En om dan

Utvalda

270 skjutningar med 40 döda hittills i år. Det är ungefär en om dan och en död per vecka. De knivskurna som har överlevt inte medräknade. Inte heller bomber som exploderat i våra bostadshus. De våldtagna är också många, vi ligger i topp tio.

Nyss larmade polisen i Järvaområdet att de inte längre hinner med den stora mängden mord som sker. Sedan 2018 har 17 unga män skjutits ihjäl i området. Av dem har ett mord klarats upp.

17 låter väl inte så farligt? Det är bara kriminella som rensar i egna leder? Eller så?

Lovade inte politikerna vända på varje sten när en mor med barnet på armen sköts? Jag vet inte vilka stenar de vänder. Kanske bygger de mur omkring sig?

Sjukvården är bra på att ta hand om knivhuggna och skjutna, antalet döda vore högre utan dem. Jag minns att en del läkare var i Chicago för att lära sig eftersom materialet, dvs offren, var för få i Sverige ca 20 år sedan. Idag är vårdpersonal experter.

Oacceptabelt? En till ung man avrättades på gatan torsdag kväll. Nu stämmer alla igen i kören att mord är oacceptabelt. Har vi inte hört det så många gånger från politikersidan med Statsminister i spetsen att vi vet inget radikalt kommer att hända. Låter som en inspelad mantra.

Hur blev det så här tvistar man om. Vissa hävdar bristen på fritidsgårdar, andra fattigdom, några skyller på boendestandard eller skolan, ensamma mödrar, socialtjänsten som inte arbetar förebyggande, polisen som inte skapar kontakt med varmkorv i handen. Som om de kriminella vore helt viljelösa personer, prisgivna för sitt öde.

Jag tror att Polisen sliter hårt. De är inte nog värdesatta varken med arbetsvillkor eller lön.

Det är märkligt att inte min generation blev brottslingar hela bunten för vissa av oss hade inte mat för dagen, inte nog med kläder och absolut inga fritidsgårdar. Så klart fanns det brottslighet även förr i tiden men avrättningar på gatan är nutida.

Sluta skylla på ekonomin. Svenska bidragstagare hör till grädden i Världen om vi ser på ekonomin all inklusive, skola, sjukvård mm. Fattigpensionärerna har det inte lyxigt men de skjuter inga på gatorna för det. Kriminalitet som syns är revirstyrt, impulsivt, med primitiva kränkta känslor, hierarkier och vem äger drogmarknaden och dess pengar. Inte enbart förstås, det finns många sätt att göra livet surt för ”oss vanliga”, om man kan säga så.

Helgknarkar du? Då är du en person som underhåller kriminaliteten på gatorna.

Det handlar inte bara om kriminalitet utan vilket land och Samhälle vi är på väg att bli.

Kan Samhället reda ut allt? Nej, jag tror inte det, inte med de demokratiska medel vi har. Den samhällsutvecklingen som våra politiker och även media har bidragit till i Sverige utan planering och analys kan vara så komplicerad att det inte går att förklara enkelt eller att rensa upp. Det är – kanske – redan dött fall för den Regeringen som tar över nästa höst. Det är för många komponenter som inte bidrar utan raserar i Sveriges utveckling. Att vända på utvecklingen är svårt. Det som pågår tippar över, men i vilken punkt vet vi inte.

En om dan hade förr en helt annan mening.

Kalla in militären och rensa? Nej, så gör vi inte. Det kan vara riskabelt på flera sätt. Politikerna och Regeringen fortsätter att lova vända på alla stenar.

Sverige börjar likna en bil som rostar vid vägkanten. Inte underligt att Satsministern drömmer om framtid utomlands när han i höst lämnar röran.

Ordet brott i ordmolnet har flera inlägg om kriminalitet och även några om lösningar från förr i tiden.

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.

Kasta sten?

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.

Som stenar kastade över offret – en tidsbild.

Det är ingen bra dag. Jag är förbannad och ledsen över vad en av mina bloggvänner och hans familj har utsatts för. Hans vuxna dotter våldtogs. Överfallsvåldtäkt. Läs:

Hur överlever någon en sådan sak? Bara för att man måste. Det finns inga andra val för en mor.

Hur det blev så illa i vårt land att mammor våldtas av män, hitkomna från annat land med hjälp av vårt snälla system som ger så kallad skydd för dem?

Vad är det för människor som tar sig rätten att ruinera andras liv?

Eller är detta bara något som nu mera hör livet till? Risken att just du drabbas? Att befinna sig på fel plats så att säga? Lite spill får vi stå ut med?

Vi borde gå ut på gatorna och demonstrera. Att demonstrera mot våldtäkter anses nog lite sjukt. Bättre demonstrera mot någon orättvisa långt borta så knäar även poliser.

Om vi kollar på straffen för våldtäkt och jämför det med andra brott ser vi att de ekonomiska brotten är allvarliga men våldtäkt kan vara värt närapå ingenting. Om nu offret ens orkar rättegången. Att bli gruppvåldtagen i en trappuppgång gav till och med skadestånd för förövarna i ett fall (Fittja). Trovärdighetsbrist hos kvinnan. Varför ska man tro på en våldtagen kvinna? Det är som i arabländer där hon behöver närvarande vittnen? Var det fyra män eller minns jag fel? Rätta mig gärna.

Rättvisan är blind. Eller rädd att stöta sig med de kriminella?

Hoppas ni alla mår skit för stunden, ni som tycker vi ska ge ”skydd” för än flera yngre män från dysfunktionella länder, män som har vana att bestämma över kvinnor, män som inte ens kan stava till jämlikhet. Män som gärna lever här och lämnar sina mödrar, mindre syskon, mor- och farmödrar, farfäder, de sjuka i hemlandets elände, bara de slipper och får sin veckopeng i Sverige.

Riktiga män skyddar kvinnor och barn? Nej, det är absolut ur tiden, ojämlikt, både här och där. Jag ber ursäkt för så ålderdomligt påstående.

Söker bättre liv? Vilket liv då, här i ett Samhälle som närmar sig ruinernas brant och då menar jag inte den ansträngda ekonomin utan landets psyke. De nu trasiga band som förr band oss samman. Den förväntan som fanns när jag invandrare: att hitta ett arbete genast och aldrig ligga till last. Jag lärde mig det viktiga: att gnälla om vädret. Ingenstans i Världen pratas det så mycket om vädret än i Sverige. Vi borde byta samtalsämnen till något vi behöver få kontroll över.

Det var en annan tid och Sverige ett helt annat land. Kanske kom det också andra invandrare på den tiden, 50 – 60 år bakåt, med andra förutsättningar? Arbetssugna kristna som avvek med språkets brytning men så länge vi höll tyst märktes de inte.

I min kommun är det idag färre svenska män i åldern 16 – 45 än invandrarmän och med invandrare menar jag inte längre finnar för de är i min ålder eller i graven. Det är obalans, eller folkutbyte. Kanske just därför pågår det nu en jättestor rättegång där kriminella klaner bosatta i min Kommun har både mördat, sålt narkotika och förstås skaffat sig vad de vill. I en förort där mina svenska släktingar en gång bosatte sig i, i en ny fräsch modern lägenhet med gröna gårdar för barnen att leka i. Nu nära slum, skräphögar och knarklangare i varje hörn. Av misstag kan du sprängas av en handgranat eller skjutas och din bil har brunnit över natten. Som kvinna håller du dig helst inne på kvällarna. Mer… De som vill leva det livet som fanns 20 – 30 år sedan är utflyttade, vissa har lämnat Sverige som de av mina släktingar.

Jag tycker synd om de nutida invandrare jag känner, de som gick till jobbet idag, de vars barn tog studenten igår, frisören som arbetar 60 timmars vecka stolt över sin salong, de kvinnor från många världens hörn som ropar efter mig glatt på gatan, före detta sambon till en man som fick hjälp av dem genom avlösning. Nu mera kan vi prata med varandra mer än bara peka ut. Säg bara inget om att en invandrare våldtog min väns dotter för då gråter de av ren ilska. De är integrerade, arbetar, bor där deras landsmän bor. Invandrarområden, de som politiker kallar utsatta områden. Sjalen har de inte lämnat efter tio år i Sverige. Petitess?Tro inte på det perfekta multikulturella integrationssnacket. Det är bara en fantasi. Att försörja sig är nog svenskt idag.

Det är inte lätt att bli svensk. Jag kunde skriva om den rasism jag har mötts med. Kanske någon gång? Än bryter jag på finska. Än reagerar jag mer med den tyngd som en finne, uppvuxen i ett land delaktig i krig, land som med hårsmån klarade sig undan ryssen, än en svensk. Mer och mer känner jag mig hemlös. Att umgås med barn och barnbarn är den medicin jag behöver. Men, jag ängslas för deras framtid. Trots att de är än skolbarn läser de redan om andra länder med sikte att flytta och det är inte på grund av nyfikenhet.

Tiden har sprungit ifrån mig, ifrån oss gamla, det går inte längre ändra något personligen. Det är bara att stå ut. Jag känner sorg över utvecklingen. Raseri över tiden som är olag.

Statistik utan omskrivningar:

PS. Socialdemokraternas förslag [2021-06-16] 40 nya åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor Läs gärna och gissa om liknande händelser som i Snaphanen beskriven bara försvinner med ny lagstiftning.

Har du bättre förslag?

PS 2.Ja, vi har även svenska monster men det handlar inte om dem nu.

Bilder valda på grund av det finns än länder som stenar kvinnor vilka anses inte rena nog.