 14 procent, omkring 15 700 elever, hade underkänt i minst ett av kärnämnena svenska, engelska och matematik. Dessa elever är inte behöriga till något program på gymnasiet.

PS. Av de 8 233 personer som Polisen i slutet av förra året pekade ut som gängkriminella i landet är 1 202 personer under 18 år. Högst andel gängkriminella under 18 år finns i Polisregion Mitt, där nära en tredjedel av de nästan tusen gängkriminella är minderåriga. Runt 70 av dem är under 15 år.

PS. Gäller den gamla regeln: Det av Myndigheter kända antalet är en tredjedel av det verkliga? Fick lära mig det i Universitet som inte än var fallen åt vänster.

En om dan

Utvalda

270 skjutningar med 40 döda hittills i år. Det är ungefär en om dan och en död per vecka. De knivskurna som har överlevt inte medräknade. Inte heller bomber som exploderat i våra bostadshus. De våldtagna är också många, vi ligger i topp tio.

Nyss larmade polisen i Järvaområdet att de inte längre hinner med den stora mängden mord som sker. Sedan 2018 har 17 unga män skjutits ihjäl i området. Av dem har ett mord klarats upp.

17 låter väl inte så farligt? Det är bara kriminella som rensar i egna leder? Eller så?

Lovade inte politikerna vända på varje sten när en mor med barnet på armen sköts? Jag vet inte vilka stenar de vänder. Kanske bygger de mur omkring sig?

Sjukvården är bra på att ta hand om knivhuggna och skjutna, antalet döda vore högre utan dem. Jag minns att en del läkare var i Chicago för att lära sig eftersom materialet, dvs offren, var för få i Sverige ca 20 år sedan. Idag är vårdpersonal experter.

Oacceptabelt? En till ung man avrättades på gatan torsdag kväll. Nu stämmer alla igen i kören att mord är oacceptabelt. Har vi inte hört det så många gånger från politikersidan med Statsminister i spetsen att vi vet inget radikalt kommer att hända. Låter som en inspelad mantra.

Hur blev det så här tvistar man om. Vissa hävdar bristen på fritidsgårdar, andra fattigdom, några skyller på boendestandard eller skolan, ensamma mödrar, socialtjänsten som inte arbetar förebyggande, polisen som inte skapar kontakt med varmkorv i handen. Som om de kriminella vore helt viljelösa personer, prisgivna för sitt öde.

Jag tror att Polisen sliter hårt. De är inte nog värdesatta varken med arbetsvillkor eller lön.

Det är märkligt att inte min generation blev brottslingar hela bunten för vissa av oss hade inte mat för dagen, inte nog med kläder och absolut inga fritidsgårdar. Så klart fanns det brottslighet även förr i tiden men avrättningar på gatan är nutida.

Sluta skylla på ekonomin. Svenska bidragstagare hör till grädden i Världen om vi ser på ekonomin all inklusive, skola, sjukvård mm. Fattigpensionärerna har det inte lyxigt men de skjuter inga på gatorna för det. Kriminalitet som syns är revirstyrt, impulsivt, med primitiva kränkta känslor, hierarkier och vem äger drogmarknaden och dess pengar. Inte enbart förstås, det finns många sätt att göra livet surt för ”oss vanliga”, om man kan säga så.

Helgknarkar du? Då är du en person som underhåller kriminaliteten på gatorna.

Det handlar inte bara om kriminalitet utan vilket land och Samhälle vi är på väg att bli.

Kan Samhället reda ut allt? Nej, jag tror inte det, inte med de demokratiska medel vi har. Den samhällsutvecklingen som våra politiker och även media har bidragit till i Sverige utan planering och analys kan vara så komplicerad att det inte går att förklara enkelt eller att rensa upp. Det är – kanske – redan dött fall för den Regeringen som tar över nästa höst. Det är för många komponenter som inte bidrar utan raserar i Sveriges utveckling. Att vända på utvecklingen är svårt. Det som pågår tippar över, men i vilken punkt vet vi inte.

En om dan hade förr en helt annan mening.

Kalla in militären och rensa? Nej, så gör vi inte. Det kan vara riskabelt på flera sätt. Politikerna och Regeringen fortsätter att lova vända på alla stenar.

Sverige börjar likna en bil som rostar vid vägkanten. Inte underligt att Satsministern drömmer om framtid utomlands när han i höst lämnar röran.

Ordet brott i ordmolnet har flera inlägg om kriminalitet och även några om lösningar från förr i tiden.

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

Kasta sten?

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.